Jag var hemma hos Justin igen efter att spenderat fler dagar än önskat på sjukhuset. Justin hade tittat in varje dag och vi hade suttit och pratat om mitt gamla liv, när inte Pattie var där dock, annars om allt möjligt. Jag satte mig ner på den mjuka madrassen som sjönk mer utav min tyngd och log smått.

   Hemma, tänkte jag. Fast det var ju inte mitt riktiga hem, men för mig hade det börjat kännas som det. Och i ett hem finns också en familj, som nu består utav Justin och Pattie.

   Jag och Justin hade kommit varandra mycket närmre när vi hade haft de timslånga samtalen på sjukhuset. Han visste nu allt om mig och jag om honom, även fast jag bara hade känt honom i lite mer än en vecka kändes det som om vi hade känt varandra i år. Vilket jag tyckte kändes tryggt, Justin var inte som någon annan kille jag någonsin har träffat. Han var annorlunda, på ett bra sätt.

   Men även fast de hade varit jätte snälla mot mig och visat vänlighet som jag aldrig har mött sedan min mamma dog. Kunde jag ändå inte släppa tanken att det inte var meningen att jag skulle leva, att jag inte skulle sitta här på sängkanten, andas och le, utan vara upp i himlen med mamma. Jag andades in och kände hur styngen sträcktes lite, jag drog försiktigt upp den vita t-shirten och såg det stora avlånga plåstret som täckte sidan av min mage.

   Doktorn sa att jag inte kunde få några barn i framtiden och Justin hade bekymrat frågat om det inte gjorde mig ledsen över huvud taget. Jag hade lugnt svarat att det inte gjorde något alls, jag hade ändå inte blivit en bra mamma, de hade inte fått någon framtid med mig. Hade jag ens någon egen framtid? För min framtid var väl knappast att klänga sig fast vid Justin och Pattie. De hade ju egna liv att leva, egna framtider, egna planer. Jag måste vara en sådan belastning för dem, ett problem.

   Ett "hej" från dörröppningen fick mig att ryckas ur mina tankar, jag vände fort huvudet mot dörren och såg Justin stå lutad mot dörrkarmen.

   "hej" hälsade jag svagt till honom.

   "har du ont?" frågade han och såg ner på min mage som jag fortfarande satt och visade. Han låtsas säkert bara bry sig, allt är bara en show, tänkte jag och vände blicken ner mot min mage.

   "ingen fara" svarade jag och släppte tröjan. Jag har varit med om värre. 

   "säkert?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

   "säkert" svarade jag och la mig ner i sängen.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" berättade Justin och jag nickade. "så du kan ju sova så länge" jag lydde och blundade. Justin stod tyst kvar vid dörröppningen en stund innan jag hörde hur han gick iväg. När han hade gått slog jag upp ögonen igen och såg upp i taket.

   Jag borde verkligen inte vara här, tänkte jag för miljonte gången på några få dagar. Försiktigt reste jag på mig och gick bort till dörren, på lätta fötter gick jag genom korridoren och smög förbi dörröppningen till vardagsrummet där jag såg hur Pattie satt i soffan med Justins huvud i sitt knä medan de såg på tvn, Kenny satt i den andra.

   Jag gick vidare in i köket och såg mig runt i det stora rummet, jag smög fram till lådorna och tog försiktigt ut den första lådan men hittade inte det jag sökte efter. Den näst sista lådan hittade jag äntligen det jag letade efter, jag tog tag i det svarta skaftet och stirrade förtrollat på det blanka silvret.

 

 

Justins Perspektiv.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" sa jag och jag såg hur hon nickade svagt. ”så du kan ju sova så länge” forsatte jag och hon blundade. Jag stod kvar i dörröppningen och såg hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes vid varje andetag. Jag var så himla glad över att hon andades och levde, även fast jag inte hade känt henne speciellt länge. Så kändes hon ändå så otroligt viktig för mig.

   Jag lämnade rummet och gick ut till vardagsrummet där Kenny satt i den ena soffan och mamma i den andra, mamma satt i den närmaste så jag la mig ner och placerade mitt huvud i hennes knä. Efter en stund började hon försiktigt stryka mig över håret, jag såg på tvn utan att riktigt se vad det var jag tittade på.

   ”jag är törstig” sa jag efter ännu en lång stund stirrandes in i ingenting. Jag reste på mig och gick med trötta steg ut i köket, jag gnuggade mig i ögonen medan jag gick in i köket. Jag sänkte händerna och stirrade på Hannah som stod vid diskbänken, hon stelnade till när hon såg mig och stirrade tillbaka. I hennes händer hade hon ett fast grepp om en utav våra köttknivar, hon hade riktat den mot bröstet och såg ut att vara färdig att knivhugga sig själv.

   ”gör det inte” sa jag lugnt och tog inte blicken från hennes händer.

   ”varför inte? Jag är ett problem, Justin. Jag borde inte vara här” sa hon och jag riktade istället blicken till hennes ögon.

   ”är de det du tror?” frågade jag hopplöst.

   ”det är inte något jag tror, det är något jag vet” svarade hon trotsigt och greppade hårdare om kniven. Jag stod ordlöst och såg på henne.

   ”så om jag vill ha dig kvar, betyder ingenting?” frågade jag, hon tittade hårt på mig men jag såg hur något i henne mjuknade.

   ”du vill inte ha mig här egentligen, jag är en belastning för er allihopa. Du önskar egentligen att allt gick tillbaka till det normala, där du kan leva dina lyckliga dagar med din familj och Snövit” sa hon.

   ”du vet själv att det där inte är sant, även fast jag inte har känt dig speciellt länge, Hannah. Så känner jag ändå ett behov av att ta hand om dig, se till att du inte råkar ut för något hemskt igen. Jag bryr mig om dig och det måste du inse. Jag har förstått att du inte har fått någon kärlek på de senaste åren, men släpp taget om det förflutna och lev i nuet istället” sa jag och jag såg hur det tårades i hennes ögon. ”lev här med oss, börja om på nytt. Mark övergav dig vid vägkanten och han kommer inte tillbaka, du är äntligen fri som du alltid har önskat dig. Slösa inte bort chansen du har fått till ett liv!” fortsatte jag predika och hon stirrade tillbaka mot mig på gränsen till tårar.

   ”så släpp nu kniven, jag tror inte heller din mamma vill att du ska träffa henne än. Hon kommer fortfarande vara kvar där uppe, men hon tar bara emot dig när tiden är inne och det är inte på många år. Så släpp nu kniven” sa jag och hade samtidigt gått sakta fram mot henne och stod nu några decimeter från henne. Hon såg upp i mina ögon och hon fick samma hopplösa uttryck som hon hade fått utanför caféet, där jag hade sett henne för första gången.

   Ett hög smäll hördes innan hon föll, jag tog fort emot henne och hon blev slappt hängande i mina armar. Hannah hade totalt kortslutit och svimmat på stället. Jag såg en aning förvånat på henne innan jag bar upp henne i min famn.

   ”Justin, vad händer?” hörde jag från dörröppningen. Jag vände på huvudet och såg mamma och Kenny, de såg ner på golvet där den stora kniven låg och sedan på mig med Hannah i armarna.

   ”hon mår bra” sa jag lugnt. ”jag övertygade henne om att döden inte var det bästa alternativet utan att hennes nya liv var framtiden” mamma log mot mig innan jag gick bort mot Hannahs rum, jag kom in och gick fram till sängen. Det var först då jag märkte att hon hade tagit ett fast grepp om min hand.

   Jag la henne ner i sängen, satte mig bredvid henne och kramade hennes fingrar lätt. Jag lutade huvudet bak mot sänggaveln och lyssnade på hennes andetag, jag blundade och märkte själv inte hur jag gled in i sömnen.

 

†

 

”Justin, gubben. Det är dags att åka” sa en mjuk röst. Jag slog försiktigt upp ögonen och bländades av ljuset, över mig stod mamma med ett leende.

   ”vad händer?” frågade jag förvirrat.

   ”du somnade och det är dags att åka till studion” jag nickade förstående och vände på huvudet mot Hannah, mot låg på min arm och sov lugnt. Hennes fingrar var fortfarande sammanflätade med mina och jag log smått, i bakgrunden hörde jag mammas steg som försvann bort.

   Jag satt och granskade våra händer när jag såg de ljusa ärren på hennes handleder och rynkade pannan en aning. Hur skulle jag kunna hålla koll på henne och se till att hon inte försöker ta självmord när jag vänder ryggen åt? Jag log busigt när tanken slog mig och jag reste mig försiktigt ur sängen, utan att väcka henne. Jag gick ut ur rummet och bort mot vardagsrummet.

   ”Kenny!?” ropade jag.

 

---

 

ett efterlängtat kapitel, hoppas jag. :) ska skriva på nästa nu ! hoppas det kommer upp ikväll.

men vad tror ni Justin har för clever plan?? :) Vad tycks?? Kommentera !!

kramisar. ♥