”Långt rosa hår, stora bruna Bambi ögon, smal, hon var som en mini version utav Nicki Minaj om man bortser från de stora kurvorna” svarade jag och såg genast hur alla stelnade till. 

   ”Hette denna tjej möjligtvis Penelope?” frågade Chaz försiktigt, jag såg förvånat på honom.

   ”Hur visste du?” utbrast jag, Chaz skickade Ryan en blick och jag rynkade förvirrat på pannan. Men Chaz andades bara ut och lutade sig tillbaka mot väggen och försökte spela som om inget hänt.

   ”Penelope började i vår skola för sådär två veckor sedan och det var tjejen Ryan retades om” svarade han. 

Penelopes Perspektiv.

Söndag morgon, solen sken in genom persiennerna och jag gosade ner mig djupare bland kuddarna. Bubble gnydde lågt bredvid mig i sängen, jag log snett och drog honom intill mig. Jag lyfte försiktigt på huvudet och sneglade mot klockan, fem i nio på morgonen. Underbart, inte för sent men inte för tidigt heller. Jag rullade runt så jag låg på rygg och såg upp på mitt vita trätak, på min näthinna ploppade Justins leende upp. Jag skakade på huvudet, varför tänker du på honom för? Bredvid mig vaknade Bubble till liv och ställde sig på alla fyra, gäspade och sträckte på sina korta ben, jag log mot honom och kliade honom bakom örat. Han skällde till och jag förstod att han ville ut och gå.

   ”Låt mig bara klä på mig och äta, sedan kan vi gå ut och gå” sa jag till honom, han skällde till igen och jag tog det som ett 'okej'. Jag drog bort mitt duntäcke från min kropp och reste på mig, jag gick bort till min garderob och valde genast en utav mina tutu kjolar. Jag la den rosa tutu kjolen med vitt undertyg på sängen tillsammans med ett par tights, jag tog fram en magtröja som prydes utav text och tryck. Med en gäsp satte jag mig på sängen för att ta på mig kläderna, när jag var klar gick jag fram till spegeln där jag borstade mitt toviga hår. När det borstats ut räckte det mig ner till armbågarna, jag grep tag i ett vitt sidenband och knöt den runt huvudet och gjorde en fin rosett på sidan.

   Jag målade en linje liquid eyeliner på ögonlocket och mascara på ögonfransarna innan jag nöjt studerade mig i spegeln. Jag nickade godkännande åt mig själv innan jag såg på Bubble som satt tålmodigt och väntade på mig. Tillsammans studsade vi nerför trappan och in i köket, familjen hade ännu inte vaknat så huset var tyst och lugnt. Jag gjorde i ordningen en skål yoghurt och kokade vatten för att kunna göra en kopp te. Bubble satte sig på stolen mitt emot mig och såg på mig med sina svarta ögon, jag log retsamt mot honom över att han behövde sitta och vänta på mig. När jag var klar stoppade jag ner skålen och skeden i diskmaskinen tillsammans med koppen. Jag klev i mina röda Dr. Martens och knäppte på mig min röda kappa, halsduk och vantar. Bubble stod och trampade vid dörren och vädjade med hans ögon, jag öppnade roat dörren och han sprang genast ut. Jag följde efter och drog åt mig kopplet innan jag låste och stängde ytterdörren.

   Bubble trippade efter mig och jag gissade på att han redan lättat lite på trycket, även om jag inte vanligtvis brukade gå med Bubble kopplad valde jag ändå att sätta fast kopplet i hans halsband. Staden var ny och jag visste inte riktigt och grannarna hade några hundar eller vad de tyckte om att han gick okopplad. Morgonen var lugn och stilla, en söndag morgon som denna var det inte många som var uppe. Hur länge vi var ute och gick visste jag inte men tillslut hamnade vi i parken.

   ”Ska du gunga?” frågade jag Bubble som sniffade längst marken bredvid mig. Utan att vänta på ett svar lyfte jag upp honom och satte honom i en barn gunga, jag knuffade lätt till den. Jag hade faktiskt förväntat mig att han snabbt skulle hoppat ur den men han satt kvar så jag puttade den ännu en gång. 

   ”Ja, det där var ju annorlunda. Du vet att det är meningen att småbarn ska sitta i dem där va?” jag hoppade högt och snurrade runt, bredvid mig stod Justin med ett flin på läpparna och händerna nerkörda i hans jeans fickor. Jag tog mig om hjärtat och andades frustrerat ut.

   ”Inte roligt, jag hade ju kunnat dött” klagade jag och knuffade till honom, han skrattade lågt. ”tänk om Bubble också vill gunga” muttrade jag sedan och såg på Bubble i gungan.

   ”Vilket gulligt namn” smickrade Justin och log mot Bubble, jag log stort.

   ”Tyckte det passade” mumlade jag. ”men vad gör du ute såhär tidigt på morgonen? I parken?” frågade jag honom sedan. 

   ”Du vet att klockan är elva, va?” jag såg med stora ögon på honom.

   ”Är den redan så mycket? Hörde du det Bubble, vi har varit ute i nästan en och en halv timme” 

   Justin skrattade. ”jag är på väg hem till Chaz” sa han sedan, jag log mot honom.

   ”Så du är vännen som de inte sett på länge och vara tillbaka igen” sa jag och han rynkade svagt på pannan, jag gick fram och lyfte upp Bubble ur gungan innan jag gick tillbaka till Justin. ”de nämnde dig som 'en vän' under lunchen men var noga med att visa att de inte ville prata mer om det” förklarade jag roat, Justin skrattade till och log.

   ”Även dem har fjäskare” sa han, jag nickade och släppte ner Bubble på marken. ”vad ska du göra nu då?” frågade han sedan när jag sträckt på mig, jag såg upp i hans ögon och slogs ännu en gång över hur vackra dem var. 

   ”Inte mycket, söndagar brukar vara en lugn dag för mig” svarade jag med ett leende. 

   ”Varför följer du inte med mig hem till Chaz då? Jag tror inte han har något emot det, jag hörde att ni hade blivit riktigt bra vänner” så dem hade pratat om mig.

   ”Är du säker? Jag vill inte tränga mig på, jag menar som de sa. Du har ju precis kommit tillbaka, jag är säker på att ni vill umgås ifred” Justin skakade fort på huvudet.

   ”Nej då, det är lugnt” försäkrade han.

   ”Okej då, då går vi. Ska vi hälsa på Chaz?” sa jag med barnslig röst och såg ner på Bubble som skällde glatt. 

Några minuter senare närmade vi oss Chaz hus, Justin knackade på ytterdörren och snart uppenbarade sig en synbart trött Chaz. Hans hår stod rufsigt runt hans ansikte och han var klädd i endast ett par mjukisbyxor. Han gnuggade sig i ena ögat och det tog roligt länge innan han verkade se mig bredvid Justin.

   ”Penny?” frågade han förvirrat. 

   ”Hej Chazie” utbrast jag och vinkade med armen.

   ”Jag sprang in i Penny på vägen hit och tänkte, eftersom hon inte hade något att göra, hänga med oss” fyllde Justin i, Chaz nickade fort och viftade med armarna.

   ”Självklart, kom in” sa han och backade bakåt i hallen. Jag såg ner på Bubble som trippade in efter oss, jag knäppte upp jackan vilket fick min kjol under att ”veckla ut sig”. Jag hängde upp den och drog av mig halsduken och vantarna, jag tog bort kopplet från Bubbles halsband innan jag tillsist kom ur skorna. Justin hade redan gått in i huset, jag lyfte upp Bubble i famnen och gick nyfiket in i huset. Jag såg på familjefotona på väggarna, möblerna och följde efter rösterna. Jag kom in i vad jag gissade var vardagsrummet då det var möblerat med en tv, en soffa och en fåtölj med ett lågt bord i mitten. Chaz satt i soffan tillsammans med Ryan, Ryan såg minst lika trött ut som Chaz.

   ”Wow, god morgon solstrålen” retades jag, Chaz himlade med ögonen. 

   ”Var det Justin som kom?” en kvinnoröst hördes bakom mig, genast vände jag mig om för att se en kvinna i 40 års åldern. Hon hade brunt vågigt hår och djup bruna ögon, hennes leende skapade smilgropar i hennes kinder. Hon stannade upp i sina steg när hennes blick landade på mig. 

   ”Oh, mamma. Det här är Penny” mumlade Chaz fram. ”Penny det här är min mamma, Helena” jag log mot henne och sträckte sedan fram min hand.

   ”Trevligt att träffas” Helena nästan stirrade på mig medan hon sträckte fram sin hand mot min. 

   ”Så du är nyinflyttad hörde jag” hon log vänligt och jag nickade. ”trivs du bra?” 

   ”Absolut, har enbart mött trevliga människor hittills så allt är bra” svarade jag. 

   ”Jaja, mamma. Tråka inte ut henne med massa frågor” Helena nickade ursäktande. 

   ”Jag är i köket” sa hon. ”trevligt att träffa dig Penelope” hon försvann sedan in i köket, jag rynkade pannan. Chaz hade inte sagt Penelope, han hade lydigt kallat mig Penny. Chaz hade kanske nämnt mig någon annan gång under middagen.

inte jätte intressant kapitel, men nästan blir något mer drama fyllt. :) 

men vad tycks om detta?? KOMMENTERA! finns en chans att det kan komma ett till ikväll, beror på. <333 puss&kram. :D

Penelopes Perspektiv.

”Jaxon, Bieber är här!” Jazmyn kom skuttande fram till mig och Jaxon som satt i lekrummet och hade en mängd legobitar framför oss. Jag såg upp på henne och log utav hennes plötsliga uppspelta energi. Bieber? 

   Jag hörde fotsteg innan de tystnade och min blick vandra uppåt, framför oss stod en pojke eller snarare en ung man. Han var klädd vardagligt men hade fortfarande en dyrare klang på dem. Min blick fortsatte upp mot hans ansikte och såg genast vem det var - Justin Bieber. Hans knivskarpa käkben, hjärtformade överläpp, håret som fick små tjejer att skrika högt. Tillsist såg jag upp i hans ögon och fann de gyllenbruna ögonen oerhört fängslande, han såg rakt tillbaka mot mig och tystnaden bredde ut sig runt om oss. Jag försökte slita blicken från hans ögon men lyckades inte utan satt kvar på golvet likt en dreglande apa. 

   ”Penny!” Jaxon skrek tillslut efter min uppmärksamhet och jag ryckte till. Mina kinder hettade illa och jag försäkrade mig om att han var oskadd. Låga fnitter hördes och såg frågande upp, Justin hade nu ett leende på läpparna och en busig glimt i ögat. Jag höjde frågande på ena ögonbrynet.

   ”Är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” jag himlade med ögonen åt honom men kunde inte undgå att skratta. 

   ”Är inte du lite ung för att vara pappa” kontrade jag och såg menande på Jazmyn som klängde på hans ben, han flinade. 

   ”Touché” jag skakade roat på huvudet och såg ner på Jaxon som nu lyfte sin knytnäve mot sin öppna munnen.

   ”Nej, Jaxon” varnade jag och han stannade genast upp i sina rörelser och såg på mig. ”ge mig legobiten” fortsatte jag lugnt och sträckte fram min hand mot honom. Tveksamt räckte han mig legobiten och jag log nöjt när han släppte den röda plastbiten på min handflata.  

   ”Där är du, Jaxon!” utbrast en röst, Jaxon sken upp i ett stort leende och reste sig en aning klumpigt upp på fötterna och trippade bort från oss mot rösten. Även jag reste mig från madrassen vi suttit på och borstade av min bakdel ifall något fastnat, jag kände Justins blick bränna mot min hud och höjde ögonen. Mycket riktigt vilade hans bruna ögon på mig. 

   ”Hej. Justin” hälsade han sedan och sträckte fram handen mot mig, jag log och grep tag i hans hand. 

   ”Penelope, men du kan kalla mig Penny” hälsade jag tillbaka och vi skakade händerna, hans hand var förvånansvärt mjuk och mycket större än min egen. Min hand försvann nästan in i hans. 

   ”Trevligt att träffas” 

”Hur var det på jobbet?” Jesse satt med kuddarna upptryckta mot väggen bakom ryggen och datorn på madrassen framför honom. Jag hade precis ätit middagen jag värmt i mikron innan jag tagit mig upp till Jesses rum där jag funnit honom framför datorn. Det var inte ofta han gjorde något extravagant som detta, hans dagar bestod oftast av endast sängliggande och kanske en del filmtittande. 

   ”Alla barnen var jättesöta, blev speciellt fäst vid en liten pojke som heter Jaxon. Bedårande, bruna ögon och blont hår. Vi satt på golvet och lekte med lego” svarade jag honom med ett brett leende. 

   ”Okej, något intressant som hände då? Typ något barn som kräktes över någon annan?” Jesse skrattade åt min äcklade min innan jag slog till honom på armen. Han flinade roat. 

   ”Men vad äckligt du är! Klart ingen kräktes på någon... men Justin Bieber dök upp” svarade jag, Jesse ryckte imponerat på mungiporna innan han såg tillbaka på datorskärmen. 

   ”Hur var det då? Blev du till en galen, skrikande 12-åring?” frågade han retsamt, jag himlade på ögonen. 

   ”Nej, det blev jag inte... men jag kan inte förneka att jag inte fastnade i hans ögon, du vet hur jag är när det kommer till bruna ögon” jag viftade med handen och Jesse flinade roat innan han skakade på huvudet.

   ”Åh, jag vet” försäkrade han mig, jag räckte barnsligt ut tungan mot honom och han skrattade lågt. 

Justins Perpsektiv.

”Okej, har du svalt en leksak? Eller vad är det med dig? Jag börjar bli en aningens orolig nu” utbrast pappa tillslut när vi började närma oss mormor och morfars hus, jag ryckte till och vände blicken mot honom. Insåg inte att han säkert suttit och tittat på mig eller till och med försökt prata med mig. 

   ”Nej...” svarade jag lågt och utdraget, hon. Hon hade fått mig i något slags drömläge. Hon hade fått mig att bli totalt okontaktbar eftersom hon hade fastnat på min näthinna och ville inte försvinna. Det var galet. 

   ”Har detta möjligtvis något att göra med den där unga tjejen som jobbade på dagiset?” frågade han sedan. Genast sträckte sig ett fånigt leende över mina läppar och jag kände hur kinderna hettade. Pappa skrockade till framför ratten medan han körde in på uppfarten. 

   ”Kanske” svarade jag undvikande, pappa flinade roat och vände blicken stängde av motorn innan han drog ut nyckeln. Jag öppnade dörren och klev ur. 

   ”Hon var väldigt söt” hörde jag han säga precis innan jag slog igen dörren, jag nickade för mig själv. Mer än söt, tänkte jag. 

***

”Så hur har det varit?” Chaz, Ryan, Nolan och Mitch hade alla samlats hemma hos Chaz och vi satt nu i hans sovrum som om det vore en vanlig dag hemma i Stratford. Det kändes skönt att vara hemma igen, komma ner på jorden för ett tag. Slippa simma bland alla andra rika människor, blixtrar och skrikande fans. Det var skönt att få åka hit och bara vara Justin - inte Justin Bieber. 

   ”Allt har varit grymt. Ska börja på mitt album snart” svarade jag med ett leende och kastade upp den amerikanska fotbollen i luften innan jag fångade den igen. ”själv då? Hur har det varit här i Stratford?”

   ”Lugnt och stilla” svarade Ryan, en aning uttråkat. ”vi har fått en ny vän, eller ska väl snarare säga Chaz här, har skaffat sig en ny vän” Ryan log retfullt mot Chaz som himlade med ögonen. Jag vände mitt leende ansikte mot honom istället. 

   ”Och med vän så menar du...?” frågade jag lika retsamt och killarna skrattade.

   ”Nej, absolut inte!” utbrast Chaz fort. ”skulle aldrig falla mig in. Hon är speciell, otroligt söt men nej... hon känns mer som en syster” jag flinade roat, trodde inte ett ord han sa. 

   ”På tala om otroligt söta tjejer” började jag och lutade mig tillbaka i fåtöljen jag satt i. ”jag hämtade upp Jaxon och Jazmyn på dagiset med pappa när jag kom hem och det jobbade en tjej där. Wow, säger jag bara, wow” killarna skrattade och Nolan boxade till mig på axeln. 

   ”Hur såg hon ut då?” frågade Ryan. 

   ”Långt rosa hår, stora bruna Bambi ögon, smal, hon var som en mini version utav Nicki Minaj om man bortser från de stora kurvorna” svarade jag och såg genast hur alla stelnade till. 

   ”Hette denna tjej möjligtvis Penelope?” frågade Chaz försiktigt, jag såg förvånat på honom.

   ”Hur visste du?” utbrast jag, Chaz skickade Ryan en blick och jag rynkade förvirrat på pannan. Men Chaz andades bara ut och lutade sig tillbaka mot väggen och försökte spela som om inget hänt.

   ”Penelope började i vår skola för sådär två veckor sedan och det var tjejen Ryan retades om” svarade han. 

ojoj, hur tror ni det kommer gå nu när de inser att det är samma tjej dem pratar om?? 

vad tycks???? KOMMENTERA! dem betyder allt, TACK TILL ER. love to you guys. ♥

   ”Det är väl klart” svarade jag honom, han reste sig från sängen och jag kunde fortfarande inte förstår hur lång han blivit på bara några år. Han hade vuxit om mig med flera centimetrar. ”sluta väx!” utbrast jag och hörde hur han skrattade bakom mig. 

Jag krängde på mig mina shorts och kastade en blick in i spegeln, jag hade satt på mig ett par blåa tights med hjärtan på tillsammans med ett par jeans shorts som var både slitna med också prydes av olika slags nitar. På överkroppen satt en utav mina hundra olika toppar och en grön militärväst över, på huvudet hade jag satt min svarta hatt som det satt en skrik rosa fjäder i. Mitt ansikte var sminkat, mina ögonlockar täckes av en blandning utav gult, rosa, orange, rött och svart. Skapade en semester känsla nästan och jag hade även klistrat på ett på lösögonfransar och mascara på det. Jag drog till mig min väska som låg på sängen och nästan bokstavligen flög nerför trapporna, jag var sen och skulle behöva springa om jag skulle hinna i tid. Jag ryckte till mig mina blommiga Dr. Martens skor och drog på mig min kappan. Jag pussade mamma snabbt på kinden och klappade Bubbles huvud.

   ”Du får stanna hemma idag” sa jag till honom, han satte sig nästan surt ner på rumpan. ”jag kommer hem runt sex ikväll!” ropade jag över axeln till mamma innan jag började gå mot skolan. Det var inte alls långt, tack och lov, men fortfarande tillräckligt långt för att jag skulle behöva springa för att komma i tid. 

   ”Jag är ledsen!” vad är en morgon utan att springa in i någon? huh? Jag svängde runt för att försäkra mig om att personen inte blivit skadad och fann en flinande Chaz. ”oh, hej” hälsade jag generat, han skrattade och plockade upp böckerna som han tappat när jag flög in i honom. 

   ”Bråttom Ms. Hawkins?” frågade han och höjde ena ögonbrynet, jag himlade med ögonen.

   ”Lite kanske, kanske försov mig och fick kanske springa till skolan” svarade jag och han skrattade. ”men vi ses senare” skyndade jag mig sedan att säga innan jag fortsatte ner längst korridoren och bort mot mitt skåp där jag snabbt kastade in jackan och hängde på mig väskan igen innan jag sprang mot mitt klassrum. Jag hann precis till att Mr. Miller ropade upp mitt namn.

   ”Här, Mr. Millar” andades jag ut.

   ”Hm... nästan sen där Ms. Hawkins” påpekade han, jag ryckte oskyldigt på axlarna och smet bak till min plats. Han höjde på ena ögonbrynet och tiltade ner sitt huvud så han kunde se på mig över sina glasögon. ”låt det inte hända igen” varnade han, jag nickade lydigt.

   ”Vad har hon på sig?” frågan fångade utav någon orsak min uppmärksamhet och jag sökte med blicken efter personen som yttrat den, jag fann Danielas blick fäst på mig och hennes bästa vän Kristin lutade sig fram över sin bänk men sitt huvud vänt så hon kunde se på mig över axeln. Jag skickade dem ett leende och de log sarkastiskt tillbaka, jag skakade på huvudet och vände uppmärksamheten mot Mr. Millar som precis börjat skriva på tavlan. Alltid var det någon som tyckte att min klädstil var udda eller rent utav sätt frånstötande men det rörde mig inte ryggen, det var ju jag som skulle trivas i mina kläder inte dem så varför skulle jag bry mig.  

”Så vad gör du efter skolan då?” det var lunchtid och jag satt tillsammans med Chaz, Ryan och Nolan vid bordet som vi suttit på sedan början utav veckan och åt utav maten. Chaz såg på mig och jag log snett.

   ”Jag ska faktiskt jobba, har fått en plats på förskolan” svarade jag, de stirrade genast med stora ögon på mig. ”okej, vad?” frågade jag tillslut och såg trött på dem.

   ”Jag förstår hela jobbgrejen, jag menar jag är snart 18 år och skulle döda för ett jobb men förskolan. Seriöst? Vill du ta självmord eller?” jag suckade trött åt Chaz och viftade med gaffeln framför näsan på honom.

   ”Jag tar inte självmord, barn är ju hur gulliga som helst” protesterade jag och han såg på mig som om jag hade en skruv lös. Jag skrattade åt hans min och han ryckte genast till.

   ”Aja, ring om du behöver en snabb utväg från det lilla huset fyllt utav satans små medhjälpare” jag skrattade. 

   ”Tack för erbjudandet men jag tror jag passar” svarade jag och han ryckte på axlarna. ”vad ska ni göra då?” frågade jag och såg nu även på Nolan och Ryan som satt vid bordet.

   ”En vän kommer hit, vi har inte träffats på jätte länge och... ja” svarade Ryan men verkade helst vilja släppa ämnet och prata om något annat, jag rynkade på pannan och undrade vad det var med deras vän som var så hemligt.

   ”Okej” skrattade jag fram. ”hälsa er vän från mig då” Chaz flinade roat. Jag log mot honom innan jag återvände till min mat som fortfarande låg väntandes på att jag skulle äta den. 

Jag gick den korta biten från grinden och fram till dörren, jag plingade på och snart öppnades dörren. Genast träffades jag utav barnskrik, spring och fröknar som ropade åt dem att gå istället för att springa. Kvinnan i dörren såg en aning stressad ut men log ändå vänligt.

   ”Hur kan jag hjälpa till?” frågade hon.

   ”Hej, jag har fått plats här för ett jobb” hälsade jag, kvinnans ögon sken genast upp.

   ”Oh, välkommen. Mitt namn är Johanna” sa hon och sträckte fram handen, jag grep glatt tag i hennes hand och skakade den.

   ”Penelope, men du kan kalla mig Penny” svarade jag, hon log innan hon klev åt sidan så jag fick kliva in. Barn i alla åldrar befann sig på förskolan/dagiset, super söta treåringar eller något stöddigare femåringar som trodde dem redan visste allt dem behöver veta om världen. Jag fick en egen krok inne i personalrummet innan Johanna gav mig en snabb rundtur, hon visade köket, lekrummet, sovrummet och lekplatsen utomhus. 

   ”Här har du schemat” sa hon och räckte mig ett ark, det visade vad barnen gjorde mellan timmarna jag skulle tillbringa här, jag nickade och såg att det snart var dags för fruktpaus. ”jag vill jag bara påpeka, till nästa gång, att det vore bättre om du bar kläder som inte hade sådana utåt stickande nitar” sa hon sedan och pekade på de silvriga nitarna som stod rakt ut som lätt kunde skada barnen. Genast slog jag mig för pannan och såg bestört på henne.

   ”Jag är så ledsen, jag försov mig imorse och fick slänga på mig kläderna” ursäktade jag mig fort men hon skakade bara på huvudet, hon log rart mot mig.

   ”Det är ingen fara, bara tänk på det till nästa gång” jag nickade allvarligt.

   ”Självklart” försäkrade jag henne.

   ”Men kom nu, det är dags för frukten” hon viftade med handen att jag skulle följa med henne och jag gick lydigt efter henne. Allrummet hade nu fyllts utav barnen som var kvar på dagiset, vilket inte var överdrivet många eftersom de flesta redan hämtats utav sina föräldrar. Jag log mot barnen och tog en plats bredvid en blond liten pojke med bruna ögon, han var bedårande och sneglade på mig när jag satte mig ner. Jag log mot honom och snart spred sig ett stort leende över hans läppar, han sträckte upp armarna mot mig och jag böjde mig ner för att bära upp honom. Jag satte honom i mitt knä och han åt lugnt vidare på sin banan bit.

   ”Det där är Jaxon” sa Johanna som gick förbi mig med fruktkorgen. ”och det där är hans syster Jazmyn” fortsatte hon och pekade på en brunhårig tjej med bruna, vackra ögon. Mycket lika dem Jaxon hade. Hon satt tillsammans med två andra tjejer och fnittrade. Jag log och såg ner på Jaxon i mitt knä.

   ”Är du söt?” frågade jag med en barnslig röst och Jaxon skrattade nöjt.

   ”Hur mår du?” frågade hon sedan bekymrat och såg på mig, jag log ner mot henne och svarade ett simpelt 'bra' men ville egentligen böla ut hur otroligt trött jag var. Trött i kroppen, för tillfället trött på mitt liv och allt som kom med det. Median hade flåsat mig i nacken under den senaste månaderna, skvallrat och spridit rykten om mitt liv. Mormor såg fortfarande oroat på mig men jag gav henne ett leende och klev in i huset, där omfamnades jag en andra gång. Den här gången utav morfar. 

   ”Du ser trött ut” retades han, jag himlade med ögonen men skrattade. Pappa stod längre in i hallen, genast kände jag ett sting utav saknad när jag såg honom och kramade honom hårt. Han slog fort armarna om mig. 

   ”Jag har saknat dig, pappa” mumlade jag.

   ”Jag har saknat dig också, min son” svarade han och släppte sedan taget.

   ”Så var är dem små odjuren?” frågade jag sedan upprymt och lyssnade efter Jazzys fnittrande och Jaxon oförståeliga babbel. Pappa skrattade och la en hand på min axel. 

   ”De som liven är fortfarande kvar på dagis, var precis på väg att hämta dem när du kom” svarade han och log roat åt min besvikna min.

   ”Oh, men då följer jag gärna med och hämtar dem” erbjöd jag mig, han nickade med ett leende och vi gick tillsammans ut mot bilen. 

   ”Så, hur mår du egentligen?” frågade pappa när bilen rullade bort från huset, jag suckade. Jag borde ha förväntat mig att han inte skulle tro på mitt första svar, han kände mig på tok för bra. ”ska man tro på det man läser?” pressade han och höjde på ena ögonbrynet. Jag skickade honom en snabb blick innan jag vände den mot vägen igen.

   ”Jag... jag... alltså...” försökte jag. ”jag älskade henne! Jag litade på henne, jag litar inte på någon men jag litade på henne med mitt liv. Och hon... och hon utnyttjade mig! Jag... jag... hon sårade mig djupt, pappa” han nickade förstående. Mitt och Selenas förhållande hade hållit i nästan två underbara år och jag trodde att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans, men såklart hade ödet andra planer och så hade även hon. Selenas ”break-up speech” kom likt en blixt från klar himmel, träffade mig likt en käftsmäll i ansiktet och skickade mig över rummet tills jag krockade in i väggen och tappade all luft.

   Hon hade dumpat mig likt en gammal Gucci väska och dessutom avslöjat hur hela förhållande enbart varit en PR grej för hennes del. Hon krossade mig och mitt sätt att sedan repareras var genom hämnd. Ja, jag vet! Jag är en hemsk människa men det var det enda sättet för mig. Jag flirtade loss bland tjejer och spelade samma spel som Selena gjort på mig - gjorde jag på dem. Jag kan inte påstå att det fick mig att må bättre men det fick min ilska att lägga sig. 

   ”Jag var arg, okej!?” utbrast jag tillslut till min pappa. ”hon utnyttjade mig och lämnade mig... hon...” 

   ”Men fick ditt sätt att hantera... situationen dig att må bättre?” frågade han sedan och såg allvarligt på mig, han visste redan att svaret från mig skulle vara ett rungande nej så jag förblev tyst. ”Justin, du behöver inte bete dig såhär för jag vet att du är tusen gånger bättre än så. Du är inte den som går från tjej till tjej för nöjes skull, vi uppfostrade dig bättre än så” 

   Jag suckade, visste mycket väl hur rätt min far hade. Resten utav bilturen förblev tyst och snart parkerade vi på parkeringen utanför dagiset. Jag hoppade ur bilen och gick fort runt baksidan, skannade med blicken över stället och fann - nej, kan inte säga till min förvåning - en paparazzi gömd bland buskarna. Han hade sin svarta kamera i högsta hugg och jag kunde nästan höra klicket efter varje kort som togs, jag vände bort blicken och försökte ignorera honom eller henne. Jag slöt upp bredvid pappa och gick mot dörren, pappa öppnade och vi träffades utav barnlek och låga röster.

   ”Bieber!” skrek en mycket välbekant ljus röst, jag sken genast upp i ett stort leende och böjde mig ner för att svinga upp Jazmyn i min famn innan jag kramade henne.

   ”Hur mår min favorittjej?” frågade jag henne och hon fnittrade glatt.

   ”Bra” svarade hon och försökte få bort mina händer som kittlade hennes mage.

   ”Vart har du bror din då?” frågade pappa bredvid oss. 

   ”Han är med Penny” svarade hon och sprattlade sedan med benen för att signalera att hon ville ner, jag släppte ner henne på golvet igen och och hon sprang iväg in i dagiset igen.

   ”Kom då!” ropade hon sedan åt mig, jag klev fort ur min skor innan jag följde efter henne in. Jag hälsade hastigt på dem andra dagisfröknarna. Jazzy ledde mig genom flera rum som nästan var tomma nu när klockan blivit så sent på dagen och alla barnen gått hem. Vi kom in i dagisets lekrum där vi fann fem barn som lekte med olika leksaker och gjorde olika ljudeffekter som passade till. Min blick sökte sig efter Jaxons söta lilla ansikte och fann det tillslut, min blick gled sedan över till tjejen som satt bredvid honom och stelnade till. 

   Hon var klädd likt en mindre utspökad Nicki Minaj med sitt lockiga, pastell rosa hår och färglada klädesplagg. Hon hade en hatt på huvudet vilket döljde hennes ansikte men när Jazzy tillkallade hennes uppmärksamhet fick jag mig en riktig titt på det. Hon hade fylliga rosa läppar, en ganska liten näsan men det var inte något utav det som fångade min uppmärksamhet. Det var ögonen. Hennes bruna, stora ögon som omringades utav en massa smink, något jag brukar tycka är onödigt på tjejer men på henne fick det henne bara att se ännu mer intressant ut. De bruna ögonen vändes mot mig och jag fann mig själv förtrollad utav dem, de var så otroligt vackra att det kändes som om jag smälte till en pöl på golvet. 

hm... vad tyckte ni om det där då?? Justin har haft ett par tuffa månader o varit en riktig... douche bag. OCH EN GREJ! inget hat för det om Selena, det är bara en grej för historian. jag håller ingen ilska mot henne, så inget hat mot mig tack! :) men! DERAS FÖRSTA MÖTE. vad tyckte ni om det?! :DDDD 

vad tycks?? KOMMENTERA! I wan't to know what you guys think! <3333 puss&kram. ♥ TACK!  

 

 

Penelopes Perspektiv.

Matsalen kryllade av elever och situationen jag befann mig i nu var faktiskt något jag tyckte mindre om när det gällde att börja om i en ny skola. Vart man skulle sitta på lunchrasten. Jag fångade killen jag stött på imorse - Chaz - blick som satt i andra sidan lokalen. Han satt tillsammans med killarna som ropat på honom i korridoren, han log snett och vinkade sedan att det var okej för mig att sätta mig vid hans bord. Jag log tacksamt och började kryssa mellan borden och bort mot deras. Försiktigt satte jag ner brickan bredvid honom och tog plats på bänken.

   ”Så hur har lektionerna varit?” frågade han vänligt och blev sittande med gaffeln i luften, killarna hade nu tystnat runt bordet och vände uppmärksamheten mot oss. Jag skrattade. 

   ”Stora ögon, låga mummel, tråkiga lärare” svarade jag och nu var det Chaz tur att skratta.

   ”Det här är Ryan, Nolan och Mitch” presenterade han sedan killarna. ”det här är Penelope... åh nej, vänta! Penny menar jag” jag såg tacksamt på honom innan jag vände blicken mot killarna. Jag log mot alla i tur och ordning och de log glatt tillbaka. 

   ”Ditt efternamn är möjligtvis inte Minaj?” frågade killen vid namn Nolan.

   ”Nej, Hawkins. Varför?” frågade jag vänligt, han skakade genast på huvudet och de andra två flinade roat. Jag såg ner på min bricka och kände hur det kurrade i magen vid synen av maten, jag grep tag i gaffeln och började äta av maten. Jag kände Ryan, Nolan och Mitch skeptiska blickar. ”vad?” frågade jag oskyldigt.

   ”Hur kan du äta det där?” frågade Ryan äcklat.

   Jag såg frågande och en aning förvirrat på honom. ”vad menar du? Det är ju mat” svarade jag.

   ”Se, det är vad jag säger också!” utbrast Chaz bredvid mig, jag log roat mot honom och fortsatte äta av maten. Jag kastade en blick mot killarna igen som nu satt med stora, oförstående ögon, de pendlade mellan mig och Chaz.

   ”Men gud vad ni stirrar! Har jag något i ansiktet eller?” utbrast Chaz tillslut, jag såg på honom och sökte i hans ansikte för något som inte skulle vara där men skakade på huvudet. 

   ”Läskigt” mumlade Nolan fram, Ryan och Mitch nickade instämmande. Jag såg frågande på dem men valde sedan att ignorera det, jag var för hungrig för att bry mig.

***

”Så ska du ha skjuts hem eller?” Chaz slöt upp bredvid mig i korridoren, skoldagen var slut för dagen och jag hade fått på mig alla ytterkläder och var på väg mot utgången.

   ”Nej tack” svarade jag. ”Bubble väntar, men tack ändå” 

   ”Vem är Bubble?” frågade han, vi kom ut genom dörrarna och jag sökte genast med blicken över skolområdet. Tillslut fann jag den vita, lilla hårbollen, jag log stort och pekade.

   ”Det där är Bubble” la jag till, Chaz kisade med ögonen innan dem blev till dubbel storlek. Jag visslade och drog till mig Bubbles uppmärksamhet, när han fick syn på mig fick han genast fart på benen och var snart framme hos mig. Jag satte mig ner på huk och hälsade på honom. "hej, killen” jag borrade ner mina händer i hans fluffiga päls innan jag bar upp honom för att han skulle kunna hälsa på Chaz. 

   ”Hej Bubble” hälsade Chaz och Bubble skällde glatt till svar innan han lät Chaz klappa honom på huvudet.

   ”Vi ses imorgon” sa jag glatt till Chaz när jag släppt ner Bubble på marken igen, jag gav honom en snabb kram innan jag skyndade efter Bubble. 

”Jag är hemma!” Bubble trippade in i huset medan jag tog av mig skorna, hängde upp kappan och la upp baskern på hatthyllan. 

   ”Hej, hur var skolan?” mamma uppenbarade sig i dörröppningen, nu klädd i jeans och tröja. Hennes hår var uppsatt med en klämma och hon hade en rykande kopp kaffe i handen. Hon hade ett tunt leende på läpparna men hennes ögon avslöjade hur trött hon egentligen kände sig. 

   ”Bra, jag träffade en riktigt schysst kille vid namn Chaz” svarade jag, mamma drog på munnen som för att säga ”där-ser-man”. Jag gick förbi henne för att gå upp till mitt rum när hon stoppade mig.

   ”Dem ringde från förskolan idag och berättade att du fått platsen. Du kommer jobba några timmar efter skolan, tre dagar i veckan” jag sken upp i ett stort leende och studsade uppför trappan. Jag skuttade in i Jesses rum, han satt i sin säng och läste en serietidning. Han såg dock upp när jag oväntat kom instormande.

   ”Gissa vad?” frågade jag upprymt. 

   ”Du har fått platsen på förskolan” svarade han lugnt och såg roat på mig, genast såg jag ledsamt på honom över att han redan visste den goda nyheten. Han skrattade.

   ”Ja, det har jag!” utbrast jag i alla fall och studsade glatt på stället likt Merida i Disney filmen 'Modig'. ”det kommer bli jätte roligt, kommer få ta hand om söta, små barn och leka i sandlådan” han skakade på huvudet åt mig. Ja, jag tycker om barnsliga saker som dessa medan alla andra bara skakar på huvudet åt mig. 

   ”Åh, skaka inte på huvudet åt mig. Du vet hur mycket jag tycker om små barn” 

   ”Ja och varför det? Dem skriker och bajsar, vad är det för roligt med det?” frågade han och slog ut med armarna, jag såg sarkastiskt på honom.

   ”Du vet mycket väl att det är inte allt dem gör” han himlade med ögonen och återgick till sin tidning. ”så vad har du gjort idag då?” frågade jag honom sedan. 

   ”Inte mycket, läst” svarade han men slet inte blicken från tidningen. Jag nickade.

   ”Då ska jag låta dig läsa ifred så ska jag gå och måla” sa jag och reste mig från hans sängkant.

   ”Får jag följa med?” frågade han, han såg upp på mig med ett hoppfullt uttryck. Han hade för länge sedan sagt att se mig måla var ännu utav dem roligaste sakerna han visste, tydligen hur jag rynkade pannan på pannan när det inte blir som jag tänkt mig eller efterliknar ansiktsuttrycken som jag gör på mina figurer roar honom.

   ”Det är väl klart” svarade jag honom, han reste sig från sängen och jag kunde fortfarande inte förstår hur lång han blivit på bara några år. Han hade vuxit om mig med flera centimetrar. ”sluta väx!” utbrast jag och hörde hur han skrattade bakom mig.

inte det roligaste kapitlet kanske... men detta är ju bara början! :) hahahahahha, hittade den där GIF:en på Merida o tyckte den såg HILARIOUS ut! xD

VAD TYCKS?? KOMMENTERA, JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :DDDD PUSS&KRAM. 

 

 

   ”Den här eller den här?” alltid samma svåra beslut varje morgon, valet mellan två klädesplagg som man så gärna ville bära men inte kunde samtidigt. Men som tur var hade jag min lilla ängel till hjälp vid dessa svåra beslut, Bubble skällde och jag nickade instämmande innan jag la ner den ljusrosa tutu kjolen på sängen bredvid honom.

   ”Bra val, Bubble” uppmuntrade jag medan jag hängde tillbaka den andra kjolen på sträcket. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att sätta på mig kjolen och sedan inspektera mig i den stora kroppsspegeln som hängde bredvid tavlorna på väggen. 

   Mitt rum var fullt av tavlor jag målat, vissa stod på golvet lutade mot väggarna eller satt redan upphängda på väggen. Första veckan vi flyttat in i detta nya hus - i den lilla staden kallad Stratford - hade jag stängt in mig och målat alla mina väggar på egen hand. Rummet var stort och bestod inte heller av endast fyra enkla väggar, min favoritvägg var den till höger när man kliver in genom dörren. Väggen var täckt av en målning. En målning på en kvinna, var ansikte var halvt vänt över axeln på henne. 

   Jag vände mig tillbaka till spegeln innan jag plockade upp en sminkborste. Mitt ansikte är också något jag tyckte om att smycka ut och förändra med hjälp av färger eller andra kosmetikor. Lösögonfransar, glitter, you name it. Idag körde jag fullt ut, precis som alla andra dagar. En kvart senare täcktes mina ögonlockar av ett flertal starka färger och en linje eyeliner. Jag smackade ihop mina läppglanstäckta läppar innan jag la ner läppglanset på bordet igen. Därefter la jag huvudet på sned och lät blicken vandra över min kropp, jag hade en smal figur. Dock inte för att jag avstod från att äta utan det låg i familjen, hur mycket jag än åt hade jag svårt att lägga på mig kilon. Något som jag gjorde mycket, åt alltså. Det finns ingenting på denna jord som jag avstod från att äta eller tyckte illa om, allt gick ner med ett leende. Mat är den bästa uppfinningen, enligt mig. 

   På fötterna satt ett par kängor från Dr. Martens, en utav min favorit designer. Jag hade sju par olika Dr. Martens kängor och alla låg de kärt till i mitt hjärta. Just nu pryde de ljuslila mina fötter och tillsammans med dem hade jag ett par tunna, svarta strumpbyxor som hade hjärtan på sig och den ljusrosa tutu kjolen Bubble hjälpt mig välja. På överkroppen hade jag en en beige topp i steps, på bhkuporna satt spetsiga, silver nitar samt en rad blommor längst kanten. Runt halsen hade jag ett brett - men inte så den täckte hela min hals - halsband i svart. Jag drog sedan mina fingrar genom mitt för tillfället pastell rosa lockiga hår, en annan sak med mig är att jag gillar förändring. Mitt hår har varit genom åren i alla möjliga färger och jag gillar omväxling istället för samma tråkiga färg dag ut och dag in. 

   Jag nickade godkännande till mig själv och grep tag i min ryggsäck, Bubble hoppade ner från sängen och viftade med sig fluffiga svans, hela Bubble var som en stor, vit hårboll. Därav namnet. Jag tog en sista titt runt i rummet. Till vänster om mig var det enkla trappsteget som löpte från sida till sida och uppe på den avsatsen hade jag min säng och till höger om den mitt skrivbord där min datorn stod fint placerat tillsammans med alla papper. Min blick fortsatte att vandra, mittemot mig stod det en bunt tavlor på golvet samt min ena klädstång som var fylld av kläder, på golvet stod även en samling skor. Rummet hade två fönster och de båda satt på väggen mittemot dörren. Jag suckade och öppnade dörren. 

   Därefter gick jag bort till min brors rum för att säga hejdå innan jag gick till skolan. Jag knackade på dörren intill Jesses rum och fick ett skrovligt 'kom in' tillbaka, försiktigt öppnade jag dörren och Jesse vände trött huvudet mot mig. Jag log snett med min panna rynkad, Jesse hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna. Min bror har nämligen en obotlig version utav leukemi, han fick den diagnosen vid 5 års ålder. Idag är han 14 år och doktorerna säger att han endast har några få år kvar att leva, jag gick fram till sängen och Jesse log uppriktigt. 

   Hans bruna ögon lös av glädje, jag och min bror har det bästa förhållandet man kan ha mellan två syskon. Vi kan berätta allt för varandra, oftast var det bara jag som hade saker att säga men då låg han alltid tyst och sög i sig vartenda ord jag sa. Jag och min bror var bästa vänner, jag skulle göra allt för honom. Trots den ynka åldersskillnaden på 2 år kände jag mig ändå 10 år äldre än honom och mer som en förälder än syskon. Konstigt, ja jag vet. 

   ”Hur mår du idag?” frågade jag och fattade tag i hans hand, han log tunt och nu ansträngt.

   ”Har en utav mina bättre dagar” försäkrade han och jag nickade, glad över nyheten. 

   Det fanns bättre och sämre dagar för hans sjukdom, dagar då han nästan verkade helt återställd till dagar då han både kräktes blod och andades likt han hade sprungit ett maraton. Varje dag gick jag och oroade mig över om jag skulle få se honom när jag kom hem efter skolan eller inte. 

   ”Skönt” svarade jag och log mot honom. 

   ”Så är du nervös?” frågade han och riktade istället in samtalsämnet på min första skoldag som inträffade... idag. Jag ryckte på axlarna, att börja i en ny skola såg jag aldrig som ett problem. Jag menar nya människor, enligt mig, var enbart roligt. 

   ”Det kommer nog bli bra” sa jag.

   ”Det är jag säker på” la han till. Jag sneglade på klockan och såg att jag behövde gå nu om jag skulle hinna få i mig någon frukost. Efter ett hejdå till Jesse gick jag tillsammans med Bubble ner till undervåningen för att ta mig ner i köket. Där stod mamma i morgonrocken, kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra och läste nyheterna.

   ”God morgon” sa jag och hon såg genast upp på mig, hon tog av sig sina läsglasögon och log.

   ”God morgon” mumlade hon utan att lyfta blicken från tidningen.  

   Tyst gick jag och öppnade kylskåpet, tog ut smör, ost och juice innan jag ställde det på matbordet. Därefter gick jag bort till skafferiet och tog ut brödpåsen innan jag stoppade två skivor i brödrosten. Jag sträckte mig efter ett glas innan jag satte mig till bords och hällde upp juice i glaset. Mamma tog plats mittemot mig och ställde ner kaffekoppen på träskivan, fortfarande med blicken i tidningen. Vad var så oerhört intressant med den? 

   ”Hejdå!” ropade jag in i huset men fick inget svar, mamma hade säkert redan gått upp för att ta hand om Jesse och pappa hade sedan länge lämnat huset. Jag ryckte på axlarna och gick ut i den kyliga morgonen. Fort svingade jag upp min ryggsäck på ryggen innan jag såg mig om efter Bubble. ”kom igen, Bubble”

   Snön var snart här och november kylan låg i luften, jag kastade en blick bak mot huset. Utomhusbelysningen var fortfarande påslagen och det lös mysigt. Det var ett stort hus, men inte överdrivet stort. Mysigt, återigen. En rund gräsplätt var planterade framför och en rund stenbelagd gång var lagd runt den och löpte intill dörren samt bort till garaget på husets högra sida. Ett tak löpte ovanför ytterdörren, vackert stenlagda väggar med ett valv längst ut. Det var min favoritdel utav utsidan av huset. 

   Jag lät blicken vandra över gatorna och över de olika husen som stod upptornade längst vägen. Stratford var en betydligt mindre stad än Winnipeg som jag bott i innan, men jag fann ändå den lilla staden gullig och hemtrevlig. Det enda jag saknade med mitt gamla hem var min bästa vän - Spencer - annars var jag som sagt 'all in' för förändringar. Bubble sniffade nyfiket runt en meter framför mig och jag nynnade frånvarande på någon melodi medan jag lät tankarna vandra fritt. Inom kort närmade jag mig skolan och drog in ett djupt andetag genom näs innan jag föll ner på huk och Bubble kom genast trippande på hans lurviga, små ben.

   ”Önskar du mig lycka till idag?” frågade jag honom, genast skällde han lagom högt. 

   Jag log och gosade ner händerna i hans mjuka päls. ”då ses vi efter skolan, spring hem till mamma nu” uppmuntrande jag och han sprang genast iväg, jag såg efter den lurviga lilla djuret tills han var utom synhåll. Bubble var en otroligt smart liten hund och han var en kamrat för livet. Jag vände mig sedan om och synade skolbyggnaden, elever kom från alla håll och parkerade både sina bilar och cyklar på parkeringen. Målmedvetet gick jag mot ingången och kände blickarna från de andra eleverna bränna mot huden, jag log mot dem jag fick ögonkontakt med innan jag försökte leta reda på expeditionen. 

   ”He-” kvinnan bakom disken avbröt sig mitt i meningen och stirrade på min uppenbarelse i någon sekund innan hon verkade komma över vad det än var som stört henne och harklade sig innan leendet låg på hennes läppar igen. ”hej, hur kan jag hjälpa dig?” jag log tacksamt mot henne.

   ”Hejsan, jag är ny här” förklarade jag, hon nickade genast förstående och rullade bakåt på sin skrivbordsstol och letade genom en hög papper.

   ”Penelope Hawkins?” frågade hon och jag nickade glatt.

   ”Det är jag det, men snälla kalla mig Penny” svarade jag och tog emot papperna som hon räckte mig. Hon log vänligt innan hon satte igång att förklara hur schemat fungerade och att jag behövde be mina lärare att skriva på lappar som jag sedan behövde lämna in vid slutet av dagen. Jag nickade förstående och tog sedan adjö utav kvinnan och kom ut i korridoren igen. Den var nu folktom. Lugnt gick jag genom korridoren och drog av mig min vita mössan, knäppte upp kappan medan jag letade efter skåp nummer 297 som kvinnan sagt var mitt. Tillslut fann jag det blekgröna skåpet som tillhörde mig och vred på låset innan det öppnades med ett klick, jag la in min kappa och mössa men behöll väskan på mig. Jag stängde skåpet igen och såg ner på schemat i min hand.

   ”Vart ska jag?” mumlade jag för mig själv och såg att min klass skulle ha mentorstid med Mr. Johnson i sal E54. Jag nickade för mig själv innan jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll, jag kastade en blick bak mot korridoren och gick i nästa sekund rakt in i något framför mig. Förvånat snubblade jag bakåt och med min otur ramlade jag såklart till golvet. Åh, glömde jag att nämna hur otroligt klumpig jag är? Tja, alla är inte perfekta. 

   ”Oj, hur gick det? Jag är så ledsen!” utbrast en killröst och snart såg jag en hand sträckas mot mig, jag tog tacksamt emot den och lät honom hjälpa mig upp.

   ”Det är ingen fara, jag såg mig inte för och jag är dessutom otroligt klumpig” svarade jag och killen skrattade, jag vände upp blicken och möttes utav ett par mörkbruna, näst intill svarta ögon inramade av täta ögonfransar. Hans läppar var utdragna i ett leende och visade hans vita tänder, hans bruna hår låg en aning rufsigt runt hans ansikte. Som om han hade haft bråttom imorse och inte hunnit borsta genom det. 

   ”Vad oförskämd jag är” utbrast jag när jag kom på mig själv att enbart stå och glo på honom. ”Penelope Hawkins, men du kan kalla mig Penny” jag sträckte fram handen mot honom och han tog med ett leende emot den.

   ”Chaz Somers” svarade han. ”trevligt att träffas Penny, är du ny här?” jag öppnade munnen för att svara men avbröts utav ett högt rop bakom mig.

   ”Ey! Chaz där är du ju, var har du varit!?” jag vände mig genast om för att se tre killar stående en bit längre bort i korridoren.

   ”Glömde ställa klockan” svarade Chaz bakom mig, en aning generat och killarna skrattade. 

   ”För att svara på din föregående fråga, ja och jag kan inte hitta sal E54” jag vände mig om mot Chaz igen som log roat innan han pekade åt sidan.

   ”Där” svarade han, kinderna blossade genast utav förödmjukelse när salen precis varit framför näsan på mig. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag fram och gick genast fram till dörren. 

Chaz Perspektiv.

Tjejen vid namn Penelope försvann in genom dörren intill klassrummet och Mr. Johnson vände blicken mot mig när han såg mig ståendes utanför. Ojdå...

   ”Har inte du en lektion att vara närvarande på Mr. Somers?” frågade Mr. Johnson och höjde på ena ögonbrynet åt mig. 

   ”Jo, men jag hjälpte bara Penelope till hennes klassrum” svarade jag, Mr. Johnson snörpte på munnen innan han stängde dörren igen. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag började gå bort mot Ryan, Nolan och Mitch som väntade tålmodigt på mig.

   ”Vem var det där?” frågade Ryan. "Nicki Minaj lillasyster?" de andra skrattade genast högt innan han nickade bakom mig mot platsen där jag stått.

   ”Hon heter Penelope och hon är ny här” svarade jag roat och satte kepsen på huvudet för att undangömma lite utav min ostylade frisyr, som sagt hade jag glömt att ställa klockan och vaknat tjugo minuter innan jag behövde gå och kom då försent till första lektionen. Tjejen hade definitivt en unik stil på kläderna och två stora, hypnotiska bruna bambi ögon och att döma utav den lilla konversationen jag hade med henne verkade hon som en jävligt trevlig person. 

   ”Men kom nu innan Mrs. Hayley får ännu ett panik anfall utav vår frånvaro” sa Mitch och vi alla skrattade högt, Ryan började genast efterliknade hur Mrs. Hayley alltid blev blekare och ögonen gick i kors när vi knackade på dörren tjugo minuter försent till hennes lektioner.

heheheh, såg att jag inte hade lagt upp prologen i den här kategorin så nu lägger jag upp den... (31:a Mars 2013)