”Hej Penny...” svarade han, inte alls lika glatt. Genast förstod jag att något inte stämde. 

   "Vad är det? Vad har hänt!?” 

   ”Ehm... du vill nog komma hem nu för...”

Flygplatsen kryllade med människor såhär tidigt på morgonen. Mina ögon såg sig trött omkring medan jag letade efter den stora tavlan med avgångstider. Inte en blund hade jag fått under natten, jag kunde inte förmå ögonen att sluta sig och kroppen att slappna av. Inte ens Justins smekning längst armen och över håret hjälpte mig att lugna min nu stressade kropp. Enbart orden rullade om och om igen i mitt huvud likt en sommarplåga på radion. Chaz ord. 

   ”... Jesse har lagts in på sjukhuset, han har blivit värre” Han har blivit värre... hur värre visste jag inte än. Justins hand kramade åt min och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag såg upp på honom och mötte hans nu sorgsna, bruna ögon. Han hade velat följa med mig till Stratford men jag hade lyckats övertala honom att han behövdes här. Att jag skulle hålla honom uppdaterad i alla fall. 

   Jag kände hur mina ögon tårades, jag skulle sakna honom något så otroligt mycket. Jag visste inte när jag skulle få se honom igen, han som var på slutspurten med sitt album och jag som inte kunde lämna Stratford igen om Jesses sjukdom blivit värre. 

   ”Jag kommer... sakna dig... så ugh!” försökte jag me bröt ut i tårar. 

   ”Hey baby, gråt inte” sa han. ”vi kommer ses snart igen, det kan jag lova dig. Men fokusera nu istället på Jesse, han behöver dig mer än jag gör just nu” jag nickade medan han torkade bort de salta tårarna från mina kinder med hans tummar.

   ”Allt kommer bli bra” han drog in mig i sin famn och jag begravde ansiktet vid hans hals. 

   ”Tänk om det inte gör det, tänk om han...” det sista ordet fastnade i min hals, jag kunde inte ens tänka det. Det gick inte, den möjligheten fanns inte men ändå befann den sig i bakgrunden och väntade på att få hoppa fram. Justin hyssjade mig. 

   ”Tänk inte så. Var här, nu istället” jag snyftade till och slöt ögonen, klamrade mig fast vid honom. Försökte memorera hur hans armar kändes runt mig, hur hans doft fyllde mina näsborrar och hans lugna hjärtslag kändes mot min kropp.

   Jag lutade mig tillbaka innan jag sträckte på kroppen och våra läppar möttes i en passionerad omfamning. Vi kysstes för varje dag vi inte skulle få göra det fram över. Mina händer kupade hans ansikte och våra munnar öppnades, hans varma tunga mötte min, smekte min med sin. Jag la all saknad jag skulle ha och längtan efter honom i kyssen. 

   ”Jag älskar dig, glöm aldrig det” sa jag och lutade pannan mot hans medan våra näsor försiktigt gneds mot varandra. 

   ”Jag älskar dig mer, glöm aldrig det” svarade han och ett litet leende spred sig över mina läppar. Kvinnan i högtalaren ropade ut att mitt plan snart avgick och att alla resenärer borde ta sig till gaten nu. Jag kvävde en suck och höll istället Justin hårdare intill mig innan jag släppte. Jag böjde mig ner och grep tag om Bubbles bur, han gnydde svagt till utav ogillande. Jag såg upp på Justin, såg in i hans hasselnötsbruna ögon som sken i ljuset. Jag suckade frustrerat innan jag slängde men lediga arm runt hans nacke och kysste honom en sista gång. 

   ”Jag borde verkligen gå nu” mumlade jag och kände hur Justin nickade. Jag knep ihop ögonen för att inte snyfta igen och släppte honom, med snabba steg och nerböjt huvud gick jag bort mot min gate utan att se tillbaka på honom. Var för rädd att jag skulle släppa allt och springa tillbaka till honom om jag gav honom en enda blick. Jag sträckte fram biljetten till kvinnan med de breda leendet och strama knuten. 

   ”Ha en trevlig resa” sa hon muntert och gav tillbaka biljetten, jag gav henne ett halvhjärtat leende innan jag gick in i gången. Lämnade LA bakom mig. 

*

Flygplanet gick inför landning och jag höll blicken fäst på det lilla fönstret, kunde se hur marken närmade sig med en rasande fart. Till min fasa såg jag vit snö på marken och fick kämpa emot impulsen att skrika rakt ut. Resan hade gått fort och jag hade genom flygplanets WIFI kunnat läsa kommentarerna till mitt videoklipp och för ett ögonblick lyckades jag glömma allt annat och enbart le roat medan jag ignorerade alla hat kommentarer. 

   ”Titta, Bubble vi är hemma i Startford igen” jag släppte ut honom ur buren men var snabb med att koppla honom, jag tog upp den nu väldigt lätta buren och gick bort mot rullbandet där alla resväskor skulle komma. 

   ”Tjena mors syster yster” jag hoppade förskräckt till innan jag svängde runt för att mötas utav Chaz retsamma flin och Ryan som skrattade bakom honom. 

   ”Chaz! Gör inte så!” utbrast jag och slog honom på armen. Han flinade enbart ännu bredare. 

   ”Åh, jag är så himla glad att se dig också” svarade han och jag himlade med ögonen men slog sedan upp i ett leende och slängde mig i hans famn. 

   ”Jag är glad att se dig, Chazie” han skrattade. Jag kramade Ryan också som till min förvåning lyfte upp mig och snurrade ett varv innan han satte ner mig på marken igen. ”jisses” mumlade jag. ”låt oss hitta min väska nu så vi kan komma härifrån!” tio minuter senare och vi var ute ur flygplatsen, genast gav jag ifrån mig ett rop utav avsmak. 

   ”Usch! Kyla” killarna skrattade åt hur jag slängde armarna om mig själv och tryckte upp axlarna till öronen. 

   ”Så blir det när man bor hos Justin och blir alldeles bortskämd med... värme” retades Ryan och jag slängde honom en menande blick, det kunde hur lätt som helst misstolkas och det visste han mycket väl. 

   ”Åh, håll käften” mumlade jag. ”bara för att du är ett ensamt matvrak” jag tog sig om bröstet medan han låtsades se förolämpad ut, jag skrattade åt honom innan jag gled in i baksätet på bilen. 

Startfords sjukhus såg ut som vilket annat sjukhus som helst, stor byggnad med stora glasfönster och automatiska dörrar vid ingången. Doftade lika rent och fränt, så illa att det första stack i nästan när man klev in. Väntrummet var fyllt utav blekgröna fåtöljer, i alla såg man sittavtryck från orolig anhöriga genom tiderna som väntat och väntat på att få besked.

   Sjuksköterskor gick runt i sina blå byxor och tröja, pratade lågt sinsemellan med stora pärmar i armarna. Eftersom Chaz redan visste i vilket rum Jesse befann sig kunde vi skippa hela 'söka-hjälp-hos-seg-expeditions-kvinna' delen. Vi klev av på våning 6, planet för endast sjuka barn, väggarna hade alla slags Disney figurer och väntrummet här hade även få leksaker för att kunna underhålla de otåliga barnen. 

   ”Där borta” sa Chaz och pekade bort mot rum 315. Jag nickade och tog ledningen, jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte ner handtaget. Innanför rummet möttes jag utav ljus och vita lakan. 

   Jesse låg i sängen och andades högt och rossligt, hans ögon och kinder var insjukna och ådrorna på hans huvud lös mörkblå på hans nakna skalle. Jag rynkade ihop ögonbrynen och la handen över munnen för att inte brista i gråt över hur min lillebror såg ut efter den korta tiden jag varit borta. 

   ”Penny?” 

inte speciellt långt, det fick ett bli ett litet mellankapitel där hon tog adjö utav Justin o tog sig till Stratford igen. vad tror ni kommer hända på sjukhuset? kommer hon träffa på sina föräldrar där kanske? vad tror ni? 

vad tycks? kommentera! ♥