Säkerhetsbältet åkte på och samtal påbörjades innan piloten meddelade att det snart var dags för att lyfta. Min blick låg på fönstret medan omgivningen ruschade förbi på grund av den höga farten vi hade. Sedan lyfte plötsligt planet från marken och vi var i luften. Om bara några få timmar så får jag se henne igen. Bara tanken fick ett brett leende att spridas över mitt ansikte. 

Min haka låg i princip på backen medan jag skådade huset framför mig. Stenplattorna som låg över uppfarten innan de anslöts till den tredelade trappan upp till ytterdörren var lagda under och framför oss. Min blick fortsatte att vandra över huset, över de gigantiska fönstrena, över de maffiga trätaken, över lamporna som lös upp huset och fick ett guldigt skimmer att lysa upp gatan. Klockan var runt nio på kvällen då flygresan tagit runt 6 timmar sedan hade ännu en timme tagits åt att hitta hennes hus och himlen var nu mörkblå. Min resväska stod vid min sida och jag famlade efter handtaget ett ögonblick innan jag tog ett stadigt tag om det. 

    ”Och jag som tyckte ditt hus var det bästa jag sett” kommenterade Alfredo bredvid mig, jag nickade instämmande. Scooter och Ryan hade åkt vidare för att bosätta sig mer i centrala New York medan jag och Alfredo skulle bo hos Ariel. 

    Ytterdörren var i lika mörkt trä som taket och två avlånga fönster var placerade på en vardera sida om den, jag sökte med blicken efter ringklockan innan jag fann den och tryckte till. Ett tydligt ‘pling-plong’ hördes inifrån huset och tålmodigt lyssnade jag efter närmade steg tills jag hörde två skor komma gående. Sekunden efter öppnades dörren av en gammal farbror, han var i kanske 60 års åldern. Grått hår täckte hans huvud och hans intensivt gröna ögon såg nyfiket tillbaka på oss innan förståelse verkade slå honom. 

   ”Justin Bieber och Alfredo Flores förmodar jag” sa han med en nästan faderlig röst. Jag svalde innan jag nickade och sträckte fram min hand. 

   ”Det är jag, sir” svarade jag och han tog med ett leende emot min hand. 

   ”Åh, det är inte nödvändigt med sådan hög titel. Ni kan kalla mig Lewis” så det här är Lewis Ariel har pratat så mycket om, mannen som i stort sett uppfostrat henne totalt, hennes enda fadersfigur. ”kom in” han klev åt sidan och jag fick mig min första glimt in i huset och återigen låg min haka på golvet och ögonen blev stora som tefat. 

   Hallen var låg men också bred, på höger sida befann sig en soffgrupp tillsammans med ett låg bord och till vänster ledde ännu en korridor som ledde en vidare i huset. Överallt stod växter och andra dekorationer samt en takkrona hängde ovanför oss, vi följde efter Lewis som tagit ledningen och gick längre in i huset. Huset öppnade upp sig mer och mer ju längre in vi kom, längre fram stod ett vackert staket som hörde ihop med de två trappor som gick ner till en annan planyta. Min hand lades försiktigt på det mörka trät på räcket medan jag såg ner soffan, fåtöljerna som stod nedanför. Till höger om möblerna gick två trappsteg upp till ett avlångt, svart matbord och runt om stod vita stolar samt två takkronor hängde ner över det. Bakom det satt en gigantisk spegel på väggen vilket fick mig att vrida på huvudet för att se på andra sidan av huset. Åt det hållet skymtades en tv, en öppenspis och ett flertal andra dörröppningar. Väggen mittemot mig prydes av smala glaspartier som sträckte sig från golv till tak tillsammans med lika långa vita gardiner. Ett flertal vita pelare stod utplacerade i huset och passade perfekt in med den ljusa inredningen de hade. 

   ”Jag vill ha er ut ur mitt hus!” dundrade en röst plötsligt genom huset, förvånat och en aning skrämt såg jag mig omkring efter källan till rösten. Jag hade ingen tvivel om vem det utan var mer nyfiken över vem den talade med. Sedan kom Luke med Saphira efter sig ut genom öppningen bredvid fönstren på höger sida, Luke med ett irriterat ansiktsuttryck medan Saphira såg skräckslagen ut. De tog den högra trappan upp, såg inte på någon av oss medan de tog sin väg ut genom dörren. Förvånat såg jag efter dem innan jag vände huvudet tillbaka mot öppningen de kommit genom för att se Ariel komma gående. 

   För ett ögonblick stannade allt till och mitt hjärta hoppade över ett slag. Ariel. Hon släppte ut en suck medan hon slängde bort en hårslinga över axeln, hon var snyggt klädd i en blommig klänning, skyhöga klackar satt som vanligt på hennes fötter och fick hennes långa ben att se ännu längre ut. Hon drog in ett andetag innan hon plötsligt fick syn på oss. Hennes bruna blick mötte min och jag fick kämpa emot mina impulser att springa likt livet hängde på det fram till henne. Ett bländande vackert leende spred sig sedan på hennes läppar. 

   ”Ni är här” hon steg uppför trappan innan hon nådde samma plan som vi stod på och tog de få stegen fram till oss. Det enda jag kunde göra vara att stirra på henne. Jag hade saknat henne oerhört mycket under de två dagar vi var ifrån varandra. Aldrig hade två dagar känt så långa som dessa och om jag kunde få min önskan sann så skulle de aldrig hända igen men det visste jag redan nu var en omöjlighet. ”hur gick flygresan?” 

   Jag ville inte prata om hur flyget gick, jag ville inte smickra hennes hus, jag ville inte ens fråga vad som pågick med Luke och Saphira det enda jag ville var att gripa tag i hennes ansikte och äntligen få kyssa henne igen. 

   ”Super” svarade Alfredo och fyllde tystnaden. Ariel vände sitt leende mot mig och en förståelse växlade mellan oss, vi båda krävde varandras närhet men jag vågade inte göra något då jag inte visste om Tara var hemma eller inte. 

   ”Låt mig visa er runt” sa hon sedan och slog ihop händerna framför sig. ”Lewis, skulle du vilja vara så vänlig att lägga deras väskor i deras separata rum?” Lewis log och nickade innan han tog våra väskor från oss och försvann. 

   ”Som ni kanske redan gissat så är detta hallen” hon viftade med armen bakom sig. ”och detta är allrummet som är hopkopplat med matsalen, tv rummet och lite annat. Denna trapp leder en upp till övervåningen” hon snurrade runt så hon kunde visa den breda trappan som gick upp till planet ovan och som jag ännu inte märkt. 

   ”På våning två ligger de flesta sovrummen samt badrum, men kom så kan jag visa vart ni hittar köket först” med det sagt vände hon om och gick ifrån oss, genom en korridor innan vi kom fram till ännu en trappa. En mycket mindre och smalare sådan som ledde en rak ner i köket. Köket följde husets ljusa inredning, vita luckor och skåp men bänkarna prydes av svart marmor och alla kökshantverk var i rostfritt stål. Min blick vandrade från golvet till tak medan jag beundrade rummet. ”köket leder sedan ut till matsalen” fortsatte Ariel och vek till vänster och ut genom en dörröppning och vi var nu på de nedre planet som vi sett ner på från balkongen. Jag granskade spegeln och det mörka bordet närmre. 

   ”Och om man går in genom den där dörröppningen så kommer man till bland annat gymmet och Taras kontor. Inte super intressant. Vi går upp till andra våningen istället så kan jag visa vart ni ska sova” ett flertal trappsteg senare var vi på andra våningen och Ariel ledde vägen genom ännu en korridor och vi passerade åtagliga fönster som vette ut mot framsidan. Vi passerade en dörr som jag på förbifarten hann se ledde ut till en bred balkong där några få ute möbler stod.

   ”Där har du ditt rum Alfredo” sa Ariel och pekade på ena dörren, Alfredo steg in och jag hörde hur han flämtade ett lågt ’oh man’ vilket fick det att rycka i mina mungipor. 

   ”Kom Justin så ska jag visa ditt” min blick vandrade över hennes kropp medan jag gick efter henne bort mot en annan dörr som hon öppnade och gick in genom. 

    Rummet hade en väldigt kort korridor innan rummet öppnades, en dörr var placerad direkt intill höger och jag gissade att bakom gömde sig ett badrum. Med stora ögon såg jag runt i rummet, min väska stod redan placerad vid den breda sängen. Väggen närmast var täckt av en gigantisk spegel och framför stod en låg bänk slash skrivbord med ett flertal lådor samt ett par hyllor var fastskruvade på spegeln. Min blick vandrade över resten av rummet, en ensam vit fåtölj stod vid det stora fönstret som var mittemot sängen. Golvet täcktes av en ljusgrå, mjuk matta och matchade de få ställena av vägg man såg då de hade samma färg. 

   ”Wow...” mumlade jag. 

   ”Ja, detta rum används inte speciellt ofta. Avan har ett eget rum han brukar sova i när han är här men Victoria brukar alltid sova med mig” berättade Ariel bredvid mig, jag vände på huvudet för att kunna se på henne. Hennes blick skådade ut i rummet innan den vändes mot mig och behovet efter henne fördubblades när hon nu stod såpass nära och jag kunde känna den välbekanta doften av henne. Goddamn, tänkte jag och det började klia i skinnet på mig. 

   Ariel drog in ett djupt andetag och jag såg att hon var lika påverkade av mig som jag var av henne. Men sedan skakade hon smått på huvudet som om hon behövde fokusera och vände sig om, hon grep tag i handtaget intill dörren bredvid huvud dörren och öppnade. Precis som jag misstänkt så ledde det en in till ett badrum. Trä parkett, svarta väggplattor och genomskinliga duschväggar var det enda jag hann se när jag klev in innan Ariel hade gripit tag i tyget på min tröja vid kragen, svängt runt och tryckt upp mig mot väggen. 

   I nästa sekund låg hennes läppar över mina med desperation och saknad, så fort chocken lade sig omfamnade jag henne precis lika hårt och krampaktigt som hon. Hennes sensuella kropp trycktes mot min och jag fick äntligen smaka hennes läppar igen, mitt huvud tiltade snart åt ena sida och ett stön slapp omedvetet ut ur min min när våra tungor kom i kontakt. Herregud, vad jag hade saknat henne. Våra händer fortsatte att smeka och hett greppa varandra medan våra läppar kysstes häftigt. 

   ”Jag... har... saknat... dig... så himla mycket” mumlade Ariel fram när hon fick utrymme att andas. 

   ”Jag... har saknat... dig också. Du... har... ingen aning... hur mycket” svarade jag och kysste henne en sista gång innan jag andfått lutade min panna mot hennes. Ett leende spred sig över hennes läppar medan hon lindade armarna runt min nacke. 

   ”Du har ett väldigt vackert hus” sa jag sedan och hon skrattade till. 

   ”Tack så mycket. Dock tycker jag att det är alldeles för stort för så få människor” svarade hon. ”jag skulle hellre vilja bo i något mindre, något mysigare” hennes ord förvånade mig, hon sa alltid vad jag aldrig förväntade mig. Vilket jag älskade. Jag spände mina armar runt henne innan jag lätt kysste henne. 

   ”Vad hände med Luke och Saphira när vi kom hit?” frågade jag sedan bekymrat. Ariel suckade trött i min famn och drog en hand genom sitt hår. Var det så illa? 

   ”De kan inte göra vad man ber dem om som vanligt” svarade hon sedan och verkade för ett ögonblick försvinna bort då hennes blick blev ofokuserad innan hon smått skakade på huvudet och log mot mig. ”är du hungrig?” frågade hon. 

   Innan jag hann öppna munnen för att svara henne kurrade min mage högt och hon skrattade roat. 

   ”Jag tar det som ett ja” fnittrade hon och klev ur min famn, jag kände genast saknaden av henne och drog henne intill mig ännu en gång. 

   ”Mat kan vänta ytterligare fem minuter, jag dör inte” mumlade jag medan jag böjde mig ner, jag klippte av hennes fnitter med mina läppar och vi förlorade återigen oss själv till varandra. 

”Vart är Tara?” frågade jag nyfiket när vi två timmar senare hade ätit klart vår måltid och satt nu och småpratade mellan varandra. Först nu hade jag märkt att jag inte sett skymten av de isblå ögonen eller det blonda håret som tillhörde ingen mindre än Tara Madison. Vilket förvånade mig, detta var hennes hus ändå. 

   ”Åh, hon är inte här. Hon kommer tillbaka imorgon” svarade Ariel och tog en klunk av sitt vatten. Jag nickade förstående och studerade Ariel medan hon såg ner i bordskivan som om hon besvärades av någonting innan hon höjde blicken och mötte min. Genast slog hon upp i ett glatt leende som jag fort besvarade. Vart något fel? 

Ariels Perspektiv. 

Jag suckade inombords medan jag skådade skorna framför mig. De var meningen att jag skulle spendera dagen att gå in dem tills Tara kommer tillbaka ikväll men jag var inte det minsta frestad att göra det. Skorna var inte direkt kända för att vara bekväma med den höga klacken och i stort sett ingen plattå för att göra något enklare. Jag såg ner på mina fötter medan jag viftade med tårna innan jag drog in ett djupt andetag. Ju fortare du sätter på dig dem, ju fortare kommer du gå in dem, tänkte jag för mig själv innan jag sätta mig på sängkanten och trädde på skorna på fötterna. Redan nu kände jag hur den här dagen skulle bli ett rent helvete. 

   Skorna satt alldeles för tight på min fot och en söm i hälen skar in i min hud. Jag bet mig i underläppen medan jag ställde mig upp och vinglade till lite, med ögonen hårt hopknipna tog jag några steg framåt i mitt rum. Jag kvävde ett stön av smärta medan jag fortsatte att gå, jag höjde min hand och bet i mitt finger när sömmen skar in i min hud djupare än tidigare. 

Två timmar senare var jag redo att kapa av mig mina fötter enbart för att slippa den olidliga smärtan som strålade från mina fötter och ut i hela min kropp. Jag gick för tillfället på springbandet vi hade inne på vårt gym för att jag skulle slippa att vandra runt i hela huset. Med ett krampaktigt grepp höll jag i handtagen till springbanden medan jag något framåtlutad av smärta gick på bandet. 

   ”Vad håller du på med?” frågade plötsligt en röst och fick mig att genast sträcka på mig. Jag vände på huvudet för att se Justin stå med ett frågande min och armarna i kors över bröstet medan han såg på mig. Glädje fyllde mig för ett ögonblick utav synen av honom. Det var så otroligt skönt att ha honom hos mig igen, med honom i närheten kände jag mig starkare, mer självsäker. Att jag som jag var faktiskt räckte till, att jag var nog. Han fick mig att känna så. 

   ”Jag måste gå in de här skorna” svarade jag hopbitet. ”och de tar kol på mig” fortsatte jag sedan och återgick till min framåtlutade ställning över bandet medan jag fortsatte gå. 

   ”Får jag fråga varför?” hörde jag Justin säga och jag såg ur ögonvrån hur han kom upp bredvid mig vid sidan om springbandet. 

   ”Taras begäran” svarade jag endast innan jag lågt kved till. 

   ”Ariel, kliv av” sa Justin och fick bandet att stanna. 

   ”Nej, jag kan inte-” 

   ”Du har ont, du kan inte fortsätta plåga dig själv. Ta av dig skorna och ta en paus” insisterade han och jag kände hans hand på min arm. 

   ”Du förstår inte. Jag kan inte sluta, jag kan inte ta av mig dem” jag vände blicken mot Justin som såg både förtvivlad och oroat på mig. Jag ville försäkra honom att jag inte hade ont, att det var ingen fara men jag ville inte ljuga för honom. Istället försäkrade jag honom om att jag hade gått genom sådana här saker ett flertal gånger tidigare och att jag skulle klara mig i slutändan. 

   ”Det är ingen fara Justin” jag satte igång springbandet igen och tvingade mina ben att röra sig fram och tillbaka. 

   ”Avan och Victoria är här” sa Justin efter en stunds tystnad. Jag nickade förstående och hörde sedan hur Justin suckade och lämnade rummet igen. En halvtimme senare bestämde jag mig att jag inte längre kunde gå på endast bandet och gick genom huset mot rösterna. Jag försökte hålla mitt ansikte neutralt och inte visa smärtan jag egentligen gick genom. Jag log brett jag när fick syn på mina vänners välbekanta ansikten och de behövde endast ge mig en blick och det förstod vad som pågick. 

   ”Tjena mittbena!” utbrast plötsligt en röst vid min sida och i nästa sekund var jag uppburen i personens famn medan den tog ett flertal steg framåt. Mina ögon fördubblades genast och min mun formades till ett ’o’ i förvåning innan jag vände på huvudet för att se Tylers glada ansikte. 

   ”Tyler!” utbrast jag lika högt. ”ställ tillbaka mig på golvet” hans glädje svalnade en grad medan han ställde ner mig på golvet igen innan han blev precis lika glad igen. 

   ”Har du saknat mig?” frågade han sedan. Oh, herregud. Kan jag inte påstå. 

   ”Absolut” svarade jag sedan för att inte såra hans känslor och han strålade stolt. Jag himlade med ögonen åt honom innan jag gick fram till soffan de alla satt i och böjde mig ner för att ge Avan och Victoria en varsin kram. 

   ”Hur länge stannar ni?” frågade jag dem sedan samtidigt som jag föll ner i soffan bredvid Justin. En suck föll ur min mun innan jag sjönk ihop mot Justin och plötsligt ville jag inget annat än att sova. 

   ”Några dagar, har arbete att göra i den här delen av New York” svarade Victoria och jag nickade. 

   ”Samma här, Troy bor i den här i närheten” inflikade Avan med ett flin vilandes på hans läppar. 

   ”Och vem är nu Troy om jag får fråga?” är det meningen att man ska ha koll på alla killar han går genom? Avan dök genast in för att berätta allt om Troy, hans nya flört och mycket snart önskade jag att jag aldrig frågat honom då han som vanligt inte respekterade mina oskyldiga och sköra öron. 

Tara är hemma och aldrig hade jag varit så nervös som när jag hörde hur bilen körde upp på infarten och klackar ekade mot stenplattorna. Detta skulle bli Justin och Taras officiella möte och jag kunde endast be till Gud att det skulle gå som smort och inte med en massa komplikationer. 

   Ytterdörren öppnades och in klev Tara, som vanligt lika elegant klädd i en mörk kostym, tjusig uppsättning av håret och till synes otroligt dyra smycken. Hon hade två betjänter efter sig som bar hennes bagage och med en vift av handen beordrade hon dem att bära dem till hennes rum. Jag drog in ett andetag innan jag omedvetet höll det inne medan jag såg hur Tara vände på huvudet i jakt efter mig. Jag sänkte genast blicken och hörde endast hur hennes klackar närmade sig. 

   ”Jag ser att du bär skorna” påpekade hon och jag nickade. ”har du burit dem hela dagen?” frågade hon med sträng stämma och återigen nickade jag lydigt. 

   ”Jag har inte varit utan dem sedan imorse när jag vaknade” svarade jag. 

   ”Bra” svarade hon enkelt. ”nå, du sa att vi skulle ha gäster. Vart är dem?” jag öppnade munnen för att svara henne men hann inte yttra ett ord för än vad jag fasat för inträffade. Jag hade misstänkt att det skulle hända men bett för allt i världen att jag skulle slippa. Jag svalde och såg hur Tara hade stannat upp i sitt steg. 

   ”Du vet vad du ska göra” var det enda hon sa.

hm... ett ganska långt kapitel! hope u like. =D såååå.. nu har ni fått sett Ariels hus för första gången. vad tyckte ni om det? o Jariel återförenades. gaaaah, u just got to love them . <333 

Ariel tvingades sedan vandra runt i skor som inte direkt... passade hennes fötter. vad tycker ni om det? men sedan, the big finale!

VAD TROR NI HÄNDER? VAD TYCKTE NI OM KAPITLET? OM JARIEL? OM HUSET? OM ALLT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. var väldigt roligt att se att många av er vill läsa det jag skickade in till tävligen, dock är jag lite rädd att publicera den ännu eftersom man inte fick skicka in något som var publicerat tidigare. o om de, mot alla odds, skulle hitta min blogg o se att jag lagt upp novellen så kanske, jag vet inte... tar de bort mitt bidrag o det vill jag ju inte... så jag får tänka över saken. annars får jag publicera den någon gång i mars för det är då resulten kommer tillbaka tror jag. ds. 

min fråga: den bästa julklappen ni fick? 

mitt svar: min favorit julklapp jag fick måste vara locktången jag fick, det är en tjockare variant o skapar mycket elegantare (enligt mig) lockar. älskar den, måste dock träna lite så jag kan få fram fina lockar. XP 

   o måste bara säga att jag även fick en Justin Bieber kalender för år 2014. hahahahahaha! XD trodde jag skulle dö när öppnade paketet. herregud, det var hur pinsamt som helst. min släkt är inte direkt ett stort fan av honom o gillar att retas med mig o min lillasyster när det kommer till honom. -.- blev väldigt förvånad när jag fick den eftersom jag må vara en Belieber o allt men mina väggar är inte täckta av affisher på honom o jag har inte heller miljoner produkter från honom. denna blogg är det enda jag har som är Justin Bieber relaterat. men den kommer snart hänga på min vägg. KRAMAR! ♥