Vi nådde änden och jag korsade armarna på räcket och lutade mig över så jag kunde se ner på vågorna som bröt mot de kraftiga pålarna som sträckte sig ner till botten utav havet. Jag antar att jag inte kunde gå tillbaka nu, inte om det betydde att jag kunde bli upptäckt. Det skulle inte fungera. Jag drog ledsamt på munnen och höjde blicken mot horisonten. Bye bye baby, bye bye...

   "Har du hört?" Victorias ivirga stämma ekade genom korridoren och jag såg disorienterat upp från min bok innan jag såg henne halvt gåendes halvt springades bort mot mig. Resten utav korridoren såg förvirrat efter henne tills hon nådde fram till mig. 

   "Nej, vad ska jag ha hört?" frågade jag och slog försiktigt ihop boken i min famn. 

   "En grupp elever ska fixa ihop en insparksfest!" utbrast hon exalterat och studsade smått på stället. "hur grymt är inte det?" fortsatte hon, helt inne i sin egna värld. 

   Jag ryckte på axlarna, vad spelade det för roll vad jag tyckte jag skulle ändå inte vara tillåten att gå. "det är grymt Victoria, jag hoppas ni har roligt. Du får berätta allt efter" svarade jag innan jag lämnade henne och började gå bort mot min nästa lektion. 

   "Ariel, vänta!" snart var hon bredvid mig igen med en trumpen minn. "du måste gå" jag skakade på huvudet. 

   "Victoria, du vet mycket väl att jag inte kan. Så låt oss inte diskutera det" försökte jag och önskade konversationen kunde ta slut där men såklart hade ödet andra planer. 

   "Du måste gå Ariel, utan festen får du inte en komplett upplevelse och-" 

   "På riktigt? På grund av en fest?" jag såg tvivlande på henne, för ett ögonblick viftade hon smått med armarna som för att leta efter argument som hon kunde övertyga mig tills hon gav upp. 

   "Fine! Skit i det då, sitt på ditt rum alldeles ensam med en stor 'fuck you all' skylt i pannan" jag himlade med ögonen åt henne och hon skrattade till. 

   "Jag kommer klara mig alldeles utmärkt i mitt rum" insisterade jag och nu var det Victorias tur att himla med ögonen. 

   "Jag måste rusa till min lektion nu men detta är inte slutdiskuterat" ropade hon medan hon små sprang fram på sina klackar och jag viftade lite smått efter henne med ett roat leende. Jag la armarna i kors över boken framför bröstet medan jag gick bort mot hissen. Min nästa lektion var engelska och skulle hållas på våning 2, jag suckade olyckligt vid tanken på musik avdelningen. Kanske kan jag... Nej, Ariel du kan inte! Återigen gjorde jag ett löfte med mig själv. Du kan inte gå tillbaka. 

*

Såklart kunde jag inte hålla mitt egna löfte. För bara en vecka senare stod jag där utanför studio dörren med mina fingrar nervöst sammanflätade framför mig medan jag tvekade på om jag faktiskt skulle gå in. Det mörka trät i dörren stirrade tillbaka på mig, inbjöd mig att gripa tag i handtaget vrida om och kliva in. Jag bet mig försiktigt i underläppen innan jag sträckte mig efter det silvriga handtaget men stannade till halvvägs i luften. 

   Jag drog ihop ögonbrynen utav frustration, bara gör det! Justin kan knappast fortfarande orka sitta och vänta efter så lång tid. Gå in! Mina fingrar spändes runt handtaget innan jag tryckte neråt och dörren öppnades. Jag lyssnade efter ljud men fann det total tystnad. Jag kastade en blick över axeln för att skana av innan jag smet in och stängde dörren lika tyst efter mig. Jag smög fram till mixer bordet och letade efter sladden som jag sedan kopplade in i min telefon, jag scrollade neråt och innan jag hittade låten jag sökte - dock den instrumentala versionen. 

   Jag tog mig in i båset, placerade hörlurarna över öronen där musiken till ’I Have Nothing’ spelades. Jag log och lyssnade på det bekanta introt innan jag drog in luften och började sjunga. 

   ”Share my life, take me for what I am

Coz I'll never change all my colors for you

Take my love, I'll never ask for too much

Just all that you are and everything that you do

   I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

Can't run from myself

There's nowhere to hide”

Justins Perspektiv. 

   Jag drog ner ljudstyrkan på min telefon och sjönk ner djupare i fåtöljen innan jag la min fokus på Twitter framför mig. Mitt leende sträckte sig över mitt ansikte när jag läste tweeten från mina Beliebers som uttryckte sin kärlek. Dem var de bästa med vad kändiskapet, de hade blivit som en extra familj. En extra familj på över 40 miljoner personer. En sådan stor familj hade jag aldrig hört talas men ändå här stod jag med den. 

   Jag rycktes till verkligheten utav ett klickande, förvirrat såg jag upp och låg knäpptyst i fåtöljen i musik korridoren - fåtöljen jag legat i under de senaste 2 veckorna i väntan på att den mystiska rösten skulle komma tillbaka. Men ingen kom. Det var bara jag här. Vilket fick mig att varje kväll gå hem besviken och på gränsen till att bli galen, tankarna om att jag endast hade inbillat mig återvände. Men vad hon här nu tro?

   Jag spände hela kroppen medan jag såg en lagom låg figur komma gåendes, skuggan täckte större delen utav hennes överkropp. Hennes hår var mörkt och hennes ögon glittrade till för ett ögonblick innan hon vred tillbaka huvudet. Jag inspekterade henne medan hon stod utanför dörren, vad väntade hon på? Tillslut grep hon tag i handtaget och smet innanför dörren. 

   Så fort dörren stängdes hoppade jag upp ur fåtöljen för att tyst springa fram till den mörka dörren, jag pressade örat mot trät för att lyssna efter ljud med skakade sedan på huvudet åt min egen dumhet. De var ju ljudisolerade! Försiktigt öppnade jag istället dörren och smet in i studion, jag stannade i skuggorna för att beskåda från håll. 

   ”Well,don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me...

I have nothing, nothing, nothing, if I don't have you, you, you, you, you, you...

   You see through, right to the heart of me

You break down my walls with the strength of your love mmmmm...

I never knew love like I've known it with you, will a memory survive 

One I can hold on to”

   Rösten var lika fantastik som jag kom ihåg den och gåshuden täckte återigen mina armar. Jag kände lätt igen Whitney Houston’s låt och tjejen vars ansikte jag ännu inte låtit mig själv få se ännu gjorde inte Whitney besviken. Hon var lika bra om inte bättre. 

   ”I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

I can't run from myself, there's nowhere to hide

Your love I'll remember, forever

Don't make me close one more door, I don't wanna hurt anymore

Stay in my arms if you dare, or must I imagine you there

Don't walk away from me... I have nothing, nothing, nothing...”

   Nyfikenheten vann tillslut och jag tog några steg ut i rummet så jag varken skrämde henne eller avslöjade mig själv. Det första jag såg var det intensivt röda håret och min haka föll. Ariel? Ingen hade så rött hår som hon hade. Nej, det kan inte... Men mycket riktigt var det ingen annan än Ariel själv som stod framför micken och höll sig om magen medan hon prickade de höga tonerna. 

Well, don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me, no...

Don't walk away from me, don't you dare walk away from me

I have nothing, nothing, nothing

If I don't have you, you, ooohhh, ooooh, if i don't have you, oohh...”

   Ariel tog sin sista ton innan rummet tystnade ner och endast hennes svaga flämtningar hördes i micken. Jag hade fortfarande inte lyckats hitta förmågan att stänga min mun. Jag kunde bara inte få in det, det var hon - Ariel var den mystiska rösten. Sedan slog det mig. 

   Jag hade till och med frågat henne... vilket kan förklara hennes något konstiga reaktion till frågan. Jag skakade smått på huvudet för mig själv innan jag långsamt stängde munnen. Hon visste att jag var ute efter henne, att jag letade efter henne. Varför hade hon inte sagt något? 

   Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

yeeeeeeaaah! inte riktigt som några utav er tänkte sig va? det är nämligen så att novellen kretsar inte kring att Justin skulle finna rösten det var bara en liten början... hur tror ni Ariel reagerar nu? hur tror ni deras relation kommer utväxlas härifrån? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ ps. har inte läst genom, orkar inte. så ber om ursäkt om det är stavfel eller liknande ds. PUSS&KRAM.