65 - Don't Touch Me

PREVIOUS:   ”Vatten!” utbrast jag och störtade fram till flodkanten där jag slängde av mig väskan och kastade mig efter vattnet. En suck av lättnad föll från mina läppar när vattnet träffade mitt ansikte och rann längst min hals. Jag bokstavligen kokade. Eller det var så det kändes i alla fall. En eller två timmar hade det tagit för oss att hitta vägen ner från berget till floden som det var meningen att vi skulle följa för att komma till ‘Cross Lake’. 

   Med kameran i handen stod Justin i mitten av den grunda floden, skorna avtagna och byxorna upprullade. Jag log åt hans bakåt lutade huvud och fyllde ännu en gång mina händer med vatten innan jag kastade det i ansiktet på mig. Jag slöt ögonen och log. Men mitt ögonblick av avslappning och fridfullhet var förstörd av Justins nästa ord. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte”

 


 

Justins Perspektiv. 

En rädsla likt ingen annan jag känt förr fyllde min mage, exploderade i mina nerver. Kalla kårar vandrade längst min ryggrad och mitt andetag fastnade i halsen på mig. Ariel var fortfarande omedveten om faran som stod bakom henne. Okej, hur skulle jag göra det här? Den stora bruna björnen bakom Ariel såg nyfiket på henne där hon satt på knäna, la huvudet på sned medan den studerade henne. 

   ”Ariel, vad du än gör så rör dig inte” sa jag tillslut. Hon rynkade på pannan över mina ord men jag kunde lätt se skräcken som spred sig i hennes ansikte. 

   ”Justin... vad pratar du om?” frågade hon försiktigt och jag såg att hon var på väg att sätta sig rakt upp. Genast spärrade jag upp ögonen. 

   ”Nej! Rör dig inte” utbrast jag fort dock inte så högt som jag hade velat. 

   ”Justin, du börjar skrämma mig. Vad är det?” paniken var nu lätt att urskilja i hennes röst och jag kände mig inte det minsta lugnare än hon. Björnen tog nu ett steg framåt men stod fortfarande kanske två meter från henne. 

   ”Okej, Ariel... jag vill att du behåller lugnet men det... det står en björn bakom mig. Så snälla, för allt som är heligt rör dig inte” det enda som hördes var vattnets porlande och våra nu flämtande andetag. Väntan på att något skulle hända tog död på mig. Ariel hade nu frusit till på marken, oförmögen att röra på sig. Till min lättnad. Det sista jag ville var att hon skvatt till och skrämde björnen. 

   Den bruna besten tog ännu några steg fram mot henne och mitt hjärta hamrade galet snabbt i min bröstkorg. Det fanns inget jag kunde göra, absolut inget jag kunde göra för att byta plats med henne eller på något sätt få henne ur situationen. Det enda jag kunde göra var att stå still och be till Gud att den lät oss vara ifred och vandrade iväg igen. Dock verkade björnen ha andra planer då den tog de sista fotstegen tills den tornade upp sig över Ariel, till min fasa såg jag hur hon motvilligt börjat skaka på marken av rädsla. 

   ”Oh my God...” hörde jag henne viska när björnen fortsatte att sänka sitt huvud och dra in ett andetag vid Ariels hjässa. Det kliade i mig att få springa fram till henne men jag bet tillbaka med allt jag hade. Plötsliga rörelser skulle endast skrämma den eller ännu värre, göra den arg. 

   Björnen fnös till och reste på sitt huvud, Ariel ryckte smått till på marken men var inte något björnen la märke till eller brydde sig om. Lättnad sköljde över mig när det verkade som om intresset försvunnit hos den. Men sedan hände tre saker samtidigt inom loppet av några få sekunder. 

   Ett föremål föll ner i vattnet några meter från mig och skvätte vatten över oss alla tre. Jag hoppade skrämt till, likaså Ariel på marken. Med fasa såg jag hur björnen röt till innan en kraftig tass ven genom luften och i nästa sekund skrek Ariel i smärta. Björnen backade häftigt bakåt innan den sprang till skogs, fort sprang jag genom vattnet och kastade kameran åt sidan. 

   ”Ariel!” hon hade nu fallit ner på sidan och hennes ansikte var fördrivet av smärta. ”vart har du ont?” frågade jag henne genast. 

   ”Ryggen” flämtade hon fram. Mina ögon vidgades genast när jag såg blodet som trängt genom hennes tröja då jag rullade henne runt på mage. Mina händer skakade likt asplöv när jag sträckte mig mot hennes rygg. Herregud... det här är inte bra. Försiktigt kavlade jag upp hennes tröja för att se ett sår som sträckte sig tvärs över hennes rygg, från sida till sida. På vardera sida löpte två mindre revor efter björnens klor. Förfärat stirrade jag på blodet som rann längst hennes rygg och ner på sidorna tills det samlades i gräset. Vad gör vi? Hur...? 

   ”Ehm... Ariel, baby du...” försökte jag men visste inte vad jag skulle säga. 

   ”Det är illa eller hur?” hörde jag henne säga. Jag bet mig i underläppen medan jag stirrade på hennes sår. Hur skulle vi gå vidare härifrån? Vi behövde få det rent och se till att plåstra om det på något sätt. Men hur? Fort sträckte jag mig efter Ariels väska och slet ut grej efter grej tills jag fann vad jag sökte. Det sista av vattnet. 

   ”Jag är ledsen, det här kommer kanske svida till” förvarnade jag henne och skruvade av korken på flaskan. Ariel nickade på huvudet och knöt sin näve innan hon pressade den mot sitt ansikte. Försiktigt hällde jag vattnet över hennes sår och hörde genast stön lämna Ariels läppar, hon rörde smått på sig men låg annars stilla. När de mesta av blodet var borta och jag kunde se såret ordentligt, såg jag att det var inte så djupt som det först såg ut att vara men fortfarande långt ifrån okej. Plåster? frågade jag mig själv medan jag kollade runt i väskan ännu en gång efter en t-shirt eller liknande.

   Jag stelnade till innan jag kom på att jag bar en t-shirt under hoodien jag hade över, fort krängde jag mig ur hoodien innan jag slet av mig t-shirten. Därefter slet jag tröjan itu, från tröjans hals och ner till botten för att få mer tyg att jobba med. 

   ”Baby, skulle du kunna lyfta på din rygg lite så kan jag komma under” hon nickade på huvudet innan hon lyfte sina höfter i luften och jag drog genast under min t-shirt för att sedan kunna dra den uppåt under henne. Två varv kunde jag linda runt hennes kropp innan jag fick två ändor i händerna. ”jag måste knyta det Ari”

   Hon kved till på marken men nickade. Med hoprynkat ansikte knöt jag tyget för att sedan dra till och Ariel skrek till. Fort mumlade jag hur ledsen jag var om och om igen medan jag såg till att knuten var säker. 

   ”Ska vi försöka se om du kan stå upp?” återigen nickade hon på huvudet, hon snyftade till och jag hjälpte henne att rulla runt på sidan innan hon sidledes satte sig upp. Hon gnällde till när hon satt rakt upp, därefter sträckte jag fram mina händer och så försiktigt vi kunde fick upp henne på benen. Hon vinglade till framför mig och till min fasa var hennes ansikte onaturligt blekt. 

   ”Går det bra?” frågade jag oroligt. Hon såg upp på mig med matta ögonen. 

   ”Det går bra” viskade hon. ”jag klarar mig” jag nickade även fast jag inte trodde ett ord hon sa. Fort samlade jag ihop våra saker men flyttade över allt i min ryggsäck, tält och sovsäckar lämnade jag på plats då en natt till i skogen inte skulle hända. Vi skulle nå ‘Cross Lake’ om vi så behövde gå hela natten. Ariel skulle omöjligt kunna sova i ett tält med sin skada, vi behövde få henne till ett sjukhus. 

   ”Kan du gå?” frågade jag henne när jag hissat upp ryggsäcken på ryggen igen. Hon nickade, ståendes något framåtböjd likt hon var på väg att snart kräkas. Jag nickade innan jag grep tag i hennes hand och försiktigt började vi gå. Fort snappade jag upp kameran som låg på samma ställe jag slängt den. Ilskan steg i min kropp för varje steg vi tog, för varje jämmer som kom ur Ariels mun, för varje hand kram jag fick när hon försökte hålla tillbaka sina klagomål. Hur kunde de släppa ut oss i en skog med rovdjur? Det är vad jag vill veta. 

 

”Det är inte långt kvar nu, baby. Vi är snart framme” viskade jag medan Ariel stapplade efter mig, hennes hand låg fortfarande i min. Enligt kartan var vi inte alls långt ifrån ‘Cross Lake’ vilket var musik till mina öron. 

   ”Justin... jag orkar inte... jag...” flämtade hon. Fort vände jag mig om för att se Ariel nu med slutna ögon, en bröstkorg som hävdes upp och ner i flämtande rörelser och hennes ben som skakade illa. 

   ”Ariel!” utbrast jag i samma stund som hon föll till sidan. Så gott jag kunde fångade jag henne utan att röra för mycket på hennes sårade rygg. Flämtande blev jag ståendes en stund, vad skulle jag göra nu? Tillslut bestämde jag mig för att dumpa ryggsäcken där vi var och bära Ariel i mina armar den sista vägen. Blodet hade nu blödigt genom min t-shirt och sipprat nerför hennes rumpa och en bit ner på hennes ben. Kameran såg jag till att få med mig samt kartan och kompassen. Så försiktigt jag kunde bar jag upp henne i brudstil, var noga med att inte lägga armen i närheten av hennes sår innan jag började gå igen. 

 

Hur länge jag gick visste jag inte, men det kändes som en evighet innan jag började se ljus. Himlen var nu mörkblå och stjärnorna började skymtas i skyn. Jag var kall även fast jag var dränkt i svett och mina armar skrek av trötthet men jag vägrade att lägga ner henne på marken. De var låsta i sin omfamning om henne. 

   Ljuden blev plötsligt högre runt omkring mig, likaså ljuset. En brasa var tänd och det såg ut som att de flesta redan var här. Adrenalinet var nu på väg ur mig och mina armar och ben förvandlades för varje steg jag tog till gelé. Jag kunde inte känna något längre. Jag hade ett vagt minne av att jag föll till knä, la ner Ariel på sidan innan jag själv föll till marken i utmattning. Jag orkar inte mer. 

   ”Justin!?” 

 

Förvirrad, det är vad jag kände mig när jag öppnade ögonen och träffades av ett blekt, stark ljus. Jag stönade till och slöt ögonen igen. Vart var jag? tänkte jag medan jag försökte få ordning på mina tankar och försöka lokalisera mig. Vad hände? Inom loppet av några sekunder slogs jag av minnesbilderna. Björnen, blodet, Ariel i mina armar, någon som skrek mitt namn. Genast flög jag upp i sittande ställning. 

   Först nu tog jag in omgivningen runt mig, jag befann mig i ett tomt rum. Ett vitt sådant, jag låg i en säng i mitten av det. Det var opersonligt och alldeles för rent och jag konstaterade snart att jag måste befinna mig på ett sjukhus. Ariel! Jag reste mig fort från sängen men fick pausa ett ögonblick när det flimrade till framför ögonen på mig. Jag stönade till och gnuggade mig i ögonen. 

   Korridoren utanför mitt rum var fyllt av mina vänner samt Mrs. Lockwood, Mr. Peterson, Scooter och... min mamma? Ingen av dem märkte att jag öppnat dörren för än jag tog ett kliv ut. Victorias huvud vändes genast upp och hon flög upp ur sin stol.

   ”Justin, jag tror inte det är meningen att du ska vara uppe än” skyndade hon att säga, snart var dem alla runt mig. Men jag kunde inte förstå ett ord de sa. Det enda jag behövde var att hitta Ariel, vart var hon? Var hon ok? 

   ”Justin, vad hände?” jag vände på huvudet och mötte Alfredos blick. 

   ”Jag... hur kom jag hit? Vad...” började jag men kom av mig. 

   ”Du kom bärandes på Ariel när vi fick syn på dig...” Victoria skakade skrämt på huvudet. ”du var... är fortfarande... alldeles blodig, Ariel var också blodig. Du la ner henne på marken innan du svimmade. Vi... Justin, vad hände där ute?” jag skakade på huvudet. 

   ”Björnen...” mumlade jag och höjde min ena hand för att dra den genom mitt hår men stannade upp när jag såg den. Som Victoria sa var den täckt i rött blod. Genast grimaserade jag av synen och sänkte den igen.  

   ”Björnen?” frågade Alfredo och rynkade på pannan likt de andra. 

   ”Vi hittade en flod och stannade ett ögonblick för att vila. Jag ställde mig i mitten av den, ville blöta fötterna. I nästa sekund stod en björn bakom ryggen på Ariel. Den var jättestor, gigantisk. Brun. Jag trodde den skulle gå, lämna oss ifred. Jag menar den luktade på henne men verkade inte intresserad. Men den rev henne... hon blödde och orkade inte gå. Jag bar henne” jag nickade på huvudet. ”jag bar henne” till och med i mina öron lät jag som ett psykfall, men jag kände mig fasen inte bättre. Jag tror att jag fortfarande var i chock. 

   ”En björn?” ekade någon ännu en gång. Plötsligt fylldes jag av ilskan jag en gång besuttit innan jag vände mig mot mina lärare som stod med fundersamma och förvånade ansiktsuttryck. 

   ”Hur kunde ni släppa ut oss i skog med rovdjur!? Huh? Hur kunde ni göra det? Den rev upp hela hennes rygg! HUR KUNDE NI!?” 

   ”Hey, hey Justin. Lugna ner dig” försökte Lil Za och höll tillbaka mig från att slänga mig över dem. ”det här gör inget bättre. Gå tillbaka till sängen, doktorn sa att du behövde vila. Vi väcker dig när vi hör hur det går med Ariel” Za’s ord fick mina tankar att genast byta bana. Ariel. 

   ”Ariel... vart är hon?” utbrast jag fort. ”vart ligger hon?” ingen gav mig några svar. Frustrerat knuffade jag bort mina vänner innan jag tog av åt ena hållet, deras rop följde efter mig men jag kunde inte bry mig om de ville att jag skulle stanna eller inte. Jag behövde se henne. Se till att hon mår bra. 

   ”Mr. Bieber, vad gör ni uppe? Ni borde vara sängliggandes” 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Smärta. Det var den första känslan som registrerades i mitt huvud när jag äntligen fick komma upp till ytan igen. Fick resa mig ur mörkret som omringat mig. Smärta. Det var det jag kände och jag ville hemskt gärna hitta källan till denna smärta och få slut på det. 

   Trögt och långsamt öppnade jag mina ögonen men stängde dem lika fort när ett starkt ljus träffade mig. Jag drog smått ihop mina ögonbryn innan jag försökte igen. Min syn var suddig och jag fick blinka ett flertal gånger innan konturerna tog form. Ovanför mig löpte ett lysrör och var källan till det bleka ljuset. Jag förflyttade min blick och såg förvirrat runt på de vita väggarna. Vart var jag? Plötsligt trängde ett ljud genom min dvala. Ett högt, regelbundet pipande och jag vände långsamt på huvudet för att se de ansvariga maskinerna vid min sida. 

   Innan jag hann tänka mer på det slog dörren intill rummet upp och jag vände fort huvudet för att se Justin komma inspringandes med en doktor och en sjuksköterska efter sig. De alla skrek i munnen på varandra. Mina ögon spärrade genast upp vid Justins uppenbarelse. Hans händer upp till hans armbågar var täckta av blod, likaså delar av hans mage och jeans. Han var tröjlös och såg nästan på gränsen till döende ut men det bleka ansiktet han hade, de rufsiga håret och trötta ögonen. 

   ”Ni har ingen rätt...” 

   ”Mr. Bieber snälla låt oss hjälpa er...” 

   ”Rör mig inte!” 

   ”Du behöver lägga dig ner” 

   ”Jag mår fint” utan framgång försökte jag förstå konversationen framför mig. Jag lyckades tillslut fånga Justins ögonen och han stannade genast upp i sina kämpande rörelser mot sjukpersonalen. På sekunder var han framme vid min sida och hade mitt ansikte kupat i sina händer. 

   ”Du är vaken! Hur mår du? Har du ont någonstans?” frågade han fort och blinkade ett ögonblick förvirrat mot honom. Jag svalde och öppnade munnen. 

   ”Jag...” började jag innan jag behövde harkla mig. ”vad... hur kom vi hit? Vad hände?” han öppnade munnen för att svara men hann inte då dörren återigen slog upp. Dock denna gång kan jag inte säga att jag var lika glad att se vem som stod där. Tara hade nästan ett mordiskt uttryck medan hon skannade rummet innan de tillslut landade på mig. Gåshuden spred sig över mina armar. 

 


 

woooooaaaaahhh! så en del av er gissade rätt.. det var mkt riktigt en björn som stod bakom henne. lyckligtvis var Justin där att hjälpa henne. vad tyckte ni om det? var inte Justin söt? hahahah... jag vet inte. XP

men nu ligger de på sjukhuset o dramat fortsätter. vad tror ni Tara kommer säga? kommer hon vara arg på Ariel... eller på någon annan? hur tror ni det går? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: dröm djur? (alltså ett djur som man normalt sätt inte har som husdjur)

mitt svar: jag har velat sedan länge tillbaka ha en panda! NÅGON GE MIG EN PANDA. men sedan vill jag oxå ha något så gulligt som en tiger eller lejon. hahaha, kram! 


Skriven av: Leif aka Lisa

En panda eller enhörning☺️❤️ Btw fett grymt kapitel

2014-02-26 @ 22:02:16
Skriven av: justindrewnovell

Åh så bra det här är så grymt bra att jag bara ler!! Du ska bara veta!!

Svar: ända sen jag var liten har jag velat ha en panda. Det vilja fortfarande så!

2014-02-26 @ 22:14:54
URL: http://justindrewnovell.blogg.se
Skriven av: Anonym

Pingvin!!! De är så söööta

2014-02-26 @ 22:19:57
Skriven av: Anonym

Att du alltid slutar när det verkar som mest intressant ju. Svar:Det är nog Tvättbjörn, har alltid viljat ha en som husdjur, om man bara kunde.

2014-02-26 @ 22:45:24
Skriven av: Jessica

Asså omg, bäst är du!!!! Nej inte tara!!!

2014-02-26 @ 22:57:37
Skriven av: Wilma

Superbra! Älskar hur otroligt gullig Justin är!

2014-02-26 @ 23:39:26
Skriven av: Anonym

Åååh herregud va braaaa

2014-02-27 @ 05:48:57
Skriven av: Frida

Superbra! En sak jag alltid undrat är om du ser att jag gillar inlägget på Bloglovin? För när jag känner mig lat och inte orkar gå in och kommentera brukar jag bara gilla! Sorry:/ men kan du se de?

Svar: Tack så mycket! Yes, jag kan se gillarna. Tack för det. 💗☺️ kram!
Linn Halldin

2014-02-27 @ 06:40:52
Skriven av: Sandra

Herregud vad rädd jag blev! Vem hade kunnat tro att björnen skulle skada Ariel!! Gud asså!! Men det var superbra!!
Svar: jag vill ha en delfin... Asså tänk dig att en liten mini delfin simmar runt i ditt badkar! Hur sött är inte det?

2014-02-27 @ 13:09:23
URL: http://www.justinnovell.webblogg.se
Skriven av: JEN..<3

helt magiskt kappitel!! jag har alltid velat ha en koala

2014-02-27 @ 16:39:14
URL: http://justinblogg.blogg.se
Skriven av: Felicia (du vet hon ditt största fan)

Oh god, så SPÄNNANDE!
Jag tror att Tara på något sätt kommer vända på allt och få in i Ariels skalle att det var hennes eget fel! Antingen det eller så får hon henne att lämna skolan, eftersom hennes (Taras) mästerverk (Ariel) nu är förstört!

Och ett drömhusdjur...
Asså håller helt med, PANDA FTW!

2014-02-27 @ 18:04:04
Skriven av: Anonym

När kommer nästa ? För längtar redan efter ett nytt xD
SVAR: har alltid velat ha en panda eller en apa 😂😂

2014-02-27 @ 19:29:31
Skriven av: EMELIE

more

2014-02-27 @ 21:42:47
Skriven av: Emelie

sjukt bra!! :)

2014-02-27 @ 22:14:34
URL: http://storiesaboutjustinb.blogg.se
Skriven av: Anonym

Kapitlet var bra men jg tror att juatin överdrev lite som gentelman för att de ska låta realistiskt

Mitt dröm djur har alltid varit en tiger eller leopard

2014-02-28 @ 01:00:56
Skriven av: Du vet vem🐣

Jag tycker inte alls att det var overkligt, konstigare saker har ju hänt! Vid sådana situationer får man adrenalinkickar, folk har ju lyckats lyfta bilar för att rädda barn, så att bära lilla Ariel verkar inte som värsta utmaningen!
Justins ju stark, och hon väger betydligt lite.
Det handlar ju inte alls om att vara en gentleman, en granne lyfte en bil för en unge, I think that makes my point!

#GotUrBackBoo👊

2014-02-28 @ 12:47:35
Skriven av: Anonym

Så sjukt bra kapitel!
Justin är lika söt som vanligt :)

2014-02-28 @ 16:41:18
Skriven av: Celebnovell

OH SHIT! Älskade slutet! :O

2014-03-01 @ 10:11:38
URL: http://celebnovell.blogg.se/

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback