”Är det? På riktigt? Ska vi se på Peter Pan!?” utbrast jag ivrigt. ”den Peter Pan?” roat nickade han på huvudet och jag vände mig exalterat mot bioduken igen där Wendy redan var på gång och berätta historier för sina bröder. And now, Peter Pan, you shall die. To die would be an awfully big adventure.

 

---

 

 Med huvudet i hans knä låg jag på filten, Justin satt upp med armarna som stöd bakom sig och blicken fäst på horisonten. Min födelsedag var över och en ny dag låg framför oss, den uppätna frukosten stod bredvid oss och Bubble låg ihoprullad och såg på oss. 

   ”Vad tänker du på?” frågade jag och lät fingrarna smeka över hans underarm, han såg ner på mig och ett leende bredde ut sig. Han satte sig upp så han inte behövde armarna längre och började lätt fingra med ena handen i mitt hår. Han öppnade munnen för att svara på min fråga när hans mobil som låg bredvid honom vibrerade, genast grep han tag i den och la handen runt den för att skymma skärmen från solen. Glädje spelade i hans ögon och jag såg frågande på honom. 

   ”Är snart tillbaka” sa han sedan innan han böjde sig ner och kysste mig fort. Nu mer förvirrad än någonsin lyfte jag på huvudet för att han skulle kunna ställa sig upp.

   ”Vart ska du?” frågade jag, han endast vred på huvudet och gav mig ett leende medan han skynda in i huset. Jag ryckte tillslut på axlarna och la mig ner igen, jag slöt ögonen och lät solen värma mitt ansikte. Kvällen igår hade varit lika perfekt som resten utav dagen varit, vi hade sett på hela filmen och härliga barndomsminnen kom flödande tillbaka till mig.

   Ivrigt hade jag frågat efter Justins åsikt efteråt och han hade sagt att han tyckte den var bra, dock att det var tråkigt att han inte kunnat stannat med de andra barnen i verkligheten. Jag hade suckat instämmande och svarat att jag hoppas varje gång att han ska ändra sig och stanna istället, men att det aldrig händer. En skugga föll över mig och jag log men behöll ögonen slutna då jag visste att det var Justin som var tillbaka. 

   ”Är det här du ligger, tjockis?” mina ögon flög genast öppna när de välbekanta rösten nådde mina öron, den välbekanta rösten som tillhörde ingen mindre än min allra bästa vän, Spencer. 

   ”Spencer?” jag såg upp frågande och såg hennes leende ansikte stå ovanför mig.

   ”Överraskning!” utbrast hon sedan och slog ut med armarna. ”grattis i efterskott” 

   ”Spencer!” fort kom jag upp på fötterna och slängde mig i hennes famn, hon skrattade innan hon la armarna om mig och kramade tillbaka. ”oh my God, hur kom du hit!? När!?” utbrast jag sedan och grep tag i hennes axlar för att kunna se på henne. 

   ”Imorse, Justin såg till att jag flög ner väldigt tjusigt” svarade hon och jag skrattade innan jag drog in henne i en tight kram igen. 

   ”Åh, jag har saknat dig så mycket. Det är inte klokt” 

   ”Jag har saknat dig också” jag log och släppte taget om henne, jag böjde mig sedan ner och plockade upp min tallrik och la den ovan på Justins innan jag tog våra glas. 

   ”Kom vi går in. Bubble!” tillsammans med Spencer - som plockat upp filten - gick vi runt poolen och bort mot altandörrarna. 

   ”Snacka om lyx” mumlade hon medan hon lät blicken svepa över baksidan, jag skrattade men nickade instämmande. ”och här har du bott och tjockat dig i en hel vecka redan!?” jag himlade med ögonen. 

   ”Kanske...” svarade jag sedan och hon skrattade lågt, vi klev in i vardagsrummet innan jag ledde vägen intill köket. ”så hur länge stannar du?” frågade jag medan jag ställde disken på bänken innan jag böjde mig ner för att öppna diskmaskinen, jag hörde hur Spencer satte sig ner på en utav stolarna. Jag ställde in tallrikarna innan jag sträckte på mig för att gripa tag i glasen. 

   ”Söndag, har fortfarande skola du vet” påpekade hon och jag återigen himlade med ögonen åt henne medan jag stängde maskinen. Hennes retsamma leende rann dock av hennes ansikte innan hon såg oroat på mig. ”hur går det för dig? Har du pratat något med dina föräldrar? Jesse?” frågade hon sedan bekymrat. 

   Jag suckade trött och lutade mig mot diskbänken. ”nej, jag har inte pratat med mina föräldrar men jag har pratat med Jesse. Igår faktiskt, han önskade mig grattis” berättade jag och log, hon nickade. 

   ”Chaz då?” frågade hon sedan försiktigt, jag skakade sorgset på huvudet. ”det är fortfarande galet att det visade sig att ni två var syskon. Jag menar, ni är ju inte ens speciellt lika!” 

   ”Nej, kanske inte. Men om jag ställde mig bredvid honom, tog bort allt smink och hade min naturliga hårfärg så kanske man skulle se likheterna” påpekade jag och hon nickade tillslut instämmande. 

   ”Så... har du?” frågade hon efter en stund och jag skakade försiktigt på huvudet igen. 

   ”Jag har tänkt ringa men jag... tänk om han är arg. Tänk om han inte vill ha något med mig att göra efter att han fått reda på det” Spencer fick genast det där blicken som skvallrade om hur urlöjlig hon tyckte jag för tillfället var. Jag såg ner i bordskivan och suckade igen. 

   ”Varför skulle jag vara arg på dig för?” jag vände genast på huvudet och såg med chockerade ögon bort mot dörren - från hallen intill köket - där jag fick se Chaz stå lutad mot dörrkarmen med armarna i kors. Förgäves försökte jag säga någonting men blev ståendes tyst. ”ja, jag var arg. Lika arg som jag gissar du också var men jag kom över det, nu är jag bara ledsen. Men jag är inte ledsen över att jag fick reda på att du är min lillasyster, det är ju fantastiskt. Jag är ledsen över att de ljög om det så länge” fortsatte han och tog ett steg från dörren. ”det förvånar mig inte ens att du är släkt med mig så bra som vi först klickade. Du har alltid känts som en lillasyster till mig så det var ingen större förändring” vid det här laget hade jag fått igång rörelseförmågan och tagit de få stegen fram till honom för att sedan lägga armarna om honom. Han var inte arg. 

   ”Hej, Chazie” hälsade jag sedan med ett skratt mot hans axel. 

   ”Hej, Penilop” svarade han och jag skrattade igen. Jag lutade mig sedan bort från honom för att få se hans leende. ”så, lillasyrran har fyllt 17 va? Hon håller på att bli stor” jag himlade med ögonen. 

   ”Inte ska du väl bli en sådan där extremt överbeskyddande storebror?” 

   ”Kan du slå dig i backen på att jag kommer, tur att du redan har en pojkvän annars skulle jag behöva spöa skiten ur killar dagligen. På tala om det, måste jag sätta upp nya regler för Biebs” sa han och innan jag hann protestera hade han redan lämnat köket.  

   ”Han är ju fasen värre än Hector” hörde jag Spencer säga bakom mig innan vi båda sprang efter honom, jag såg hur han tog sig in i vardagsrummet och jag sprang fortare. 

   ”Du skulle bara våga!” utbrast jag när jag såg hur han öppnade munnen, jag nådde fram till honom och hoppade upp på hans rygg. 

   ”Ah! Jag har en parasit på ryggen” jag hörde skratten som fyllde rummet. 

   ”Parasiten kommer inte släppa för än tjocksmocken håller sin käft stängd!” försvarade jag mig med och han rätade på sig, med mig fortfarande hängandes på honom. Han vände huvudet mot mig och jag kisade hotfullt med ögonen. Tillslut suckade han och höll upp händerna i ett tecken på att han gav upp. 

   ”Okej då” svarade han. ”men bara för att vi är här för din - i och för sig redan förbi passerad - födelsedag, men okej” jag log tacksamt innan jag släppte mitt grepp på honom och ställde mig på egna ben. 

   ”Tack kära broder” han flinade nöjt. Jag vände sedan blicken mot soffan där Spencer nu slagit sig ner bredvid Justin som satt med Bubble i sin famn, bredvid honom satt Ryan med ett roat flin. Nolan och Mitch satt även dem i soffan och ett brett leende spred sig över mina läppar vid deras bekanta ansikten. 

   ”Så ställ er nu bredvid varandra så får vi se om det finns några likheter!” utbrast Spencer efter en stunds tystnad. Vi både suckade i synk och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Whoa, jag tror vi har hittat en redan” utbrast Ryan, resten skrattade roat tillsammans med honom. Jag såg genast på Chaz som såg tillbaka på mig innan vi samtidigt lät armarna falla. 

   ”Hm...” sa sedan Spencer och la huvudet på sned medan hon granskade oss från topp till tå, nervöst skruvade jag på mig utav allas blickar som låg på mig. ”det finns små detaljer men jag håller med dig. Om du hade din naturliga hårfärg så kanske ni skulle se mer lika ut” 

   ”Vilken är din naturliga hårfärg?” frågade Nolan och jag log. 

   ”Brunt, mörk brunt. Som Chaz typ” svarade jag och pekade på Chaz hår. 

 

---

 

åååååh här kommer Chaz Co. hahahaha, vad tycks?? hoppas ni gillade det. =) 

KOMMENTERA! de betyder allt för mig. puss&kram. ♥