Dåtid - 1994, 27:e December.

   Regnet smattrade ner i backen och den unga mannen fick springa med nerböjt huvud för att skydda den lilla bebisen i hans famn mot regndropparna. Mannen kastade upp blicken för ett ögonblick och fick kisa med ögonen genom de täta dropparna, han befann sig i ett utav det mörkare och obehagligare delen utav New York City. Han suckade lättat när han såg det lilla barnhemmet närma sig och han ökade på stegen, han tog de få trappstegen uppför så han tillslut stod under det lilla taket ovanför ytterdörren. Han sträckte på sig och såg ner på den undersköna lilla flickan som smackade bedårande på munnen men sov sött vidare.

   Han grimaserade vid tanken på att han nu skulle lämna ifrån sig sin dotter men la sedan beslutsamt ner flickan. Hon var insvept i en filt, på knytet la han ett brev som förklarade allt, han hoppades att flickan i framtiden skulle få chans att läsa det och inse hur mycket han älskade henne även fast han aldrig funnits där. Med en sista blick på flickan knackade han hårt på den stora trädörren innan han sprang ut i regnet igen. Han hann precis ställa sig bakom en husvägg när dörren öppnades.

   ”Nej, men vad har vi här” kvinnan böjde sig ner och tog upp bebisen i sin famn, snabbt skannade hon av området men fann ingen. Den leriga vägen var tom. Hon log sedan ner mot barnet i sitt famn och gick in i huset igen, värmen från den öppna spisen slog mot henne när hon klev in i det lilla vardagsrummet. De flesta barnen hade redan lagt sig i sina sängar men Freya som var äldst fick stanna uppe ett kort tag längre. 

   ”Vad är det där, Celine?” Freya trippade fram till Celine och såg med nyfikna ögon ner i kvinnans famn där flickan fortfarande sov. 

   ”Det är en liten flicka” svarade Celine på flickans fråga, Freya kvittrade glatt till och smekte försiktigt med fingrarna över bebisens kind. Celine såg ner på brevet och öppnade det fundersamt, inuti låg ett foto och ett ark, hon tog först upp fotot och granskade den unga mannen med det bruna håret. Hans ögon var lika mörka som håret och hon behövde ge med sig om att han var väldigt stilig. Hon la ner fotot som Freya genast la händerna på och såg ingående på bilden utav mannen, Celine tog upp arket och läste sedan texten. 

   ”Kära Celine.

   Jag lämnar min dotter i era händer i hopp om att det finns en plats i ert hem för henne. Hos dig hoppas jag hon kan få växa upp och få en ljus framtid för hos mig finner hon ingen. 

   Mor hennes är död, dog i barnsängen, och jag är lika fattig som en gaturåtta. Jag har inte döpt henne men jag tror nog att ni finner ett passande namn för henne. 

   Till min dotter... ”

   Celine slutade läsa brevet och såg ner på barnet igen, klart den lilla ängeln fick plats här.

   Flickan gäspade i sömnen innan hon öppnade sina små ögon och visade ett par lika mörka som hennes fars. Flickan såg frågande upp på Celine som log älskvärt tillbaka och bebisen kunde inte undgå att le charmigt tillbaka. 

   ”Vad tycker du vi ska döpa henne till?” frågade Celine Freya som fortfarande såg på fotot. Freya såg genast upp och slog ut i ett stort leende, hon ställde sig vid huvudet utav bebisen och såg ner på henne. 

   ”Men titta! Hon har alldeles rött hår” utbrast Freya fnittrande och smekte bebisens huvud där det börjat växa. Och mycket riktigt var håret riktigt klar rött, något som förvånade både Celine och Freya. 

   ”Jag vet! Vi döper henne till Ariel, efter prinsessan. De har exakt likadan hårfärg” tjöt Freya upprymt och såg förväntansfullt upp på Celine som log och nickade.

   Freya skrattade till och hoppade på stället. ”ja, hon ska heta Ariel” kvittrade hon. Celine log ner mot den lilla flickan som från här och nu skulle kallas, Ariel. 

3 år senare - 1997

   ”Ariel, hjärtat. Kan du följa med är du snäll?” Ariel vred på sitt huvud så hennes röda hår svängde i luften, hennes bruna ögon vidgades en aning men hennes läppar drog ut sig i ett leende när hon fick syn på Celine.

   ”Okej” svarade hon med sin sockersöta röst, hon hoppade ner från stolen som hon ofta satt på för att kunna se ut genom fönstret. Ariel hade vuxit upp och inte blivit alls som andra barn. Inte alls lika nyfiken, ivrig och lättretliga. Hon är istället lugn, tålmodig och en aning blyg.

   ”Vad är det som händer?” frågade Ariel och grep tag i Celines utsträckta hand. 

   ”En kvinna är här för att träffa med er” svarade hon vänligt, de stred in i vardagsrummet där resten utav pojkarna och flickorna på barnhemmet stod uppradade. Ariel ställde sig lydigt bredvid Freya som log ner mot henne, Ariel såg sig förvirrat omkring. En kvinna, hon var klädd i svart, tight kjol, en vit blus och kavaj. Hennes hår var uppsatt i en elegant hästsvans och det satt vackra örhängen i hennes öron. Hennes ögon var skarpt blåa, iskalla och fick vem som helst att vika bort blicken om dem såg rakt på en. Kvinnan gick fram och tillbaka medan hon inspekterade barnen och ryckte endast på mungipan när hon nekade ett barn. 

   ”Du kan ta bort alla pojkar” sa hon endast och viftade med handen, Celine pratade vänligt med pojkarna och snart stod enbart tjejerna i två rader framför kvinnan. Hon gick från ena änden till den andra, tillslut stannade hon framför Ariel. Ariel såg en aning skrämt upp på den främmande kvinnan som nu hade ett litet, knappt märkbart leende på läpparna medan hon såg med sina iskalla blå ögon ner på Ariel.

   ”Vad är ditt namn?” frågade kvinnan, Ariel svalde och sträckte lite på ryggen.

   ”Ariel” svarade hon, kvinnan nickade innan hon böjde sig ner för att gripa tag i en hårslinga från Ariels huvud och vända på den mellan fingrarna.

   ”Intressant hårfärg, vackra ögon, annorlunda namn” mumlade kvinnan medan hon sträckte på sig igen innan hon vände sig mot Celine som stod med ihopknipt mun och händerna bakom ryggen.

   ”Jag har gjort mitt val” Celine nickade.

   ”Jag ska göra henne redo, Ms Madison” Celine skyndade sig fram till Ariel som såg frågande på Celine. Inom några få minuter var Ariel iklädd den enda jackan hon ägde med den lilla ryggsäcken på ryggen som innehöll de få klädesplaggen. Celine kämpade med att hålla inne tårarna som hotade med att rinna över, hon visste mycket väl att hon inte kunde neka en förälder ett utav barnen. De var fria att välja vem de tyckte skulle passa in i deras familj bäst på egen hand.

   ”Ska jag iväg?” frågade Ariel, Celine såg upp i de bruna, bedårande ögonen och log sorgset. 

   ”Din nya mamma har kommit för att hämta dig” svarade Celine men inget leende spred sig på Ariels läppar, endast förvirring visades i hennes ansikte. ”du kommer få det så bra så, du är en stark flicka” Ariel nickade svagt innan de gick ut i hallen där Ms Madison tålmodigt stod och väntade. Hon öppnade ytterdörren och gick nerför de få trappstegen innan hon styrde stegen mot en maffig, svart bil som stod parkerad utanför. Ariel kastade en sista blick mot sitt hem, sina vänner och mot Celine, hennes modersfigur och räddare. Hon såg upp på Ms Madison som kämpade fram ett stramt leende och svepte med armen mot den öppna bildörren. 

   ”Vart ska vi?” vågade Ariel på sig att fråga efter att bilen rullat iväg. 

   ”Vi är på väg mot din framtid, din väldigt framgångsrika framtid. Du kommer bli stor, Ariel, lita på mig” 

Ariel Madison spelas utav Ariana Grande.

 

Justin Bieber spelar sig själv.

 

 

Tara Madison spelas utav Kelly Rutherford. 

 

 

 

 Victoria Justice spelas av sig själv, precis som Avan Jogia gör.