”Ari-” började jag när jag återfick talförmåga och lutade mig fram i stolen. 

   ”nej!” utbrast hon fort och jag stelnade till. ”jag vill inte ha medlidande. Jag vill inte ha tröstande ord” jag lutade mig långsamt tillbaka i stolen igen. ”jag har vant mig att leva med dig, jag har kommit över det” jag knep ihop läpparna och endast såg på henne. Vad skulle jag säga? 

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Jag öppnade försiktigt mina ögon och sträckte strax därefter på hela kroppen så det knakade i lederna. Jag gav ifrån mig ett typiskt morgonljud innan jag slappande av och blev liggandes ett ögonblick innan jag sträckte på nacken så jag kunde se väckarklockan. 09.20 stod det med röda siffror och jag suckade smått innan jag kastade av mig täcket. 

   Nyduschad klev jag in i garderoben och knäppte på mig en bh och drog på mig ett par trosor innan jag tog ner en prickig, kort klänning. Jag klev i ett par hudfärgade klackar och gick fram till spegeln där jag började fixa mitt hår. En kvart med locktången och jag var klar. 

   Med mascara borsten i handen stod jag framför spegeln och tänkte tillbaka på kvällen innan. Jag hade berättat för honom, jag hade faktiskt berättat. Och jag vet inte hur jag känner över det. Justin hade endast suttit där och sett på mig under en längre tid innan han - trots mina protester - dragit upp mig ur stolen och kramat mig. Jag skruvade på mascara borsten på den andra ändan och la tillbaka till bland de andra kosmetika produkterna och suckade. Jag vill inte att mina hemligheter skulle förstöra vår vänskap. 

 

   ”Tyler, snälla inte nu” jag vred irriterat bort huvudet från Tyler som tryckt upp en kamera i mitt ansikte när jag försökt äta min frukost. ”lägg ner den” jag hörde hur han suckade innan att dovt duns hördes. Jag vände nöjt huvudet framåt för att återgå till min skål. Min telefon vibrerade i nästa sekund på bordet, jag såg nyfiket ner på skärmen och till min glädje stod det ‘Victoria’. 

   ”Hej!” utbrast jag glatt i telefonen. 

   ”Hej, jag är tillbaka. Vart är du?” 

   ”Matsalen” svarade jag och i nästa sekund öppnades dörrarna och in klev Victoria med ett brett leende och telefonen tryckt på örat. Jag la på och reste mig från bänken för att gå henne till mötes. Jag skuttade det sista steget innan vi återförenades i en kram. 

   ”Hej, hur har det varit?” sa jag så fort vi släppt varandra. ”hur var det med dina föräldrar?” hennes leende föll innan hon kupade mitt ansikte och jag såg chockat på henne. 

 

    ”De driver mig till vansinne, jag är glad att jag fick åka därifrån” svarade hon och jag skrattade. Hon släppte mitt ansikte och log roat innan hon löst armbågade mig i sidan med en retsam blick. 

   ”Så... Hur var fredagen?” frågade hon och jag himlade med ögonen. 

   ”Okej, antar jag” svarade jag. ”fick släpa hem Justin och herregud, vad tung han är! Åh, skratta inte åt mig. Det var inget roligt alls” men Victoria enbart fortsatte skratta. ”men annars... Kul” hon nickade och slog sig ner på motsatt sida av min skål och jag tog mig plats bredvid Tyler igen. Victoria hälsade snabbt på honom innan hon riktade blicken mot mig igen. 

   ”Hm... Intressant” mumlade hon, fortfarande med det retsamma blicken synlig. ”och... Ehm... Igår då?” frågade hon och såg försiktigt upp på mig. Jag stelnade till för ett ögonblick medan jag hade mina ögon fästa på skålen och skeden i min hand. 

   ”Bra” svarade jag sedan kort och fort. 

   ”Ariel...” 

   ”Nej, på riktigt. Justin... Ehm... Han var där och...” skyndade jag mig att säga innan jag ångrade mig lika fort. Jag knep ihop ögonen och släppte skeden. Jag hörde hur Victoria bad Tyler ursäkta oss en stund och han mumlade något innan jag hörde hur han reste på sig. 

   Victoria suckade. ”jag vet att Justin var där, det var jag som ringde honom” mitt huvud sköts genast upp och jag stirrade på henne med öppen mun. 

   ”Vad?” utbrast jag och hon knäppte händerna framför sig på bordet. 

   ”Jag var inte här och kunde hjälpa dig, så var Avan och mitt sista alternativ var Justin” sa hon lugnt och ryckte sedan på axlarna. ”jag vet hur du blir och jag vet att du behöver någon med dig. Så berättade du för honom?” 

   ”Ja, det gjorde jag” svarade jag efter en lång stund, efter jag lyckades bearbeta att om Victoria inte hade ringt Justin så hade jag aldrig behövt berätta för honom. Jag kunde inte undgå att känna hur ilskan smått växte. Varför gjorde hon så!? 

   ”Bra, för han förtjänade att veta” påpekade hon och jag pressade ihop läpparna för att inte säga något olämpligt. ”vaddå? Är du arg på mig nu?” 

   ”Om du inte hade ringt honom, hade jag inte behövt berätta för honom. Victoria, han behöver inte veta allt som gömmer sig i min garderob. Det är mina skelett att ta hand om” viskade jag hätskt mot henne och lutade mot mig henne över bordet. Hon gav mig genast en trött blick innan hon suckade. 

   ”Nej, de är inte alls endast dina att ta hand om. När ska du inse det? Vi är dina vänner, det är meningen att vi ska hjälpa dig” svarade hon. Jag hade lust att morra irriterat men svalde ner den impulsen. 

   ”Då är jag kanske bättre av utan vänner” fräste jag. 

   ”Det där menar du inte och det vet du vilka väl som jag” svarade hon och lutade sig tillbaka. Jag såg på henne under en lång stund innan jag suckade och drog en hand genom håret. 

   ”Nej, det menade jag inte” mumlade jag och gned mig i pannan. ”jag vill bara inte att han ska veta allt” 

   ”Så berätta inte allt för honom, berätta det som är nödvändigt Ari” jag nickade försiktigt. 

   ”Aja, struntsamma” jag viftade med händerna innan jag plockade upp skeden igen och förde den till munnen. 

 

   ”... Och jag såg en poster för jeansen-” jag slog en hand över Victorias mun bara några meter utanför matsalen, hon mumlade några ord in i min hand innan hon tystnade med pannan rynkad. 

   ”Hon är här” sa jag och kände den välbekanta isande känslan i magen. 

   ”Vem?” hörde jag Victoria säga bakom min hand. 

   ”Tara” svarade jag och sänkte handen medan jag vände och vred på huvudet för att se om jag kunde se det blonda håret. ”hon är här” nervöst gick jag vidare längst korridoren medan jag kikade mig omkring. Tillsist hörde jag klackarna, det distinkta ljudet från klacken som kom i kontakt med granitgolvet sedan såg jag henne. Hennes blick var målmedveten och inte alls glad, hennes läppar var ihop pressade likt de alltid varit i de besvikna och irriterade draget. Hennes blonda hår dansade kring hennes ansikte medan hon gick mot mig och jag kunde inte hindra paniken som svällde inom mig. Tara var här. Varför? Sedan gick det upp för mig men då var hon redan framme hos mig och hade ett hårt grepp om min käke. För rädd för att ens svälja stirrade jag tillbaka på henne. 

   ”Trodde du verkligen att jag inte skulle få veta något!?” röt hon högt. Åh nej... 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Min blick följde Ariel och Victoria medan de tog sig bort till disken innan de lämnade matsalen. Nästan hela natten - tills jag inte kunde hålla ögonen öppna längre - låg jag vaken och tänkte, tänkte på allt Ariel hade berättat för mig. Vilken mamma gör så mot sitt barn? Bara tittar på det medan de skriker ute i regnet? Jag skakade smått på huvudet för mig själv. 

   ”Ey, Justin är du klar?” jag ryckte till och såg upp för att se att de alla redan stod upp med sina brickor i händerna, jag nickade fort och följde efter dem. Jag dumpade mitt porslin i deras separata behållare innan jag la brickan ovanpå de andra, i samlade trupp gick vi mot dörrarna och jag sköt upp ena och vi kom ut i korridoren. 

   ”Trodde du verkligen att jag inte skulle få veta något!?” vi stelnade alla samtidigt till innan vi förvirrat började leta efter vem det än var som skrikit. Jag tog några steg åt sidan innan jag fann vad vi sökte. Tara hade Ariels ansikte i ett fast grepp och sina isblå ögon spända i hennes. Tara fräste sedan något jag inte kunde höra och Ariel svarade med en huvudskakning vilket resulterade i att Tara sköt Ariel ifrån sig så hon stapplade några steg bak på sina klackar. 

   För ett ögonblick möttes våra blickar och jag kunde lätt urskilja rädslan bland alla de andra känslorna som härjade inom henne. Jag tog ett kliv mot henne men hennes ögon skrek genast att jag skulle hålla mig borta så jag stannade där jag stod. I nästa sekund var de på väg bort från oss och korridoren förblev tyst. 

 

   Med en lättad suck ställde jag mig bredvid Victoria, som jag äntligen hittat. Hon stod med sina armar korslagda och en bekymrad minn syntes på hennes ansikte. 

   ”Här är du” andades jag ut men hon flyttade inte blicken för att möta min eller ens ge mig ett tecken att hon hört mig. Jag följde hennes blick och såg att hon tittade på Tara som stod nere i på stengången upp mot skolan. Jag rynkade förvirrat på pannan. ”vad är det som händer? Vad hände? Jag har försökt hitta er i en timme nu” 

   ”Ariel uthärdar Taras straff” muttrade Victoria irriterat och spände sina armar innan hon slappande av igen. 

   ”Vad?” frågade jag. ”vart är hon?” fortsatte jag när jag inte kunde se henne. 

   ”Åh, hon är nog tillbaka om tre minuter sådär” svarade Victoria och såg ner på armbandsuret hon hade runt handleden, om möjligt ännu förvirrad såg jag på henne. Hon suckade. ”hon springer” 

   ”Hon springer?” ekade jag. 

   ”Hon springer och springer och springer och springer...” mumlade hon om och om igen. Hon springer? I nästa ögonblick fick jag svar på min fråga då Ariel kom springandes i fullständig löpar utstyrsel. Hon sprang fram till Tara som verkade säga ett ord och Ariel bet ihop innan hon sprang ifrån henne. Hon sprang. 

   ”Hur många?” frågade jag endast. 

   ”Den här är det tionde varvet hon sprungit nu och det är drygt 6 kilometer lång rutt” Victoria suckade och släppte sina armar så de föll till hennes sidor. Tio!? Nu med bekymrat uttryck såg jag efter Ariel där hon försvunnit och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Har hon gjort det här förut?” frågade jag och såg hur Victoria nickade. ”hur många varv?” 

   ”Runt 21” svarade hon och min mage krympte genast ihop. 

   Ariel återvände och försvann, återvände och försvann och för varje gången hon kom tillbaka ju värre såg hon ut. Svetten rann och hennes hud började tappa färg. Men Tara endast fick henne att springa bort igen. Avan kom plötsligt upp bredvid oss och såg på oss båda - som nu sjunkit ner på stentrappan. Jag hörde hur Victoria förklarade för Avan vad som pågick medan jag satt som trollbunden med blicken fäst på där Ariel kommit ut ur skogen arton gånger tidigare. 

   Hennes ben skakade smått och hennes ansikte var likblekt. Hästsvansen hade glidit ner på hennes huvud och de lösa hårslingorna låg klistrade mot hennes tinningar. Jag reste mig oroligt och såg på henne där hon tog sig fram till Tara, som ointresserat såg ner på sin telefon. Tara sa något och jag såg hur Ariel verkade ha problem, hennes ansikte började skifta mot det gröna hållet. 

   ”Hon kommer kräkas” mumlade Victoria och sköt genast upp från trappan. ”någon måste hämta vatten och en handduk” Avan sprang iväg innan jag hann reagera och var på sekunder tillbaka med en handduk och en vattenflaska. Tara sa något till Ariel innan hon gick förbi henne och bort mot en svart bil, försiktigt gick vi fram till Ariel som stod och vinglade på stället. 

   ”Är hon borta?” frågade hon ansträngt. Jag kastade en blick mot bilen som nu rullade iväg. 

   ”Ja, hon åker nu” sekunden senare hade Ariel skyndat sig från till trädet i närheten och tog stödde sig upp med handen medan hon fick ur sig det lilla hon hade i magen. Victoria var bredvid henne och hjälpte henne att stå på benen som vacklade under henne. 

   ”Justin, kan du bära henne?” jag var snabbt framme hos dem och grep tag i Ariels ena arm. 

   ”Nej... J-jag kla...” försökte Ariel protestera och knuffa mig åt sidan men kraften i hennes arm var borta och hennes försök var löjligt. Jag lyfte enkelt upp henne i brudstil och tillsammans gick vi mot skolan, Victoria torkade Ariels panna samt om hennes mun innan hon gav henne vattenflaskan. Ariel var som en trasdocka i min famn och hon vägde likt en fjäder. 

   Väl uppe på tredje våningen öppnade Victoria dörren intill hennes rum och fortsatte bort till badrummet där hon sa att mig att sätta henne på toaletten. Ariels bröstkorg hävdes och sänktes fortfarande i ett hastigt tempo och svetten blänkte på hennes hud. Jag lämnade Victoria med Ariel i badrummet och fortsatte ut i rummet där Avan satt i ena fåtöljen, hans ena hand gnuggade båda hans ögon i frustration. Jag suckade och knäppte händerna bakom nacken.

 

---

 

gawd damn! nu har ni fått sett ännu lite till om hur Tara är... ehm... jag personligen skulle då inte vilja henne som manager. just sayin'. hahahhahha, vad tycktes? 

såg era fina förslag o vad jag fick fram är att ni vill se lite romans snart. xD hahahaha, hm... får se vad jag kan hitta på. *smider onda planer* lol. 

vad tyckte ni? segt kanske? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT FÖR MIG! ♥

 

Fråga: Har ni några husdjur? 

Mitt Svar: Jag har en katt då... några kanske har sett henne, Bira. Mobba inte namnet! hahahahah. hade Gerbiler oxå när jag var mindre... Doris o Dolly.