PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

Ett barn? Jag kunde inte få in det i huvudet. Om Penny och Chaz inte hade varit med i en bilolycka så kunde jag ha blivit pappa snart? Jag rös till utav tanken. Jag må älska barn och allt, men jag är fortfarande väldigt ung och Penny ännu yngre. Ändå kom fantasi bilder på oss två med en bebis som växte upp till ett litet barn framför mina ögon och jag kunde inget annat än att le. 

   ”Hur mår du?” jag ryckte till och såg bort mot dörröppningen där mamma stod. De hade lagt mig i ett rum på en säng och gett mig vatten samt en banan att äta. 

   ”Bra” svarade jag kort och ryckte på axlarna. ”jag har lite svårt att bearbeta” hon nickade förstående. ”jag vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen över att hon förlorade sitt... vårt barn. Jag menar om de inte hade varit med i en olycka så hade nog Penny börjat känna att något var fel. Eller så visste hon redan? Herregud, tänk om hon redan visste” tankarna rusade i mitt huvud samtidigt som jag reste mig. ”tänk om hon har gått runt med det länge och inte vågat berätta” 

   ”Lugna dig Justin, som Dr. Edwards sa trodde dem att hon inte var mycket längre än i 10:e eller 11:e veckan. Magen har inte börjat synats vid den tiden och det är ungefär då man börjar känna sig konstigare än vanligt. Jag tror inte att Penny visste något” jag såg på henne medan jag sög in hennes ord likt en torr svamp. 

   ”Tror du det?” frågade jag och hon nickade lugnande. Jag andades ut och drog fingrarna genom håret. 

   ”Vill du se henne?” frågade mamma sedan medan hon såg forskande och en aning oroat på mig, Penny! Vi fick ju se henne. Självklart. 

   ”Ja... ja!” jag var före henne ut genom dörren och ut i korridoren, jag gick ut till huvudrummet och vidare bort mot rätt korridor. John tillsammans med Stacey steg ut genom en utav dörrarna, Stacey grät medan John hade sin arm runt hennes axlar. Hans huvud vreds sedan upp och han mötte min blick, han fick något hårt och ont i ögonen innan hans hela ansikte förvreds utav ilska. 

   ”Du!” utbrast han sedan och pekade på mig medan han tog stora kliv mot mig. Förvirrat såg jag hur han närmade sig. Sedan innan jag han reagera träffade hans knutna näve mitt ansikte och mitt huvud slängdes åt sidan medan jag stapplade några steg bakåt. Jag tog mig om mitt vänstra öga och stönade svagt över smärtan som spred sig. 

   ”John!” hörde jag Staceys stämma skrika gällt. 

   ”Herregud, är du okej bro?” Ryan var plötsligt vid min sida. Jag nickade svagt och rätade på kroppen, jag sänkte handen och såg bort på John som hölls tillbaka utav Chris och Kenny. ”oh, han fick dig över kindbenet” jag tittade ner på mina fingrar och såg till min lycka inget blod, men jag skulle definitivt få ett blåmärke.

   ”Allt är ditt fel!” jag vände genast blicken mot John igen och kände hur jag själv ilsknade till. Mitt fel? Var han go’ i huvudet eller? 

   ”Mitt fel?” ekade jag med ett humorlöst skratt. ”hur är detta mitt fel?” 

   ”Du gjorde henne på smällen! Det var dig som de skulle hämta på flygplatsen!” röt han. 

   ”Tror du att det var meningen att hon skulle bli gravid eller!? Tror du vi planerade att skaffa ett barn? Dessutom om du missade det så fick hon ett missfall, hon kommer inte födda någon bebis” jag hade nog aldrig träffat på en man som gjorde mig såhär frustrerad, det var galet. Hans humör gick norr innan det plötsligt vände och gick söder istället. Det var både skrämmande och jobbigt, aldrig visste man vart man hade honom. 

   ”Allt har gått åt helvete sedan du kom in i hennes liv” hur vågade han? 

   ”Skojar du med mig?” gav jag tillbaka. ”vet du hur många gånger jag har behövt trösta henne på grund utav något som du har gjort!? Du har kastat alla slags nyheter i hennes ansikte precis som om hon ska vara lugn med dem, precis som om hon ska ta dem med ett leende och gå vidare. Inte nog med det, du slog henne. Precis som du slog mig just för ett ögonblick sedan. Hennes liv gick inte åt helvete på grund av mig, det var på grund av dig!” han stirrade argt på mig och verkade vilja attackera igen när Stacey klev in. 

   ”John, nu går vi” hon la en hand på hans arm och han verkade lugna ner sig något innan han nickade. De tog andra vägen och gick bortåt i korridoren innan de försvann ur synhåll. Jag andades ut och tog mig om ansiktet igen. 

   ”Här har du is” mamma var vid min sida, jag tog tacksamt emot ispåsen och tryckte den mot min vänstra ansiktshalva. 

   ”Jag förstår mig inte på den där mannen” muttrade jag och började gå bort mot dörren intill Pennys rum igen. Ryan skakade på huvudet bredvid mig, när vi stod utanför dörren stannade han upp. 

   ”Gå in” sa han och nickade uppmuntrande mot dörren. Jag svalde och satte handen på dörrhandtaget innan jag klev in, sakta gick dörren igen bakom mig. Jag sänkte ispåsen från mitt ansikte och stirrade på tjejen i sängen framför mig. Hon såg värre ut än Chaz. 

   Brännskadorna var värre och hennes armar var helt täckta utav bandage, hon hade ett runt huvudet också. Blåmärken täckte stora delar av hennes ansikte samt ner över hennes hals sedan skymdes hennes kropp utav sjukhusklänningen. Sakta gick jag fram till henne. 

   ”Oh my God...” andades jag fram innan tårarna fyllde mina ögon. ”Penny...” försiktigt sträckte jag fram min hand och nuddade huden på hennes hand. Jag drog in ett djupt, skälvande andetag vid kontakten och kände hur tårarna började falla, jag sjönk ner i på knä bredvid sängen och grep fullt ut tag i hennes hand. 

   ”Jag vet inte hur länge jag kan fortsätta såhär...” jag skakade på huvudet med min panna lutad mot hennes handrygg. ”jag tror jag håller på att bli galen, inget stämmer längre. Allt håller på att smälta ihop, dagar, timmar, minuter. Jag har ingen koll på vad som är upp eller ner, rätt eller fel. Därför behöver du komma tillbaka till mig, du måste ställa allt till rätta igen. Du måste vakna, jag... j-jag vet hur länge till jag klarar mig utan dig” jag snörvlade till, för första gången sedan jag steg in på sjukhuset lät jag mig själv gråta. 

   ”Oh God... Jag bara behöver dig, okej? Men det är inte bara jag, det är flera andra här som också gör det. Som älskar dig. Precis som jag älskar dig. Jag älskar dig så himla mycket att det ibland inte ens verkar vettigt för mig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Hela min existens är beroende utav dig. Vilket säkert inte alls är hälsosamt...” jag slöt ögonen innan jag pressade mina läppar mot hennes handrygg. Jag snörvlade och reste sedan på mig. Jag torkade mig i ansiktet med handen innan jag svalde. 

   ”Jag behöver dig...” 

   Penelopes Perspektiv. 

Ett svagt stön lämnade min läppar. Herregud, varför har någon satt eld på min kropp? Jag öppnade ögonen men slöt dem lika fort, ljuset skar likt knivar i ögonen och dem tårades. Jag kved till och vred huvudet åt sidan innan jag blinkade flertal gånger för att sedan åter öppna mina ögon igen. 

   Ljuset var starkt och blekt. Jag drog in ett djupt andetag och mina näsborrar fylldes utav rengöringsmedel samt något smaklöst tvättmedel. Plötsligt insåg jag att jag stod upp, jag vinglade till och tog mig om pannan. Vart var jag? 

   Jag lät min hand falla till min sida innan jag såg mig runt i rummet, det var inte jätte stort. Lagom. Till höger om mig stod stora maskiner placerade och ett irriterande pip fyllde mina öron, jag ignorerade ljudet och vände huvudet åt andra hållet. Jag flämtade till och tog ett steg tillbaka. 

   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”Du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

God... John bah flippar o slår Justin! tänka sig vaaaaa!???!!?!?! xP o sedan Penny där i slutet, hon ser Jesse! yey. =D får se lite utav honom nu. hope u like. 

vad tycks? kommentera! ♥ jag är så otroligt tacksam för eran respons till de senaste kapitlena, det betyder verkligen allt för mig. TACK SÅ MYCKET! 

men nu ska jag gå o lägga mig, ska upp inatt o se Billboard Award. någon annan? =) PUSS&KRAM.