Trust Issues - Kapitel 15

PREVIOUS:   ”Justin” fyllde hon i och jag kände hur det hetta i ansiktet.

   ”kan du?” frågade jag istället och Pattie nickade roat. Hon låste upp min silvriga armband och jag smekte lätt över handleden, jag gick mot dörren igen och gav sedan Pattie en tacksam blick innan jag gick ut och bort mot dörren där Justin och Kenny hade försvunnit in i. Jag gick fram till dörren och öppnade den försiktigt, jag möttes av Justin närmre än vad jag trodde. Han måste också ha varit på väg mot dörren. ”vi-”

   ”jag-” sa vi och började en varsin mening samtidigt, vi tystnade och generade skratt hördes från våra munnar.

   ”du först” sa Justin och jag såg blygt upp på honom.

 

 

 

Down by Jason Walker

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Generat bet jag mig i läppen. Hur i hela friden skulle jag säga detta till honom?

   "ehm... Justin, jag..." började jag men kom av mig när jag såg upp i hans ögon. Nu när jag visste vad alla känslor inom mig handlade om verkade de ha fördubblat sin kraft och jag fasade att jag snart skulle explodera.

   "jo, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men..." jag började nervöst leka med mina fingrar och trampade smått på ställe. Jag svalde hårt och såg Justin i ögonen igen. "jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan" sa jag.

   "ja, det är nog bra" sa han och nickade.

   "ja, vi. Du och jag..." började jag men kom av mig igen.

   "vi har en jättefin vänskap" fyllde Justin in efter en stund. Klart! skrek det inom mig. Klart han inte gillade dig! Ingen vill väl ha en tjej som har blivit knullad av världens alla män, en billig slampa. Dessutom har han ju redan Snövit, trodde du verkligen att han skulle lämna henne för dig?

   Jag kände hur jag stod och stirrade på honom, fort tog jag kontroll över mitt ansikte och vände ner blicken i golvet.

   "precis" viskade jag tillslut fram, jag kände tårarna som brände bakom ögonlocken men bet ihop. "precis" upprepade jag och pressade fram ett leende.

   ”ehm… jag måste gå… på toa” mumlade jag fram innan jag gick kanske lite för fort ut ur rummet, men tårarna hotade med att spruta vilken sekund som helst. Jag sprang tillslut fram till dörren intill badrummet, slet upp dörren och stängde den fort igen.

   Jag låste och gick bort till duschen, jag satte på vattnet och sjönk ner på det kalla kakelgolvet. Jag lät tårarna rinna och hoppades att besvikelsen, sorgen och smärtan skulle rinna tillsammans med vattnet ner i avloppet. Varför? Varför?

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan” sa hon. Åh nej! Jag visste det, såklart hon inte hade känslor för mig. Hon hade ju för fan varit inlåst i ett rum i fyra år och blivit torterad av alla slags män. Trodde du verkligen att hon helt plötsligt skulle släppa det och gå vidare? Bara sådär. Tror du verkligen att du är så betydelsefull?

   ”ja, det är nog bra” sa jag en aning frånvarande.

   ”ja, vi. Du och jag…” sa hon men tystnade. Säg det bara! Gör det mindre plågsamt! skrek det inom mig.

   ”vi har en jättefin vänskap” sa jag själv för att slippa höra henne säga det. Hon såg storögt på mig och jag blev för ett ögonblick väldigt förvirrad. Sa jag fel? Men sedan log hon, kanske en aning slet men hon log.

   ”precis” mumlade hon. ”precis” jag nickade och kände hur det smärtade i bröstet av besvikelse. ”ehm… jag måste gå… på toa” sa hon sedan snabbt och försvann. Jag såg efter henne som hon försvann ut genom dörren, jag lutade huvudet något bakåt och slöt ögonen i hopplöshet.

   Varför? Varför?

 

 

Resten av kvällen såg jag inte Hannah igen, hon hade dessutom bett om att få dela rum med mamma istället. Något hon gjorde bakom min rygg, så ensam låg jag i sängen och tittade upp i det vita taket. 

   Hur kunde allt gå så snett? Hur kunde allt bli så himla jobbigt? Varför kunde jag inte ”nöja” mig med Selena och ”leva lycklig i alla mina dagar”? Varför skulle jag gå och få känslor för en tjej som troligtvis aldrig skulle släppa in en man i sitt liv. I en tjej som äcklades av tanken på ett förhållande, men jag kunde inte hjälpa det. Som hon lyser upp min värld med sitt leende och härliga skratt. Hon är äkta.

   Någonstans i alla mina tankar sjönk jag in i sömnen och vaknade sedan nästa dag utav solens strålar som sken in genom fönstret som Kenny hade dragit bort gardinerna ifrån.

   ”upp och hoppa!” sa han glatt där han stod bredvid fönstret. Jag stönade av ljuset och tröttheten.

   ”varför?” frågade jag.

   ”för att vi ska till Pencil of Promise om en och en halv timme” sa Kenny skrattande.

   ”vänta vad?!” skrek jag och sprang upp ur sängen. Jag hörde Kennys skratt bakom mig medan jag sprang in i badrummet. Damn it!

 

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade av att någon försiktigt strök mig över håret, jag kisade med ögonen och såg att det var Pattie som satt på sängkanten. Hon log mjukt mot mig och jag log trött tillbaka.

   ”det är dags att gå upp gumman” sa hon och jag nickade till svar. Hon reste på sig och jag sträckte på mig i sängen, lederna knakade och knäppte men det var skönt. Jag ställde mig upp och såg ut genom fönstret och ner på människorna som sprang eller gick förbi nere på gatan. Bilarna som satt fast i trafiken och affärsdörrarna som öppnades och stängdes.

   ”här har du nya kläder Hannah” hörde jag Pattie säga bakom mig. Jag vände mig om och log stort mot henne.

   ”tack Pattie. Du borde verkligen inte göra dig besväret-”

   ”nej, sluta. Såklart du ska ha nya kläder” sa hon och höll upp handen, jag tystnade och log istället tacksamt. Jag gick fram till sängen där hon hade lagt fram kläder, där låg det ett vitt linne och någon svart cardigan. Jag log igen och tog på mig kläderna, det vita linnet var ganska långt, främst där bak och jag tittade mig i spegeln.

   ”vad fin du blev!” utbrast Pattie när hon kom in i rummet, jag tittade på henne genom spegeln och log.

   ”tack” sa jag lyckligt. ”här” sa Pattie när hon kom fram till mig vid spegeln, i handen hade hon ett par svarta klackar som var de finaste skorna jag hade sätt.

   Jag tittade storögt på henne. ”ska jag ha på mig dem här?” frågade jag fascinerat. Hon nickade glatt och satte ner dem på golvet, jag klev varsamt i dem och blev helt plötsligt den vanliga längden jag brukade ha.

 

 

Vi satt nu i bilen och jag kunde känna Justins blickar på mig. Jag hade försökt undvika honom hela dagen och bara dragit mig undan när han har försökt prata eller ta ögonkontakt med mig. Kunde han inte bara sluta stirra? Gjorde det inte ont nog?

   Bilen stannade, de klev alla ur och jag sist, jag höll mig intill Pattie och gick med sänkt huvud. Blixtarna kom och män med frågor.

   ”Justin! Justin!" "Vem är tjejen?" "Vad har hänt med Selena?" "Har ni gjort slut?" "Vad var hela grejen med handbojorna?

   Jag suckade och gick närmre Pattie, vi kom in i den stora byggnaden och jag andades ut. De där männen med deras stora kameror var riktigt skrämmande. Vad ville dem mitt liv?

 

 

Justin gick runt hela kvällen, pratade, skrattade och gick på någon matta inför en stor grupp med fotografer. Han log och ställde sig i olika vinklar som männen eller kvinnorna skrek efter. Vad var hela grejen med detta? Varför ville de så himla gärna ta foto av honom? Justin fick efter ännu en längre stund gå bort från mattan och han gick fram för att krama sin mamma.

   ”vad blir vi av nu?” frågade han.

   ”hem” svarade Kenny trött. ”eller till hotellet” sa han sedan. Vi alla nickade och började gå mot bilen. Jag kände en hand som omslöt min handled och jag vände mig fort om för att mötas av Justins bruna ögon.

   ”vad vill du?” frågade jag fort.

   ”vad är det?” frågade han bara och hans bruna blick borrade in sig i min.

   ”det är inget, låt mig vara bara” sa jag och slet mig loss ur hans grepp. Fort skyndade jag mig efter Pattie, jag omslöt min handled där hans hand hade legat för några sekunder sedan. Varför kände han inte likadant? frågade jag mig själv och kände hur tårarna var på väg.

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”det är inget, låt mig bara vara” sa hon och lyckades slita sig loss ur mitt grepp, förtvivlat såg jag hur hon skyndade sig efter mamma. Långsamt började jag gå efter gruppen. Varför ville hon inte ens prata med mig? Vad har jag gjort? Var det något jag sagt? Vad fick henne att hata mig?

   Med en tung suck gled jag in i bilen och såg sedan resten av turen hem ut genom fönstret. Jag kände att blickar var på mig men valde att ignorera, bilen stannade allt för snart och jag klev trött ur. Väl uppe i hotellrummet gick jag bort mot sovrummet och bytte fort om från kostymen jag hade haft till en vanlig t-shirt och ett par gråa mjukisbyxor. Jag höll precis på att vika ihop byxorna när dörren till sovrummet slängs upp och in genom dörren kommer Selena med ett rasande uttryck. Jag såg förvirrat på henne samtidigt som hon fort gick fram till mig.

   ”VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” röt hon och dängde en tidning i bordet. Jag såg ner på tidningen och såg bilder från flygplatsen där jag hade lugnat ner Hannah efter att gått genom alla fans, bilder på våra händer som var in zoomade och runt våra handleder satt handbojorna, bilder på oss när vi var på stranden, vi skrattade och höll hand. Över bilderna stod stora rubriker om vad de trodde pågick.

   Jag vände blicken mot Selena igen som såg lika förbannad ut som innan, jag öppnade munnen men stängde den igen.

   ”KAN DU SVARA! VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” skrek hon igen och jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

  


 

ojojojoj! här kommer dramatiken! de två som inte fattar att den andra gillar den och sen Selena! :/

jaha, hur tror ni det här löser sig då? vad tycks? KOMMENTERA! :)

Trackback