”japp, skulle precis gå. Vi ses på scenen” sa han till mig och jag vinkade glatt innan han försvann ut i korridoren. Maggie såg på mig och höjde ena ögonbrynet, jag slutade dansa och såg på henne.

   ”vad!? får vi inte umgås alls eller vad är problemet?” frågade jag irriterat och slog ut med armarna. Hon suckade och skakade på huvudet.

 

---

 

”jävla skit” sa jag irriterat och kravlade mig upp från golvet då jag hade fallit ner från den mjuka sängen. Jag la mitt huvud tillbaka på den bekväma kudden och kände hur höften ömmade. Jag kommer säkert få ett blåmärke, tänkte jag och suckade.

   Jag slöt ögonen och försökte glida tillbaka in i drömmen, jag gav ifrån mig ett ilsket stön när kroppen vägrade somna igen och jag blev kvarliggande rastlös i sängen. Jag klev istället ur sängen, gnuggade mig i ögonen och en stor gäsp slank ur min mun.

   Jag gick med trötta steg ut ur rummet och kastade en avundsjuk blick på den sovande Paige innan jag stängde dörren igen. Bussen var knäpptyst förutom bussmotorns brummande, jag gick genom den pytte lilla korridoren och kom till bussens vardagsrum. Jag slog mig ner i soffan bredvid min laptop som jag hade lämnat kvällen innan, jag drog upp locket och klickade på start knappen.

  Jag stampade lite med foten och nynnade svagt medan jag väntade på att datorn skulle starta. Det lilla plinget som betydde att man var inloggad hördes från datorn och jag satte laptopen i knät, jag klickade på internet ikonen och skrev sedan in Twitter i sökrutan.

 

 

   Jag loggade in och överöstes som vanligt av flera tusen ”mentions”, jag klickade på ”@” och läste genom några tweets innan jag retweetade och följde några fans. Jag klickade sedan in på ”home” och kollade worldwide trends och såg som vanligt en trend om Justin.

   ”Beliebers love Bieberconda” jag rynkade förbryllat på ögonbrynen och klickade in på trenden. Jag läste några tweets för att förstå vad i hela friden ”Bieberconda” var för någonting, jag förstod att det hade med Justin att göra men sedan tog det slut. Jag fortsatte läsa och slog sedan handen för munnen i förvåning när det klickade för mig vad det var de pratade om.

   ”oh my God, Beliebers är några perversa barn” mumlade jag bakom handen och stirrade på skärmen.

   De här fansen var kanske 11, 12 år, en del större och de sitter på nätet och skriver om hur mycket de älskar Justins… privata… del.Jag skakade på huvudet av bara tanken och undrade vart världen var på väg. Miljoner tjejer satt hemma och grät över honom för att han inte var deras, de känner honom inte ens. Hur vet de att han är så perfekt som han framstår att vara?

   Inte för att han inte är det, han är mer än perfekt. Jag kände ett sting av avundsjuka och försökte förstå mig på känslan. Var kom den från, varför kom den? Vad var jag avundsjuk på? Fansen som var totalt förälskade i Justin eller deras ord?

   Var jag avundsjuk för att det var så många fler tjejer ute i världen som lätt kunde ta min plats hos Justin? Vi skulle kunna komma till ett land och han se något speciellt hos en tjej som han sedan inte släpper. Jag skulle vara ett minne blott precis som hos Dimitri… Jag hade blivit glömd och puffade åt sidan av Britneys skönhet och erfarenheter.

   "ja, vem vill ha en jävla loser till flickvän som aldrig vill i sängen med en!?" hade han sagt. Hade bristen på erfarenheter gjort mig… oattraktiv? Skulle Justin också dumpa mig om jag sa nej? Ville jag säga nej?

 

Jag satt tankspridd, åt min yoghurt och såg ut genom fönstret men såg inte vad som var utanför utan jag var i en helt annan värld. Mitt huvuds värld, där alla mina tankar sprang runt och knuffade på varandra, andra bråkade argt medan andra satt rädda i hörnen. I mitten av allt detta stod jag och skrek, skrek av förvirring och rädsla.

   Förvirring över vad jag kände och över min situation. Rädsla över ensamhet och över möjligheten till ett brustet hjärta. I bussen började nu de andra vakna till liv och bussen började sakta fyllas av allas ”god morgon”.

   En nyvaken och trött Justin kom in i vardagsrummet/köket med sin morgonfrisyr och hesa stämma, han log snett mot alla och gick bort mot diskbänken för att göra egen frukost. Jag följde honom med blicken och stoppade ännu en sked med yoghurt i munnen, jag stirrade så länge att sikten blev dimmig och det slutade med att jag såg allt annat än verkligenheten.

   ”mår du bra, babe?” viskade en röst i mitt öra, jag hoppade till och höll nästan på att knuffa ner tallriken i golvet men Justins hand hann få tag i tallriken innan den föll. Jag log tacksamt mot honom och han såg bekymrat på mig.

   ”du kallade mig babe” mumlade jag istället för att svara på hans fråga och log smått över lyckan som för tillfället fyllde mig.

   ”det är för att du är min babe” viskade han. “även fast du inte får det” han såg mig djupt i ögonen och log. ”men mår du bra? Du ser lite blek ut” frågade han sedan bekymrat och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte och satte den bakom mitt öra. Jag såg ner på min yoghurt och kände egentligen för att berätta allt för honom, men jag valde att svälja orden och le istället.

   ”jag är bara trött, det är ingen fara” svarade jag, han såg på mig ett tag innan han nickade svagt. Scooter kom gående förbi bordet vi satt vid, han gav Justin en menande blick och han suckade irriterat innan han drog med sig sin tallrik runt bordet så han satt framför mig istället för bredvid.

   Han gav Scooter en ”är-du-nöjd-nu” blick och han nickade kort till svar innan han försvann, Justin gav mig ett snett leende innan vi fortsatte äta vår frukost.

 

Soundchecket var i full gång här i Österrike, ute på scenen skrek fansen glatt över Justins uppenbarelse och han pratade glatt med dem genom micken. Jag strövade ensam backstage och fortsatte på mina funderingar som jag inte har kunnat sluta tänka på sedan tidigt i morse. Stämde det?

   Det var den största frågan bland dem miljoner andra, jag kom ut till där det senare skulle flockas av tonårstjejer som tjöt och grät till Justins musik och dans. Jag sicksackade mellan stolarna och kom fram till den breddare gången. Jag såg bort mot scenen men valde att skärma av öronen från ljuden som drev mitt huvud till huvudvärk.

   Jag satte mig trött i en utav stolarna, livet… vad var livet om inte komplicerat. Livet gick ut på att föddas, ta beslut som tog dig fram till nya, hitta någon att dela dem med, få barn som skulle få ta sina egna beslut, ta sig igenom egna sorger, glädjestunder och svårigheter.

   Tills man en dag inte fanns kvar, blev till doft, ihågkommen för en tid tills man som allt annat… försvann. Jag kände en ensam tår rinna nerför min ena kind och jag strök försiktigt bort den. Man försvann och slapp ifrån sina beslut, sina sorger, sin glädje och kärlek.

 

*

 

Bussens vaggande som ofta fick mig att somna när jag trodde jag skulle ligga vaken hela natten, kunde inte lugna mitt huvud. Kriget om mina känslor fortsatte inom mig och jag kände ett obehag över vad som tillslut skulle bli kvar av mig. Ja eller nej?

   Jag såg upp i taket och kände hur mina ögon fylldes till bredden av tårar, jag svalde bort dem och la mig på sidan. Jag kramade kudden och suckade. Jag satte mig försiktigt upp i sängen för att inte väcka Paige i sängen bredvid. Jag trippade på tå bort till dörren och öppnade den försiktigt, jag klev ut i mörkret och stängde dörren minst lika försiktigt.

   Jag gick på tysta fötter genom korridoren och bort till Justins dörr, jag tvekade lite innan jag öppnade dörren. Jag klev in i hans ännu mörkare rum och tog ett djupt andetag. ”Justin?”

 

---

 

blev riktigt nöjd med det här kapitlet, tyckte jag fick till det bra. :) vad tycker ni? kommentera! ♥