PREVIOUS:   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

 

---

 

Lördag 5:e Oktober, Justins Perspektiv. 

   ”du vet att detta låter alldeles vansinnigt eller hur?” Ryan gav mig en blick som skvallrade om hur galen han tyckte jag var. ”hur länge sedan var det exakt sedan du lämnat detta rum?” jag himlade med ögonen åt honom. 

   ”jag driver inte bro” han höll avväpnande upp händerna. ”det var som om hon stod bredvid mig och sa det” 

   ”okej, okej” sa han. ”inga goda nyheter annars?” jag skakade besviket på huvudet. Hon hade legat i koma nu under lite mer än en vecka och jag höll på att totalt gå in i väggen vid det här laget. 

   ”hon har inte visat några tecken på att hon snart kommer vakna, hon är helt still” en hand föll till min axel och Ryan suckade. 

   ”det var tråkigt att höra, Chaz kommer i alla fall att få lämna imorgon” jag nickade åt log snett åt Chaz vägnar, det var skönt att veta att han mådde bra och kunde lämna. Han skulle säkert må tusen gånger bättre hemma än här, sjukhus är på tok för deprimerande för att man ska kunna återhämta sig fullt ut. Speciellt med den dåliga maten och den starka lukten av rengöringsmedlen. 

   ”och vet du vad du borde göra...” han såg menande på mig och jag suckade genast frustrerat. 

   ”nej! Jag tänker inte lämna, hur många gånger ska jag behöva säga det? Bara för att jag lämnar-” 

   ”så kommer hon vaknar, jo jag har hört det förr. Jag är ledsen, bro men jag eller vi tror att du skulle må bra utav det” jag nickade förstående och var tacksam över deras oro men jag klarade mig fint. Jag skulle antagligen blir mer galen om jag lämnade. Ryan klappade mig på axeln innan han reste sig från stolen och gick mot dörren. 

   ”vi ses imorgon” han kastade en blick och ett leende mot mig och jag gav honom det tillbaka innan han försvann ut genom dörren. Rummet blev tyst förutom det konstanta pipet från maskinen i hörnet, jag andades ut och sjönk ner i fåtöljen innan jag sträckte mig efter Pennys hand. Jag såg hur hon försiktigt tynade bort framför mig, hennes fingrar har blivit smalare, hennes kinder var på väg att nästan sjunka in och detta var något som skrämde mig. Hon behövde vakna snart så hon kunde återgå till normala, äta riktig mat, prata, le, skratta. 

 

Jag ryckte häftigt till när dörren intill rummet gick igen, förvirrat blinkade flertal med ögonen innan jag såg mig omkring. Min blick föll på fyra välbekanta ansikten, jag rensade halsen innan jag satte mig rakade upp i fåtöljen. 

   ”jag ska vara ärlig...” sa Alfredo. ”du har sett bättre ut” jag himlade med ögonen åt hans kommentar men trodde honom. Men jag hade slutat bry mig. 

   ”whatever” mumlade jag sedan och drog en hand genom mitt hår, som förresten stod åt alla håll och kanter. Tror jag i alla fall, gått ett tag sedan jag sett mig i spegeln sist. ”vad gör ni här?” 

   Scooter suckade och stoppade händerna i framfickorna på sina jeans. ”vi har kommit för att diskutera med dig vad som ska hända framöver” Allison såg beklagande men menande på mig. Jag kvävde en suck och lät handen rinna över ansiktet istället samt gnuggade mina ögon. Jag orkade verkligen inte ha det här samtalet. Inte nu. 

   ”vad är det?” frågade jag trött. Alfredo hade nu rundat sängen och såg förskräckt ner på Penny som låg i sängen, han skakade oförstående på huvudet. Hennes blåmärken hade nu börjat försvinna samt brännskadorna såg inte lika illa ut längre. Allison slog sig ner i den andra fåtöljen medan Kenny lutade sig mot väggen vid dörren. Scooter steg fram till änden utav sängen och lät även han sin blick vandra över Pennys ansikte. 

   ”hur mår hon?” frågade han sedan och vände blicken mot mig. Jag svalde och såg på hennes ansikte för att slippa se på någon utav dem. 

   ”ehm... hennes revben håller på att läka samt hennes hud, efter alla brännskador. Hennes blåmärken har börjat gå ner... men de vet fortfarande inte när hon kommer... vakna” jag svalde återigen och såg ner i mitt knä innan jag vände upp blicken för att se på de personerna som blivit min andra familj. Jag såg hur Allison nickade sorgset ur min ögonvrå. 

   ”jag är ledsen” sa Scooter och vände sig mot mig. ”jag vet att ni är väldigt... seriösa med varandra även om det inte har utbytts några större överenskommelser mellan er så... ja...” han såg ut att kämpa med orden och jag fick svårt att inte skratta åt honom. ”i alla fall... därför känns det okänsligt att fråga dig men som din manager så måste jag” han svalde. ”hur länge?” 

   Jag visste att detta skulle komma förr eller senare, även om jag ville att det skulle hålla sig borta för evigt. I alla fall för tillfället. Jag älskade mitt jobb och att kunna nå ut med min musik men ibland så är det enbart i vägen. Just nu önskar jag inget mer än att kunde vara en normal kille som inte skulle behöva tvingas ut i världen för att tillfredsställa massa människor. Jag suckade innan jag återigen drog handen genom håret. 

   ”jag vet inte... jag vill vara här när hon vaknar och jag vet att vi absolut inte har någon aning om när det kommer hända...  men jag vet inte, det är något som får mig att tro att det är snart” 

   ”men Justin...” började Alfredo och såg ursäktande på mig. ”tänk om det inte händer” han mumlade fram den sista biten, även om jag visste i bakhuvudet att den möjligheten fanns så var det inte något jag ville tänka på mig. Jag nickade. 

   ”jag vet” viskade jag. ”men det har bara gått lite mer än en vecka, jag kan inte ge upp såhär tidigt”  Scooter slog ner blicken men nickade sedan förstående. 

   ”hur länge vill du ge det då?” frågade han. Vad är det för fråga? Det skulle vara som att besvara när man vill sparka undan stolen vid sin egen hängning. Svaret är aldrig. Men jag visste att det inte var möjligt, jag har mina plikter. Jag ryckte istället på axlarna. 

   ”jag vet i-” jag blev avbruten mitt i min mening utav att Pennys hand ryckte till. Jag stelnade till och mitt hjärta slutade slå för en sekund. Var det möjligt? Hade hennes hand just rört på sig? 

   ”d-den... Rörde... Visst?” jag kunde inte slita blicken från Pennys hand men kunde se i ögonvrån hur de andra nickade. Jag öppnade munnen ännu en gång men lät den falla öppen när hennes hand rörde sig igen. 

   ”få hit en sjuksköterska!” utbrast jag fort och hörde hur någon försvann ut genom dörren, jag reste mig ur stolen och stod vi hennes sängkant med mina ögon fastklistrade vid hennes ansikte i hopp om att hon plötsligt skulle slå upp ögonen. 

   ”vad händer?” min blick for genast upp för att mötas utav Dr. Edwards blick. 

   ”jag vet inte... men hon rörde på handen, två gånger” svarade jag ivrigt och såg tillbaka på Penny. Dr. Edwards rynkade på pannan innan hon snabbt var vid Pennys andra sida, hon tittade pulsen vid hennes hals. 

   ”hennes puls ökar” innan hon böjde sig fram för att lyssna vid hennes mun. ”hon började även andas på egen hand... hon håller på att vakna” dr. Edwards mening följdes utav en väldigt kvävt stön. Jag stirrade förhäxat på Pennys ansikte. Jag kunde inte tro det. Hon höll på att vakna. 

   ”det här går väldigt fort, vi måste få hit en doktor” hon sträckte sig fram till en utav knapparna vid huvudänden utav sängen där hon klickade på en blå knapp. Sedan började hon fort fixa med lufttuben som gick ner i Pennys hals, tuben som hon snart skulle kvävas på om de inte fick ut den. En doktor stred in i rummet och tog över dr. Edwards plats där han fick bort slangen som var förvånansvärt lång och Penny drog in ett djupt andetag innan hon fick ur sig ett plågat läte. 

   ”alla behöver lämna rummet!” innan jag hann reagera var jag utsliten ur rummet och dörren var stängd. 

 

”vad är det som händer?” jag kunde inte sluta vanka fram och tillbaka framför dörren medan doktorn och dr. Edwards höll på med Penny inne i hennes rum. Ryan tillsammans med John, Helena och Stacey hade anslutit sig till den lilla gruppen utanför rummet. 

   ”dem tar hur länge som helst där inne!” utbrast jag och slängde upp armarna i luften. Jag förstod inte vad som tog så lång tid. Mitt hjärta slog dubbla slag och mina andetag lät ytliga och stressade. Jag ville bara komma in i rummet, se att hon mådde bra, att hon var vaken. Det sista jag ville var att komma in för att se att hon åkt in i ännu en koma. Plötsligt rasslade det till i dörrhandtaget och dörren svingade upp, jag stannade till mitt i steget och vände mig hastigt mot doktorerna. 

   ”Ms. Hawkin har vaknat ur sin koma men ligger nu under lätt morfin för att ta bort smärtan men inte riskerar att hon hamnar under en till koma” kvinnorna i sällskapet brast ut i gråt och jag kände en lättnad som gjorde mig nästan svimfärdig. 

   ”så får vi träffa henne?” frågade jag och slog ut med armarna. 

   ”det vore bra om hon hade några timmar vila innan hon får några besök. Hennes plötsligt uppvaknade tog mycket på henne” jag stönade högt och fick hårda blickar från mitt crew, men för ögonblicket kunde jag inte bry mig mindre om att jag var otrevligt mot någon. Att Penny varit sjuk och i en koma har tagit på mig lika mycket, jag är desperat. Jag behöver se henne nu! 

 

*

 

”Penny? Penelope?” jag stirrade på Pennys ögonlock i ett desperat behov av att hon behövde öppna ögonen så jag kunde se hennes bruna ögon igen. Hon gav ifrån sig ett litet gnälligt ljud som jag mycket väl visste hon gjorde ibland när hon höll på att vakna. Sedan fladdrade hennes ögonlock till för en sekund innan hon slog upp ögonen, hennes ögon vidgades när hon fick se oss ståendes runt hennes säng. Hennes mun öppnades halvt för innan hon drog in ett litet andetag. 

   ”Penny?” yttrade jag mig efter vad som kändes en evighet, men hon reagerade inte ens. Hon endast lät blicken vandra mellan allas ansikten. ”Penelope?” upprepade jag, hennes blick landade tillslut på mig men hon såg inte på mig med lycka eller längtan. Hennes blick var tom och en aning undrande. 

   ”Penny?” frågade nu Stacey försiktigt men Penny verkade inte vilja se bort från mitt ansikte. En svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn. 

   ”doktorn vad är det som händer?” frågade jag men kunde inte se bort från Pennys bruna ögon som jag inte fått sett på alldeles för länge. ”varför svarar hon inte och varför ser hon på mig som om hon inte ens vet vem jag är?” paniken började höras i min röst.

   ”vi misstänkte tyvärr något sådant här...” hörde jag hann mumla. 

   ”vad?” frågade jag och lyckades slita blicken från Penny och se på honom. Han lät armarna falla till hans sidor med ett suck innan han såg beklagande på mig. Nej, sluta med den beklagande minnen. Jag har fått nog utav den, de för alltid med sig dåliga nyheter. 

   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

 

---

 

ooooooooooh shit u guys! vad sa han i slutet? NYFÖDD? what the f****ck! hahahha, älskar att jag säkert ställer mer knäppa frågor till mig själv i slutet än vad ni gör. xP heehhehhe... 

men seriös, vad tycker ni? vet att några kanske bah; "neeeeej, vad tråkigt! hon har förlorat minnet precis som i alla noveller" men tänk efter nu. hon har förlorat precis allt o kommer inte ihåg något alls! detta kommer förändra en hel del o kommer föra med sig en massa. BELIEVE ME! 

 

hahahah, men nu måste jag gå o lägga mig! SKA PÅ BEYONCÉ IMORGON! NÅGON MER? =D 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.