”Ingen aning” svarade Avan. ”något hel idiotisk säkert, typ ‘men den här speciella drycken som är gjord på gås tunga och igelkottar även fast du inte vet det så kommer du gå ner 5 kilo på 3 minuter. Vi lovar’. Skulle inte förvåna mig” Avan påhittade reklamsnutt fick mig att skratta roat och han flinade tacksamt. Men mitt skratt bröts på mitten då ett skri ljöd genom huset. Ett högt, vettskrämt, skärande skrik. Ariels skrik.

Ariels Perspektiv.

Som alltid hoppade mina ben av nervositet när Tara ber mig att vänta i hennes kontor på henne. Det var aldrig ett bra tecken. Hon bad mig aldrig vänta på henne om hon hade bra nyheter. Oroligt drog jag en hand genom mitt hår och lät blicken vandra över hennes alltid lika välordnade skrivbord. Alla pennor låg rakt uppradade efter varandra, inte ett dammkorn syntes på bordsskivan och pappersbuntarna var noggrant organiserade i sina rätta mappar. 

   ”Ariel” jag hoppade skrämt till för att sedan följa Tara med blicken samtidigt som hon rundade skrivbordet och sjönk ner på skrivbordsstolen. Hon flätade samman sina fingrar framför sig på bordet innan hon suckade och såg på mig. ”som du säkert är medveten om så fyller du snart 19 år-” jag nickade. Jo, jag var väl medveten. Den 26:e firar jag ett år som en officiell vuxen. ”-och som en 19 åring förväntas man ha erfarenheter som du inte försitter” hennes ord började skrämma mig. Vad för slags erfarenheter talade om om? Genast sköt mina tankar iväg mot sexuella erfarenheter. Men jag jobbade ju på det! Steg för steg och jag har bara det sista steget kvar. Okej, så det kanske finns något mellan steg men... struntsamma. 

   ”För att du ska kunna göra ett bra jobb så behöver du dessa upplevelser. Sexuella upplevelser och jag vet att du inte har några av dessa än men jag ska se till att ändra på det” åh nej. ”därför har jag anlitat Jay så han kan ta hand om det. Få det överstökat. Första gången är hemsk i alla fall”

   Jag är tränad att hålla masken oavsett vad någon gör eller vad någon säger men i detta ögonblicket försvann all träning. Is fyllde min mage och mitt andetag fastnade i halsen. Vad sa hon? Vem är Jay? Första gången? 

   ”V-Vad... vad menar du?” stammade jag fram medan dörren intill Taras kontor öppnades. Jag vred på huvudet för att se en muskulös man i t-shirt och jeans. Det här händer inte. 

   ”M-Mamma... jag...” jag snurrade runt i stolen så jag kunde se på henne men hon såg ointresserat tillbaka på mig. 

   ”Jag kommer inte ändra mig Ariel, detta är nödvändigt och du kommer göra det utan protester. Jay, du vet vad du ska göra” sa Tara, viftade nonchalant med handen medan hon började med sitt pappersarbete. Som om vårt samtal aldrig hänt, som om hon aldrig bett den här Jay att... att... Herregud. 

   ”Nej, nej... du... jag...” började jag stressat och panikslaget samtidigt som jag - ur ögonvrån - såg hur Jay närmade sig. Hans hand slöts sedan runt min överarm. ”nej, nej!” 

   Snubblandes och kämpande försökte jag komma ur Jay’s grepp när han drog mig efter sig i korridoren. Vad är det som händer? Är det meningen att den här Jay killen ska göra vad jag tror han ska göra? Han svängde in i korridoren som tillslut leder en till mitt sovrum. Nej! Jag kunde inte hindra mig själv innan ett skri föll från mina läppar. Nej, jag vill inte. Det här händer inte. Det var inte såhär jag ville göra det här. 

   ”Snälla, gör inte det här... snälla” vädjade jag till Jay som fortsatte sina målmedvetna steg ner mot mitt sovrum. ”snälla, jag ber dig!” dörren intill mitt rum öppnades och mina fingrar famlade frenetiskt efter dörrkarmen och försökte hålla fast men Jay’s ryck fick mig att falla huvudstupa rakt ner i golvet. Jag kved till och hörde hur dörren stängdes innan till min fasa ett klippljud ekade. Han hade låst dörren.

   I nästa sekund låg ett par händer på mina höfter, jag skrek till och fäktades häftigt med mina armar och ben för att få honom att släppa mig eller i alla fall göra honom illa. Paniken brann inom mig och jag behövde hjälp. Jag skulle aldrig kunna slåss mot den här killen, en titt på hans armar och svaret stod klart framför mig. Men jag visste någon som kanske kunde. 

   ”Justin!” skrek jag så högt jag kunde och bad till Gud att han kunde sparka in dörren och rädda mig. Rädda mig från Jay. Rädda mig från att bli våldtagen. Men inga närmade fotsteg hördes, ingenting och tårarna steg i ögonen på mig. ”nej, snälla!” skrek jag till Jay som kastat ner mig i sängen och sekunder efter mig stod böjd över mig. Hans händer började genast famla över min kropp, slet min klänning itu, rakt ner från mitten av mina bröst och ner till klänningskanten. Jag flämtade till när jag plötsligt insåg att det här händer verkligen. Ingen skulle rädda mig, inte Avan, inte Victoria, inte Lewis, inte Justin och definitivt inte Tara. Ingen. 

   ”Snälla, gör inte såhär” grät jag. Men Jay endast sträckte sig ner till hans byxor för att kunna knäppa upp dem. Genast började jag kämpa vilt och aggressivt i hopp om att kunna få av mig honom, till min lycka måste jag fått in en spark på hans mest käraste juvel eftersom han gav ifrån sig ett rop av smärta innan han säckade ihop bredvid mig på sängkanten. Fort kastade jag mig av sängen och sprang fram till dörren, ryckte häftigt i handtaget tills jag kom ihåg att han hade låst den. Fanatiskt vände och vred jag på nyckeln tills den tillslut till min lycka klickade till och jag kastade upp dörren. Lika fort som jag sett friheten försvann den igen när en arm lades runt min midja och dörren flög igen framför mig. ”NEJ!” 

Justins Perspektiv. 

Likt ett pistolskott var jag framme vid dörren så fort skriket ekat genom huset. Vad är det som händer? Till min fasa insåg jag att dörren var låst då dörren endast måste ryckte till när jag försökte öppna den. Jag höjde näven och bankade på dörren. 

   ”Hallå? Ariel?” ropade jag. 

   ”Vad var det där?” hörde jag Victoria fråga bakom mig. ”vem var det där?” 

   ”Ariel” svarade jag kort medan jag fortsatte att slita i dörren. Vad hände där ute? Varför var vi plötsligt inlåsta? Vad gjorde de med Ariel? Jag vände mig om för att se om det fanns ett fönster eller liknande som man kunde ta sig ut genom men för första gången insåg jag att rummet var fönsterlöst. Skumt. Vad är det här för rum? 

   I nästa ögonblick hördes ännu ett skrik, denna gång längre bort men ett längre. Skriket lät nu panikslaget och jag kunde känna hur paniken och förvirringen själv fyllde mig. 

   ”Vad är det som händer?” frågade Tyler. Jag skakade oförstående på huvudet medan jag vankade av och an i rummet medan jag försökte att tänka klart. Jag förstod ingenting. ”vad gör dem?” vem visste vad Tara gjorde mot henne? Vad Ariel gick genom? Vad det än var så lät det inte bra. 

   ”Justin!” skriket fick mitt blod att frysas till is, fick mina ben att sluta gå, fick mig hjärna att sluta tänka. Hon skrek mitt namn, mitt namn. Vilket betyder att vad Tara än gjorde så var det såpass hemskt att hon behövde min hjälp. Hon kunde inte stå ut eller klara av det själv. Detta faktum fick både raseri och desperation att stiga inom mig. 

   ”Ariel!?” en spark landade på dörren som Tara måste ha låst när hon gick men dörren knappt rörde på sig och ännu mindre visade några tecken på att gå sönder. 

   ”Justin...” upprepade Avan vid min sida men jag kunde inte höra honom, det enda jag kunde höra var hur Ariel skrik fortsatte att eka i mitt huvud. Plötsligt grep två händer tag i min tröja och slet bort mig från dörren, mina egna händer fann i nästa ögonblick personen - vars händer gripit tag i min tröja - hals och låste fast hen mot väggen. En förvånad men lugn Avan såg tillbaka på mig. 

   ”Du kommer inte kunna ha sönder dörren” fick han fram. ”Justin, du kan inte ha sönder dörren” jag endast stirrade på honom ett ögonblick innan hans ord sjönk in. 

   ”Varför inte?” fräste jag. 

   ”Speciellt trä, alla dörrar i det här huset är byggt av samma” flämtade han fram. 

   ”Justin, släpp honom. Du kväver honom” först nu insåg jag greppet jag hade runt Avans hals och hur röd han hade börjat bli i ansiktet. Genast släppte jag honom i fasa och tog ett steg tillbaka medan jag såg hur han sjönk ner på golvet. Victoria var fort vid hans sida och la en tröstande hand på hans axel men Avan viftade med handen åt henne. 

   ”Vad är det som händer? Varför skrek hon?” nu härjade hysterin i kroppen på mig och jag försökte att inte slita håret av mig. Vad är det som pågår? 

   ”Vi vet lika lite som du Justin” svarade Victoria lugnt. ”men låt mig säga att det är inte första gången vi blir inlåsta och hör hur Ariel skriker. Det är hemskt jag vet men det finns inget vi kan göra” hennes svar hade absolut ingen lugn inverkan på mig snarare tvärtom då mina andetag kom ut stötvis och flämtande, mina hjärtslag ekade plötsligt i öronen på mig och rummet snurrade. ”Justin, det här är inte rätt ögonblick att svimma. När någon tillslut kommer och öppnar måste du vara beredd på att finnas där. Hon behöver dig” Victoria klappade mina kinder och jag skakade på huvudet för att få bort yrseln. 

   ”Hon behöver mig” mumlade jag tillbaka och kunde se hur Victoria nickade. 

   ”NEJ!” sedan tystnad, huset föll i total tystnad och omedvetet höll jag andan. Men inget följde förutom tystnaden. Vad är det som händer? 

En evighet senare rasslade det äntligen till i dörren och jag hoppade upp från golvet, Lewis gömde sig bakom dörren när den öppnades och mina händer flög till hans axlar innan jag fick honom att titta på mig. 

   ”Vart är hon?” frågade jag stint och rakt på sak. 

   ”I sitt sovrum” svarade han fort och jag kunde se hur hans ögon var fyllda av tårar och oron enbart fortsatte att fylla mig. Jag nickade fort innan jag sprang iväg, jag kunde inte nå Ariels rum fort nog. Synen jag ställdes inför fick mig att snubbla till och jag tog stöd mot dörrkarmen, sängen såg det ut som om någon hade brottats i, på golvet bredvid låg Ariels klänning i två delar, hennes nattduksbordslampa var omkullvält och krossad. Men det som fick min mage att falla och hjärta att slå ett dubbelslag var hennes underkläder som låg på sängen, förstörda. 

   Jag ryckte häftigt tillbaka till verkligheten när jag hörde hur hulkningar kom från badrummet, någon kräkets och jag var i stort sett 100% säker på vem det var. Med försiktiga steg närmade jag mig badrummet, något rädd över vad jag skulle se. Sittandes på knäna stod Ariel böjd över toaletten, hennes kropp skakades av hulkningarna, hennes nakna kropp. 

   Jag stannade återigen till i mitt steg. Min blick vandrade över hennes kropp och frös tillslut vid hennes inre lår. Blod. Det rann blod längst hennes lår. Blod. Hon hivade ur sig en sista kasse av antingen mat eller galla innan hon sjönk ihop mot toalettstolen, snyftningar fick nu istället hennes axlar att skaka. 

   ”Ariel?” sa jag tillslut när jag fick mig röst att fungera. Hon snurrade häftigt runt och såg på mig med stora, uppspärrade ögon. Hon endast såg på mig under en lång stund innan hennes haka började darra igen och hon brast på nytt ut i gråt. Fort gick jag fram till henne men när mina händer nuddade hennes kropp ryggade hon snabbt ifrån. 

   ”Snälla, rör mig inte... du kan inte, jag...” hon skakade förtvivlat på huvudet medan hon fortsatte att rygga bort ifrån mig. Förvirrat såg jag på henne innan jag sänkte min armar. ”jag är ledsen, jag bara...” 

Ariels Perspektiv. 

Jag klarade knappt att se på honom. Jag ville endast slänga mig över toalettstolen igen men det fanns inget kvar i min mage att få ur mig. Ingenting förutom skam. Jag var nu smutsig, äcklig och det enda jag ville göra var att riva skinnet av mig. Det hade gjort ont, så fruktansvärt ont men ändå hade jag inte kunnat skrika. Jag endast grät. Han var äcklig. Jag var äcklig. Allt var äckligt. 

   Aldrig hade jag trott att jag skulle falla under kategorin ‘offer för våldtagning’ men ändå låg jag nu där, mitt namn nytt och färskt. Precis som skammen och skuldkänslorna som fyllde mig. Jag kunde inte sluta gråta och smärtan ville inte ta slut för än Jay hade gett ifrån sig ett konstigt läte och hans rörelser äntligen upphört. Han hade lämnat som om inget hänt och jag hade tillslut tagit mig in i badrummet innan jag kräks över hela min matta. 

   Jag kunde inte låta honom röra mig. Jag bara kunde inte. Justin var ren, god och perfekt. Jag tänkte inte låta honom bli nedfläckad av mitt nu äckliga skinn. Smärtan och förvirringen av mitt avslag syntes klart i hans ögon. Varför hade han inte kommit till min räddning? 

   ”Vart var du?” grät jag men han endast såg på mig. 

   ”Ariel... vad hände härinne? Varför har du inga kläder? Varför bl... varför blöder du?” jag drog frågande ihop ögonbrynen innan jag följde hans blicken och såg ner på min nederdel av kroppen. Jag kved till när jag såg blodet som täckte insidan av mina lår. Jag kände för att kräkas igen och jag kastade mig över toalettstolen men endast tomma hulkningar kom från mig. Jag blödde. Bevis på Jay’s gärning fanns på min kropp. 

   En hand lades plötsligt på min rygg och jag drog mig så fort ifrån honom att jag knappt hann känna hans hud mot min. 

   ”Nej, snälla gör det inte” stanna perfekt är du snäll. Stanna som du är Justin. 

   ”Ariel vad hände?” upprepade han och jag knep ihop mina läppar när jag försökte hålla inne snyftningarna som låg i halsen på mig och vädjade om att komma ut. Jag skakade sedan på huvudet. Aldrig att jag kunde berättade vad som hände i ord. Aldrig. ”du måste berätta för att jag ska kunna hjälpa dig” 

   ”Ingen kan hjälpa mig nu, jag är redan smutsig” viskade jag, jag kunde mycket väl se Justins förvirrade ansiktsuttryck då hans ögonbryn dras ihop och bildar den där bedårande rynkan men behöll min blick nedslagen. 

   ”Smutsig? Vad pratar du om? Du är inte smutsig! Vem har sagt det? Varför tror du det?” han förstod inte och jag fortsatte att skaka på huvudet. ”vem gjorde det här mot dig? Tara?” 

   ”Nej, nej, nej, nej...” grät jag. 

   ”Du måste berätta för mig!” utbrast Justin över min hysteriska gråt. 

   ”J-Jag kan inte... d-du kommer hata mig!” endast tanken på att Justin skulle knuffa mig ifrån sig, se på mig med en äcklad min och lämna mig fick det att vända i magen på mig. Det fick inte hända, jag behövde honom. Även fast det var själviskt av honom. 

   ”Hata dig?” ekade han. ”såklart jag inte kommer hata dig. Ariel? Hur skulle jag någonsin kunna hata dig? Vi har ju pratat om det här. Jag kommer aldrig att hata dig” hans ord fick endast mina tårar att rinna häftigare längst mina kinder. Justin fortsatte insistera på att få veta vad som hände, varför mina skrik ekade genom huset, varför jag blödde, varför mina kläder var sönderslitna inne i sovrummet, varför. 

   ”Han våldtog mig!” skrek jag tillslut. ”han tog på mig, han slet sönder mina kläder, h-han... han...” jag gav ifrån mig ett hög snyftning. Nu visste han. Nu kommer han inte vilja ha något med mig att göra längre. Han kommer hata mig, oavsett vad han har sagt. 

   ”V-Vad?” stammade Justin tillslut. ”han gjorde vad?” men jag endast grät. Det här var slutet. Inga mer underbara stunder med honom. Inga fler söta ord som fick mina mage att fyllas med fjärilar. Ingen mer Justin och det gjorde ont. Ondare än vad Jay fick mig att gå genom. 

   ”Vad... han... det... du... jag...” det enda han kunde få ur sig var enstaka ord medan jag hörde hur han kämpade med sin ilska. Jag vågade inte se upp på honom, rädd för att se hatet i hans ögon. ”Ariel?” hans röst var plötsligt mjuk, förstående och tröstande och jag rynkade frågande på pannan. Vad höll han på med? Varför var han inte ute genom dörren än? Jag såg upp för att bemötas av Justins sorgsna ögon. Han sträckte ut handen mot mig men återigen drog jag mig ifrån. 

   ”Varför hatar du mig inte?” viskade jag fram och jag såg hur förvirringen fyllde Justin. ”varför har du inte lämnat?” 

   ”Vad?” frågade Justin. ”jag tänker inte lämna dig, jag-” 

   ”Hur kan du inte se hur äcklig jag är? Varför är du kvar här? Jag förtjänar inte dig längre!” 

   ”Ariel?” smärta strålade nu från hans ögon och fick mig att må ännu sämre men han förtjänade bättre än mig. Någon som inte var så smutsig och ‘fucked-up’ som jag. 

   ”Jag är smutsig och äcklig! Varför lämnar du inte? Varför är du kvar?” fortsatte jag att nu skrika åt honom. 

   ”Jag hörde dig Ariel!” utbrast han tillslut. ”jag hörde dig från det rummet jag var inlåst i och jag hörde att du skrek efter mig. Du lät inte det minsta villig att ha sex med den där killen. Jag hörde dig. Du skrek. Du blev våldtagen, du gjorde det inte frivilligt. Det gör inte dig smutsig Ariel. Du är inte det minsta äcklig i mina ögon. Det är han som är äcklig, inte du!” tårarna fortsatte att fylla mina ögon men verkade inte vilja ramla över kanten så jag fick blinka för att kunna se honom. Jag insåg inte att jag skakade för än världen runt om min började darra häftigt. I nästa ögonblick låg jag i Justins famn och jag spände mig inför smärtan som skulle komma från hans händer med det ändå jag kände var värme och trygghet. Han var kvar. 

   Genast klängde jag mig fast på honom, spände mina armar runt honom och borrade in ansiktet i hans bröst så jag kunde andas hans välbekanta doft. Justin. Min Justin.

wow... så jag tror att absolut ingen hade förväntat sig att det här skulle hända. eller har jag fel? har det jobbigt att skriva det här eftersom jag tycker det är så otroligt hemskt men det passar verkligen in. detta är något som Tara skulle kunna göra eftersom hon anser att det är den ultimata lösningen. har inte mycket att säga, så...

VAD TYCKTE NI? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NU VILL JAG VERKLIGEN VETA VAD NI TYCKTE SÅ SNÄLLA KOMMENTERA! NI VAR SÅ OTROLIGT FANTASTISKA PÅ DET FÖRRA, TACK SÅ MYCKET! PUSS&KRAM. 

min fråga: favorit social medior? (på datorn så instagram o sådana där appar räknas inte)

mitt svar: min favorit är helt klart Tumblr. (även fast det finns en app för den så är den orginellt sätt för datorn) älskar hela konceptet med Tumblr, att det blir en bildblogg o kunskapen som sprids, att man kan hitta andra människor som tycker likadant o... ah! allt. XP kram!