PREVIOUS:  ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart. 

Justins Perspektiv. 

Planet gick inför landning och det pirrade i magen, dock inte på grund av det plötsliga droppet planet gjorde utan för jag visste vem som skulle möta mig på flygplatsen. Jag log och kunde inte sluta dagdrömma om när jag äntligen fick ha henne i min famn igen. 

   ”Ey, Justin. Dags att gå av” Kenny knuffade till mig och jag rycktes till verkligheten. Alla andra i teamet hade fått åka hem och hälsa på sina familjer innan vi tog av till turnén medan Kenny fick följa med mig. Men vänta lite nu, anta inga hemska slutsatser att han inte fick säga hejdå till dem. För det har han, bara mycket tidigare än vi andra. Jag knäppte upp mitt säkerhetsbälte och tillsammans gick vi bort till dörren för att ta trappan ner till startbanan. Mamma hade redan kommit ner på marken och andades glatt in den friska luften och sträckte på benen. 

   Min blick skannade genast av platsen i letande efter det välbekanta håret som stod ut från resten utav omgivningen men fann ingen lila hjässa. Jag ryckte på axlarna, de kanske var inne på flygplatsen fortfarande. 

   ”Mr. Bieber! Mr. Bieber!” jag såg upp för att se en kvinna i tights kjol som räckte henne ner till knäna, blus och kavaj komma gåendes mot oss. Jag såg frågande på henne, hon andades häftigt in och ut när hon nådde oss. ”ledsen, jag kom så fort jag kunde” 

   ”Vad är det som pågår?” frågade jag förvirrat åt hennes stressade tonfall. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin och Mr. Somers var med i en bilolycka på sin väg hit och har förts till sjukhuset” sa hon medan hon såg beklagande på mig. Min värld stannade till och jag kunde inte andas, vad hade hon sagt? Olycka? Sjukhus? 

Med Kenny och mamma precis bakom mig kom vi upp på rätt våningen och bemöttes utav bokstavligen kaos, personal sprang fram och tillbaka med slangar, maskiner medan de ropade saker till varandra. I mitten av det stora rummet stod en stor disk belamrat med papper, korridorer anslöt sedan ut åt olika håll där det kom personal springandes. Från huvud utrymmet där vi klev ut i befann sig andra patientrum med stora glasfönster och ljusa trädörrar. Frenetiskt såg jag mig omkring efter ett bekant ansikte tills jag fann Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz mamma och pappa sittandes i en klunga. Ryan reste sig genast från sin stol och kom fram till mig. 

   ”Vart är dem? Lever dem? Vad är det som händer? Vad hände?” frågorna bara sprutade ur mig och Ryan grep tag om mina axlar för att få mig att stå stilla innan han såg mig i ögonen. 

   ”De har tagits in på akuten och...” började han innan hans ord föll. 

   ”Och vad?” utbrast jag. 

   ”Det ser inte bra ut” mumlade han, jag skakade på huvudet. De skulle klara sig, det fanns inget annat val. De skulle klara sig. Det måste dem. 

   ”Vart är dem?” upprepade jag och såg mig omkring. 

   ”Chaz är därinne och Penny där” sa han och pekade på ett respektive rum med fönster, dock var de båda persiennerna neddragna. ”vi vet inte vad hur deras situationer ser ut ännu, det enda vi fått reda på är att det ser inte bra ut, kritiskt sa doktorn” en kille steg ut ur det rummet som Ryan pekat på tillhörde Penny, jag stirrade på honom med fasa. Hans ärmar och bröst var täckt utav blod, det kunde inte bara var hennes? Eller? 

   Han klev fram till disken innan jag hörde hur han lågt sa 'sök Dr. Greenstone. Hon behövs fort' vad? Varför behövs hon? Varför låter hon så viktig? Kvinnan nickade häftigt innan hon började knappa på sin dator. Förvirrat såg jag på killen som sedan tog av in i en utav korridorerna. Ryan drog med mig bort till de andra och tryckte sedan ner mig i en utav stolarna, rastlöst började mina ben hoppa. Jag tog ingen notis till de andra runt om mig, jag hade inte tillräckligt klar tankekapacitet för att varken hälsa på dem eller skapa någon slags konversation. 

   ”Justin, dem kommer klara sig ska du se. Det finns väldigt skickliga doktorer på det här sjukhuset” sa mamma uppmuntrande bredvid mig men jag lyckades ändå inte finna någon tröst i hennes ord. 

   ”Och tänk om dem inte gör det då?” utbrast jag. ”tänk om... tänk om” orden blev hängande och kom aldrig ur min mun innan jag kved till och reste på mig. 

   ”Justin, du har inte råd att tänka så. Du måste tänka positivt annars kommer du att bryta ihop” försökte min mamma återigen. Jag vankade stressat av och an medan jag lät händerna åka genom håret, försökte att inte tuppa av. Vaddå tänka positivt? Hur skulle jag kunna tänka positivt när jag inte visste vad som pågick? Hur skulle jag göra det när jag visste att en utav mina bästa vänner och flickvän låg på - inte vet jag - sin dödsbädd. Jag andades tungt ut och lät handen dras över mitt ansikte. Det var för mycket på en gång, olyckan, blodet, känslorna. 

    ”Somers?” frågade en ljus röst plötsligt, mitt huvud vändes genast upp för att se en kvinna ståendes med blicken svepande över människorna. Fort var vi alla framme hos henne. 

   ”Lugn, lugn!” sa hon högt vilket fick allas frågor att upphöra. ”Mr. Somers ska tas in på operation. Han har många brutna ben och brännskador samt förlorat en massa blod. Vi ska göra så gott vi kan att återställa honom, ha bara i bakhuvudet att hans tillstånd är kritiskt” berättade hon och såg allvarligt på oss. Helena kved till och begravde ansiktet i Chris bröst som sorgset la armen om henne. 

   ”Penelope då?” utbrast jag när hon inte självmant började informera oss om hennes läge. Var det redan ute med henne? Nej. Nej, det kunde det inte vara. Hon vände blicken mot mig. 

   ”Ms. Hawkins tillstånd är ännu mer kritiskt. Hon satt i passagerare sätet och träffades därför hårdast. Vi måste placera tillbaka hennes höft rätt innan hon kan tas in på operation, hon har även fått en ordentlig smäll till huvudet och hon brutit bland annat revben som hotar att punktera hennes lungor. Samt precis som Mr. Somers fått kraftiga brännskador” hennes höft!? Revben!? Punktera lungor!?

   ”Måste ni knäcka tillbaka hennes... höft?” frågade jag, oförmögen att ta in vad som behövdes göras. Kvinnan nickade lugnt. 

   ”Vi ska göra så gott vi kan att rädda henne, Dr. Greenstone är sjukhuset bästa kirurg” fortsatte hon. Jag satte händerna på knäna för att sedan andas djupt in och ut, det flimrade framför ögonen på mig och mina muskler verkade inte vilja lyda mig. 

   ”Justin, Justin!” rösterna lät avlägsna. ”Justin, du måste andas” när verkligheten kom in i fokus igen satt jag på stolen igen, jag blinkade förvirrat med ögonen och såg mig omkring. 

   ”Vad hände?” frågade jag. 

   ”Du försvann där ett tag” svarade mamma innan hon gav mig en vattenflaska. 

   ”Hur länge?” utbrast jag sedan skrämt och satte mig käpprätt upp i stolen.

   ”Lugna dig Justin, det har inte gått mer än en halv minut” jag höjde flaskan till munnen innan jag tog en klunk. ”dr. Greenstone har gått intill Penny, nu ska det inte ta lång-” dock avbröts hon mitt i meningen utav ett fruktansvärt skri som skickade gåshud över hela min kropp. Skriket var så fyllt utav smärta och rädsla och jag visste mycket väl vem det tillhörde. 

   ”Kenny!” jag var redan uppe ur stolen men hann inte ta mycket mer än två steg för än två armar slöt sig runt min bröstkorg och jag lyftes upp i luften. 

   ”Kenny, släpp mig!” jag stretade emot hans hårda grepp men det gick inte att rucka hans armar. 

   ”Du kan inte gå in där, låt dem sköta sina jobb Justin” sa Kenny. 

   ”Nej! Penny!” jag kunde fortfarande höra hur hon skrek utav smärta medan läkarna försökte att lugna ner henne. Tårarna steg i mina ögon på grund av hur hjälplös jag kände mig. Bakom mig kunde jag höra hur Stacey grät fullt ut, plötsligt stod mamma framför mig. 

   ”Justin, det finns inget du kan göra. Förutom att vänta” försökte hon. ”du måste ha tålamod och tillit till att doktorerna kan göra sitt jobb. Hon kommer klara sig gubben, Penny är stark” det blev droppen, jag blev slappt hängande i Kennys armar innan jag drog in ett skälvande andetag och tårarna började rinna. Kenny släppte taget om mig och min mamma tog emot mig innan hon satte oss på stolarna igen. 

   ”Hon kommer klara sig, det är för tidigt för henne. Doktorerna kommer fixa henne ska du se, hon kommer bli bra. De kommer fixa ihop henne, snart kommer du kunna vara hos henne. Prata med henne. Hon kommer bli bra Justin” jag visste inte vad ska skulle tro, men jag hoppades. Jag kunde inte förlora henne, det kändes som om jag sprang igen. Sprang emot henne där hon stod på räcket för att hoppa. Hur nära det var, men hur jag hann fånga henne. 

   Skillnaden den här gången var att hennes öde låg inte i mina händer, det fanns inget jag kunde göra för att rädda henne. Inget alls. 

   ”Trycket sjunker! Hon håller på att förlora pulsen!” dörren hade plötsligt öppnats intill rummet och det var dem här orden som kom ut. Mitt eget hjärta stannade till för ett ögonblick innan jag snabbare än någon hann blinka var uppe ur min stol och borta vid dörren. Inne i rummet kändes som kaosets mittpunkt, flertal doktorer stod runt hennes säng medan de febrilt försökte få upp hennes puls igen. 

   ”Få hit DEFF:en” ropade någon, sedan fick jag en glimt utav Penny i sängen och det kändes som om världen plötsligt gick i slow motion. Det var blod överallt och huden man lyckades se var täckta utav brännskador. 

   ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

kommentera. ♥ love u guys.