”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

Onsdag, 17:e Juli. 

Jag spände åt slipsen runt min hals innan jag såg på mig själv genom spegeln, jag hade en simpel kostym - svart kavaj och byxa, vit skjorta och slips. Ett sorgset uttryck låg över mitt ansikte, detta kommer bli en lång dag. Jag kände för att lägga mig under täcket och aldrig återvände till verkligheten, dock samlade jag mig fort, jag kunde inte vara den svaga idag. Penny behöver mer stöd än någonsin idag. Med en sista blick i spegeln öppnade jag sovrumsdörren och tog mig ner till undervåningen. Alla var redan samlade; mormor och morfar, mamma samt pappa med Jaxon och Jazmyn. 

  Alla var klädda i fin kläder, dock mörka. Mamma fick syn på mig och reste sig från stolen, ett sorgset men vänligt leende låg över hennes läppar. 

  ”Vad stilig du blev” sa hon lågt och rättade till osynliga fel i min krage. Jag log tunt. 

  ”Tackar, är vi redo att åka?” hon nickade. 

  Solen sken högt på himlen och svagt kvittrande hördes från träden. En svag bris grep tag i mina kläder och fläktade mitt ansikte. Vi fick åka i två separata bilar - kvinnorna plus morfar i den ena medan jag tillsammans med pappa och de små i den andra. Bilturen var tyst, Jaxon och Jazmyn förstod att det inte var läge så de höll ner sina spralliga sidor och istället satt lydigt i sina säten. 

  Jag fiskade upp min telefon och väckte den, skärmsläckaren var en bild på mig och Penny. Den var tagen från när hon bott hos mig, hon hade snott till sig min telefon och börjat fota allt möjligt. Oss, mig, sig själv, Bubble, en fin liten samling blev det tillslut. 

  Bilen stannade och jag såg upp från skärmen som för länge sedan slocknat, kyrkogården bredde ut sig framför oss, gravstenar som var snyggt uppradade i gräset, människor i mörka kläder och sörjande figurer. Jag klev ur och hjälpte Jazmyn ner på marken innan hennes hand omslöt tre utav mina fingrar. Jag log snett ner mot henne innan vi gick mot församlingen, jag skymtade Chaz och gav Jazmyn till pappa innan jag satte av mot dem. Han hade sin arm runt Ana och pratade med killarna. Bredvid såg jag Spencer och hennes bror Hector, Spencer såg plötsligt upp och mötte min blick. 

  ”Åh, tack gode Gud att du inte är sen” andades hon och resten vände sig mot mig, jag rynkade frågande på pannan. Varför skulle jag var sen? 

  ”Penny vägrar komma ut ur bilen” förklarade Nolan och nickade bort mot en stor, svart bil. Jag lutade mig svagt åt sidan för att kunna se på den innan jag suckade svagt. 

  ”Jag kommer snart” sa jag till dem och gick sedan med händerna i fickorna till bilens ena dörr, jag kände på handtaget och till min lättnad öppnade den sig. Jag kikade in och såg Penny sittandes med händerna hårt hopknutna i knät och huvudet nedböjt, hennes axlar skakade svagt vilket jag genast förstod betydde att hon grät tyst. 

  ”Penny” sa jag för att fånga hennes uppmärksamhet, genast såg hon upp och hennes vackra ögon mötte mina. Hon hade inte en skymt till smink i ansiktet, det var bart men åh så vackert. Tårarna steg i hennes ögon och hon knep ihop munnen men hennes haka lyckades ändå darra. 

  ”Jag vill inte gå ut dit, jag vill inte...” började hon men kom av sig då hon snyftade högt. 

  ”Hey, Penny det kommer ordna sig” försäkrade jag och sträckte mig efter hennes ena hand, hon grep fort tag i den och kramade hårt. Lugnande smekte jag med tummen över hennes handrygg. 

  ”Se det som det adjö du aldrig fick ta, visa honom att du klarar dig och lever för honom. Vi kommer alla vara där för dig, glöm inte det” hon snyftade till innan hon höjde handen och torkade sig om kinderna. 

  ”Jag är så trött på att gråta, jag är trött på att känna såhär” mumlade hon. Jag såg medlidande på henne, jag kunde inte förstå eller ens tänka mig vad hon gick genom men jag försökte. 

  ”Alla går genom det här Penny, det är bara ett bevis på att han betydde något för dig. Han var din bror. Men jag lovar, det kommer gå över. Du kommer inte alltid känna såhär” återigen svepte jag med tummen över hennes handrygg och jag kände hur hon kramade den hårdare. 

  ”Okej” mumlade hon sedan med ansträngd stämma. Jag nickade uppmuntrande och hon började skjuta sig mot min bildörr, först nu tänkte jag på vad hon var klädd i. Hon hade en ljusgrön klänning i fladdrigt tyg som hängde i lager nerför hennes kropp, ärmarna var mer genomskinliga. På fötterna hade hon ett par blommiga, öppna Jeffrey Campbells och hennes hår var endast borstat då hon hade naturliga lockar. Hon stod ut från resten utav människorna på kyrkogården, men det var precis som de skulle vara. Penny var unik, hon är inte som alla andra. 

  ”Du ser väldigt vacker ut” viskade jag till henne när hon stod på marken bredvid mig, hon såg upp på mig och log snett. 

  ”Tack, det var Jesses favoritfärg” svarade hon, jag log mjukt mot henne medan jag smekte hennes ena kind. Hennes ögon var fortfarande röda efter alla tårar och jag antog att de inte skulle lugna ner sig under de närmaste timmarna. 

  ”Är du redo för att träffa dina vänner? De var väldigt oroliga för dig” sa jag och granskade henne medan mina ögon pendlade mellan hennes båda. Hon bet sig försiktigt i underläppen innan hon nickade svagt. Jag gav henne ännu ett leende innan jag flätade samman våra fingrar och drog henne intill mig innan vi gick över grusplanen bort till gräsets början där de stod tålmodiga i väntan på oss. 

  ”Penny” sa Spencer försiktigt men glatt när vi nådde dem och spred sina armar för att ge henne en kram, genast såg jag hur saknaden spred sig i Pennys ögon och snart hade hon armarna hårt lindade runt sin bästa vän. Jag vände mig mot killarna och fick ett höjt ögonbryn utav Chaz som för att fråga om allt gick bra. Jag nickade. 

Penelopes Perspektiv. 

Ceremonin var hur vacker som helst, inte för att jag såg mycket då tårarna rann konstant. Men musiken fick gåshud att spridas över min hud och blommorna strålande i sina vackra kreationer. Jesses kisa var alldeles vit och glansig, en stor blomkrans låg på den och var fylld med vita och ljusgröna blommor som matchade klänningen jag bar. Normalt sett brukar man ha svart på begravningar men på något sätt kändes det inte rätt. Istället bar jag Jesses favoritfärg. 

  Justin hade sin arm runt min midja från början till slut, vinden rasslade i träden runt om oss och lät mig andas i den friska luften. Var det galet utav mig att vilja gå vidare? Att vilja må bra igen? När allt jag borde göra är att sörja? Men hur länge...? Jag är trött. Jag sover inte, jag pratar inte (förutom till vissa tilltalsfrågor), jag äter inte, jag bara är där. Jag mår inte bra. Jag vill gå vidare, jag vill kunna le när jag tänker på Jesse. Inte gråta. Men som Justin sa, allt tar sin tid. Det kommer gå över. 

  ”... Jesse kommer vara saknad utav oss alla, han var en kämpe ut i det sista. Tills han fick gå sin egen väg...” prästen stod med sin Bibel i famnen och pratade inför församlingen, men hans röst lät avlägsen. Allt verkade avlägset. Detta hände inte. Det var bara min fantasi. Tills Jesses kista svagt ryckte till innan den började sänkas ner i marken, jag gav ifrån mig något slags kvävt gnäll och borrade in ansiktet i Justins bröst för att slippa se på det. Jag kände för att kräkas upp allt jag hade i magen, vilket inte var mycket men motstod att skämma ut mig själv och förstöra Jesses begravning. 

  ”Penny, så ja. Det kommer bli bra” mumlade Justin vid mitt öra medan hans hand smekte mig upp och ner över ryggen. Hur kunde han vara så säker? Och framför allt... när?

jag vet inte om jag blev 100% nöjd med det här kapitlet... blev ganska... framkrysstat. o kort. men se det lite som en mellankapitel.. eftersom här efter ska det bli något gladare i novellen. =) har varit så tungt på sistonde. så se fram emot det. men nu vill jag veta vad ni tyckte om det här!? 

lämna en kommentar! de betyder allt! =D vet att det har varit lite knas med uppdateringen men jag hade som sagt skola att ta hand om ... -.- önskar att jag inte hade det. samt sömn. så jag försöker så gott jag kan! blir då så himla glad för att jag ser att ni stannar, jag ser hur alla kikar in varje dag i alla fall. det uppskattas sjuuuukt mycket! TACK! PUSS&KRAM. 

O EN SNABB SHOUTOUT TILL MADDE SOM DRIVER http://storiesboutjusten.blogg.se

HON HAR INTE SKRIVIT LÄNGE MEN HENNES NOVELL ÄR REDAN GRYM, GÅ IN DÄR O LÄS OM NI VILL LÄSA EN BRA NOVELL! LÄS, LÄS, LÄS O KOMMENTERA! ♥ GÖR DET NU!