”Han kan inte mena allvar?” Elisabeth skrattade men Victoria ryckte på axlarna. 

   ”Du vet hur Avan är, man vet aldrig om han är allvarlig eller inte” svarade hon och jag suckade högt och frustrerat. Den här är inte min morgon...

Justins Perspektiv. 

   Hela natten hade tjejens röst ekat i mitt huvud, hur de höga tonerna klingat, känslorna bakom orden och gåshuden enbart fortsatte att resa sig. Jag behövde veta vem det var... så hon kunde sjunga för mig natt och dag. Så jag kunde visa henne för världen, alla borde få nöjet att höra henne sjunga. Jag behövde verkligen veta så jag kunde återfå mitt fokus, jag hade redan rankat genom alla artisterna som fanns i skolan och fann ingen som hade den rösten. Därefter gick jag vidare till de andra linjerna och de första var modellerna men enligt Ariel så var det ingen modell som kunde sjunga. 

   Djupt nedsjunken i tankar gick jag tillbaka till mitt bord där Lil Za, Alfredo samt Cody satt, Za’s blick hade inte flyttats från mig sedan jag reste min rumpa från bänken men jag var för borta i tankarna för att bry mig. Frånvarande sjönk jag ner framför min frukost. Za harklade sig tillslut och med ett ryck såg jag upp för att se hans förvånade och frågande ansikte. 

   ”Vad?” utbrast jag. 

   ”Ehm... så du och... världens sexigaste kvinna är vänner?” frågade han och la gaffeln ner på bordet. Jag himlade smått på ögonen åt honom men log snett innan jag viftade avfärdande med handen. 

   ”Lägg inte för mycket vikt i det, bro. Det är ingenting, jag frågade henne en fråga bara” svarade jag och han höjde lite på ena ögonbrynet, Alfredo och Cody hade nu också vänt sin uppmärksamhet mot vår konversation men jag ignorerade dem alla. 

   ”Jaha, vad då för fråga?” fortsatte Za, det var uppenbart att han inte trodde på mig. 

   ”Vi har historia tillsammans” svarade jag, vilket var sant samt några fler lektioner då skolan blandade mellan linjerna under de ‘vanliga’ lektionen medan under ‘expertis’ så var det strikt efter vad du gjorde. Killarna skakade på huvudet medan jag fortsatte ignorera dem och återgick till mina sjungande tankar. Jag hade inte berättat för någon utav dem om vad jag hade hört kvällen innan, jag vet inte om jag ville heller. Inte än i alla fall. 

   Jag skakade smått på huvudet åt mig själv, jag började låta som Joe Jonas i Camp Rock när hade letade genom hela lägret efter Demi Lovato som var mitt framför näsan på honom hela tiden. Tänk om det var så med mig också, tänk om tjejen är den jag minst anar, tänk om hon sitter en meter från mig nu och jag vet bara inte om det. Genast lyfte jag blicken från min tallrik och skannade rummet på tjejer, jag såg Ariel tillsammans med Victoria, Elisabeth och Avan i ena hörnet. Ariel såg helt chockerad på Avan som reste sig och gick iväg, genast undrade jag var det kunde ha varit han sagt. 

   Jag lät min blick vila på Ariel för ett ögonblick till, hon var verkligen allt. Sexig, vacker, ambitiös, vänlig. Hennes röda hår flög över hennes axel när hon snabbt vände huvudet mot Victoria igen som log roat. Vart kan hon vara? 

   ”...inlämningen är imorgon, glöm inte det!” Mr. Trent försökte höras över gnissladet utav stolarna när hela klassen reste sig för att lämna klassrummet, lyckligtvis för mig hade jag redan uppgiften klar och behövde inte slita håret hela natten. Ariel var den första ut genom dörren och gick imponerande fort i de höga klackarna hon bar som fick hennes smala ben att se mil långa. Vilket de flesta manliga varelserna i korridoren märkte och tillslut kunde man bara se killarnas nackar då deras blickar var fastklistrade på hennes figur som försvann runt hörnet. 

   ”Detta må vara en coolare skola än vanliga, men det suger fortfarande” Zayn kom upp bredvid mig med sin dator och papper i famnen. Jag flinade roat men nickade instämmande. 

   ”Skola är aldrig rolig, oavsett vart man än är någonstans” han andades ut och log sedan stort då hans flickvän Perrie Edwards - från Little Mix - sedan ett år tillbaka som nu också var hans fästmö kom gåendes mot oss i korridoren. Jag sa ett snabbt hejdå till honom innan han totalt försvann in i sin bubbla tillsammans med Perrie. 

   Under lektionens gång hade jag gjort upp med mig själv, jag skulle gå tillbaka till studion. Bara i fall att hon kanske återvände för att sjunga igen, men denna gången skulle jag vara snabb nog att fånga henne. Med en suck låste jag upp dörren för att sedan slänga mina saker på sängen innan jag gick fram till skrivbordet. Flera hundra papper med låttexter låg utspridda över trät. 

   Under mitt år här skulle jag först och främst fokusera på mitt nya album som jag redan innan visste vad de skulle heta - Believe. Något som jag var väldigt passionerad i att få mina fans att göra, tro. På vare sig i dig själv, i sina drömmar eller någon annan. Scooter hade tyckt att detta var en perfekt chans att få komma bort, kunna fokusera på det viktiga - musiken - och slippa all press och paparazzis för ett tag. Vilket jag var otroligt tacksam för, det är svårt att finna plaster där jag kan gå ostört idag. Det händer, men inte ofta. 

   Jag såg ner på min armbandsur och såg att klockan tickade vidare mot att slå fem, jag suckade och gnuggade mig i ögonen. Jag blinkade trött, den sömnlösa natten började nu göra sin verkan. Men jag var fast besluten att hålla mig vaken, jag behövde veta vem det var. 

Ariels Perspektiv. 

   Jag skyndade mig ut ur klassrummet, jag ville fort komma tillbaka till mitt rum. Känna tryggheten mellan de fyra väggarna i mitt rum. Justin var på jakt. Han var på jakt efter rösten och detta var inte en bra situation alls för mig, han kunde inte få reda på det. Ingen kunde. Vad skulle de säga då? 

   Jag föll med ryggen först ner i min säng och kände hur håret spred ut sig över täcket. Inlämnings uppgiften till imorgon var jag redan klar med så den hade jag redan tagit bort från mitt spindelväv utav uppgifter jag hade att göra. Snart skulle jag få en massa andra jobb att ta tag i, inte bara skoluppgifter. Vilket... oroade mig något. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna balansera de olika inte liven, men liven jag levde. Det här i skolan och det ute i världen. 

   ’Kom ihåg att inte arbeta ihjäl dig Ariel. En skola har mycket mer att erbjuda än bara läxor. Du får chansen att träffa nya människor, till och med skaffa nya vänner att skapa minnen med för livet.’ Lewis ord ekade i mitt huvud, jag ville verkligen leva efter dem. Jag ville inte göra honom besviken men jag visste inte om det han sagt kunde vara en möjlighet. Tara var mycket sträng och ville inget annat än jag att jag skulle lyckas här i världen. Att jag skulle se ut det bästa jag kunde och jobba det bästa jag kunde uppnå. Hon ville att jag skulle vara bäst helt enkelt, vilket jag också blivit tillslut. 

   Jag suckade och slöt ögonen för ett ögonblick, jag skulle möta Victoria, Elisabeth och Avan senare för middag innan vi tänkte gå ner till stranden och utforska lite. 

   ”De få gånger jag faktiskt få vara på en strand är för fotograferingar” sa jag till vem än som lyssnade medan jag såg ut över vattnet. Det var en otrolig känsla att kunna få kila ner fötterna i sanden, se ut över de magiska vattnet och känna vinden i ansiktet. Solen var på väg att nudda vattenytan och kastade vackra färger över himlen, orange, rosa, lila. Ljudet utav de små vågorna som slog in på stranden fyllde mina öron samtidigt som vi gick längst vattnet bort mot den höga bryggan. Det var en underbar kväll men inte en människa så långt ögat kunde nå, vilket var annorlunda. Fast det var ett bra annorlunda. Omväxlande. 

   Det mörka trät kändes starkt och bastant under mig medan vi gick bort mot den andra änden, jag hade mina Jimmy Cho i ena handen och min klännings kant i den andra. Jag slöt ögonen för ett ögonblick medan vi gick, tillät mig enbart att känna vinden mot ansiktet och ljudet i öronen. Glömde stressen utav läxorna, jobben som snart landade på mitt skrivbord och chansen att Justin kanske lyckades klura ut att det var jag som var ‘rösten’. 

   Vi nådde änden och jag korsade armarna på räcket och lutade mig över så jag kunde se ner på vågorna som bröt mot de kraftiga pålarna som sträckte sig ner till botten utav havet. Jag antar att jag inte kunde gå tillbaka nu, inte om det betydde att jag kunde bli upptäckt. Det skulle inte fungera. Jag drog ledsamt på munnen och höjde blicken mot horisonten. Bye bye baby, bye bye...

jaha, så Justin är på 'jakt'... hm... hur tror ni det kommer gå för honom? kommer Ariel kunna hålla sitt löfte till sig själv? hur tror ni det fortsätter? 

era kommentarer gör mig så otroligt glad! SÅ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   Dörren slog igen och jag släppte taget så mina axlar hängde. Herregud, vem trodde att gången skulle leda till den största popstjärnan idag - Justin Bieber? Tillbaka blickar på hans muskulösa överkropp kom upp i mitt huvud men jag skakade genast bort dem. Sluta larva dig! 

   Först nu kände jag hur trött jag egentligen var och började genast strippa ner från mina kläder innan jag klädde mig i mitt nattlinne från Victoria Secret. Även sovandes skulle jag se perfekt ut. Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och släckte sedan ner rummet samt såg till att dörren var låst innan jag kröp ner under mitt täcke. Den här skolan skulle nog bli allt annat än jag förväntat mig.

Ariels Perspektiv. 

   Jag drog in ett andetag och öppnade ögonen igen, ett leende som endast spreds över mitt ansikte vid enbart sådana här tillfällen dök upp. Inget gjorde mig så lugn eller glad som att få släppa loss och sjunga för glatta livet. Jag älskade det verkligen och jag önskade att jag kunde göra något med det men jag visste att det var omöjligt. Taras ord ekade alltid i mitt bakhuvud. 

   Min fridfulla bubbla spräcktes när jag hörde hur dörren intill studion slogs mot väggen och en kall kår ven genast genom mig. Utan en andra tanke dök jag ner på golvet, utom synhåll för vem den än var som trädde in i rummet. Panikslaget kröp jag bort mot en utav skärmarna i rummet och satte mig bakom den. Ingen kunde veta... Lewis var den enda, dock tror jag att Victoria och Avan misstänkte men hade inte sagt något. 

   Jag hörde hur glasdörren öppnades och jag höll genast andan i rädsla av att bli upptäckt. Jag kikade ner på min klocka, klockan var snart fem i halv elva. Paniken steg genast inom mig och jag ville endast att personen skulle lämna så jag kunde krypa ut och sedan springa likt vinden bort till hissarna och bort till mitt rum innan vakterna tog mig. Till min lycka stängdes dörren igen och fotstegen försvann bortåt, fort hoppade jag upp på benen igen och sprang så fort jag kunde bort mot hissen. Den plingade till på min våning och jag började genast gå bort min dörr, jag kastade en blick bakåt för att se om någon vakt befann sig i denna korridor när jag kolliderade med en stenhård bröstkorg. Skrämt andades jag in och tog ett steg bakåt, nervöst kikade jag upp för att se Gregs höjda ögonbryn och sneda leenden. 

   ”Du vet lika mycket som jag att du inte har haft ett arbete ikväll, så vad gör du ute nu Ariel?” frågade han och jag svalde. 

   ”Jag behövde kolla en grej men jag är på väg till mitt rum nu” skyndade jag mig att säga och pekade bortåt i min korridor innan jag log mitt speciella leenden som jag många gånger använt på honom för att slippa trubbel. Precis som vanligt fungerade det utan tvekan. Han suckade lågt. 

   ”Okej, gå raka vägen till ditt rum och stanna där” jag nickade genast ivrigt och lämnade honom bakom mig. 

   ”Godnatt Greg!” ropade jag till honom och hörde hur han svarade ett lågt godnatt tillsammans med en skratt. Fort och en aning klumpigt fick jag upp dörren och snubblade in, jag andades häftigt ut och sjönk ner på golvet. Det var nära ögat! Jag satt ett ögonblick på golvet för att samla mig innan jag tog mig upp på benen och fick av mig mina Prada klackar. Jag tog mig till badrummet för att ta en snabb dusch så jag slapp på morgonen därpå. Med vattnet hamrandes ner på mitt ansikte stod jag och bara lät vattnet skölja över mig. Dit kan jag inte gå till mer... får vänta ett tag. Kanske personen glömde vad den hörde eller inte brydde sig.

*

Något frånvarande stod jag framför spegeln medan jag smått snurrade på kroppen fram och tillbaka, jag var klädd i en blå blommig klänning tillsammans med ett par hudfärgade Dolce & Gabbana klackar och mitt hår i mjuka lockar. Jag nickade sedan godkännande åt mig själv innan jag vände på klacken och gick ut ur garderoben, jag samlade ihop mina papper och stoppade ner min MacBook i min handväska. 

   Jag såg till att min dörr var låst innan jag gick bort mot hissen för att sedan åka ner för frukost, jag skickade iväg ett sms till Victoria där jag undrade vart hon höll hus. 

   Från Victoria: 

   ”Är nere i matsalen redan, är du på väg? <3” 

   Jag skickade iväg ett snabbt svar om att jag var i hissen innan den plingade till och jag steg ur. Mina klackar ekade mot det slipade stengolvet medan jag gick bort mot matsalen som man hörde var uppåt full. Jag sköt upp ena dörren och höjde huvudet lite, jag gick med självsäkra steg som jag ofta använde på runway men även var användbara vid andra tillfällen. Jag såg Victoria tillsammans med Avan och Elisabeth vid ett bord längre bort och gick mot det. 

   Jag skådade Justin vid ett litet bord - sittandes tillsammans med sina vänner - dock verkade han inte fokusera på deras konversation då hans blick var både frånvarande och fundersam. Undra vad han tänkte så hårt på? Frågade jag mig själv innan jag vände bort blicken och tog de sista stegen framtill bordet. Jag log mot mina kära vänner och ställde ner min väska på golvet vid mina fötter. 

   ”Vad är det för frukost?” frågade jag och såg på deras brickor som var fyllda med lite allt möjligt. 

   ”Allt!” svarade Victoria med glittrande ögon. Oj då, någon var hungrig denna morgon. Jag flinade roat innan jag reste på mig för att hämta lite frukost åt mig själv. Jag såg ner på alternativen tills jag bestämde mig för en skål yoghurt, jag tog åt mig en vit skål samt en stor sked. Jag rundade ena bänken och tog mig bort mot de olika yoghurt smakerna, jag grep tag i ett paket med vanilj yoghurt och hällde ner i min skål. Jag gick vidare till tillbehören och drog fundersamt på munnen. 

   ”Du Ariel?” jag vände skrämt upp blicken för att se Justin ståendes bredvid mig, ryggen lutad mot bänken så han kunde se ut över matsalen. 

   ”Åh, hej Justin” sa jag med ett litet leende innan jag vände min uppmärksamhet mot müslin igen. Jag tog en skopa med müsli som var blandat med jordgubb samt blåbär. 

   ”Jo, jag undrade bara. Vet du om någon utav modellerna kan sjunga?” frågade han, hans fråga fick mitt inre att genast frysa till is och jag stelnade upp i min rörelse. ”är du okej?” Justins röst fick mig att ryckas till verkligheten och jag skickade honom ett stressat leende. 

   ”Absolut, förlåt” svarade jag och skakade smått på huvudet. ”vad frågade du igen?” 

   ”Om du visste om några utav modellerna kunde sjunga? Riktigt bra?” upprepade han, jag svalde och låtsades tänka efter medan jag försökte att inte visa paniken som steg inom mig. Det var Justin! Igår! I studion! Det var Justin som hörde mig sjunga. Oh man... 

   ”Nej tyvärr. Jag har ingen aning, jag vet att Victoria kan sjunga lite smått men det är inte något hon brukar göra ofta. Det är mest för att hon tycker det är kul” svarade jag och han nickade förstående. ”varför undrar du?” 

   Han ryckte på axlarna. ”jag bara undrade, nyfiken” han gav mig ett leende och jag log snett tillbaka mot honom. 

   ”Försöker du gräva fram en ny talang eller?” skämtade jag, ivrig att få reda på vad han tänkte göra med informationen som han hade. 

   ”Om jag hittar tjejen som sjöng kommer jag definitivt skrika högt att jag funnit en talang, hon var helt otrolig” svarade han, en liten låga utav glädje brann inom mig men som fort släcktes när jag registrerade allt han sagt. Skrik högt? Nej, det kunde han inte göra. Jag log. 

   ”Får vi ju hålla tummarna att du hittar henne då” han log och nickade. ”vi ses” vi tog skilda vägar tillbaka till våra respektive vänner och jag föll ner med en suck på bänken bredvid Elisabeth. Jag ställde skålen framför mig men jag hade på vägen tillbaka börjat tappa aptiten. Känslan utav att jag kände mig iakttagen växte inom mig, jag lyfte blicken för att se Avan och Victorias undrande och intensiva blickar. 

   ”Vad är det?” frågade jag tillslut och grep tag i skeden. Avan gjorde en min som klart och tydligt sa ‘vaddå-vad-är-det?’ medan Victoria himlade med ögonen. 

   ”Ehm... tja, jag vet inte. Kanske vad du just gjorde med världens största popstjärna Justin Bieber?” frågade hon med ironisk stämma, nu var det min tur att rulla på ögonen. 

   ”Inget, han frågade mig en fråga bara” svarade jag och riktade min fokus till min frukostskål, nu tacksam att jag hade den framför mig.  

   ”Oh, så ni är vänner?” frågade Avan, jag suckade uppgivet och lät axlarna falla. Dem skulle aldrig släppa detta, aldrig. 

   ”Nej, det här är andra gången jag har pratat med honom. Det är ingen stor grej, släpp det bara” jag var ivrig att få dem att släppa Justin, jag behövde inte deras utfrågningar om precis allt. 

   ”Du, det där tror jag så mycket jag vill på. Kom igen, erkänn” fortsatte Avan uppspelt. 

   ”Erkänn vad?” frågade jag och såg trött på honom. 

   ”Att du äntligen lät en kille få komma innanför de där tjusiga, kanske till och med en aning slampiga underkläderna jag vet du bär, men för vem? Ingen? Men jag ser att vi funnit svaret och det är ingen mindre än Justin Bieber. Hm, bra val Ariel. Jag är stolt över dig. Nu säg, är hans kuk lika stor som alla tror?” jag ryggade genast äcklat bort och skakade på huvudet medan jag hörde hur Elisabeth och Victoria skrattade. 

   ”Avan sluta. Han... ingen kille har kommit innanför min underkläder, ännu mindre Justin. Så jag kan inte svara på din... otroligt opassande fråga, du får väl gå fram och fråga själv. Slår vad om att du kommer bli himla populär hos honom då” Avan satt och grubblade för ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. 

   ”Men om inget har hänt när den här terminen är slut så kommer jag fasen tvinga ner dig till den där strip klubben i New York du vet. Mm precis, där kan du få dig en riktig upplevelse med Rico. Han gör allt och lite till. Lovar dig, babe. Du kommer älska det!” med en blinkning ställde han sig upp och svingade sin märkesväska över ena axeln innan han lämnade oss för att slänga sina rester i papperskorgen och lämna in disken. Jag såg med öppen mun efter honom innan jag vände mig om mot tjejerna igen. 

   ”Han kan inte mena allvar?” Elisabeth skrattade men Victoria ryckte på axlarna. 

   ”Du vet hur Avan är, man vet aldrig om han är allvarlig eller inte” svarade hon och jag suckade högt och frustrerat. Den här är inte min morgon...

hahahhaa, okej... är det bara jag som totalt älskar Avan? vart är han? vart är min gay bästa vän? ge mig honom! XP meeeeen, så. det var Ariel i alla fall o hon vet nu att det var Justin. hur tror ni detta kommer gå? 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.  

   En hel vecka hade gått och det kändes mer som en månad. De hade mjuk startat men lektionerna verkade ändå ta på mina krafter, att sitta stilla så mycket som vi gjorde under dagen var ovanligt för mig. Vilket gjorde mig något rastlös men jag hade ‘expertis’ lektionerna att se fram emot. De andra lektionerna var mindre roliga men jag var precis lika målmedveten om att göra bra ifrån mig i dem med. På fredag eftermiddagen hade de informerat att i framtiden kunde man visa färdiga verk i aulan då vi alla skulle samlas där vid 6 tiden efter maten, dock visades inget den här veckan. Jag tyckte det lät hur kul som helst. 

   ”Ska du verkligen inte äta någonting?” frågade Victoria och jag skakade på huvudet. Matsalen kryllade utav människor och ljudnivån var upp till taket. Det var härligt att omges med så många människor i sin egen ålder, som dessutom visste vad du gick genom. Vad världen krävde utav dig och att det inte alltid var lika lätt att förfölja de kraven till perfektion. 

   ”Jag åt frukost och dessutom så tycker Tara...” jag valde att inte avsluta den meningen utan ryckte smått på axlarna, Victoria visste mycket väl vad jag menade och behövde inte höra vad Tara hade sagt innan jag åkte. Dock himlade hon med ögonen och Avan skakade på huvudet bredvid henne. 

   ”Du behöver äta Ariel, plus du är inte ens i närheten utav att bli tjock. Det finns inte ett enda gram fett på din kropp. Du kommer behöva energin om du ska orka genom skoldagarna” Avan hade sina stunder där han kunde gå ifrån sin skämtsamma attityd och bli förvånansvärt stöttande och djupt. Det här var en utav de ögonblicken han valde att vara seriös istället, vilket var till min nackdel då de formade en enad front mot mig. 

   ”Jag klarar mig” var mitt standard svar till deras motargument vilket fick de båda att sucka men de visste att det inte fanns något som kunde få mig att äta eller gå emot Taras order. Hennes ord var lag ungefär och de visste de mycket väl.

   ”Kom inte och klaga till mig när du dör av svält!” utbrast Victoria innan hon häftigt reste på sig och lämnade bordet. Med både förvånad och förtvivlad blick såg jag efter henne, snart kände jag hur tårarna började närma sig. Jag riktade genast ner blicken i bordet istället och hörde hur Avan suckade på andra sidan bordet innan hans hand grep tag i min. 

   ”Du vet att hon bara är rädd för din skull” försäkrade han. ”vi är oroliga Ariel, när Tara tvingar dig att gå genom de här perioderna. De är inte nyttiga för dig, du mår inte bra” 

   ”Jag mår bra, det är ingen fara med mig” svarade jag endast. Tara hade sina perioder där hon endast fann fel i mig, denna var en sådan. Hon tyckte jag hade börjat få hull på magen och drog genast ner på maten och ökade på träningen. Men jag hade gått genom så många perioder att jag hade tappat räkningen och jag klarade mig alltid. Jag mådde fint. Jag ville ha dem, utan dem kom inte perfektion. 

   ”Du ser inte dig själv som vi gör Ariel. Du är långt ifrån bra när det blir som värst” 

*

Osäkert gick jag längst korridoren och bort mot Victorias dörr, jag stod utanför ett ögonblick medan jag debatterade med mig själv om jag borde knacka eller inte. Det var inte på grund utav att jag var arg eller något för igår, det var mer om hon fortfarande var arg på mig. Tillslut drog jag in ett djupt andetag och knackade på dörren. 

   Jag hade vakna tidigt denna söndag morgon och kunde inte somna om, vid brist på annat att göra kände jag för att springa någon mil på löpbandet. Jag behövde det dessutom. Låset rasslade till i dörren och jag tog ett kort steg bakåt innan den öppnades och en nyvaken Victoria stod framför mig. 

   ”Sov du? Jag är ledsen” skyndade jag mig att säga. ”jag tänkte bara... men strunt i det, gå och lägg dig igen” jag började backa medan jag pratade men stoppades när Victoria grep tag i min arm och drog in mig i rummet. Hennes var exakt likadant som mitt minus fönstret och hennes rum var dekorerat i lila, brunt och vitt. Alla rum hade tre standardfärg som varierade mellan rummen, Avan hade gredelin, mörkblått och grått. 

   ”Ariel, sluta bete dig som att vi inte har varit vänner sedan innan stenåldern” sa Victoria och himlade med ögonen åt mig. ”jag är inte arg eller var arg på dig, jag är bara orolig” jag nickade förstående med blicken i golvet. ”du vet vad jag tycker när Tara får dig att... skära ner på allt som är bra för dig” 

   Jag ryckte hopplöst på armarna. ”jag vet det, men vad ska jag göra? Det finns inget jag kan göra, dessutom-” 

   ”Nej, våga inte säga att hon har rätt Ariel!” utbrast hon och avbröt mig mitt i meningen. Aning skrämt tystnade jag, höga toner skrämde mig alltid. De hade använts för mycket på mig genom åren. Victoria såg min reaktion och suckade innan hon drog in mig i en kram. 

   ”Tänkte du gå bort till gymmet?” jag nickade i hennes famn. ”fem minuter sedan är jag klar” tålmodigt satt jag på sängkanten medan Victoria bytte om till ett par tighta shorts som mer liknade ett par boxer trosor samt en lila short bh och på fötterna ett par svarta löparskor med lila detaljer. Hon fyllde en flaska med vatten och slängde en liten handduk över axeln. 

   ”Då går vi” sa hon med ett leende och tillsammans gick vi bort till gymmet som var på samma våning som vår. Min hästsvans svängde med i mina steg när vi gick och jag pillade försiktigt på min krok till vattenflaskan medan jag lyssnade på Victoria. ”Avan borde verkligen börja följa med oss till gymmet, om det är någon som börjar bli tjock så är det han” jag fnittrade och såg mig diskret omkring, om Avan hade varit här hade vi både behövt springa för våra liv. Då både han och vi visste att hans var långt ifrån att få en kulmage, precis som de flesta killarna i hans ålder var de mycket fixerade vid sina kroppar. Sexpack skulle hela bunten ha, vilket Avan hade. Snygga sådana också. 

   Vi nådde gymmet som var gigantiskt, det fanns minst 3 exemplar utav varje maskin tillgängliga och säkert 15 löpband och lika många spinning cyklar. Väggen längst bort i rummet var helt täckt utav glas och vette ut över skolans baksida. 

   Tillsammans passerade vi alla maskiner och klockan var på tok för tidigt för att någon annan skulle ha orkat sig upp så gymmet var tomt. Jag la handduken sidan om skärmen och ställde vattenflaskan i behållaren innan jag startade löpbandet. De började rulla och jag grep tag i handtagen innan jag placerade fötterna på, det var alltid lite vingligt i början innan man hann anpassa sig till farten. Min blick svepte över utsikten, gräsytor, bänkar, en grillplats, skog med annat hade satts ut för oss elever att umgås vid. 

   ”Så, har Tara gett dig några jobb att göra utanför skolan än?” frågade Victoria bredvid mig, även fast farten vi höll var hög så lyckades vi ändå hålla konversationer utan problem. Min kondition var näst intill perfekt och jag tänkte inte förlora den. 

   ”Inte än, hon sa att de kommer minska något eftersom hon vill att jag ska ha en utbildning men... jag vet inte” Victoria nickade bredvid mig, Victorias manager Denize var den raraste kvinnan men kunde också ta fram hård handskarna när de behövdes. Hon såg till att med jämna mellanrum se till att Victoria mådde bra och ibland följa med henne runt på jobb. Hon hade varit minst lika entusiastisk som Victoria vid nämnelsen utav Walk Of Fame precis som Victorias båda föräldrar. 

   Vi fortsatte spring medan vi såg hur dagen ljusnade ute. ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” Avans röst ekade genom rummet och jag vände genast på huvudet för att se honom komma gående, färdig klädd för dagen i ett par rutiga chinos tillsammans med en brun t-shirt och mörkgrå kavaj. 

   Jag stängde av löparbandet och klev av för att sedan gripa tag i min flaska och klunka innan jag lät handduken torka bort svetten ur min panna. 

   ”Min röv är så fast den kan bli och detta borde vara motivation hjärtat, inget annat” protesterade Victoria och klappade honom på kinden innan hon gick förbi honom, jag skrattade lågt innan jag slöt upp bredvid Avan som gick tillsammans med mig ut. 

   ”Feta kossa” viskade Avan bredvid mig, dock sa han det tillräckligt högt så han såg till att Victoria hörde. 

   ”Jag hörde det där!” utbrast hon och han tog sig för bröstet som för att säga ‘jag-har-ingen-aning-om-vad-du-pratar-om’. Jag skrattade åt dem båda, de larvades alltid med varandra men dessa kommentarer ledde aldrig till någon större fight. 

Justins Perspektiv. 

    ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” jag såg upp från det jag gjorde för att se Avan Jogia - tror jag han hette - gåendes genom gymmet bort mot löparbanden som jag visste två tjejer sprang på. Först nu såg jag att det var Ariel tillsammans med sin vän, Victoria. Jag flinade smått åt Avan. 

   Han hade rätt i en sak dock, synen hade varit något distraherande när vi först klev in i rummet men att de var feta eller äckliga höll jag inte med om. Jag sneglade mot Ariel som stängde av sitt band och klev av, jag hade endast sett henne i korridorerna och matsalen under veckans gång men vi hade inte pratat mer sedan incidenten i... väggen. Hon var inte direkt svår att missa med de röda håret, dessutom verkade alla alltid backa undan något när hon kom gåendes för att ge henne plats. Även fast detta stället var fyllt utav kändisar hade ändå några högre status än de andra, Ariel till exempel låg i toppen med fler. 

   Min blick följde dem medan de tog sig ut genom dörren och hörde hur Lil Za visslade lågt bredvid mig. ”jag må ha flickvän och allt, men Ariel... wow” jag flinade men nickade instämmande. Han var inte ensam om att ha en crush på henne, jag tror inte jag hörde en enda kille som inte pratade om henne de första dagarna. Att de antigen hade sett henne eller till och med delat en kort konversation. 

*

Onsdag, 23:e Januari. 

   Jag suckade frustrerat och drog en hand genom håret. Vart tog de vägen? Frågade jag mig själv och rotade runt på skrivbordet som stod uppskjutit mot väggen mittemot fönstret. Bordet var fyllt utav låttext papper men ingenstans kunde jag hitta de jag sökte efter. 

   Hade jag lämnat de i studion tro? Jag såg ner på armbandsuret och såg att jag hade en kvart innan de var meningen att det skulle vara släckt och tyst. Genast sprang jag ut i korridoren och bort mot musik avdelningen, förbi alla instrument och bort mot studiorna. Ett dussin låg längst bort i korridoren och var extremt ljudisolerade för att vi inte skulle besvära någon annan i deras skapande. Jag gick längst bort till studion jag befunnit mig i under dagen och sköt upp dörren som ledde mig intill ett litet utrymme innan jag stod framför dörren som skulle ta mig intill huvudrummet. Jag hann endast få upp en glipa innan jag stelnade till och lyssnade. Någon var här, någon sjöng. 

   ”... enough to let you go.

   And I’m already gone, I'm already gone

You can't make it feel right, When you know that it's wrong

I'm already gone, already gone, There's no moving on

So I'm already gone

   Ah already gone, already gone, already gone

Ah already gone, already gone, already gone”

   Tjejen var fantastik, otroligt. Hennes röst gav mig gåshud och jag spände armen som höll i dörrhandtaget. Vem var hon? Jag hade aldrig hört hennes röst förr, dock var hon som en blandning mellan alla de bästa sångerskorna. Mariah Carey, Whitney Houston, Christina Aguilera... Hennes röst som var så otroligt fylld utav känsla över orden hon sjöng. Vem var hon? 

   ”Remember all the things we wanted

Now all our memories, they're haunted

We were always meant to say goodbye”

   De fina tonerna tog slut och tystnad följde, nu otroligt nyfiken och ivrig på att se vem det var öppnade jag dörren helt och råkade försiktigt smälla dörren i väggen bredvid. Fort steg jag fram till mixerbordet där de hundra olika knapparna satt och såg mot fönstret som jag visste ledde intill båset men till min förvåning ekade det tomt. 

   Förvirrat rynkade jag pannan och gick bort till glasdörren, försiktigt öppnade jag och kikade in men det var tomt. Inte en människa syntes till. Vad i? Jag såg ner på min klocka igen för att se att endast fem minuter återstod innan vakterna skulle patrullera korridorerna och jag återvände till bordet. Med ett leende fann jag mina papper och skyndade mig ut ur studion. Hade jag inbillat mig?

nu fick ni en liten inblick i hur Ariel har det med sin manager... vill bara säga redan nu att jag vill inte att ni tar efter det jag skriver i vissa lägen. Tara kommer vara väldigt vulgär o elak. denna novell kommer inte vara lika inspirationell som den förra. KOM IHÅG DET! 

vad tyckte ni?? o slutet i studion? vem tror ni det var? Ariel eller någon annan tjej? vem vet? XP (I do, lol) KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:    Jag log och gick fram till den första väskan, en timme senare hade jag fått upp en liten del utav kläderna och i stort sett alla mina skor. Jag ställde in det sista paret med en suck och föll sedan trött mot bokhyllan innan jag sköt ifrån. Bokhyllan klickade till innan den sköt ifrån väggen en bit, jag stirrade storögt på den innan jag tog ett steg åt sidan för att se glipan mellan väggen och bokhyllans baksida. Vad i hela friden är detta? Ännu en garderob bakom? Försiktigt tog jag tag i kanten och sköt den utåt för att sedan bemöttas utav ett mörker. Jag drog in ett andetag och svalde. Okej, jag är något rädd nu. Jag sökte med händerna längst väggarna vid dörröppningen och fann till min lycka en knapp som jag tryckte in, utrymmet lyste upp. Vilket visade sig vara något helt annat en vad jag trodde.

 

Jag rös till när mina bara fötter kom i kontakt med den kalla stengolvet, jag satte upp fingertopparna med stenväggen innan jag lutade mig över kanten. Fortfarande tveksam om jag vågade gå ner för den runda trappan som skulle leda mig... Vart vet jag? Tillslut samlade jag på mig tillräckligt mycket mod och gick ner några steg, det svaga ljuset från lampan räckte inte långt och snart stod jag i total mörker. Jag svalde och gick några steg till innan jag kände att det inte fanns några fler steg att ta. 

   I blindo sökte jag med händerna framför mig tills jag kom i kontakt med ett slags handtag som stod lodrätt upp i luften, jag följde konturerna tills jag kom fram till att handtaget skulle dras neråt. Föremålet framför mig rasslade till innan den tryckte ifrån och en smal glipa öppnades, förvirrat såg jag på ljuset innan jag la mina handflator mot den kalla stenen och tryckte. Till min förvåning steg jag ut i en identisk garderob som min egen förutom att detta var en pojkes. Vart är jag?

Justins Perspektiv. 

   ”Skolan är hur cool som helst och ni ska se studiorna. Himmelriket” sa jag med ett skratt in i telefonen. Chaz och Ryan skrattade till på andra sidan luren. 

   ”Att lyssna på dig får mig att endast hata våran skola ännu mer” hörde jag Chaz säga och jag flinade roat. ”och jag du får dessutom titta på alla modeller som kommer gå runt i korridorerna. Ja, det står avundsjuk i min panna!” 

   ”De är på våningen över oss och jag tror jag fick syn på Ariel Madison, jag menar hon är inte svår att missa” berättade jag och genast hördes en flämtning. Chaz hade haft en crush på Ariel enda sedan jag kunde minnas, varje omslag eller poster som fanns på henne hade han. Hans crush var lite likadan som min crush på Beyoncé, helt äkta men troligtvis en fantasi som aldrig skulle bli verklig. 

   Jag hörde hur Chaz muttrade något ohörbart i bakgrunden medan Ryan skrattade. 

   ”Jaha, har du stött på Selena då?” frågade Ryan. Jag skakade på huvudet åt hans fråga i frustration. 

   ”Nej, jag har inte sett henne än. Jag vet inte ens om hon kommer börja, jag tror inte det... Vilket jag tycker är skönt” mitt och Selenas förhållande var underbart det första året, sedan satte verkligheten in. Tiden vi kunde spendera med varandra blev knapp och telefonsamtal räckte inte till för mig längre. Samt även hur många gånger jag försäkrade henne om att jag älskade henne mer en allt annat så hjälpte det inte hennes svartsjuka. Till vartenda bild jag tog med en annan kvinnlig varelse hade hon en åsikt om, det kunde vara ett fan, en annan kändis, en vän eller till och med en kvinnlig hund. Jag försökte stå ut för jag älskade henne verkligen som jag sa, det hela blev inte bättre när jag kom på henne med att hångla med någon annan kille. 

   Känslorna som jag visste börjat svalna försvann likt en blinkning och jag fann mig själv lättad. Hon gjorde det enkelt, jag kunde skylla på det hon gjort för att enklare bryta förhållandet med henne, men hon ville inte ge sig lika lätt. Hon påstod att hon behövde mig, att hon var full till och med ner drogad men jag trodde inte ett ord som kom ur hennes mun. 

   ”Jag försöker gå vidare som normalt, låtsas att hon inte finns och bara se vart detta leder mig. Jag har saknat själva grejen med att träffa kompisar varje dag när man går till skolan, läxor och annat kan ta sig där bak men...” 

   ”Förstår vad du menar, bro. Det kommer säkert gå bra” jag log och satte in nyckeln i dörren med de guldiga siffrorna det stod ‘113’ på och vred om. 

   ”Man kan ju hoppas, jag vet inte. Jag orkar faktiskt inte bry mig, hon är ett avslutat kapitel” jag stängde dörren om mig igen och låste innan jag tände de små lamporna som fanns i rummet, utanför fönstret var det nu mörkt och månen sken på himlen tillsammans med stjärnorna. Jag höjde armen och grep tag om kragen vid min nacke och drog tröjan över huvudet. 

   ”Ey, bro. Klockan är sent här, snart två...” vi sa våra hejdå innan jag la på och slängde telefonen på sängen innan jag gick mot garderoben för att lägga tillbaka mina använda kläder. Med tröjan i handen klev jag innanför dörröppningen och kastade en snabb blick uppåt innan jag såg ner för att lika snabbt se upp igen. Skrämt skrek jag till och hoppade bakåt. 

   ”VAD I?” utbrast jag när jag såg ingen mindre än Ariel Madison ståendes i min garderob. Hon hade skrikit till samtidigt och stod nu och andades häftigt. När mitt hjärta slog normalt igen och jag kunde andades såg jag på riktigt upp på henne. Hennes röda hår var uppsatt i en hög hästsvans på hennes huvud och de otroligt vackra bruna ögonen såg skrämt tillbaka på mig. Likt de flesta modellerna hade hon väldigt smala lemmar vilket fick henne att se lång ut även fast hon egentligen var väldigt kort. 

   ”H-Hur... Hur... Hur?” stammade jag ens, genast pekade hon bakom sig. 

   ”Jag vet inte vad det är men jag hittade den i väggen” sa hon vilket endast förvirrade mig ännu mer. Jag rynkade pannan och öppnade munnen för att fråga men hon hann före. ”jag packade upp mina skor och ställde in dem i bokhyllan” hon viftade med handen till min egen som nu stod utsvängd i rummet. ”jag var trött och lutade mig mot den, den klickade till och jag fann gången som sedan ledde mig ner hit” hon slog ut med armarna och vi blev ståendes tysta för ett ögonblick, jag såg hur hennes blick smått vandrade över mina nakna överkropp och jag kunde inte undgå att le snett. 

   ”Låt mig se” sa jag och la tröjan på den låga byrån i mitten av rummet innan jag gick fram till henne, hon backade genast in i väggen när jag närmade mig och jag log vänligt. Utrymmet var totalt becksvart förutom ett väldigt svagt sken som kom uppifrån. ”finns det en lampa här nere också?” hon ryckte på axlarna, jag sökte med händerna innan jag fann en knapp och tryckte. 

   En stentrappa ledde en uppåt och väggarna runt var täckt i likadan sten, jag tog några steg upp och kikade uppåt mot andra lampan för att se endast en vägg. ”ehm... Är du säker för jag ser ingen öppning?” frågade jag henne och såg neråt. Hon gick genast upp för trappan så vi stod på samma. 

   ”Ja, vart skulle jag annars kommit ifrån?” frågade hon. ”vart tog min dörr vägen?” jag kastade en blick på henne innan jag tog några till innan jag såg en glipa i väggen. Jag rynkade på pannan och kilade in fingrarna och försökte skjuta den åt ena hållet, till min förvåning rörde väggen på sig. Dock visade sig det sig att det endast var en slags lucka och inuti var ett litet rum. 

   ”Titta på det här då” sa jag och snart stod Ariel bredvid mig igen. 

   ”Vad är det här för ställe?” utbrast hon och jag log roat. 

   ”Du vet väl att skolan är byggd utifrån en gammal byggnad, jag gissar att vi ligger i den gamla änden. De som bodde här för flera hundra år sedan hade säkert mycket nytta för det här. Men jag tror inte att de vet om att det här finns annars hade de nog tagit på den när de byggde om” svarade jag och vände och vred på huvudet för att kunna se på alla väggarna. 

   ”Det står något inristat där” jag pekade mot väggen bakom henne och hon vred genast på huvudet innan vi båda lutade oss närmre för att se ‘Gertrud & Franz’  stå inristat i stenen. ”jag antar att de två bodde här, kanske var det dem som byggde det här. De finns säkert information att hitta på nätet” 

   ”Men vad gör vi med min dörr!?” utbrast hon efter ett tag när hon funderat över det jag sagt. Jag ryckte på axlarna innan jag gick hela vägen upp. 

   ”Det finns ett handtag här” sa jag innan jag drog ner det och hörde hur något stängdes under längre ner. 

   ”Ja och nu stängdes din dörr” hörde jag henne säga. ”jag antar att de inte kan vara öppna samtidigt” i nästa sekund gick hon förbi mig och in i sin garderob. Hon andades ut innan hon vände sig med ett bländande leende mot mig. 

   ”Jag tycker dock att vi borde komma överens om att inte använda den, jag vill inte behöva oroa mig över att du plötsligt står i min garderob” jag skrattade men skakade på huvudet. 

   ”Lugnt med mig, tror fortfarande att min hjärta försöker återhämta sig” svarade jag och hon skrattade smått. ”godnatt då” jag höjde handen i en vink innan jag strosade nerför trappan igen och drog ner ett identiskt handtag till det jag funnit där uppe innan jag hörde hur hennes dörr stängdes. Jag log och gick in i mitt rum innan jag tryckte tillbaka garderoben på sin plats. Intressant kväll. 

Ariels Perspektiv. 

   Dörren slog igen och jag släppte taget så mina axlar hängde. Herregud, vem trodde att gången skulle leda till den största popstjärnan idag - Justin Bieber? Tillbaka blickar på hans muskulösa överkropp kom upp i mitt huvud men jag skakade genast bort dem. Sluta larva dig! 

   Först nu kände jag hur trött jag egentligen var och började genast strippa ner från mina kläder innan jag klädde mig i mitt nattlinne från Victoria Secret. Även sovandes skulle jag se perfekt ut. Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och släckte sedan ner rummet samt såg till att dörren var låst innan jag kröp ner under mitt täcke. Den här skolan skulle nog bli allt annat än jag förväntat mig.

det var ju ett litet annorlunda första träff... hm... så det finns en hemlig gång i väggen mellan deras rum. vad tycker ni om det? några utav er lyckades gissa rätt, BRA JOBBAT! ;) för att slippa sådana kommentarer vill jag bara säga att - ja, Selena kommer ha en del i historien men nej, det är inte hon. jag försöker inte kopiera någons personlighet. jag hittar på egna. om Selena gör något 'elakt' eller så, så tro inte att jag hatar på henne. det är en del utav historien bara. okej, bra! 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”Det här kommer bli så grymt!” tjöt Victoria när vi rullade längst den långa allén ner mot grinden. Jag log upprymt, det skulle det verkligen. Jag hade aldrig upplevt annat än hemskolning, jag hade aldrig fått gå i ett klassrum fullt med andra personer i din ålder, jag hade aldrig behövt trängas i en cafeteria när alla skulle äta lunch samtidigt, jag hade aldrig fått uppleva alla de normala sakerna man gjorde under de åren man gick i skolan. För mig var det mer röda mattan, filmkameror, fotografer, kläder, smink, hårt arbetande. Men hey, inget mindre förväntades utav världens största modell - Ariel Madison.

 

   ”Ariel, du kan öppna ögonen nu. Vi står stadigt på marken” hörde jag Victoria säga innan jag kände hennes hand på min arm, jag andades häftigt ut innan jag sög in lika mycket luft igen. Att flyga var något jag hatade likt pesten, fasan över att befinna sig i luften och vara utom räddning om planet skulle störta skrämde vettet ur mig. Vilket verkligen var jobbigt eftersom jag flög så mycket, det var alltid något event jag skulle vara närvarande vid på andra sidan av landet eller någonstans i Europa eller Asien. De lättaste resorna var de långa, då lyckades jag nästan glömma vart jag befann mig och jag kunde slappna av. 

   Jag öppnade ögonen och möttes utav det dunkla ljuset från det lilla fönstret bredvid mig, Avan och Victoria var redan ute ur planet och jag reste mig hastigt innan jag grep tag i handtagen till min bruna handväska och tog mig till planets dörr. Min blick svepte genast över det enorma rummet som piloten parkerat planet i, ute stekte solen och man kunde se värme vågorna längst marken. 

   Välkommen till Los Angeles, tänkte jag för mig själv medan jag gick nerför trappan och ställde mig på det grå cementgolvet. Avan stod och fläktade sig med handen medan Victoria redan pratade i telefonen. 

   ”Hoppas ni hade en trevlig flygtur Ms. Madison” jag snurrade genast runt för att bemöttas av Richards leende ansikte - piloten som flugit mig enda sedan jag var liten. 

   ”Åh, Richard. Du vet vad jag tycker om flygturer, det spelar ingen roll hur skicklig du än är. Jag kommer alltid sticka klorna i stolsärmarna och be till Gud att jag överlever” svarade jag och han drog roat på läpparna. 

   ”Jag tycker dock att du borde lita på mig vid det här laget” påpekade han och jag ryckte på beklagande axlarna så en tjock hårslinga föll från min axel. 

   ”Det är luften och den gigantiska, metall fågeln jag inte litar på” han skrattade lågt innan han nickade och drog sig tillbaka. ”tills vi ses igen” 

   Jag anslöt mig till mina vänner som såg upp när jag närmade mig. ”den här delstaten kan suga min gigantiska kuk, helsike så varmt det är!” utbrast Avan och jag himlade med ögonen. Det var otroligt typiskt för Avan att även skryta om sig själv - speciellt när det kom till han absolut käraste ägodel. 

   ”Du, det här är tusen gånger bättre än snön vi har i New York” påpekade Victoria och la på luren innan hon la ner den i sin handväska. Jag nickade instämmande men viftade lite med handen när det började hetta i nacken. 

   ”Ja, men jag tycker inte om att svettas likt en fet man på ett löpband” jag skakade roat på huvudet åt honom medan han fortsatte att fläkta sig likt en vindling i ansiktet med handen. Ögonblick senare körde en svart stor bil in på området och stannade på sned framför oss, förardörren öppnades innan min livvakt sedan jag kunde minnas kom gående. Jag slog upp i ett stort leende, ännu en person jag kunde berätta allt för och kände mig tryggast med. 

   Greg besvarade mitt leende innan han öppnade dörren. ”tack så mycket, Greg. Allt gick bra på din resa?” han nickade med ett tunt leende. Greg hade åkt i förväg till Los Angeles för att inspektera skolan innan Tara gav mig tillåtelse att sätta foten i byggnaden. Väl sittandes i bilen fick vi vänta ett ögonblick till medan de packade de väskorna som fick plats i denna bil för att sedan packa resten i en annan. 

   ”Enligt broschyren så ligger skolan på en ö inte långt från fastlandet och det har byggts en bro så man kan ta sig fram och tillbaka” berättade Victoria medan hon letade runt bland alla de miljoner sakerna hon hade i handväskan. ’Jag har mitt liv här i’ som hon brukade säga varje gång jag påpekade det. Min väska var i jämförelse rena drömmen att hitta saker i, jag hade endast det jag skulle finna nödvändigt och det viktigaste sakerna i små fack så jag lätt kunde få upp dem. 

   ”Här är den!” utbrast hon glatt från sin plats mittemot mig och lutade sig tillbaka mot ryggstödet igen innan hon vecklade ut pappret. ”skolan har tillgång till pooler, gym, egna stränder, allrum bla bla bla... Oh! Alla elever får eget sovrum att sova i där de har ett eget badrum och garderob” hon såg med ett stort leende upp på oss och jag nickade gillande och en aning imponerat. ”ehm... Skoldagarna kommer se ut som de gör i normala skolor förutom de fåtal tillagda lektionerna som till exempel inom ditt expertis område etc” 

   ”Hey, Greggie! Sätt på AC:n” ropade Avan bredvid mig och använde sig utav det fula smeknamnet - som jag dessutom visste att Greg hatade vilket ledde till att jag försökte få Avan att sluta. Dock var det ‘mission impossible’ att få honom att sluta med något när han väl börjat. Jag himlade med ögonen. 

   ”Åh, vill du sluta kalla honom det! Han låter ju som en fem åring” klagade jag men Avan endast viftade bort min kommentar med handen så jag vände mig mot Victoria igen som inspekterade bilderna som fanns med i pappret. 

 

   Den maffiga skolan tornade upp sig framför oss och jag såg med stora ögonen på min omgivning, detta hade jag aldrig förväntat mig. Platsen såg ut som ett paradis, träden stod i fullblom samt buskarna, gräset grönskade och solen sken högt på himlen. Vi hade sett stranden när vi kört över bron med bilen samt en skylt där de stod ‘San Clemente’ på och mitt leende hade inte fallit sedan dess. Äntligen var vi här! 

   Några fåtal bilar stod parkerade på den stora parkeringen snett bakom skolan så att den låg något undangömd och inte var det första man såg. Den stora röda ek dörren syntes dock enda hit och jag ville ivrigt springa fram och slita upp den men behärskade mig. 

   ”Det är mycket finare än på bilderna” påpekade Victoria bredvid mig, jag pep ivrigt till och hoppade smått på stället. Hon gjorde snart detsamma och tillsammans stod vi en stund och enbart tjöt utav upphetsning. 

   ”Kan inte fatta att vi är här!” jag sprang fram och grep tag i en utav de upphöjda handtagen på en rullväska som jag genast började dra mot ingången, Victoria och Avan var snart vid min sida medan vi gick över de grå stenplattorna bort mot dörren. Mina ögon vidgades en aning när vi klev in och bemöttes utav den breda korridoren som var både lång och hög i tak, på sidorna stod stolar med jämna mellanrum samt stora krukor med växter. Inredningen var något gammal och påminde lite mer om ett stolts insida än en skola men jag ryckte glatt på axlarna, vi tog direkt åt höger där en slags reception stod. 

   ”Ariel Madison, Avan Jogia och Victoria Justice välkomna till Walk Of Fame” jag snurrade skrämt runt för att se en kvinna med det bredaste leendet jag någonsin sett stå med en skriv platta i famnen. Jag log osäkert mot henne - en aning förvånad över hennes hälsning. ”ni är några utav de få som har anlänt än, de som bor närmre kommer senare” förklarade hon innan hon rundade oss för att ta sig bakom den stora disken där hon genast satte igång med informationen. 

   ”Våningsplanen är indelade via kön, flickorna har de två översta och pojkarna har de två understa. En rundvandring samt mer ingående information kommer hållas senare ikväll klockan 8 i aulan där ni även får scheman över skoldagar, läggtider samt mattider. Allt klart?” frågade hon och såg upp på oss från datorn som hon under tiden knappat på. Jag nickade stumt och hon slog upp i ett snabbt leende. 

   ”Ska vi se, era rumsnycklar” hon rullade bakåt på sin skrivbordsstol för att sedan ta sig in i ett annat rum innan hon kom tillbaka med tre nycklar som satt på en varsin nyckelring med en bricka där ditt rumsnummer stod. Hon såg på dem och sedan datorn innan hon gav oss en respektive nyckel. 

   ”Hissarna ligger längre ner i korridoren, ha en bra dag” sa hon och jag stod förstelnad med min nyckel i handen för ett ögonblick, för förvånad för att röra på mig. Kvinnan hade talang, jag hade aldrig hört något prata så fort utan att snubbla på orden. Tillslut lyckades jag rycka mig själv ur dvalan jag lagt mig i och gick efter Avan och Victoria, flertal enorma öppningen ledde från korridoren och jag gissade att de alla ledde till olika klassrum eller andra umgängesplatser. 

   Det stod fyra hissar bredvid varandra, alla exakt identiska. Avan tryckte på en ‘uppåt’ knapp och hissen längst till höger plingade till när den landade på vår våning och vi tre klev in. Hissen hade speglar på alla de fyra väggarna och jag såg obekvämt ner i golvet för att undvika speglarna. Obehagliga minnen och sådana som jag aldrig riktigt skulle glömma dök upp i mitt huvud. Tänk inte på det, intalade jag mig själv. 

   ”Här gå jag av då bitches, slå en pling senare” Avan klev av på den andra våningen och vi åkte upp till den tredje där både jag och Victoria hade fått våra rum placerade. 

   ”Hm... Jag har rum 225” sa jag och såg på dörrsnumret närmast hissen. ”och det här är 250 och där är 248, så det måste vara hitåt. Vad har du för nummer?” frågade jag och vände mig mot Victoria som hade börjat titta på numren på andra sidan korridoren. 

   ”jag har 280, så det ligger hitåt” vi gav varandra ett brett leende och en kram innan vi skildes åt och jag gick neråt i korridoren. Dörr 225 visades sig ligga längst bort, några meter från det stora fönstret som vette ut över havet. Jag log och såg på vågorna för ett ögonblick innan jag vände mig om mot dörren och körde in nyckeln i låset och vred om. Försiktigt öppnade jag och såg fascinerat runt i rumme som var intrett i ljusblått och grått, rummet var hur vacker som helst. Den breda sängen stod mittemot dörren och fluffiga kuddar samt täcken täckte madrassen. Ljuset sken in från det avlånga fönstret på den vänstra vägen där två gulliga fåtöljer i samma grå färg som mattan på golvet stod. Jag tog ett kliv in och vände huvudet mot väggen precis bredvid dörren till vänster för att se en kort bokhylla och sedan en inbyggd tv ovanför. Med ett leende gick jag fram till sängkanten och lät fingertopparna smeka över det mjuka tyget. Jag släppte handtaget till min resväska och gick fram till fönstret som jag nu såg var nästan i höjd med golvet och visade mig den vackra utsikten över havet. 

   Två, vita ekdörrar var placerade bredvid varandra till höger om sängen och jag öppnade den längst in till hörnet för att se ett lagom stort badrum. En dusch, en toalett och ett handfat samt en liten byrå för toalettartiklar. Jag drog handen över det vackra kaklet och försökte få in den fina inredningen i huvudet. Jag stängde dörren efter mig innan jag grep tag i handtaget till den andra dörren, vilket ledde in till vad jag redan misstänkte - garderoben. 

   Jag vill inte låta bortskämd eller så men jag tvekade på att alla mina kläder skulle få plats här inne, mittemot dörren stod en hög bokhylla som det var meningen att alla mina skor skulle få plats i. Ännu en gång tvekade jag om det skulle bli möjligt. Jag får pressa, tänkte jag och gick längre in i rummet. I mitten stod ett parti med lådor och en lampa, jag tryckte till knappan och lampan sken upp rummet med sitt ljus. Till vänster om dörren täcktes väggen utav stänger där det redan hängde några galgar, likadant var det på väggen bredvid skohyllorna. En litet bord med en söt stol stod bredvid en både bred och hög spegel på den sista väggen. Jag andades in och log brett. Här skulle jag trivas. 

 

    ”... kom ihåg! Detta är som vilken annan skola som helst, det finns regler och regler är till för att följas. Om man inte har en vettig förklaring räknas den inte och ni får ta konsekvenserna. Med det sagt, välkomna hit och jag hoppas ni har ett bra år! Alla inriktningar samlas vid era olika stationer där ni delas in i grupper och tas runt i skolan samt får tilldelade papper. Lycka till” det ekade dovt när alla började resa sig och stolsdynorna slog upp mot ryggarna. Victoria reste sig bredvid mig och jag följde hennes exempel innan Avan gjorde samma sak och vi gick på en led efter de andra ut mot kanten. 

   Rektorn för skolan - Mr. Bingley - hade stått under säkert en halvtimme, 45 minuter och predikat om hur detta var en alldeles vanlig skola. Hur vi - även fast vi var kändisar - inte skulle få någon special behandling. Innan han gick vidare till att prata om vad som fanns tillgängligt för oss på vår fritid. 

   ”Vart var det modell inriktning skulle samlas?” frågade Victoria och snurrade runt på stället ett ögonblick medan hon sökte med blicken. 

   ”Precis utanför väl” svarade jag men fick det att låta som en fråga, hon nickade och tog ledningen ut ur den enorma aulan. En skytt med stora svarta där det stod ‘Modeller’ på syntes när vi klev ut, jag grep tag i Avans hand efter Victoria tagit min och vi knuffade oss lätt genom människorna och bort mot skylten. Det tog ett bra tag innan det började tunnas ut och kvinnan kunde tala med oss, hon delade upp gruppen i två enligt efter en lista och jag skildes från Victoria och Avan. 

   Jag hamnade bredvid Elisabeth Gillies och presenterade mig glatt. ”är inte detta stället fantastiskt?” frågade hon med ett leende. Jag nickade ivrigt. 

   ”Ska du bara fokusera på att modella?” frågade jag henne då jag visste att man kunde ta fler lektioner i andra områden än den man originellt sett skrevs in i. 

   ”Nej, jag tänkte se om jag kunde förbättra mina skådespelartalanger” svarade hon och jag nickade imponerat, även fast jag velat hade jag inte fått för Tara att försöka mig på något annat. Jag var inte tillräckligt bra för annat tyckte hon, jag kunde inte sjunga, jag kunde inte spela teater, jag kunde inte dansa, jag kunde inte måla, ingenting förutom att modella samt stå inför kameran med micken medan jag kastade frågor till någon annan. 

   Jag kastade en längtande blick bort mot de resterande artisterna bort vid deras station, enligt Lewis hade jag sjungit mer än jag pratat när jag var mindre. Dock var Tara alltid där för att sätta stopp på fantasierna om en sångkarriär eller något som innehöll annat än modell inriktat. 

   ’Du kan inte sjunga Ariel, så sluta genast upp med ljuden du för’ Taras ord ekade i mitt huvud och jag vände genast skamligt bort ögonen och riktade dem i golvet istället. Entrén utanför aulan var stor och placerad uppe på en balkong där det stod fåtal fåtölj liknande sittplatser för väntande. 

   ”Okej, då går vi!” sa kvinnan högt och vår grupp började röra på sig. Tillsammans med Elisabeth gick jag längre bak i gruppen och småpratade med henne, det visade sig att hon inte bara var trevlig utan även riktigt rolig också. Det var uppfriskande att kunna prata ledigt med någon som Tara inte hade bestämt sedan innan att man skulle bli vän med. 

   ”Såhär ser föreläsningssalarna ut, det här är en utav de större. Det finns mindre också” rummet påminde om en biosalong då stolarna gradvis höjdes tills de sista var i höjd med dörrarna. Längst ner stod en kateder och bakom satt en gigantisk skärm på väggen. Kvinnan fortsatte att visa oss matsalen som var i hopkopplad med cafeterian samt alla platser som räknats upp i broschyren. 

   Skolan var uppdelad så att sovrummen låg i på den vänstra flygen utav byggnaden medan matsal, ingång, allrum, klassrum och gymmet samt aulan vi befann oss i var i mitten och sedan på den högra flygen var de olika inriktningarna indelade i olika våningsplan. Dans på plan 1, musik på plan 2, modell på plan 3 och teater längst upp på plan 4. Byggnaden bestod totalt utav fem våningar då receptionen med annat låg på bottenvåningen där man trädde in i skolbyggnaden. 

   ”Vi tar trapporna!” utbrast kvinnan och ledde oss till en vacker trappavdelning, stora fönster som på dagarna säkert gjorde stället fräscht satt på väggarna vid trappräckena. Svart granit och vita väggar. Tjejernas klackar - även mina egna - ekade mot trappstegen när vi gick upp till den tredje våningen där hon visade oss modellernas korridor. Stora avsatser stack rakt ut ur väggarna där man kunde träna sin runway gång, våningen hade allt man kunde tänka sig en modell behövde. Här var platsen där alla våra ‘expertis’ lektioner - som de hette på schemat - skulle hålla till, våra dagar började halv tio på morgonen och slutade tidigast fyra på eftermiddagen sedan var det fri tid fram till middagen som var mellan sex och halv åtta efter det var det återigen fri tid. Korridorerna skulle sedan vara tomma klockan halv elva och det var dags för sömn, dock var det inte förbjudet att vara vaken på sitt rum senare om man höll sig tyst. 

   ”Då så, lyssna allihopa. Klockan är nu tio, ni har eran första skoldag i övermorgon så jag tycker ni alla går och lägger er nu. Försök ställa om klockan i kroppen och se till att sköta er” hon fick en kort applåd innan alla började gå i mindre grupper till sina rum. Elisabeth kvittrade bredvid mig och jag kunde inget annat än att spegla hennes humör. 

   ”Vilken våning?” frågade jag. 

   ”Högst upp” svarade hon och jag nickade. ”men vi ses imorgon antagligen” vi omfamnade varandra i en kram innan jag tog mig genom mittensektionen utav byggnaden och bort mot korridoren. På vägen märkte jag en enorm spegelvägg, jag rynkade först på pannan men valde att strunta i det tills jag såg ett handtag i väggen. 

   ”Det är ett klassrum” jag skrek skrämt till och snurrade häftigt runt för att se Kylie och Kendall Jenner. Jag tog mig för hjärtat och andades med ett skratt ut. De log ursäktande. 

   ”Herregud, så ni skrämde mig” sa jag. ”så det är ett klassrum?” Kendall nickade. 

   ”Speglar på den här sidan men fönster på den andra” svarade Kylie och jag nickade imponerat innan vi slogs följe till korridoren. Jag vinkade hejdå för att sedan på trötta fötter ta mig längst bort i korridoren och låsa upp min dörr. Jag andades lättat ut och slog ut i ett leende vid synen utav mitt rum. Jag älskade det verkligen. Jag klev ur mina skyhöga klackar och tände den lilla lampan på bordet mellan fåtöljerna samt den på nattduksbordet innan jag gick in i garderoben och tände den lampan också. Jag såg sedan runt på min alldeles tomma garderob förutom mina väskor som Greg tillsammans med personalen i skolan bärt upp under dagen. 

   Jag log och gick fram till den första väskan, en timme senare hade jag fått upp en liten del utav kläderna och i stort sett alla mina skor. Jag ställde in det sista paret med en suck och föll sedan trött mot bokhyllan innan jag sköt ifrån. Bokhyllan klickade till innan den sköt ifrån väggen en bit, jag stirrade storögt på den innan jag tog ett steg åt sidan för att se glipan mellan väggen och bokhyllans baksida. Vad i hela friden är detta? Ännu en garderob? Försiktigt tog jag tag i kanten och sköt den utåt för att sedan bemöttas utav ett mörker. Jag drog in ett andetag och svalde. Okej, jag är något rädd nu. Jag sökte med händerna längst väggarna vid dörröppningen och fann till min lycka en knapp som jag tryckte in, utrymmet lyste upp. Vilket visade sig vara något helt annat än vad jag trodde.

detta kapitel blev ju då tusen gånger längre än de förra. lite över 3000 ord! O.o shiiiiit. XP btw, San Clemente är inte en riktig ö utan en liten stat nere i Kalifornien. men jag behövde ett namn samt bilder från en plats o jag tyckte det var ett fint namn. hahahah. 

vad tror det ni det är hon hittar? vad tycker ni om skolan? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ ps. Justin kommer in i nästa kapitel. ;) yeeeaaah, the Biebs. ds. 

PUSS&KRAM. 

   ”Kom ihåg inga killar, inga fester, inga droger, ingen alkohol, inga distraktioner över huvud taget. Det är bra resultat och utbildning som gäller och du vet att jag får reda på allt” Taras isblå ögon såg stint in i mina och jag nickade lydigt till svars. 

   ”Självklart, jag ska inte svika dig” en liten skymt utav ett leende spelade på hennes läppar vid mitt svar innan hon klappade mig på huvudet. Jag log försiktigt innan hon lämnade rummet och ljudet utav hennes klackar försvann bort längst korridoren. 

   ”Så, vad hon egentligen menar är ‘inget skoj’” Victoria steg in genom min badrumsdörr och la armarna i kors över bröstet. Jag såg på henne och himlade med ögonen - hon skulle alltid se allt från det värsta hållet. 

   ”Vi ska till en skola trots allt” påpekade jag och nu var det hennes att himla med ögonen åt mig. 

   ”Ja! En skola fylld med snygga killar” utbrast hon slängde upp armarna i luften. Jag skrattade. 

   ”Det förvånar mig fortfarande att Tara låter oss vara vänner” sa jag medan jag skakade smått på huvudet. Tara - min mamma, samt min manager - har alltid varit noga med vem jag bekantade mig med och har alltid varit väldigt petig. Hon ansåg att livet även kuvades efter dem man omgav sig utav, var umgänget fel blev ens liv även fel. Jag antar att hon har till delvis rätt i det hon säger, men vad vet jag. 

   ”Åh, en bra modell har många ansikten kära du” svarade Victoria och viftade nonchalant med handen. Jag vände ryggen åt henne och drog igen dragkedjan på den sista utav de sju väskorna jag packat. En tjej behöver sin kläder och har man mycket kläder så har man. Jag andades ut och tog en sista titt i mitt rum som jag inte skulle se på en väldigt lång tid. Rummet var inte enormt men jag älskade det, från den zebramönstrade mattan på golvet till de guldiga tavlorna på väggarna. Två fönster var placerade på en vardera sida utav den 1,80 breda sängen som var fylld utav kuddar samt mitt älskade duntäcke. 

   Tills vi ses igen, tänkte jag och bar ner resväskan på golvet innan jag drog upp handtaget. Victoria fortsatte samtidigt att babbla bakom mig om alla killarna hon skulle träffa, därmed hennes crush - Dylan O’Brien från bland annat tv serien Teen Wolf. 

   Killar för mig var uteslutet, har alltid varit och kommer nog vara det fram tills Tara anser annat. Tara har från dag ett sagt att killar endast avleder en från vad som är viktigt - ens karriär, de är en distraktion och inte värdig ens tid och uppmärksamhet. Därför har jag varken dejtat eller umgåtts med en kille ännu mindre kysst en kille och här är jag 18 år gammal. Något mina vänner tycker är en ‘skam för den mänskliga rasen’ då de anser att jag är på tok för vacker jämför med mina erfarenheter. Dock känns det som jag redan har gjort allt genom deras historier, Victorias alla ’on’ och ‘off’ förhållandena medan- 

   ”What’s up, bitches!?” ja, när man talar om trollen. Avan, min andra bästa vän samt homosexuella vän och hans historier kan jag ju säga är något mindre tillfredsställande att lyssna på. Jag vet för mycket om Greg Henrick’s rumpa för min smak, jag hade gärna velat veta mindre. Men jag älskade mina båda vänner och jag var ändå glad att jag hade något slags manligt sällskap, Tara ansåg att eftersom Avan var gay så var han inget hot för mig. Det fanns ingen chans att vi skulle fatta tycke för varandra på det sättet och ‘distraktioner’ var då ute ur bilden. 

   ”Allt är bra” svarade jag med ett leende och omfamnade honom med armen som inte var utsträckt till min resväska. 

   ”Ja, förutom att hon är förbjuden att göra allt som innebär skoj” la Victoria till med armarna korslagda med en trött blick som klart och tydligt sa ‘jag-är-så-trött-på-den-här-skitsnacken’. 

   ”Nej, såg inte att häxan förbjudit dig från det fina köttet annars kallat män?” yes, mina bästa vänner kallar min mamma för en häxa bakom hennes rygg. Men de försäkrade mig om att det endast var för att hon alltid gav mig så mycket arbete och inget illa menat på det vistet. Dock var det något som sa att det var en lögn men jag skrattade ändå. 

   ”Vi ska till en skola hörni, vi kommer säkert få så mycket läxor att vi inte ens kommer hinna tänka på killar” sa jag och ställde väskan bredvid de andra. 

   ”Killar är alltid i mina tankar” sa de båda samtidigt innan de tjöt till och gav varandra en high five för att sedan skicka mig en menande blick.

   ”Okej, det där var lite läskigt” kommenterade jag och ignorerade deras blickar. 

   ”Åh kom igen Ari. Du måste ju vara så otroligt kåt att du spricker snart” mina kinder blossade genast upp vid Avans ord innan jag fort skakade på huvudet. 

   ”Men herregud, håll tyst” klagade jag och la en hand över ansiktet, Avan kunde vara så otroligt rak ibland. Han klippte inte försiktigt runt busken utan klippte tvärt av toppen för att komma till saken, vilket väldigt ofta gjorde mig generad eller chockad. Som i detta fall. Avan suckade trött.

   ”Någon dag önskar jag att det kommer någon som kan ta dig ut ur ditt pryda skal. Tja, i alla fall när det kommer till ord och handlingar. Att visa upp den magnifika kroppen du välsignats med har du minsann inga problem med. Jag menar guuuuurl, jag såg bilderna i den nya Vouge. Gud, jag skulle så gå straight för dig” jag himlade med ögonen åt honom men kunde inte undgå att le åt honom. Han log tillbaka innan de gick över till att se på mig likt oroliga föräldrar vilket fick mig att sucka trött åt dem. De hade många gånger försökt att para ihop mig med olika killar för att jag skulle bli av med min ‘läpp oskuld’ som de kallade det men jag hade aldrig haft tid att genomföra några utav deras planer. 

   ”Guys, bara släpp det” Avan suckade frustrerat medan Victoria skakade på huvudet. 

   ”Men lyssna, jag träffade en riktig hunk igår och tro mig jag försökte få honom för mig själv men han var så straight att han kunde få en präst att verka gay” insisterade Avan. 

   ”Nej tack Avan, jag vill inte ha dina rester” svarade jag och klappade hans kind, genast slog han bort den med ett irriterat ansiktsuttryck. 

   ”Han är inte mina rester. Jag önskade han var, du skulle ha sett hans röv i dem där jeansen... Unf” jag förvred mitt ansikte utav avsmak och var glad att Lewis kom till min räddning. 

   Lewis, min fadersfigur, min butler (även fast jag aldrig sett honom som en), min bästa vän. Han hade varit vid min sida under hela min uppväxt och jag skulle sakna honom mest utav allt. Men jag gladdes åt hans skull eftersom detta gav honom chansen till ledighet som han kunde spendera min sin släkt. Lewis var en änka efter hans fru gick gick bort i cancer och eftersom de aldrig hann skaffa barn vart han kvar tomhänt, utan egen familj. Lewis berättade att han alltid velat ha barn men efter kärleken i hans liv gick bort ville han inte gå vidare med någon annan kvinna för att uppfylla den önskan. Vilket ledde honom till det jobbet han hade idag, han sa alltid att jag var ‘dottern han aldrig fick’ och behandlade mig alltid som hans egen. Han och jag var tusen gånger närmre än jag och Tara men jag älskade dem både lika mycket i alla fall. 

   Tara har bara inte haft tid, hon är en hårt, arbetande kvinna med höga ambitioner. ‘Karriären är ditt allt Ariel’ som hon alltid brukade säga. 

   ”Kom ihåg att inte arbeta ihjäl dig Ariel. En skola har mycket mer att erbjuda än bara läxor. Du får chansen att träffa nya människor, till och med skaffa nya vänner att skapa minnen med för livet” hans gröna, kloka ögon såg in i mina mörka, jag log snett och nickade. 

   ”Jag ska försöka” svarade jag och nu var det hans tur att le innan han drog in mig i en kram. Jag kramade honom tight tillbaka och borrade in mitt ansikte vid hans axel. Hans axel som jag så många gånger gråtit på genom alla åren. 

   ”Ta hand om dig och kom även ihåg att jag är inte längre bort än ett telefonsamtal” jag log och nickade förstående. 

   ”Det ska jag komma ihåg” Avan och Victorias röster ökade i styrka bakom oss när deras smågnabb blev värre och värre. ”okej, okej! Det räcker” utbrast jag vilket fick dem att tystna, surt la dem armarna i kors och vände bort ansiktena från varandra. Jag skakade på huvudet åt dem och vände mig mot Lewis igen. 

   ”Ms Madison?” genast vred jag huvudet mot rösten. ”er bil är redo” jag nickade och hörde hur Avan och Victoria tog sig ut genom dörren, jag gav Lewis en sista kram innan jag följde efter mina vänner. Bilen stod redan med motorn på och väntade endast på att jag skulle sätta mig i den, jag stannade till och kastade en sista blick på huset. 

   ”Det här kommer bli så grymt!” tjöt Victoria när vi rullade längst den långa allén ner mot grinden. Jag log upprymt, det skulle det verkligen. Jag hade aldrig upplevt annat än hemskolning, jag hade aldrig fått gå i ett klassrum fullt med andra personer i din ålder, jag hade aldrig behövt trängas i en cafeteria när alla skulle äta lunch samtidigt, jag hade aldrig fått uppleva alla de normala sakerna man gjorde under de åren man gick i skolan. För mig var det mer röda mattan, filmkameror, fotografer, kläder, smink, hårt arbetande. Men hey, inget mindre förväntades utav världens största modell - Ariel Madison.

tada! kapitel 1.. hände kanske inte så mycket, ni blev mer introducerade inför hennes vänner samt några andra. men nu är de på väg mot 'Walk Of Fame' gaaaaah! 

vad tycks? vad tror ni händer? vad tycker ni om karaktärerna? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! puss&kram. ♥

 

Dåtid - 1994, 27:e December.

   Regnet smattrade ner i backen och den unga mannen fick springa med nerböjt huvud för att skydda den lilla bebisen i hans famn mot regndropparna. Mannen kastade upp blicken för ett ögonblick och fick kisa med ögonen genom de täta dropparna, han befann sig i ett utav det mörkare och obehagligare delen utav New York City. Han suckade lättat när han såg det lilla barnhemmet närma sig och han ökade på stegen, han tog de få trappstegen uppför så han tillslut stod under det lilla taket ovanför ytterdörren. Han sträckte på sig och såg ner på den undersköna lilla flickan som smackade bedårande på munnen men sov sött vidare.

   Han grimaserade vid tanken på att han nu skulle lämna ifrån sig sin dotter men la sedan beslutsamt ner flickan. Hon var insvept i en filt, på knytet la han ett brev som förklarade allt, han hoppades att flickan i framtiden skulle få chans att läsa det och inse hur mycket han älskade henne även fast han aldrig funnits där. Med en sista blick på flickan knackade han hårt på den stora trädörren innan han sprang ut i regnet igen. Han hann precis ställa sig bakom en husvägg när dörren öppnades.

   ”Nej, men vad har vi här” kvinnan böjde sig ner och tog upp bebisen i sin famn, snabbt skannade hon av området men fann ingen. Den leriga vägen var tom. Hon log sedan ner mot barnet i sitt famn och gick in i huset igen, värmen från den öppna spisen slog mot henne när hon klev in i det lilla vardagsrummet. De flesta barnen hade redan lagt sig i sina sängar men Freya som var äldst fick stanna uppe ett kort tag längre. 

   ”Vad är det där, Celine?” Freya trippade fram till Celine och såg med nyfikna ögon ner i kvinnans famn där flickan fortfarande sov. 

   ”Det är en liten flicka” svarade Celine på flickans fråga, Freya kvittrade glatt till och smekte försiktigt med fingrarna över bebisens kind. Celine såg ner på brevet och öppnade det fundersamt, inuti låg ett foto och ett ark, hon tog först upp fotot och granskade den unga mannen med det bruna håret. Hans ögon var lika mörka som håret och hon behövde ge med sig om att han var väldigt stilig. Hon la ner fotot som Freya genast la händerna på och såg ingående på bilden utav mannen, Celine tog upp arket och läste sedan texten. 

   ”Kära Celine.

   Jag lämnar min dotter i era händer i hopp om att det finns en plats i ert hem för henne. Hos dig hoppas jag hon kan få växa upp och få en ljus framtid för hos mig finner hon ingen. 

   Mor hennes är död, dog i barnsängen, och jag är lika fattig som en gaturåtta. Jag har inte döpt henne men jag tror nog att ni finner ett passande namn för henne. 

   Till min dotter... ”

   Celine slutade läsa brevet och såg ner på barnet igen, klart den lilla ängeln fick plats här.

   Flickan gäspade i sömnen innan hon öppnade sina små ögon och visade ett par lika mörka som hennes fars. Flickan såg frågande upp på Celine som log älskvärt tillbaka och bebisen kunde inte undgå att le charmigt tillbaka. 

   ”Vad tycker du vi ska döpa henne till?” frågade Celine Freya som fortfarande såg på fotot. Freya såg genast upp och slog ut i ett stort leende, hon ställde sig vid huvudet utav bebisen och såg ner på henne. 

   ”Men titta! Hon har alldeles rött hår” utbrast Freya fnittrande och smekte bebisens huvud där det börjat växa. Och mycket riktigt var håret riktigt klar rött, något som förvånade både Celine och Freya. 

   ”Jag vet! Vi döper henne till Ariel, efter prinsessan. De har exakt likadan hårfärg” tjöt Freya upprymt och såg förväntansfullt upp på Celine som log och nickade.

   Freya skrattade till och hoppade på stället. ”ja, hon ska heta Ariel” kvittrade hon. Celine log ner mot den lilla flickan som från här och nu skulle kallas, Ariel. 

3 år senare - 1997

   ”Ariel, hjärtat. Kan du följa med är du snäll?” Ariel vred på sitt huvud så hennes röda hår svängde i luften, hennes bruna ögon vidgades en aning men hennes läppar drog ut sig i ett leende när hon fick syn på Celine.

   ”Okej” svarade hon med sin sockersöta röst, hon hoppade ner från stolen som hon ofta satt på för att kunna se ut genom fönstret. Ariel hade vuxit upp och inte blivit alls som andra barn. Inte alls lika nyfiken, ivrig och lättretliga. Hon är istället lugn, tålmodig och en aning blyg.

   ”Vad är det som händer?” frågade Ariel och grep tag i Celines utsträckta hand. 

   ”En kvinna är här för att träffa med er” svarade hon vänligt, de stred in i vardagsrummet där resten utav pojkarna och flickorna på barnhemmet stod uppradade. Ariel ställde sig lydigt bredvid Freya som log ner mot henne, Ariel såg sig förvirrat omkring. En kvinna, hon var klädd i svart, tight kjol, en vit blus och kavaj. Hennes hår var uppsatt i en elegant hästsvans och det satt vackra örhängen i hennes öron. Hennes ögon var skarpt blåa, iskalla och fick vem som helst att vika bort blicken om dem såg rakt på en. Kvinnan gick fram och tillbaka medan hon inspekterade barnen och ryckte endast på mungipan när hon nekade ett barn. 

   ”Du kan ta bort alla pojkar” sa hon endast och viftade med handen, Celine pratade vänligt med pojkarna och snart stod enbart tjejerna i två rader framför kvinnan. Hon gick från ena änden till den andra, tillslut stannade hon framför Ariel. Ariel såg en aning skrämt upp på den främmande kvinnan som nu hade ett litet, knappt märkbart leende på läpparna medan hon såg med sina iskalla blå ögon ner på Ariel.

   ”Vad är ditt namn?” frågade kvinnan, Ariel svalde och sträckte lite på ryggen.

   ”Ariel” svarade hon, kvinnan nickade innan hon böjde sig ner för att gripa tag i en hårslinga från Ariels huvud och vända på den mellan fingrarna.

   ”Intressant hårfärg, vackra ögon, annorlunda namn” mumlade kvinnan medan hon sträckte på sig igen innan hon vände sig mot Celine som stod med ihopknipt mun och händerna bakom ryggen.

   ”Jag har gjort mitt val” Celine nickade.

   ”Jag ska göra henne redo, Ms Madison” Celine skyndade sig fram till Ariel som såg frågande på Celine. Inom några få minuter var Ariel iklädd den enda jackan hon ägde med den lilla ryggsäcken på ryggen som innehöll de få klädesplaggen. Celine kämpade med att hålla inne tårarna som hotade med att rinna över, hon visste mycket väl att hon inte kunde neka en förälder ett utav barnen. De var fria att välja vem de tyckte skulle passa in i deras familj bäst på egen hand.

   ”Ska jag iväg?” frågade Ariel, Celine såg upp i de bruna, bedårande ögonen och log sorgset. 

   ”Din nya mamma har kommit för att hämta dig” svarade Celine men inget leende spred sig på Ariels läppar, endast förvirring visades i hennes ansikte. ”du kommer få det så bra så, du är en stark flicka” Ariel nickade svagt innan de gick ut i hallen där Ms Madison tålmodigt stod och väntade. Hon öppnade ytterdörren och gick nerför de få trappstegen innan hon styrde stegen mot en maffig, svart bil som stod parkerad utanför. Ariel kastade en sista blick mot sitt hem, sina vänner och mot Celine, hennes modersfigur och räddare. Hon såg upp på Ms Madison som kämpade fram ett stramt leende och svepte med armen mot den öppna bildörren. 

   ”Vart ska vi?” vågade Ariel på sig att fråga efter att bilen rullat iväg. 

   ”Vi är på väg mot din framtid, din väldigt framgångsrika framtid. Du kommer bli stor, Ariel, lita på mig” 

Ariel Madison spelas utav Ariana Grande.

 

Justin Bieber spelar sig själv.

 

 

Tara Madison spelas utav Kelly Rutherford. 

 

 

 

 Victoria Justice spelas av sig själv, precis som Avan Jogia gör.