PREVIOUS:   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

 

---

 

”gråt inte Penny, snälla” men jag kunde inte sluta, hur kunde jag? Jag snyftade till igen och Jesse svepte ännu en gång med handen över min rygg i en lugnande gest. Jag hade hans t-shirt i ett fast grepp i mina händer medan jag grät in i hans bröst. 

   ”h-hur är det... m-meningen a-att jag s-ska... kunna s-sluta?” frågade jag och såg upp på honom, han log vänligt ner mot mig innan han torkade tårarna med sina tummar. 

   ”jag har saknat dig också” sa han istället vilket fick mig att le snett. Jag snörvlade till innan jag drog med baksidan utav handen mot mina kinder. Jag lutade mig tillbaka för att kunna se på honom, hans bruna ögon hade samma vänliga och varma glöd, hans hår var tillbaka på hans huvud och stod rufsigt - precis som alltid. Ett brett leende låg över hans läppar medan han såg på mig. 

   ”varför berättade du inte för mig?” frågade jag sedan lågt och rösten sprack mot slutet. Jesse såg genast skuldmedveten ut och sorgsen. 

   ”jag visste att du inte skulle låta mig göra det, du skulle inte kunna släppa taget på det viset” förklarade han och smekte mig upp och ner över armen. ”jag tyckte det blev bättre sådär. Det var därför jag bad Justin att ta med dig bort, sakta berätta för dig vad som pågick och att det var mitt val. Han ville först inte göra det eftersom han visste att du skulle bli förkrossad och antagligen hata honom, men jag lyckades övertala honom” jag nickade svagt. 

   ”jag sa några riktigt elaka saker till honom” mumlade jag och kände hur tårarna steg i ögonen vid minnet. ”jag var bara... arg och kände mig sviken” Jesse nickade. 

   ”jag förstår det och jag är ledsen” jag skakade på huvudet. 

   ”det var din önskan Jesse och jag förstår det nu” han log snett, jag öppnade sedan munnen för att fortsätta när dörren intill rummet öppnades. Jag vände genast på huvudet och såg en sliten, trött och sorgsen kille stiga in - Justin. Jag flämtade svagt till när jag såg hans ansikte, han hade ringar under ögonen och livsglädjen i hans ögon var försvunnen. Hans axlar hängde och hans hår stod rufsigt på hans huvud, men det som förvånade mig mest var det lila, gula blåmärket han hade över ena kindbenen. Vem hade slagit honom? 

   ”Justin?” frågade jag, men såklart kunde han ju inte höra mig. Jag var ju inte här på riktigt, bara mitt undermedvetna. Med en suck satte han sig i stolen bredvid och tog tag i min hand innan han sammanflätade våra fingrar. Hans blick låg på mitt ansikte och han sken utav olycka. 

   ”vad har hänt med honom?” frågade jag förfärat. 

   ”låt oss säga att Justin tar din situation värst” sa Jesse bakom mig. ”han behöver dig. Ert band till varandra är faktiskt ganska fascinerande” jag log snett vid hans ord. ”hans ansikte dock... det är vår kära faders verk” min haka föll och jag snurrade ilsket och förfärat runt för att stirra på honom. 

   ”vad!?” utbrast jag. Jesse nickade. ”varför!?” 

   ”pappa ansåg att allt var Justins fel” jag stirrade oförstående på honom ett ögonblick innan hans ord verkade sjunka in i min hjärna. Han tyckte vad? Justin fel? Hur kunde han tycka det? Jag morrade till innan jag drog handen genom håret och andades in. Det fanns inget jag kunde göra åt det nu så det var bäst att bara släppa det, jag vände mig istället om för att se att Justin hade somnat med huvudet på madrassen bredvid min hand. Jag log mjuk och rundade sängen innan jag gick fram till honom. Jag sjönk ner framför honom så våra ansikten var på samma nivå, jag ville inget annat än att vakna för att få honom att må bra igen, kunna försäkra honom att jag alltid skulle finnas där och aldrig lämna honom. 

   ”det finns en anledning till varför du är här nu eller hur?” frågade jag Jesse utan att ta blicken bort från Justin. Jag la huvudet på sned och la det framför hans, precis som om vi låg i samma säng. 

   ”ja, jag ska hjälpa dig välja” jag nickade. Hur mycket jag än ville vakna för att vara med Justin kunde jag inte undgå att vilja stanna här med Jesse, stanna här och slippa allt som kom med det livet jag levde. All svek, alla lögner. Jag lät handen smeka över Justins hår och ner över hans kind innan jag lutade mig fram och kysste honom lätt på läpparna. 

   ”jag älskar dig” viskade jag lågt innan jag reste mig upp och gick fram till Jesse som log snett. 

 

Justins Perspektiv. 

   ”jag älskar dig” hörde jag en avlägsen röst viska som fick mig att vakna med ett ryck. Förvirrat och desorienterat såg jag mig omkring, vad var det där? Övertygad om att det var Pennys röst jag hade hört vände jag genast blicken mot henne men såg att hon låg i samma position som innan. Hon hade inte rört en muskel på snart två veckor, hon hade inte visat något slags tecken på att hon skulle vakna över huvud taget. Min mamma hade försökt flera gånger att få mig att åka hem till mormor och morfar för att få sova i en ordentlig säng och äta ett ordentligt mål med mat men jag hade tvär vägrat. Tänk om hon vaknade medan jag var borta? Jag behövde vara här. 

   Jag satte mig rakt upp i stolen och lät ena handen svepa över mitt ansikte innan jag gnuggade mig i ögonen. Hon var här. Jag vet att det må låta galet men hon var här. Jag kunde fortfarande höra hur hennes ord ekade i mitt huvud och det var inte från de flertal gånger hon sagt det förut utan nu, här. 

   Jag suckade och fiskade upp telefonen, fansen hade gått bärsärkagång genom Twitter på grund av att turnén har blivit framskjuten till ett datum som ännu inte bestämts. Scooter höll fortfarande på att vela mellan hur lång tid han skulle ge min frånvaro. Jag klickade frånvarande in på Twitter appen och såg genast att mitt ”@” lös, jag klickade istället på ”News” och olika händelser laddades upp. 

   Perez Hilton hade gett mig god kritik för att jag lät familjen gå före i ett sådant här läge, vilket jag kände mig bra inför. Det fanns lika många förstående fans som det fanns rasande. 

 

   @justinbieber - thank you for all the prayers, means everything to me. #prayforPenelope #MUCHLOVE

 

   Med det skrivet gick jag bort från appen och släckte ner mobilen. Vakna snart, Penny. 

 

Penelopes Perspektiv. 

    Jag såg hur personalen och anhöriga till patienter gick förbi i korridoren. Gråt ekade och tröstande ord följde efter. Jag fick syn på Ryan som kom ut genom en dörr, även han såg trött ut men ett halvt leende pryde hans läppar. 

   ”Chaz ligger där borta, han mår bra. Brutna ben mest” informerade Jesse bredvid mig, en svindlande lättnad fyllde mig. Chaz mådde bra, han hade klarat sig. Jag nickade. 

   ”hur länge?” frågade jag sedan. 

   ”ni har varit på sjukhuset under två veckor ungefär och du har legat i koma i ungefär 6 till 7 dagar” svarade han och återigen nickade jag. Jag vände mig sedan mot honom och log. 

   ”nå, vad är det du ska visa mig?” frågade jag och han log. 

   ”två slut” svarade han och jag rynkade förbryllat på ögonbrynen. ”du har två val, att följa med mig till andra sidan eller välja att gå tillbaka” jag svalde innan jag grep tag om hans hand. Han nickade innan allt stannade upp runt oss tills allt verkade bryta ner i små bitar, upplöstes tills det blev vitt. I nästa sekund föll vi, jag öppnade munnen för att skrika men inget kom ut. Vi stannade med ett ryck och jag såg mig stressat omkring, vi stod på en kyrkogård. Det gröna gräset var nyklippt och friskt, gravstenarna var i olika höjder och storlekar och en del hade nya blommor framför. En man stod ståendes framför en utav gravstenarna och fångade min blick. Jesse kramade min hand innan han drog mig närmre mannen. 

   ”det här är om du väljer att följa med mig, om du väljer att dö” sa han. Vi nådde mannen och jag gick nyfiket och en aning osäkert runt så jag stod framför honom. Mina ögon vidgades när jag kände igen mannen. 

   ”det är Justin, han är 29 år här” sa Jesse, min haka föll. Justin framför mig var något längre, hans muskler var större men passade en vuxen man, hans hår liknande Paul Wesleys nuvarande frisyr och han såg snyggare ut än någonsin. Ledigt klädd i ett par jeans - som satt som de skulle på hans höfter - och en tröja med knappar på bröstet. 

   ”hej Penelope” yttrade han sig och hans röst lät något mörkare. Jag stirrade på hans ansikte, önskade att han kunde höja blicken så jag fick se hans ögon. ”det var ett tag sedan jag kom och hälsade på men jag har varit på turné och kom precis tillbaka. Jag har varit överallt över hela världen nu för tredje gången och jag antar att det är något som borde göra mig glad men... men jag vet inte vad det är... det gör mig inte glad. Inget gör mig glad, inte genuint. Jag kan inte se glädjen i saker längre, inte sedan du... jag vet att det var 10 år sedan och jag borde ha gått vidare vid det här laget. Men det är något som stoppar mig, något som hindrar mig från att gå vidare. Om jag ska vara ärlig är jag nog den största anledningen till varför jag inte kan, för jag vill inte. Jag vill inte släppa dig. Även om du inte är här längre. Jag vill bara vara med dig” 

   ”Jag har försökt ta livet utav mig. Jag har verkligen försökt, men varje gång så är det någon där som stoppar mig. Jag vill bara att allt ska vara över... Jag vill inte leva såhär längre. Jag börjar fatta hur du kände dig när Jesse dog. Dock vill jag tro att jag var något du ändå ville leva för, men nu när du är borta så finns det ingen. Alla andra har gått vidare, medan jag lever kvar i det förflutna. Det gör mig trött och framför allt olyckligt... och jag vill inte leva såhär längre” mina ögon fylldes utav tårar, hade han försökt ta livet utav sig? På grund av mig? Hade han inte gått vidare på 10 år? Jag la handen över munnen innan jag snyftade till. Det här kan inte hända honom! 

   ”Justin!” det tog en stund för mig att inse att det var Chaz, en 29 årig Chaz, som ropade på Justin. ”jag är ledsen bro, men vi måste åka” han la en hand på Justins axel och såg beklagande på honom. Justin nickade och hans Adams äpple åkte upp och ner i hans strupe. 

   ”jag kommer bro, en liten stund till bara” Chaz nickade innan han försvann bort igen. 

   ”jag vill inte fortsätta leva utan dig, jag har inte velat göra det under en väldigt lång tid nu. Jag vet att jag är självisk men jag kan inte fortsätta såhär längre. Det är för mycket, jag är inte lycklig utan dig. Men jag kommer se dig ikväll” ett litet leende spelade på hans läppar. Ikväll? Hans suckade innan han äntligen vände upp blicken, jag drog in extra mycket luft vid synen utav hans döda, bruna ögon. Ingen glöd fanns det kvar, inga känslor dolde sig bakom bruna. Han var kall, känslolös. 

   ”Jesse... d-det här kan inte p-på riktigt vara f-framtiden... u-utan mig” snyftade jag fram och vände förtvivlat blicken mot honom, han såg beklagande på mig. 

   ”jag är ledsen Penny, men jag kan inte visa dig annat än sanningen” jag vände fram blicken igen och såg nu Justins i hopsjunkna figur försvinna bort. 

    ”men snälla, säg att han inte tog livet utav sig. Inte på grund av mig” vädjade jag och såg på honom, plötsligt hade han en tidning i handen och räckte mig den. Med stora ögon vecklade jag upp den och såg på första sidan, jag kved till och vände bort blicken. 

   ”DEN STORA POPIDOLEN JUSTIN BIEBER DÖD” jag skakade på huvudet. Nej, nej. Han kunde inte göra så, inte mot sin familj. Jag slängde ifrån mig tidningen och den försvann in i tomma intet. 

   ”ta mig vidare, bort” sa jag till Jesse, jag kände hur han grep tag i min hand och snart föll vi igen. Jag öppnade ögonen igen när jag kände hur allt stod still runt mig.

 

 

   Vi stod i en korridor, det var dunkelt men längre bort stod en dörr på glänt. Ivriga röster hörde inifrån blandat med skratt. Sakta började jag gå mot dörren, försiktigt sköt jag upp den och bemöttes utav ivriga kvinnor. Två kvinnor klädda i likadana ljuslila klänningar, en kvinna iklädd enbart vitt stod i mitten utav rummet och alla fixade med hennes hår och klänning. 

   ”ja, det ligger perfekt nu Stacey” yttrade sig ena kvinnan i ljuslila klänning medan hon himlade med ögonen. Jag vände blicken mot henne och kände genast igen min bästa vän - Spencer. Jag log brett vid synen utav henne, hon hade sin naturliga hårfärg och det blonda håret föll ner över hennes rygg. Jag flyttade blicken till kvinnan bredvid henne, det tog ett ögonblick innan jag kände igen karaktärsdragen hos Blair. Jag höjde förvånat på ögonbrynen, vi måste visst ha hållit kontakten. Trevligt. 

   ”du är så otroligt vacker” yttrade sig en annan kvinna som kom fram med ett bukett ljuslila rosor som matchade Spencer och Blairs klänningar. Jag kände genast igen Pattie och log brett. 

   Kvinnan i den vita klänningen snurrade runt, klänningen hon hade på sig var underbar. Övre delen utav ryggen var öppen, armarna och axlarna täcktes utav vitt spets tyg innan den fästets i ryggen och följde knapparna som fanns i det tjockare vita tyget. Klänningskjolen var inte överdrivet stor, utan lagom. Framtill fortsatte spetstyget och fästes i den hjärtformade urringen. Jag älskade den. 

   Min blick vandrade upp till kvinnans ansikte och här tog det längst tid innan jag förstod att det var en äldre version utav mig själv som jag stod och stirrade på. 

   ”du är 27 år gammal” yttrade sig plötsligt Jesse som kommit upp bredvid mig. ”måste säga att du är otroligt vacker på din bröllopsdag” jag stirrade på honom. 

   ”min bröllopsdag?” andades jag fram och han nickade glatt. Med nya ögon vände jag blicken mot sällskapet och såg även Helena i rummet. Alla var samlade och uppklädda för min bröllopsdag. Det knackade på dörren och alla vände genast blicken mot den, innan pappa stack in huvudet. 

   ”det är dags” alla tjöt till innan pappa steg in helt. ”wow...” sa han när han steg fram till mig. Jag log glatt tillbaka mot honom. ”du är jätte vacker, Penny” 

    ”tack pappa” svarade jag och såg på honom med tindrande ögon. Jag såg överlycklig ut. Helena tillsammans med Stacey och Pattie gick ut ur rummet innan de försvann bort, efter gick Blair och Spencer som hade en varsitt blombukett i händerna - vita rosor.

   Jag följde efter mig själv och pappa ut i korridoren, sorlet från fler och fler röster fyllde mina öron innan sällskapet stannade framför stora, trä dubbeldörrar. Mammorna syntes inte till längre utan nu var det Blair, Spencer och Ana som såg till att allt låg som det skulle innan de log lugnande mot mig. Min arm var sammanlänkad med pappas och ett brett leende låg över mina läppar. Pianot började spela den välbekanta bröllopsmelodin innan dörrarna öppnades och Ana tog ledningen innan Blair följde efter och tillsist Spencer, jag såg hur jag drog in ett djupt andetag innan jag kastade en blick på pappa. 

   Nyfiket smet jag in före mig själv för att kunna se kyrkan. Den var ljus och väldigt vackert dekorerad för eventet, raderna utav bänkar var fyllda utav människor som vände blicken bak för att kunna se bruden. Ivrigt ställde jag mig på tå för att kunna se brudgummen längst fram tillsammans med prästen, han stod med huvudet sänkt och händerna knäppta framför sig. Han höljde sedan långsamt på huvudet och jag mötte Justins bruna ögon. 

   I samma ögonblick som jag såg hans bruna ögon upplöstes allt och jag stod i korridoren i sjukhuset igen. Förvånat och ledsamt såg jag mig omkring. 

   ”nej! Varför tog du bort mig för? Jag ville ju se” utbrast jag och hörde hur Jesse skrattade bakom mig. 

   ”du kan inte se allt” förklarade han med ett roat leende. ”men nu har du ett val att göra Penny” två dörrar uppenbarade sig framför oss. Två identiskt, vita dörrar. 

   ”att antigen följa efter mig” sa han och pekade på den till höger. ”eller att gå tillbaka. Dock kommer det komma konsekvenser om du väljer att gå tillbaka” jag rynkade på pannan. 

   ”konsekvenser? Vad för slags konsekvenser?” frågade jag men Jesse enbart skakade på huvudet. 

   ”jag kan inte berätta för dig” svarade han och jag frustade frustrerat till. Vaddå inte berätta!? Jag såg på de båda dörrarna. Skulle jag gå tillbaka, tillbaka till Justin, tillbaka till mina vänner, tillbaka till min familj eller välja att följa med Jesse? Hur skulle jag kunna välja? Jag ville inte svika Jesse. 

   Jag vände blicken mot Jesse, genast fylldes mina ögon med tårar. 

   ”du vet att jag aldrig skulle bli arg eller besviken om att du väljer att leva” sa han och kupade mitt ansikte i sina händer. ”jag vill att du ska leva Penny, vara lycklig och skaffa barn och göra allt som livet erbjuder. Vi kommer ses igen, när du har hunnit blivit gammal, sett dina barn växa upp. Då” jag snyftade till och la mina händer över hans. 

   ”jag vill inte lämna dig igen” mumlade jag. 

   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

 

---

 

konsekvenser, huh? MYCKET HÄNDE I DETTA KAPITEL O VAD TYCKER NI?? 

10 år (om Penny dog) o Justin går ner sig helt men 10 år (om Penny överlever) gifter de sig. AAAWWWW! xD

kapitlet blev mycket längre än vanligt vilket jag hoppas uppskattas eftersom det gått så lång tid sedan jag senast uppdaterade. =) såååå vad tycks?

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA! ♥ PUSS&KRAM.