Kapitel 1 - You Have Got To Be Kidding Me!
"Vilka tror dem att dem är?" utbrast jag och Victor bredvid mig skrattade. "huh?" frågade jag och vände mig mot honom, han ryckte nonchalant på axlarna medan han bläddrade i sin tidning.
"Viktiga personer troligen" svarade han, återigen muttrade jag lågt. Jag rättade till min ljusgråa mössa som jag hade på huvudet innan jag satte mina blå urbanears över mina öron och satte musiken på högsta volym. 'Don't Wake Me Up' med Chris Brown spelades och jag slöt ögonen i hopp om att vi snart skulle vara i luften igen.
"Men det är snart mat, Lilo" protesterade Victor när jag trängde mig förbi honom så jag kom ut till den smala gången. Vi hade nu varit i luften 2 timmar sedan vi 'mellan landat' i Atlanta och klockan var nu runt ett på dagen.
"Jag kommer pinka i brallorna om jag väntar mycket längre" väste jag tillbaka innan jag med snabba steg gick bakåt i planet där toaletten fanns. Genast vände jag på klacken och gick samma väg tillbaka då jag såg den långa kön.
"Men vart ska du nu då?" frågade Victor när jag kom gående förbi igen, jag gav honom ingen blick utan fortsatte endast gå.
"Till toaletten" svarade jag och pekade framåt mot första klass avdelningen som var avskilt från oss med ett ljusblått draperi.
"Men du får inte vara där" hörde jag han väsa till mig med en panikslagen bak ton.
"Whops, I almost gave a fuck" svarade jag och himlade med ögonen åt honom.
Försiktigt drog jag bort gardinen som skiljde de olika klasserna från varandra innan jag skannade av stället efter flygvärdinnor eller annat folk som skulle kunna stoppa mig. Sedan med ett uttryck som jag försökte hålla neutralt precis som om jag faktiskt tillhörde första klass gick jag längst gången. Jag närmade mig sätena längst fram - som låg närmast toaletterna - när en blond tjej flög upp ur sin stol. Vilket ledde till att hon flög rakt in i mig och knuffade mig hårt åt sidan, handlöst föll jag rakt ner i knät på de två som satt längst fram. Jag kände hur dem skvatt till under mig, förvirrat såg jag upp på ansiktet som såg ner över mig. Det hade mörka ögon och brunt hår plus mörk hy, han såg förvånat ner på mig.
"I didn't know there were girls on the menu" hörde jag en annan mörk röst säga innan den skrattade, jag fnös över uttalandet.
"Ursäkta mig, men jag-" började jag säga samtidigt som jag satte mig upp för att kunna se personen i ögonen, som jag dessutom verkade sitta i knät på. Dock avbröts jag av en aning hysterisk värdinna som kom uppspringandes och fram till den blonda bimbon som hade knuffat mig. När hon fick syn på mig stannade hon till och såg frågande på mig.
"Exuse me, miss. Are you supposed to be here?" frågade hon, genast vände jag panikslaget huvudet mot killen jag satt i knät på för att vädja om hjälp. Till min förvåning möttes jag av ett par gyllenbruna ögon som jag så väl kände igen från alla Justin Bieber posters som Cornelia hade tryckt upp i mitt ansikte genom åren.
"Ehm..." började jag för ögonblicket en aning paralyserad över vad min förbaskade förklaring skulle vara, febrilt letade jag genom hjärnan efter information om killen som jag kunde använda. "I'm part of his team so yes. I belong here" fortsatte jag och kände hur han genast stelnade till under mig, jag spände ögonen i honom och efter en stund nickade han lugnt.
"She's right" försäkrade han flygvärdinnan och log upp mot henne som då nickade vänligt innan hon vände sig om för att hjälpa bimbon. Jag andades lättat ut och jag hörde hur de två killarna skrattade lågt. "well, welcome to team Bieber" skrattade Justin och killen bredvid honom vek sig dubbel av skratt.
"Yeah, yeah" sa jag och reste mig från hans knä. Fort rättade jag till min vita magtröja och borstade bort osynlig smuts från mina svarta midjejeans. "ehm... thank you" la jag sedan till och log snett mot honom.
"You're welcome, beautiful. Mind telling me why I needed to lie for you?" frågade han, jag såg förvånat på honom över komplimangen han gett mig innan en svagt rodnade spred sig på mina kinder över anledningen till varför jag var här.
"Well... the line to the bathroom in... whatever class I'm sitting is to long so... yeah" frågade jag och slog ut med armarna, Justin nickade förstående innan han återigen skrattade lågt.
"Oh, I see. Well then, by all means use ours" jag himlade med ögonen åt honom.
"Whatever" sa jag och vände mig fort om för att gå de få stegen fram till toalettdörren. Jag öppnade dörren intill det lilla badrummet och andades lättat ut. Okej, det där var konstigt. Även fast jag inte var ett fan av honom, nästan praktiskt taget hatade honom efter allt tjat om honom som Cornelia kastat i mitt ansikte, så kändes det ändå en aning coolt att ha pratat med honom.
Jag suckade irriterat åt mig själv och tvättade mina händer i det lilla mini handfatet. För att vara första klass hade jag faktiskt förväntat mig ett större och lyxigare badrum än det här, men det här såg exakt likadant ut som de alltid brukar göra. Jag ryckte på axlarna innan jag låste upp och gick ut, i hopp om att killarna inte skulle märka att jag kom tillbaka gick jag med målmedvetna steg tillbaka mot min avdelning.
"Better?" hopplöst suckade jag när Justins röst talade till mig, jag snurrade runt på hälen och gav honom ett på klistrat leende.
"Yeah, I feel like I have been reborn" svarade jag, Justin och den mörka killen skrattade igen. Mitt leende föll och jag började gå mot min plats igen.
"Wait, what's your name?" hörde jag han ropa efter mig.
"You'll never know" svarade jag honom innan jag svepte draperiet åt sidan och gick bort mot min rad. Victor såg oroligt och något irriterat på mig när jag närmade mig våra säten. Fort krånglade jag in mig innan jag föll ner med en suck i sätet.
"Vart har du varit!?" utbrast Victor så fort jag suttit mig ner.
"Fick lite komplikationer på vägen, men det är lugnt" svarade jag och viftade med handen, han muttrade något medan jag sträckte mig efter mina hörlurar igen.
Den röda lampan blinkade om att vi skulle sätta på oss säkerhetsbältena för att vi skulle gå inför landning. Jag hade min blink fastklistrad på fönstret för att se hur vi närmade oss marken, med en lätt skakning landade vi innan planet började bromsa in. När planet väl hade parkerat på sitt rätta ställe fick vi börja dra ut våra saker från hyllorna, jag samlade ihop mina saker innan jag slängde ner det i min handväska.
Mamma sprang rakt i famnen på en man när vi väl kommit genom de olika kontrollerna och fått våra väskor. Mannen hade mörkt brunt hår och ett par stora, muskulösa armar slöt sig om mammas kropp. Genast bubblade irritationen upp över mammas glädje av att se honom, jag vände äcklat bort huvudet och svalde illamåendet när hon sträckte sig upp för att kyssa honom.
Jag stönade klagande vilket fick mannen att titta upp, med ett leende släppte han mamma men höll dock hennes ena hand i ett stadigt grepp. Nu kunde jag se att hela han var ett muskelpaket, han hälsade först på Victor som stod närmast. Victor var artig och skakade mannen hand, med armarna i kors såg jag hur han tog ett steg mot mig.
"He took a step towards me"
"And you must be Olivia, I'm Stan" sa han med ett mörk stämma som matchade hans muskler. Jag stirrade på hans framsträckta hand innan jag lutade mig åt sidan för att se på mamma och Victor.
"Kan vi bara åka eller?" frågade jag innan jag styrde stegen mot utgången.
"Don't you worry about it, she will come around" hörde jag mamma säga till Stan, jag himlade med mina ögon.
I dina drömmar, tänkte jag. Tystnaden i bilen var spänd och pinsam tills mamma började småprata med Stan i framsätet, när mamma väl försökte få in mig i samtalet satte jag fort på mig mina hörlurar och skruvade upp musiken. Bilen stannade med ett ryck och jag väcktes ur mina tankar som befunnit sig hos Cornelia och Melinda, undrat vad dem gjorde just nu. Jag klev irriterat ut ur bilen men stelnade genast till över vad jag möttes av.
You have got to be kidding me!
jaha, här har ni det första kapitlet av den nya novellen. som ni ser har jag ändrat rubriken så istället för att det ska stå novellens namn plus vilket kapitel har jag istället valt att ta en mening från kapitlet plus vilket kapitel. tyckte att det var lite roligare. :)
men här har ni i alla fall första kapitlet med engelskan oxå. o som ni kanske märker så är den inte speciellt komplicerad utan mer talspråk. jag såg era synpunkter, såklart, om vad ni tyckte om det. o jag tänkte att vi kan ju i alla fall testa o ser hur det går, jag själv tycker det ska bli roligt att skriva på engelska då det känns mer riktigt eller hur jag ska uttrycka mig o dessutom e det bra övning för mig. ;) men om det verkligen inte funkar så får vi se hur vi kan lösa det.
men säg nu vad ni tycker? tycker ni hon är för hård mot Stan? o att hon träffade Justin i första kapitel, how about that? ;) KOMMENTERA! dem betyder mkt! ♥
TIDSINSTÄLLDA: det kommer komma ett kapitel måndag, tisdag, onsdag och torsdag. jag väljer att dem ska publiceras 18.00. :) så kika in då varje dag.
You Want Me To Start Over? - Prolog
Vilket jag också var, svensk. Olivia Frid, 16 år från det lilla landet Sverige. Men som snart skulle jag vara Olivia Frid, nykomlingen med det konstiga efternamnet och otroligt intressanta personen som kom från ett annat land.
”Lilo” sa min bror och ställde sig bredvid mig, jag såg upp på honom och det var som att se på sig själv. Även fast vi inte var enäggstvillingar, men tvåäggstvillingar, så var vi extremt lika, Victor var som en killversion av mig och tvärtom.
”Vi måste åka nu” sa han och la en hand på min axel.
Jag nickade sorgset innan jag grep tag i min slitna fotboll som jag nästan aldrig släppte taget om. Fotboll hade varit något jag och pappa hade delat, något som var hans och min grej. Vi kunde gå upp tidigt på morgonen för att jag skulle bli bättre på att dribbla eller skjuta.
Han hade följt med och sett varje träning och match jag spelade, stöttat mig om vi förlorat eller gjort seger dans om vi vunnit. Fotboll är något jag brunnit och alltid kommer brinna för, särskilt nu när pappa inte finns att dela dem här stunderna med. Nu spelade jag för honom då han avled för 7 år sedan, han hade varit på banken när den blev rånad. Tack vare pappas offring överlevde en gravid kvinna men skottet hade träffat honom rakt i bröstet och han hade gått bort precis när ambulansen anlände till platsen. Aldrig hade jag varit den samma efter det, jag hade tagit pappas död hårdast då vi stod varandra närmast. För bandet mellan mig och mamma har aldrig varit lika starkt då jag alltid varit mer tuff och hård än flickaktig och sockersöt. Mamma har alltid önskat att jag kunnat vara hennes lilla flicka, men istället fick hon en flicka som inte alls var intresserad av dockor eller fina klänningar.
Utan tillbringade hellre sin tid på en lerig fotbollsplan och sparkade boll tills solen gick ner eller skate-ade tillsammans med killarna i skateparken för att sedan komma hem med skrapsår på knäna som hon sedan behövde plåstra om. Med tiden hade de heller inte ändrats, skateboarden fanns under armen lika ofta som fotbollen, två trogna vänner. Tillsammans med Victor gick vi nerför trappan och genom det tomma huset och bort till hallen. Jag knöt på mig mina vita converse och gick sedan ut genom ytterdörren.
”we are just about to leave. Yeah, I love you too, bye babe” sa mamma i telefon till sin nya kille som det var meningen att vi nu skulle flytta till, jag rynkade äcklat ihop ansiktet över hennes ord och gick bort till bilen.
Även fast jag aldrig har träffas mannen personligen så gillade jag honom i alla fall inte, han var precis på väg att tvinga iväg mig från allt jag älskade. Dessutom trodde han att han kunde komma in i våra liv och ta över pappas roll som make bredvid mammas sida.
Ja, du hörde rätt... Även fast de inte är gifta än så händer det snart, jag har nog hört hur dem pratat om det över telefon. Och för det hatade jag honom, Victor däremot verkade se fram emot flytten. Men han, tillskillnad från mig, var bra på att skaffa nya vänner och passa in, jag var mer den personen som det tog tid att lära känna, som inte öppnade sig för vem som helst och tog oftast till den kaxiga attityden i början. Vilket inte var den bästa ”hej-ska-vi-bli-vänner” metoden.
”OLIVIA! LILO!” skrek två bekanta röster, fort snurrade jag runt för att se Melinda och Cornelia komma springandes mot mig. Jag sprang dem fort till möttes och slängde mig om deras halsar, jag kramade hårt om dem och kände nu hur tårarna rann.
”jag kommer sakna er så mycket” grät jag och de snyftade i mina öron.
”ring så fort du kommer fram, okej?” frågade Cornelia hakigt i mitt öra, jag lutade mig bakåt och nickade.
”klart jag gör” svarade jag och kramade dem igen.
”Lilo, vi måste verkligen åka nu!” hörde jag mamma ropa på mig, jag kramade om mina bästa vänner hårdare innan jag motvilligt släppte taget om dem.
Jag gick sedan bort mot bilen, jag vände på huvudet för att se dem stå hand i hand innan jag gled in i bilen. Jag såg ut genom bilfönstret och vinkade till dem samtidigt som bilen började rulla iväg, de blev mindre och mindre och snart såg jag dem inte alls.
Victor flätade samman våra fingrar och jag lutade trött huvudet mot hans axel.
Stratford here we come, tänkte jag innan jag slöt ögonen.
sådär, jag vet att jag sa att den skulle komma ut senare men jag tänkte efter som den blev klar så varför inte publicera den? har lagt till lite i den så det är viktigt att ni läser den igen! :)
svar till Ebba, tyvärr kan jag inte ändra huvudperson nu då jag har sparat bilder
på Ashley Benson jätte länge o dem passar perfekt in på vad som ska hända. :/
men jag skulle kanske kunna ha Stella Hudgens i en annan novell.
Svar till Jassie, ja som du kanske har märkt så är tjejen helt, fullständigt normal o mänsklig. :)
men nu! säg mig vad ni tyckte? tror ni det här kan vara något?
ni kankse tycker att det är vanligt med en tjej som flyttar till Stratford o skit, men
jag hoppas med den jag har planerat att den kommer skilja sig från de andra. ;)
KOMMENTERA!! JAG VET ATT NI KAN! ;) kramisar. ♥
JO! o så en grej till som är viktig att jag säger. dialogerna kommer att skrivas på engelska.
för att jag vill att skillnaden mellan när hon pratar med sin svenska familj o de andra ska vara markant, men
nu kanske massa får panik eller blir buttra. därför tänkte jag lägga in en sådan där google translate
knapp, svenskan kanske inte blir den bästa men det är i alla fall något. :)
