”Jag vet vad du såg, vad jag fick dig att genomlida men... Jag mår fint. Du behöver inte oroa dig” med dem orden sagda slängde hon av sig täcket och tog sig ur sängen bakom mig innan hon gick mot badrummet. ”nu, gå var med dina vänner som snart åker igen Justin. De har säkert saknat dig. Var inte orolig för mig, jag mår fint”

 

---

 

 

”Vart har du varit de senaste 2 timmarna!?” utbrast Chaz så fort jag slagit mig ner vid bordet de alla redan satt vid, en varsin bricka med middag framför dem. Frånvarande sjönk jag ner bredvid dem och rättade till kepsen jag fiskat åt mig innan jag gick ner. Hon är så svår att förstå sig på. Hur är det meningen att jag ska hänga med? Varför vill hon inte berätta för mig? Är det så hemskt att hon inte kan berätta eller är hon för stolt? Men alla hemligheter gjorde mig galen och det värsta var att detta inte var den sista, Victoria gjorde det klart för mig. ’ Det finns mycket bakom Ariel Madison som folk aldrig kommer få reda på...’ Bara tanken fick mig att suckade ljudlöst. 

   ”Ey! Är du vaken eller?” ett två fingrar knäpptes framför mitt ansikte och jag ryckte häftigt till. ”kom tillbaka till Jorden nu Bieber. Vart har du varit frågade vi” jag skakade smått på huvudet för att rensa tankarna innan jag såg upp på dem. 

   ”Jag var med Ariel, hon... Behövde hjälp” svarade jag. De alla såg på med retsamma samt tvivelaktiga ögon. Jag slog ut med armarna och gav dem en ‘vad?’ gest. Genast spred sig små prat mellan dem och jag misstänkte starkt att de var om hur de trodde att ‘behövde hjälp’ hade annan betydelse. Vilket det också hade, men inte på det vis de trodde. Herregud. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

   Jag släppte ut en lättad suck när jag hörde hur Justin lämnade rummet utanför och jag var ensam igen. Jag vände mig om med ryggen pressad mot dörren och sjönk sakta ner på kakelgolvet. Jag begravde ansiktet i knäna och kramade mina ben. Jag kunde inte förstå att jag lät honom se mig sådär, tillät honom att få reda på ännu en brist i min perfekta fasad. Det var inte meningen att ha skulle veta dem, ingen var meningen att veta dem. Fan, Ariel! Du är så himla dum. 

   Jag andades ut och lutade huvudet mot dörren och lät mina ben sträckas ut framför mig. När jag fann orken reste jag på och fick av mig alla kläderna, jag vred på duschen innan jag steg in under strålen. Vattnet var varmt och lugnade mina nerver. Fick mig att se på situationen med andra ögon. 

   Han hade suttit där med mig. Han hade inte lämnat utan han hade hållit om mig. Trots mina ryckningar, trots mitt galna svammel och sedan behandlade jag honom likt skit. Jag lät mitt huvud falla så vattnet hamrade mot min nacke. Väl klar med schampo och balsam stängde jag av vattnet och virade en handduk runt kroppen, jag kramade ur vattnet ur håret innan jag lämnade badrummet. Galgarna gnisslade mot stängerna när jag drog dem från ena sidan till den andra medan jag letade efter något att ha på mig såhär på kvällskvisten. Tillslut tog jag ner min blåa jumpsuit med vita, små solfjädrar, jag släppte handduken och fick på mig underkläder innan jag drog på mig plagget. Byxorna var tighta likt leggings och överdelen var inte mycket pösigare och drog de tunna banden över axlarna. Tillsist stoppade jag ner fötterna i ett par vita låga converse och satte upp håret i en slarvig bulle. 

   Även fast matsalsdörrarna var stängda kunde man höra att det satt en massa människor bakom dem, jag såg på dem medan jag gick förbi. Satt Justin där inne? Var han förvirrad? Var han arg? Jag suckade svagt och vände blicken framför. Om han var skulle jag inte bli förvånad. 

 

   Solen låg vid vattenytan och färgade himlen både orange och röd. Vattnet kom in på stranden i små vågor och den svaga brisen fick de två slingorna vid mina tinningar att flyga försiktigt. Inte en människa syntes till vid vattnet, det var bara jag som satt i sanden och det var underbart. Det var tyst, lugnt. Inga kameror, inga höga klackar, ingen stress, ingen storstad. Bara jag. 

   Jag granskade solen medan jag tänkte tillbaka på killen som alltid verkade finnas i mina tankar. 

   Är verkligen att berätta sanningen så hemskt? Att jag berättade om maten lyfte en stor sten från mina axlar och känslan var annorlunda. Att berätta för honom om det här, skulle det lyfta ännu en sten? Men ville jag verkligen ge honom så mycket? Han hade blivit en sådan stor del utav mitt liv på sådan liten tid, var jag redo att öppna upp mig mer för honom? Jag kände mig redan naken, blottad. Han visste om dieterna, räckte inte det?

   Han förtjänar att veta. Jo, det visste jag. Men var inte detta att ta i? Jag ville vara ärlig mot honom, jag ville till 100% vara mig själv men med det kom ett ton tung väska med hemligheter om mitt liv. Hemligheter som ingen är beredd att varken få höra eller bearbeta. Mitt liv var långt ifrån så perfekt som det verkade. Och förtjänade han verkligen att få den bittra sanningen på sina axlar? 

 

   ”Hey, vart är Justin? Han är inte på sitt rum” Justins vän, Chaz hoppade skrämt till då han inte sett mig smyga upp på dem. Justins andra vän, Ryan såg upp från sin telefon och Lil Za samt Alfredo stannade upp i deras ping pong match. Chaz stirrade ner på mig med öppen mun, jag höjde förväntansfullt på ena ögonbrynet i väntan på ett svar. Det blev tillslut Alfredo som svarade mig. 

   ”Titta i studion, han pratade något om att gå dit” jag gav Alfredo ett leende. 

   ”Tja, sajonara då” svarade jag och lämnade dem bakom mig. Jag kom ut i korridoren och gick bort mot trappan där jag tog mig ner till andra våningen. Musikavdelningen var tom och jag gick till den första studiodörren men fann den tom, jag prövade dem alla och fann den sista upptagen. Jag pausade framför dörren intill mixer rummet innan jag tillslut öppnade den. 

   Rummet var tyst och endast det dova ljudet från Justins röst inne i båset hördes. Jag stannade i mörkret medan jag skådade Justin genom glaset, hur ådran i hans nacke framträdde mycket tydligare när han tog i för de högre tonerna. Han hörde hemma därinne. Det där var hans plats och hur många som än tyckte annat så skulle det aldrig betyda att det där inte var hans plats. Och en dag hoppas jag att det där också är min plats. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Pianot spelades i mina öron genom hörlurarna och jag slöt ögonen, flöt med i melodin. Låten jag arbetade mest på för tillfället inför mitt kommande album var ‘Believe’ som jag efter mycket om och men hade valt att döpa den till. Låten var speciellt dedikerad till mina Beliebers. Alla de människor som gjorde allt jag gör möjligt. 

 

   ”Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn’t dream with me 

Where would I be, if you didn’t believe

Believe...”  

 

   Refrängen var klar och jag var på gång med verserna. Jag ville uppnå perfektion med det här albumet, jag ville nå ut till fler människor. Få fler människor att se och höra att jag vuxit upp, att jag inte vara samma kille som sjöng ‘Baby’ för två år sedan. Jag sjöng den sista tonen, upprepade när det inte blev som jag ville. Jag hängde tillbaka hörlurarna och gick fram till dörren intill båset, det var inte ofta det bara var jag som befann mig i studion. Oftast hade jag någon med mig som kunde hjälpa mig spela om musiken och komma med sina åsikter. 

   ”Det där stycket var fantastiskt” jag ryckte häftigt till samtidigt som mitt hjärta hoppade över ett slag, med andan i halsen svängde jag runt för att se Ariel träda fram ur skuggorna. Skrämt tog jag mig om bröstet och skrattade skakande. 

   ”Du skrämde mig” sa jag och damp ner i stolen. Hon ryckte på axlarna. 

   ”Ansåg väl att det var min tur” svarade hon och jag gav henne en road blick. Hon gnagde sedan försiktigt på sin underläpp medan hon såg ner på sina skor. Jag rynkade smått pannan och var precis på väg att öppna munnen för att fråga henne vad som var fel när hon hann före mig. ”vill du verkligen veta?” frågade hon och såg rakt på mig. 

   Jag korsade armarna över bröstet och studerade henne för ett ögonblick. ”jag vill verkligen veta, Ari. Jag är din vän och jag vill veta vad som är fel så jag kan hjälpa dig. Jag bryr mig inte om vilka anledningar du har för att hålla det hemligt, för vad de än är så suger de” hon drog roat på munnen. 

   ”Tja, att det kanske förstör din väns psyke kanske inte är en bra anledning” mumlade hon och slog sig ner på en annan rullstol liknande till min och rullade sig fram till mig så vi satt mittemot varandra. ”är du beredd?” frågade hon och jag nickade självsäkert. Hon pressade ihop läpparna medan hon nervöst fingrade på sin naglar innan hon stack in händerna under hennes lår. 

   ”Jag vet inte varför jag originellt sett är rädd för åskan” började hon. ”men av någon anledning så skrämmer det vettet ur mig. Det är under det enda förhållandet jag inte känner mig trygg i ett hem, det känns som att de ska gå sönder, som att vi alla kommer dö. 

   ”Och som du redan vet så har Tara sina egna sätt att göra saker. Hon tycker att svagheter och misstag förstör dig, du måste vara perfekt. Till och med när du sover. Så i alla fall, med mig var det annorlunda. Jag startade tidigt och redan vi fem års ålder bar jag klackskor, mascara och visste hur man skötte en professionell intervju. Jag var femåringarnas femåring. Men precis som alla andra femåringar hade jag rädslor, jag trodde att det fanns monster i garderoben, jag trodde att spindlar skulle lägga ägg i min mun under natten... Och jag var rädd för åskan.

   ”Åtgärder tilltogs genast när hon fick reda på det, jag... Låt mig bara säga, spindlar och garderober skrämmer mig inte längre men med åskan... Det var annorlunda. Jag var fem år och åskan smällde var tionde sekund, Lewis höll om mig. Beskyddade mig från döden. Tara hade andra planer” jag svalde medan jag inte kunde sluta stirra på henne. Hennes egna blick såg ut i ingenting medan hon tittade tillbaka och återupplevde vad hon berättade för mig. Vad fortsättningen än skulle leda till så började jag tveka att jag ville veta. 

   ”Hon släpade ut mig på baksidan, det var som att himlen hade öppnat sig och allt vatten molnen höll lämnade dem samtidigt. Det spö regnade verkligen. För ett ögonblick, bara en sekund, kunde jag inte tänka på något annat än att jag höll hennes hand. Tara höll aldrig min hand när jag var liten, spelade ingen roll om vi gick över gatan eller inte. Jag har aldrig fått en kram eller ens ett puss på pannan. Men i nästa sekund var hennes hand borta och jag stod ensam kvar i regnet. Hon låste alla altandörrar och såg på mig genom glaset. Åskan small och jag skrek. Bankade på glaset och bad henne att släppa in mig men hon endast... Titta på mig” hennes ögon var fyllda med tårar och hon svalde innan hon riktade blicken ner mot sina händer. 

   ”Jag blev inte insläppt för än två timmar senare när ovädret dragit förbi, mina händer och läppar var blå men det enda Tara gjorde var att dra besviket på munnen. Jag har behövt stå ute i regnet tillsammans med åskan tjugosju gånger sedan dess och resultatet blir aldrig som hon vill. Jag skriker varje gång. Jag gör henne besviken varje gång” hon snörvlade till innan hon strök baksidan utav sin hand över hennes kind, hon skrattade till innan hon torkade bort tårarna som envisades med att rinna. 

   ”Hon hatar tårar” mumlade hon och skakade på huvudet. 

   ”Ari-” började jag när jag återfick talförmåga och lutade mig fram i stolen. 

   ”Nej!” utbrast hon fort och jag stelnade till. ”jag vill inte ha medlidande. Jag vill inte ha tröstande ord” jag lutade mig långsamt tillbaka i stolen igen. ”jag har vant mig att leva med dig, jag har kommit över det” jag knep ihop läpparna och endast såg på henne. Vad skulle jag säga? 

 

---

 

YIKES! äntligen fick ni reda på vad som hände med Ariel o varför hon är rädd för åskan. jag läste era gissningar o ni hade delvis rätt.. men inte helt. XP usch... är inte Tara en hemsk kvinna? hatar min egen karaktär faktiskt. men alla noveller behöver en 'bad guy', right? 

vad tycks? hur tror ni det fortsätter? vad tror ni Justin kommer göra? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.