PREVIOUS:     ”Åh, var inte arg babe” sa jag. ”du är bara extremt lättlurad eller så är jag en riktig skicklig skådespelerska, välj en” 

   ”Nej, du är taskig som gör sånt här mot mig” sa han och pekade på mig. ”jag kommer ju få hjärtproblem” han la handen över hjärtat och jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Du kommer klara dig fin fint” sa jag och smekte honom över kinden innan jag gick fram till bordet för att städa upp resten utav mina grejer innan jag började tvätta penslarna.

   ”Dock ser det där äckligt äkta ut” jag flinade åt honom och vinkade med ögonbrynen.

   ”Vem vet vad jag gör härnäst” sa jag.

Torsdag, 22:a Augusti. 

”Det här är inte okej, jag vet inte om jag klarar det här. Den är ful, byggnaden är ful. Den ser inte ens inbjudande ut” gnällde jag innan jag kved till. Justin skrattade i telefonen. 

   ”Awh, babe. Det kommer lösa sig, se det positiva. Det är inte en heldag” uppmuntrande han, jag andades trött ut och gick uppgivet över parkeringsplatsen som redan hade börjat fyllas utav elever och bilar. 

   ”Jag borde ha klätt mig i min 'I Hate Everyone' skjorta” mumlade jag och fick ett skratt utav Justin igen, jag log snett vid ljudet. Hans skratt var så himla gulligt, speciellt när han envisades med gömma sitt leende bakom sin knytnäve. ”vad gör du?” frågade jag medan jag gick genom korridoren bort mot aulan. 

   ”Är på väg till arenan där vi övar” svarade han innan en gäsp slapp ur hans mun. 

   ”Är du lite trött?” frågade jag och plutade med underläppen. 

   ”Ja, du har ingen aning” jag skrattade och klev in i aulan, den var ungefär halvfull och jag tog en plats långt bak innan jag sjönk ner i sätet. Jag samtalade med Justin tills aulan var helt full och rektorn klivit upp på scenen, lågt sa jag hejdå till Justin innan jag pressade ner mobilen mellan mina korslagda lår. Jag lyssnade ointresserat på när rektorn höll sitt välkomnande tal som i stort sett ingen lyssnade på förutom kanske lärarna och de räknas inte. Plötsligt damp det ner någon bredvid mig, skrämt snurrade jag runt huvudet mot personen och såg att det var en tjej, hon flåsade andfått. Hennes kinder var röd rosiga och hennes blonda hår stod rufsigt runt hennes ansikte, hon såg ut att vara i min ålder. Hon kanske var en etta. 

    Hon måste känt mina blickar för hon sneglade på mig innan hon gav mig ett blygt leende. 

   ”Ledsen om jag skrämde dig, fick springa” ursäktade hon sig, jag log roat. 

   ”Ingen fara, kommer ihåg min första dag. Kom in fem minuter sent i rummet vilket gjorde att alla glodde på mig. Inte roligt” berättade jag och hon log. ”vilken årskurs ska du börja i?” 

   ”Tvåan” svarade hon. ”jag överfördes till den här skolan när vi flyttade hit” 

   ”Oh, är du nyinflyttad? Vart bodde du innan?” frågade jag nyfiket. Lite nytt folk till den lilla staden Stratford. Hon kastade en blick mot scenen innan hon såg på mig igen, jag såg inget igenkännande hos henne. Ingen hysteri över att hon visste att jag var Justins flickvän, vilket jag fann skönt och uppfriskande. 

   ”Jag bodde i Arizona men flyttade för att båda mina föräldrar fick bättre jobberbjudande” förklarade hon. Åh, jag också! Hade jag lust att utbrista men kom sedan på mig själv, det var ju inte alls anledning till varför vi hade till flyttat till Stratford. 

   ”Coolt” sa jag och nickade. ”oförskämt utav mig förresten, Penelope” jag sträckte fram handen mot henne, hon log och tog tag i den innan hon skakade. 

   ”Blair” svarade hon, jag log brett mot henne. 

Jag fortsatte dagen tillsammans med Blair och hon verkade riktigt trevlig, visade sig att hon skulle gå i min klass till och med. Vilket gladde mig, slapp var vara totalt ensam i alla fall. Hon hade tydligen en större syster på 22 och sedan en lillebror på 6 år och de bodde inte jätte långt ifrån där jag bodde. 

   ”That’s when we uncover, uncover” sjöng jag med till min iPod, frånvarande strök jag penseln över duken medan jag granskade vad jag gjort. Hittills var jag nöjd med ansiktet jag gjort, ganska fast benstruktur i ansiktet och stora röda läppar. 

   Under de följande 30 minuterna fortsatte jag fokusera på detaljer innan jag tog några steg tillbaka för att kunna se målning från håll, plötsligt knackade det på dörren.

   ”Kom in!” ropade jag utan att släppa målningen med blicken, ur ögonvrån såg jag hur dörren öppnades och vände då blicken mot personen. Till min glädje såg jag Chaz komma ingående i rummet med ett snett, vänligt leende på läpparna. 

   ”Halla” hälsade han innan han tycktes finna min position i rummet konstig tills han såg tavlan en bit framför mig. ”herregud, jag kommer inte över hur bra du är” mumlade han och ställde sig bredvid mig, jag fnittrade generat åt honom.

   ”Tack så mycket” svarade jag. ”men hur gick det på första dagen? Hur är college?” frågade jag nyfiket och la ifrån mig paletten med färg innan jag knöt upp mitt förklädde och hängde upp den på en utav mina krokar. 

   ”Grymt, jag tror verkligen jag kommer trivas” svarade han. ”dock måste jag ta det lite försiktigt på vänskapsfronten, vet inte riktigt vilka som genuint vill bli min vän eller bara ha en enkel inväg till Justin” jag nickade förstående, Chaz tillsammans med resten utav killarna hade som sagt börjat college och därmed inte bodde hemma längre. De både på sina campus som inte alls låg i närheten utav här hemma. Vilket fick mig att känna mig mer ensam än någonsin, ingen Chaz, ingen Justin, ingen Spencer, inga killar, ingen... Jesse. Ingen. Fort slog jag ifrån mig tankarna och riktade uppmärksamheten mot Chaz igen.

   ”Kan jag förstå, började en ny tjej i min klass idag. Blair heter hon, hon verkar hur mysig som helst. Antingen kan skenet bedra eller så har hon absolut inget intresse i Justin över huvud taget, vilket vore roligt. Eftersom ni alla har stuckit iväg och jag lixom står ensam kvar så vore det roligt med en vän” berättade jag och nu var det Chaz tur att nicka. 

   ”Du vet att jag kommer komma och hälsa på så ofta jag kan, dessutom så kommer ju Justin och hälsar på i September innan hans turné drar igång. Då kommer vi alla hem för att hälsa på” försäkrade han och drog in mig i en kram. Jag log och la armarna om honom. 

*

Lördag, 7:e September.

”Jag tror det här är första gången jag har varit ensam hemma på ett tag” sa Justin innan han lät blicken svepa över köket. Jag vände huvudet mot honom och log roat. Han höll på att laga lunch, alldeles ensam tydligen. 

   ”Men det måste väl vara skönt” sa jag och la mig på sidan i sängen. Han nickade medan han vickade på huvudet.

   ”Ja, det är ju tyst” svarade han och jag skrattade. Det knackade på dörren och jag satte mig upp, snart öppnades den och i dörröppningen stod Spencer, jag log brett och hoppade genast upp ur sängen. 

   ”Gud, vad jag har saknat dig” jag kramade henne hårdare för ett ögonblick innan jag släppte taget och vi gick och satte oss på sängen. 

   ”Åh, hej Justin” sa hon när hon fick syn på honom på skärmen. Han såg upp från sin telefon och log stor innan han hälsade tillbaka. 

   ”Men babe, jag måste tydligen dra. Har visst en intervju att ta hand om” sa han och viftade med telefon. Jag log roat. 

   ”Då mycket för lugn och ro” påpekade jag och han skrattade lågt.

   ”Du vet vad dem säger; go hard or go home” jag skrattade men nickade sedan instämmande, jag gav honom mina lycko önskningarna innan vi tog adjö och jag stängde ner datorn.

   ”Jag vet inte riktigt när jag kommer kunna smälta hur gulliga ni är med varandra, det är otroligt” sa Spencer bredvid mig, jag vände förvånat men roat blicken mot henne innan jag fnittrade generat. 

   ”Ehm... ja... jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa dig med det” hon skrattade och slog mig lekfullt på armen. 

Lördag, 21:a September.

Jag diggade med till takten till musiken som pumpades genom högtalaren till bilen. Chaz hade nonchalant sin handled hängandes på ratten medan han såg ut på vägen framför oss. Vi var på väg till flygplatsen för att vara där när Justin landade. Veckorna hade gått och jag hade kommit mycket närmre Blair, det gladde mig mycket att jag lyckades skaffa mig en vän som inte avskydde mig på grund av mitt utseende efter var desperat efter Justins uppmärksamhet. 

   Jag vände blicken mot klockan, 12:35 stod den på. Justins plan skulle landa om 20 minuter, uppspelt satt jag och hoppade med benen. Jag ville enbart spola fram tiden tills jag var i hans famn. 

   ”Exalterad?” frågade Chaz roat bredvid mig. Jag nickade ivrigt och han skrattade lågt innan han skakade på huvudet åt mig. Han vred sedan fram blicken innan något annat fångade hans blick på sidan utav vägen. 

   ”En kilometer där in i skogen blev min klasskompis mördad när jag var mindre” berättade han sedan, jag gapade förvånat åt honom.

   ”Är du seriös?” utbrast jag och han nickade sorgset. Jag lutade mig fram för att kunna stirra förbi honom in i skogen. 

   ”Det var jätte hemskt, Nelly McAdams hette hon” jag fortsatte stirra chockat mot skogen innan jag vände blicken mot vägen igen.

   ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart.