Ariels Perspektiv. 

Jag kunde inte sova. Jag kunde inte sova av många anledningar. Det var för varmt. Det var för kallt. Lakanen kändes sträva mot min hud. Klockan på mitt nattduksbord tickade alldeles för högt. Mina andetag distraherade mig från att slappna av. Min hjärna gick på högvarv. Men den största anledningen var killen som jag visste låg i ett annat rum i detta hus, Justin. 

   Han var fortfarande arg, på mig. Och jag visste inte vad detta betydde? Var vi två över? Hatade han mig nu? Varför behövde jag vara så efterbliven i dessa lägen? Varför kunde jag inte veta sådant här? Han hade haft en irriterad blick när jag lämnade huset för flera timmar sedan men var inte uppe när jag kom tillbaka. Hela kvällen hade jag gått med en klump i magen. 

   På grund av vårt ouppklarade bråk så låg jag där, vred mig fram och tillbaka medan jag försökte sova men fann det tillslut omöjligt. Jag satte mig upp i sängen och märkte först nu tårarna som rann nerför mina kinder. Jag snyftade lågt till medan jag torkade bort dem. Jag vill inte att det ska vara över. Försiktigt drog jag bort täcket från min kropp och reste mig ur sängen, tyst öppnade jag min sovrumsdörr och smög ut i korridoren. Huset var knäpptyst och endast den svaga vinden hördes utifrån. På lätta steg gick jag ner längst korridoren innan jag svängde till höger där Justins dörr var placerad, jag sträckte mig efter handtaget men hejdade mig. Tänk om han inte ville träffa mig?

   Hans ord från tidigare idag spelades upp i mitt huvud. ”det där var inte du Ariel. Det där var någon helgalen kopia av Tara” ”Så vill du bli precis som din mamma?” ”Var bättre än så”  jag drog åt mig min hand igen medan tysta tårar föll från mina ögon. Jag förstod inte vad jag gjorde fel, jag gav honom vad han bad om. Jag gav honom behandlingen han krävde och behövde ändå var det jag som fick stryk. 

   Jag drog in ett djupt andetag ner i mina lungor innan jag slöt handen runt handtaget och tryckte ner. Rummet var mörkt och det enda jag kunde urskilja var konturerna av möblerna som stod i hans rum. Justin låg stilla och tyst på sängen. Försiktigt stängde jag dörren bakom mig igen och gick i halvt blindo fram till sängkanten innan jag kröp fram till Justins kropp. Han osade av värme och trygghet. Med handen svävande en bit ovanför honom tvekade jag återigen på att störa honom. Men jag behövde få veta. Jag placerade min hand på hans skuldra och tryckte till lite. 

   ”Justin...” med ett häftigt ryck som fick även mig att hoppa till snurrade han runt, jag drog genast åt mig handen och tryckte den mot mitt bröst. I nästa sekund var lampan på hans nattduksbord tänt och Justin satt framför mig med kisande ögon och en frågande och förvirrad minn. När hans ögon vant sig vid ljuset slog han upp ögonen ordentligt och han såg chockerat på mig. 

    ”Ariel, vad är det?” frågade han till min förvåning oroligt, hans ena hand höjdes till min ena kind där han torkade bort nya tårar som runnit. ”vad är det?” upprepade han. ”vad hände?” hans bekymrade och oroliga minn fick tårarna att stiga i mina ögon och fick förvåning att spridas i min kropp. 

   ”Du hatar mig inte?” viskade jag och valde att dela med mig av mina tankar. Han drog frågande ihop ögonbrynen medan han såg på mig innan förståelse verkade slå honom. 

   ”Tror du att vår lilla argumentation fick mig att hata dig Ariel?” frågade han men jag valde att inte svara och han drog nästan roat på ena mungipan. ”det ska otroligt mycket mer till för att jag ska hata dig och det hoppas jag att du vet. Det där var ingenting. Vi har haft värre bråk än sådär” lugnande han mig genom att säga. 

   ”Så vi är fortfarande...?” 

   ”Du är fortfarande min flickvän” försäkrade han. ”om du fortfarande vill” lade han sedan till och såg tveksamt och en aning panikslaget på mig. Jag nickade häftigt samtidigt som jag gick på knäna fram till honom tills jag kunde slå armarna runt hans hals. Genast kände jag hur hans armar lades runt mig och pressade mig närmre honom. 

   ”Jag är så ledsen” snyftade jag. ”jag vet inte ens hur jag ska... han... jag... det där är behandlingen som Tara kräver, den som gör en till den bästa. Även om den inte alls är trevlig eller... jag vet att det är hemskt och jag... det är jag som får skit om de gör fel” Justin lutade sig tillbaka för att kunna se på mig. 

   ”Vad?” frågade han. ”får du ta deras straff också?” jag nickade försiktigt. Han fick ett hårt uttryck i ansiktet innan han drog in mig i hans famn igen. ”jag är ledsen också. Jag borde inte ha varit så hård mot dig. Jag är bara inte van vid sådan där behandling. Det var hårresande att se på, han såg absolut knäckt ut. Det var en aning läskigt att se vad du var kapabel till när du på utsidan ser så ofarlig ut” sa han lågt vid mitt öra. 

   ”Jag förstår. Jag ska försöka att inte göra det igen och om det händer, inte i någon annans närhet” 

   ”Vad tänker du göra mot honom?” frågade han efter en stund. Jag släppte ut en suck. 

   ”Jag vill helst inte berätta för dig, men jag kommer behöva tortera hans psyke. Precis Tara gjort med mig” svarade jag. ”om jag inte gör det så kommer han omöjligt ta mig seriöst nästa gång jag hotar eller säger åt honom igen” 

   ”Okej” jag förstod att Justin kände det han gjorde gentemot det som hände i köket. Det var inte en trevlig upplevelse. Jag var inte trevlig. Men även fast behandlingen är hemsk så fungerar den. Jag hade aldrig varit där jag är idag - karriärsvis - om det inte vore för det sättet jag blivit uppväxt på. Disciplin sedan den dagen jag kunde gå. ”låt oss sova nu” 

   Jag lutade mig tillbaka för att sedan se Justin luta sig över mot nattduksbordet där han tryckte på knappen och rummet föll i total mörker. Jag kröp under täcket och kände hur Justin smög upp bakom mig och la en arm runt min midja. Ett leende spred sig över mina läppar medan jag gosade ner mig mer i kudden som doftade av Justin. 

   ”Du, jag tänkte på en sak” mumlade jag plötsligt ut i tystnaden, Justin svarade med ett halv vaket läte. ”min tid hos dig är ju snart slut, det är bara några få dagar kvar tills jag måste åka tillbaka till New York men... jag vill inte skiljas från dig än” Justin låg tyst bakom mig och för ett ögonblick trodde jag att han somnat och inte hört vad jag sagt. 

   ”Tror du det skulle vara möjligt? Att jag följde med dig?” frågade han. 

   ”Bilder hemma hos dig är väl lika storslagna som hemma hos mig?” kontrade jag försiktigt. 

   ”Jo, jag antar det” svarade han. ”jag har inga problem med det. Ryan och Chaz tar sin avfärd den 7:e så jag måste nog stanna kvar tills dess men efter det åker jag gärna och bor med dig. Jag har jobb att göra i New York i alla fall” leendet på mina läppar fördubblades vid hans ord och jag letade reda på hans hand som låg på min mage och drog upp hans arm så jag i stort sett kramade den mot mitt bröst. 

Fredag, 5:e Juli. 

Jag såg ner på två pillren som låg framför mig på köksbänken. Jag hade min vattenflaska i handen och väntade på att Justin skulle komma tillbaka ner från övervåningen. Dagen var här, dagen då jag skulle åka hem igen. New York. Mitt hem. Lewis. Ett leende spred sig över mitt ansikte när jag tänkte på honom. Det skulle bli kul att se honom igen. Jag har saknat honom. 

   Fotsteg närmade sig bakom mig och jag vände på huvudet för att se Justin komma gående, ledigt klädd i jeans, en hoodie och Vans på fötterna. Men lika snygg som alltid. Han gav mig ett leende innan han slöt upp bredvid mig. 

   ”Vad är det där?” frågade han misstänksamt. 

   ”Droger” svarade jag och jag såg genast hur en förvånad minn spred sig över hans ansikte. Jag försökte hålla en allvarlig minn men kunde inte hålla den länge då jag snart brast ut i skratt. ”jag skojade bara. Det är sömntabletter” 

   Han himlade roat med ögonen åt min fånerier. ”varför har du sömntabletter?” 

   ”Tro det eller ej, men jag är otroligt flyg rädd. Jag skulle aldrig kliva på ett flygplan utan att vara totalt nerdrogad. Under kortare resor så har jag piller som lugnar ner mig, gör mig otroligt flummig och... ja men nu när jag skulle resa över hela Amerika så är det bättre att jag sover tills vi har landat” svarade jag och plockade upp pillerna i handen innan jag kastade in dem i munnen och svalde ner dem med lite vatten. 

   ”Men om du tar dem nu, kommer du inte somna typ... snart?” frågade han förvirrat medan han såg på mig. 

   ”De börjar inte verka för än om några timmar” svarade jag och ställde ner flaskan på bänken innan jag vände mig mot Justin. Min blick vandrade över hans ansikte för att ta in allt innan jag tvingades att skilja mig från honom under ett par dagar. Jag såg inte alls fram emot det. Inte det minsta. 

   ”Jag kommer sakna dig” sa jag sedan. 

   ”Jag kommer sakna dig också” svarade han och la armarna runt min midja innan han drog mig intill sig. ”men det är bara två dagar sedan ses vi igen” jag nickade smått med pannan lutad mot hans. Mina fingrar snuddade vid tyget på hans hoodie medan jag lät mina armar leta sig uppåt innan de lades runt hans nacke. Jag tiltade försiktigt på huvudet innan jag kysste honom. Justin var snabb att besvara kyssen och jag fann mig själv spänna mitt grepp på honom. Jag ville inte släppa honom. Inte nu, inte idag, aldrig någonsin. Men som vanligt hade ödet - annars kallad Avan - andra planer. 

   ”Jag ångrade mig!” utbrast han när han steg in i köket. ”det var bättre när du var ‘kyss-oskuld’. Nu kommer jag behöva se det där vart jag än går och det bränns. Oh my God, smärtan!” jag himlade åt hans överdramatisering medan jag kände hur Justin skrattade ljudlöst bredvid mig. Jag vände mig mot honom igen och tryckte mina läppar mot hans igen vilket fick honom att genast sluta skratta. ”ugh... och så börjar det”  

”Glöm inte att ringa när du är framme, okej?” jag nickade åt honom och la en hand bakom hans nacke innan jag drog in honom för en snabb kyss för att sedan luta mig tillbaka igen. Killarna hade jag redan sagt hejdå till och det var nu endast Justin som stod kvar med mig i hallen. Avan och Victoria satt redo i bilen tillsammans med Greg. 

   ”Jag kommer sakna dig” insisterade jag och drog in honom i en sista kram. 

   ”Amen, herregud! Är han så bra i sängen eller vad är det frågan om!? Släpp manskapet och kom igen” hörde jag Avan skrika från bilen. Jag skakade på huvudet åt min vän men släppte taget om Justin innan jag böjde mig ner för att plocka upp min handväska. 

   ”Vi hörs” sa jag till honom innan jag klev ut i solen i mina höga klackar och klänning. Bildörren stod öppen och jag gled smidigt in på sätet och drog igen dörren efter mig. Jag gav Avan en menande blick som han besvarade med en ‘vad?’ gest. 

   Jag vred på huvudet när bilen började röra på sig för att se bak på huset som vi lämnade. Jag ville inte tillbaka till New York. Jag gillade LA. Den ständiga värmen. Palmerna. Sanden. Men framför allt Justin. Han bodde i LA och jag i New York. Huset blev mindre och mindre tills jag tillslut inte kunde se det längre, med en låg suck vände jag mig tillrätta i sätet och stängde av alla ljud runt mig. Bilens motor, Avan och Victorias konversation, radion som spelade i framsätet. Vem visste att skiljas från någon kunde vara så otroligt jobbigt och smärtfyllt? 

Justins Perspektiv. 

Ariels hårsvall försvann in i bilen och snart rullade den nerför uppfarten och ut på gatan men ändå fann jag mig fastklistrad i golvet framför den öppna dörren med ena handen på handtaget. Även när jag inte kunde se bilen längre stod jag kvar. Varför? Jag vet inte. Kanske hoppades jag att hon skulle komma springandes tillbaka. Men det var inget annat än fantasier. 

   ”Bro, vad gör du?” Ryans röst fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten, jag blinkade till och skakade smått huvudet. 

   ”Inget” mumlade jag till svar och gav uppfarten en sista blick innan jag stängde dörren och vände mig om. 2 dagar, sedan skulle jag få se henne igen. Det klarade jag. Hoppas jag. 

***

Söndag, 7:e Juli.

Med huvudet sänkt och keps samt solglasögon satt på mitt ansikte gick jag med Moshe tillsammans med två andra livvakter genom flygplatsen. Den kryllade av fans och paparazzis som ville ha bilder på mig när jag försökte ta mig genom trängseln. Ryan och Chaz var nu troligtvis redan uppe i luften medan jag skulle ta mitt privatjet till New York. Scooter var menad att möta mig på planet då han skulle följa med till New York med mig, jag hade Alfredo samt Ryan Good med mig. 

   Flertal fan bilder och autografer skrivna senare klev jag uppför trappan intill planet och bemöttes av den välbekanta inredningen. Scooter satt redan placerad i en stol, likadant med de andra. Jag log brett mot Scooter som jag inte sett på ett tag nu och kramade honom. 

   Säkerhetsbältet åkte på och samtal påbörjades innan piloten meddelade att det snart var dags för att lyfta. Min blick låg på fönstret medan omgivningen ruschade förbi på grund av den höga farten vi hade. Sedan lyfte plötsligt planet från marken och vi var i luften. Om bara några få timmar så får jag se henne igen. Bara tanken fick ett brett leende att spridas över mitt ansikte. 

THEY MADE UP U GUYS! hahahahah... bråket höll inte speciellt länge eftersom de är mogna o kan prata om det. hehhehe... var det bara jag som tycker Ariel är otroligt gullig när det kommer till sådana där saker? trodde att de hade gjort slut pga av en liten argumentation. gullunge! vad tyckte ni om det? 

okej, men så nu har Ariel åkt från Justin o hem till NY o Justin är nu påväg dit. måste bara säga att shit is about to go down in that house! mycket chockerande saker kommer att hända, just u wait.

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit land ni har varit i? 

mitt svar: Thailand, utan någon som helst tvekan. har varit där 3 ggr nu... dock så var jag 2 första gången så kan inte påstå att jag kommer ihåg speciellt mycket. hahahah, men var där senaste för några år sedan o... I LOVE IT! hela min familj älskar det landet. XD kramar!