PREVIOUS:  ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

”NEJ! Hon är inte död! Ni kan inte säga så, ni kan inte sluta! Ni måste göra igen! Ni kan inte. Ni måste försöka igen! Ni kan inte ge upp. Jag kan inte förlora henne!” hysterin fyllde min kropp och doktorn med klaffarna såg på mig med medlidande och sorg.

   ”jJg är ledsen, men hon är borta” sa han beklagande, jag skakade kraftigt på huvudet som svar. 

   ”NEJ! Hon är inte borta, försök igen. Snälla, ni kan inte sluta. Det där är min flickvän som ligger där och ni kan inte bara ge upp! En gång till, jag ber er. Snälla!” bad jag förtvivlat, doktorn suckade med gned ändå klaffarna mot varandra. 

   ”En sista gång, ladda 400. Klar!” sa han högt innan han stämplade dem på Pennys bröst ännu en gång och hennes bröstkorg studsade. På maskinen hoppade hennes puls till innan den blev stilla liggande igen. Förtvivlat stirrade jag på linjen, vägrade tro att hon var död. Nej, nej, det här kan inte vara sant. Hon kan inte vara borta. 

   Plötsligt fyllde ett annat slags pip rummet och alla såg chockat på maskinen som hade visat ett hjärtslag. Stumt såg vi på den innan den plötsligt fick liv och pipandet lätt ivrigt och hektiskt. Jag kände hur jag andades ut innan världen sattes på snurr igen. Doktorerna var snabba med att reagera. 

   ”Vi måste ta in henne på operation snabbt!” dörrar på andra sidan rummet öppnades ut i en ny korridor och de samlade alla ihop sakerna innan de rullade ut sängen och försvann bort. Jag kände mig frusen, stel, vilsen. 

   ”Justin?” jag ryckte till, skrämd utav rösten. Jag vände mig om och såg Ryan stående i dörröppningen. Hur länge hade jag stått här? 

   ”Hon var död” mumlade jag. ”för en sekund var hon borta, men inte längre. Men nu är hon borta igen” till och med för mig lät mina ord helt sinnessjuka och osammanhängande. 

   ”Hon kommer klara sig bro” hans hand landade på min axel innan han drog med mig ut ur rummet. ”det enda vi kan göra nu är att vänta” vänta... 

Torsdag, 26:e September. 

”Ni kan gå in till honom nu, han kommer att vakna vilken minut som helst” sjuksköterskan log vänligt mot oss och vi nickade förstående. Chris, Stacey, mamma, Kenny och Ana stannade utanför medan vi gick in, Helena flämtade till vid synen utav sin son. Han hade stora blåmärken på den synliga huden och delar av hans armar täckta utav bandage. Hans ena ben var upplyft i luften för att foten inte skulle få chans att svullna upp, jag stirrade misstroget på min vän i sängen. Detta kunde inte vara Chaz, det kunde det inte. 

   Helena var framme vid hans sida och strök försiktigt på huden som inte var skadad medan tårarna fortsatte att rinna längst hennes kinder. Jag drog fingrarna genom håret. Hur kunde det här hända? Vad hände på vägen? Jag förstod inte vad som gick fel. 

   Chaz stönade till i sängen och hans mun förvreds smått, vi alla såg förväntansfullt på honom. Han var på väg att vakna. Hans ögonlock fladdrade till innan ett kvävt stön lämnade hans läppar igen. 

   ”Chaz?” frågade Helena mjukt. Chaz öppnade nu ögonen helt och såg sig desorienterat runt omkring i rummet. Hans ögonbryn drog ihop sig i ett förvirrat uttryck. 

   ”Vart är jag?” frågade han hest. 

   ”Du är på sjukhuset, ni och Ms. Hawkin var med i en bilolycka” svarade en sjuksköterska som uppenbarade sig från ingenstans. Han såg misstroget på henne innan han såg på oss, hans blick hamnade tillsist på mig. Han måste ha sett mitt trötta och förstörda ansiktsuttryck för han kved i nästa ögonblick till. 

   ”Oh my God, vart är hon? Hur mår hon?” frågade han förtvivlat. ”hon lever va!?” utbrast han sedan. Helena nickade genast försäkrande. 

   ”Hon lever, de har opererat henne men hon hålls under sövning tills de anser att de kan väcka henne” vi hade inte fått se Penny än och jag tror jag kommer få in i väggen snart, de hade envisats med att hon inte skulle ha några besökare och jag tror att personalen på sjukhuset börjar bli ganska trött på mig. Men jag brydde mig inte det minsta. Jag försökte trösta mig med att hennes operation hade gått lyckat och de hade fixat alla inre skador plus ben. 

   ”Vad hände?” han lät sedan blicken hamnade på sig själv innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Vi vet inte, vi hade hoppats på att du visste” sa jag för att avleda honom från hans skadade kropp. Han svalde och såg upp på mig, han knep sedan ihop ögonen.

   ”Vi körde, vi skulle hämta upp dig på flygplatsen. Vi körde förbi skogen där Nelly McAdams blev mördad” jag svalde, kom mycket riktigt ihåg när hennes ansikte pryde varenda tidning i staden och en massa minnesmemorial stod utspridda i skolan. Hennes skåp var pryd med kort, foton, rosor, ljus. ”jag berättade för Penny vad det betydde och tappade fokus på vägen, sedan skrek Penny att jag skulle se upp. Vi höll nästan på att köra över en katt, jag har nog aldrig varit så rädd. Vi hade kunnat köra av vägen men vi skrattade bort det” hans röst blev tunnare och tunnare. ”sedan hände allt så snabbt, lastbilen och den andra bilen kom flygande från ingenstans och i nästa sekund flög vi också” jag svalde men klumpen i halsen gjorde det svårt och tårarna steg i mina ögon. 

   ”Jag är ledsen” sa han sedan men jag skakade fort på huvudet.

   ”Det var inte ditt fel” försäkrade Ryan. 

   ”Men om jag just... om jag-” försökte han ännu en gång.

   ”Chaz, det fanns inget du skulle kunnat göra för att rädda er i den situation” sa John, Chaz vände sina tårfyllda ögon mot sin pappa. 

   ”Mr. Somers ni vet att er fader har rätt” yttrade sig sjuksköterskan som stod vid maskinerna och jag antar såg till att allt var som det skulle. ”nu, på vilken nivå är din smärta från 1 till 10?”

   ”Ehm... runt 6” svarade han. ”vad...” började han med tystnade och visade med blicken vad han menade. 

   ”Du har ett brutet ben samt några revben dock var de inte helt brutna. Du har även stora brännskador över bröst, armar och hals och som du kanske redan förstod, en massa blåmärken” sjuksköterskan log vänligt och Chaz svalde. 

   ”Wow” andades han sedan fram. ”hur länge har jag varit här?” 

   ”Det är torsdag idag” svarade Ryan. ”du har varit nedsövd i fem dagar” Chaz ögon spärrades återigen upp vid denna nyfunna information.

   ”Fem dagar!?” ekade han och jag kunde inte undgå att skratta till åt hans ansiktsuttryck. ”men vänta vad är det då för datum?” frågade han. 

   ”Det är den 26:e September” svarade Helena, förvirrad över Chaz beteende. ”hade du något speciellt planerat idag eller?” frågade hon sedan roat. Ryan skrattade. 

   ”Han skulle säkert träffa Ana” retades han och jag skrattade lågt. Chaz himlade med ögonen. 

   ”Ha ha, vad roliga ni är. Är hon här förresten?” han såg mot dörren som om han kunde se genom det tjocka trät. 

   ”Japp, hon sitter utanför. Vi fick bara vara fyra i taget” svarade jag med ett lugnt leende. Chaz nickade förstående innan han skakade på huvudet som för att komma tillbaka till saken. 

   ”Nej, men det jag tänkte på var dig” sa han och såg på mig. 

   ”Vad är det med mig?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ehm... jag vet inte. Kanske något som stavas världsturné, har inte den börjat än?” påpekade han. 

   ”Oh...” svarade jag innan jag viftade med handen. ”jag ska ingenstans. Inte tills jag vet att ni båda är hela och kan åka hem igen. Världen får tycka vad den vill, det här går före och om de inte förstår det så...” jag ryckte på axlarna. Familjen gick före i alla lägen, de var min familj. Mina Beliebers är också min familj men en annan slags familj. De växte inte upp med mig, de har inte varit med enda sedan början utav min existens. De skulle förstå. Chaz nickade innan han skrattade till, dock hostade han sedan till och tog sig i sidan. 

   ”Aj, inte skratta” mumlade han innan han la sig tillbaka. ”kan tänka mig att du kommer få massa hat för det här” han såg menande på mig men jag ryckte på axlarna igen. 

   ”Familjen går före” svarade jag nonchalant. ”världen kommer finnas kvar när ni blir bättre och då kommer jag kunna åka. Scooter är inte en bra manager för ingenting” Ryan skrattade. 

   ”Men vi ska låta dig vila nu och så skickar vi in Ana innan hon har sönder fler saker” sa Ryan och jag skrattade. Ana hade fått ett litet nervöst sammanbrott för någon dag sedan och total kvaddat en tidning så det flög papper överallt. Som sagt, personalen var inte så himla förtjusta i vårt sällskap.

   Vi klev ut i korridoren och Ana var in genom dörren innan vi båda var helt ute än, Ryan skrattade lågt åt henne. Jag hade nog varit likadan om det där hade varit Penny, tänkte jag sedan för mig själv. Vi gick bort till väntrummet och de stolar som vi ockuperat samt skapat som något slags läger, de fanns gamla papp muggar, mat och filtar från nätter vi övernattat. Eller, alla hade inte övernattat. Mamma, Kenny, Chris samt de andra vuxna hade lämnat då och då och ibland sovit hemma medan Ryan, jag och Ana inte lämnat byggnaden. Jag hade fått en skymt utav reporters och paparazzis utanför en dag och genast suckat, kunde de inte lämna mig ifred. Jag slog mig ner i en utav stolarna bredvid mamma som såg upp från sin tidning. 

   ”Inga nyheter?” frågade jag. 

   ”Tyvärr” svarade hon och skakade beklagande på huvudet. John återvände snart och tog plats bredvid Stacey som genast frågade honom om Chaz, Chris reste sig för att ta Johns plats i Chaz rum. Pojken han hade uppfostrat sedan han i stort sett föddes och varit Chaz fader figur även om de inte biologiskt var släkt. Jag sjönk ner i sätet och slöt ögonen medan jag knäppte händerna över magen. 

   ”Hawkin?” jag kände genast igen rösten och sköt upp ur stolen. Samma sjuksköterska som gett oss information genom hela processen - och som jag lärt mig hette Dr. Edwards - stod framför oss. John och mamma var tätt bakom mig följt utav resten. 

   ”Hur mår hon? Har hon vaknat? Får vi se henne?” hon höll lugnt upp handflatan mot mig och jag tystnade innan jag satte tummarna i byxfickorna och anades tålmodigt ut. Hon log vänligt. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin har hamnat i koma” jag stirrade oförstående på henne. Vad sa hon? Koma? 

   ”Koma?” frågade John tillslut och Dr. Edwards nickade. 

   ”Vi vet inte hur länge det kan dra ut sig, det beror helt på henne. Det kan ta dagar, veckor, månader till och med upp till år innan man vaknar ur en koma” svarade hon. År!? skrek det i huvudet på mig. Nej, hon kunde inte vara borta i år. Det skulle inte fungera. Jag kände genast hur stressen fyllde mig. Nej, det här kunde inte hända. 

   ”Vi får hoppas på det bästa helt enkelt, att hon vaknar snart” återigen log hon vänligt men professionellt. 

   ”Men betyder det att vi kan få se henne?” frågade jag och hon nickade lugnt. 

   ”Ni kan få se henne” nu var det min tur att nicka. ”men det är en sak till jag måste berätta för er, något som kanske är mest riktat mor er Mr. Bieber då jag har förstått att ni och Ms. Hawkin var involverade med varandra” jag vände genast blicken mot henne igen. Har du mer dålig nyheter att ge mig eller? För jag vet inte hur mycket mer jag kan ta missy. Hon vände blicken mot mig och verkade få något beklagande i blicken. Vad i hela friden hade hon på hjärtat?

   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

hahahaha, nejdå guys. she's not dead. ;) har fortfarande många till kapitel att skriva men det var dock roligt att skrämma er lite dära. xP hihihiihihi, eviiiiiil. men slutet då!? gravid!? missfall!? huh? vad tycker ni om det? kanske ni inte förväntade er? eller så gjorde ni det o då blev det ju tråkigt... men iaf, oavsett vad så... thihi! okej, I make no sense right know. 

men så blir det när man är sjuk! är det bara jag som brukar gå runt o prata med mig själv på engelska? hm? ah, okej. det kanske bara är jag... heehehheh. 

men vad tycks? kommentera. ♥ på tal om kommentarer.... WOW, på förra kapitel. 50 FUCKIN' (ursäkta språket) KOMMENTARER! är ni seriösa!? asså ni förstår inte hur glad jag är, ni skulle ha sett min minn. herregud, mina ögon höll på att ploppa ur och shit... herregud. jag kan inte fatta det. ni gör mig så himla glad!!! gah. I LOVE YOU! 

jag kan inte förstå det... men heehheeh, fortsätt gärna så. jag älskar att höra era åsikter o jag blir mer påverkade utav dem än vad ni tror. =P era åsikter spelar roll! PUSS&KRAM. ♥