PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

Världen stannade till, allt frös. ”hon är i stort sett nyfödd”. Andetaget fastnade i halsen och mina ögon tårades utav uppgivelse. Han ljuger, allt detta måste vara ett skämt. Hon kunde inte ha förlorat sitt minne. 

   ”kommer hon kunna få tillbaka det då?” Staceys fråga ryckte mig tillbaka till verkligheten, jag såg intensivt och förväntansfullt på läkaren. 

   ”det är inget vi vet säkert, något kan trigga igång hennes minne. Men vad det kan vara vet jag inte” jag drog en hand genom håret. 

   ”vad som helst eller något från hennes förflutna?” frågade jag sedan. 

   ”det är mest troligt att det triggas utav något som betytt mycket för henne. En sak, en plats, till och med en mening någon sagt. Det finns hur många alternativ som helst” jag suckade frustrerat innan jag kastade en blick på Penny som fortfarande satt som ett frågetecken gentemot det omkring henne. 

   ”men hur går man vidare härifrån? Lär henne allt på nytt?” det lät galet och framför allt omöjligt. Hur ska vi kunna lära henne allt hon har lärt sig under 17 och ett halvt år? 

   ”det ser så ut, men jag misstänker att så fort man visat hur hon ska göra saker så kommer det komma naturligt eftersom hon en gång redan kunnat det” svarade doktorn och jag drog trött en hand över ansiktet. Det här var för mycket, det enda jag ville var att hon skulle bli bra. Att hon skulle kunna åka hem och allt skulle kunna återgå till det normala. Men istället vaknade hon upp utan sitt minne, hon kommer inte ihåg sin familj, sin bror, sitt liv. Hon kommer inte ihåg mig. En tryckande känsla lades över mitt bröst och jag kände återigen hur mina ögon fylldes utav tårar. 

   ”jag orkar inte vara kvar längre” mumlade jag medan jag backade bakåt tills jag stötte emot dörren. ”ehm... j-jag... jag kommer tillbaka senare, jag behöver bara... ehm...” jag fick fort upp dörren och var ute i korridoren där jag möttes utav resten som inte fått följa med in i rummet på grund av att vi var för många. Mamma reste sig genast ur stolen vid synen utav mig men jag höll fort upp handen för att stoppa henne medan jag backade bortåt mot utgången. Jag behövde komma ut ur den här byggnaden innan jag kvävdes, jag skakade på huvudet åt deras frågande blickar innan jag kände hur en tår lyckades ta sig nerför min ena kind. Genast vände jag mig om och sprang istället.   

   Jag närmade mig glasdörrarna som ledde ut ur sjukhuset och sprang fortare, jag behövde ut. Friska luften träffade mitt ansikte och snart gjorde även kamerablixtarna, skriken och ropen. Det tog mig med överraskning och jag stannade till. Jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. Paparazzis hade tagit sig till sjukhuset samt fans, alla blev de galna vid synen utav mig. 

   ”Justin! Justin!” ”hur mår Penny?” ”är det sant att hon är döende?” ”kommer du inte fortsätta turnén?” ”JUSTIN!” ”jag älskar dig!” 

   Jag höjde handen för ansiktet för att de inte skulle se mitt slitna ansikte och tårarna som rann, jag lyckades ta mig fram till bilen innan jag hoppade in och körde iväg. ”hon är i stort sett nyfödd” meningen upprepades gång på gång genom mitt huvud. Jag körde och körde tills jag nådde stranden. Jag klev ur och gick med ett bultande hjärta fram till sanden och fortsatte mot vattnet. Mina andetag ökade i takt och förtvivlan sköljde över mig innan jag tog mig om huvudet. Ett hjärtslitande snyftning kom ur min strupe innan jag sjönk ner på knä, jag böjde mig ner tills mitt ansikte nästan var i sanden. Jag kunde inte sluta gråta, aldrig hade jag känt såhär. Såhär vilsen, såhär krossad, såhär förstörd. Hon kommer inte ihåg mig. 

   Jag förstod inte vad jag gjort, eller hon, för att vi skulle förtjäna detta. Jag förstod inte. Jag såg ut över vattnet som var vackert blått och solen lös högt på himlen. Det var en fin dag men inte en kotte befann sig på stranden. 

   ”hon är i stort sett nyfödd” hon har glömt mig. 

   Torsdag, 17:e Oktober. 

   Snart två veckor hade passerat sedan Penny vaknat upp ur sin koma, vaknat upp utan sitt minne. Långsamt hade hon fått upp kunskaperna till att prata, hon hade lärt sig alla våra namn, lärt sig hur man går. Hon var som ett litet barn, gnällde när hon inte fick som hon ville eller inte tyckte om maten. Lika busig och sprallig som ett, sov mycket gjorde hon också. 

   ”Justin?” jag såg upp från min telefon och mötte Pennys blick, läkaren hade sagt att vi inte skulle ge oss själva statusar ännu. Utan låta henne ”växa upp” innan man mer ingående började förklara för henne ur allt låg till. 

   ”ja?” svarade jag och hon bet sig bedårande i underläppen. Hon gillade att prata med mig, hon kastade ofta ur sig något som absolut inte hade med något annat att göra för att sedan få mig att lösa problemet. Lite som Penny med alkohol i kroppen. 

   ”vad är Bubble?” frågade hon sedan och såg på Bubble som låg vid hennes fötter. Bubble hade tillåtits tillträda rummet och Penny hade till en början sett skrämt på honom innan vi försäkrat henne om att det inte var någon fara. Att detta var hennes husdjur som hon älskade väldigt mycket. 

   ”han är en hund, en japansk spets” svarade jag vänligt, ibland fastnade inte allt man sade till henne. Ibland behövde vi berätta samma sak för henne i alla fall tre gånger innan det fastnade. 

   Hon nickade fundersamt. Jag granskade hennes välbekanta ansikte som fått tillbaka färg och glöd. Hennes bruna ögon lös utav nyfikenhet och glädje. 

   ”min mage kurrar” sa hon sedan och jag log roat. 

   ”ska vi se till att fixa lite mat då?” hon fick ett brett leende på läpparna och nickade ivrigt. ”vad vill du ha då?” frågade jag, jag drog på läpparna i en fundersam gest. 

   ”hm... åh! sådana där goda runda saker” utbrast hon sedan. 

   ”pizza?” frågade jag med ett skratt och hon nickade glatt. Jag fick motstå impulsen att böja mig fram för att kyssa henne innan jag gick som jag normalt sett brukade göra men inte kunde längre. Jag öppnade dörren och steg ut innan jag kastade henne en sista blick. 

   Söndag, 27:e Oktober. 

   Något är fel. Jag vet inte vad, men något är fel. Penny har börjat sluta sig, pratar inte lika mycket som förr. Ler inte lika mycket, skrattar inte. Sover och jag vet inte vad som är fel. Men något är det. 

   Hon ser olycklig och besvärad ut. Hon äter inte lika mycket längre och vill inte riktigt veta av någon utav oss längre. Hon ser oss inte i ögonen. 

   Penelopes Perspektiv. 

   Denna värld är en konstig plats. En plats jag inte riktigt förstår och finner ganska konstig. Men det finns så mycket att lära sig i den och jag finner allt väldigt spännande. Det finns många fascinerande saker som folk har uppfunnit, mycket coola saker som jag kan göra. Men på senaste tiden kunde jag inte undgå att känna att det var något som inte stämde med det liv jag levde. Människorna som jag spenderade varje dag men var inte genuint glada, det är något sorgset i deras blickar som jag inte kunde förstå. 

   ”snälla få tillbaka minnet, kom ihåg mig...” killen vid namn Justin hade sagt detta medan han trodde jag sov och jag förstod dem inte. Minnen? Vilka minnen? Vad är det ens? 

   Efter ett tag började en främmande känsla fylla mig och jag hade ingen aning om vad det var. Men det kändes som om något tungt låg i min mage och mina ögon fortsatte att bli vattniga gång på gång även fast jag försökte få dem att sluta. Var det något fel på mig? 

   Det enda jag visste var att jag ville få bort känsla och det fort. Jag tappade lusten för allt, jag ville inte prata med dem. De enbart fick känslan att maximeras och jag mådde värre. Jag ville inte träffa någon utav dem, jag förstod inte. Jag förstod inte vad som var fel. 

   ”jag kommer snart tillbaka” sa Justin innan han reste sig från fåtöljen han suttit i och gick mot dörren. Jag såg inte upp på honom utan nickade bara svagt. Dörren slog igen och jag blev lämnad ensam i rummet. Rastlösheten fyllde mig snart och jag reste mig ur sängen, min nakna fötter nuddade det kalla golvet och jag rös till. Jag gick bort till den andra dörren i rummet som ledde intill det lilla badrummet, bestående utav en toalett och dusch. Jag öppnade dörren och klev in, jag gnällde till utav den obehagliga känslan som växte i magen. Få det att sluta! 

   Jag såg upp och in i spegeln, första gången jag mött detta fenomen hade jag skrikit högt och förvirrat börja slänga saker mot tjejen som kopierade mina rörelser. Justin hade dock försäkrat mig om att det inte var någon fara och sedan förklarat hela grejen bakom en spegel. Jag granskade mig själv, jag hade bruna ögon. Stora. Mitt hår var långt och lila, jag hade märkt att det inte var många människor på sjukhuset som hade lila och påpekat det till Justin som förklarat att mitt hår var färgat. 

   Att min naturliga hårfärg var brunt, jag lät blicken vandra uppåt tills jag såg det bruna som låg vid min bena. Jag skakade på huvudet och vände bort blicken. Jag svalde och drog frånvarande ut ena lådan till skåpet under handfatet. I lådan fann jag olika produkter tillsammans med ett silvrigt föremål som jag fann udda. Det hade två öglor i ena sidan och var spetsig i den andra. 

   Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

gah! vad tror ni hon kommer göra? ... eller det är väl ganska uppenbart? tror ni någon hinner stoppa henne? shiiiiiiiiiit! spääääännande. xP hahhahahahahah, vad tycks??

jag vet inte om jag lyckades att skriva Pennys perspektiv så bra... var något svårt. heehhehe. men jag gjorde mitt bästa!  

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! PUSS&KRAM. ♥