”I want you and your beautiful soul...”

Jag lyssnade återigen på det lilla gitarr snutten jag gjort och la ihop det tillsammans med de få techno samt andra instrumentala ljud jag skapat. Jag diggade i takt med melodin innan jag började lägga dit små takter jag ansåg saknades. 

   Texten var i stort sett färdig. Musik på detta vis var mitt sätt att tala ut, fick mig att inse de saker jag ännu inte var 100% säker på än. Men allt stod nu kristallklart framför mig. Förvirringen var borta och nervositeten fyllde mig istället. Vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag få bra eller dålig kritik? Framför allt, vad skulle personen jag skrivit den till tycka? 

Ariels Perspektiv. 

Fredag rullade äntligen in och jag kunde återvända till min normala vardag, svullnaden hade lagt sig men det ömmade fortfarande en del. Jag kunde inte vänta att få lämna mitt rum och vistas bland människor igen. 

   Jag stirrade på mitt ansikte genom spegeln, vände och vred för att granska min käke och nu omgjorda läppar. Jag höjde handen för att försiktigt smeka med fingertoppen mot den nya huden. De var symmetriska, perfekta. Precis som Tara ville ha dem. Jag sänkte blicken innan jag snurrade runt på stolen och reste på mig, jag grep tag i handtagen på min väska innan jag lämnade min garderob och rum bakom mig. 

   Jag stelnade till i steget när hissdörrarna öppnades framför mig och jag stirrade på mig själv genom den ena spegelväggen. Jag öppnade munnen som för att säga något till mig själv men fick endast ut ett halvkvävt läte innan dörrarna stängdes igen. Besviken på mig själv gick jag bort till trapporna istället. Mina klackar ekade högt vid varje steg jag tog ner tills jag äntligen nådde bottenvåningen där jag gick bort mot matsalen. 

   Ett överraskat skri flög ur mig när två armar plötsligt slöt sig runt min midja och snurrade runt mig i luften. Luften ven ur mig och stapplandes kom jag ner på fötterna igen innan jag vände på huvudet för att se Justins alldeles för glada ansikte. 

   ”Justin!” utbrast jag. ”du skrämde livet ur mig” han endast flinade bredare. 

   ”Skulle inte tro det va? Jag tycker du ser väldigt levande ut” jag himlade med ögonen åt hans torra skämt innan jag log snett. Hans blick fokuserades för ett ögonblick innan han höjde handen och grep tag om min haka mellan tummen och pekfingret. 

   ”De ser lite fylligare ut” mumlade han innan han tryckte på min underläpp med fingret. ”hm...” 

   ”Vad?” frågade jag, något road över hans fundersamma minn. Han ryckte på axlarna. 

   ”Hade bara föreställt mig att de skulle vara... hårdare eller något” svarade han. Jag skrattade till. 

   ”Det är mer för bröst” påpekade jag. ”man har ett annat slags botox för läpparna så de inte blir stenhårda eftersom det är på en så liten yta” Justin nickade imponerat innan han slog ut i ett brett leende och erbjöd mig sin arm. 

   ”Nå? Sugen på lite riktig mat?” frågade han och jag krokade roat min arm i hans. 

   ”Överraskande nog, ja” svarade jag och han log nöjt. Han puttade upp ena matsalsdörren och drog med mig in. Tillsammans gick vi bort mot maten, det kurrade genast i min mage och jag såg utsvultet på all frukt jag saknat. Allt tuggbart faktiskt. Jag släppte Justins arm innan jag gick bort mot porslinet där jag nappade åt mig en vit skål. Jag fyllde halva skålen med vanilj yoghurt innan jag strödde ner både blåbär, hallon och müsli. Justin slöt upp bredvid mig. 

   ”Blir du aldrig trött på att äta det där varje morgon?” frågade han och såg ner i skålen. Jag log. 

   ”Nej, blir du aldrig trött på att äta vad du än äter varje morgon?” kontrade jag. 

   ”Men det är det som är grejen. Jag äter inte samma sak varje morgon” jag himlade med ögonen och ställde ner min skål på ett ledigt bord innan Justin satte sig ner mittemot mig. Jag körde ner min sked i skålen innan jag förde den till munnen. Försiktigt tuggade jag på bären och insåg att det var en uthärdlig smärta att handskas med. 

   ”Kommer du vara här för timmen i aulan?” frågade Justin plötsligt. Jag höjde blicken och såg på honom, han såg genuint nyfiken och hoppfull ut. 

   ”Ja, varför undrar du?” frågade jag. ”ska du visa upp något?” han ryckte på axlarna. 

   ”Kanske” svarade han undvikande och jag kände hur nyfikenheten genast fyllde mig. Har han gjort klart en låt? Eller var det något med en välgörenhet? Justin var en av de artisterna som gick in hårt för välgörenhet, speciellt gällande barn och brist på mat då han själv hade en svår uppväxt. Hans mamma som behövde ha två jobb och de hade då inte alltid pengar för mat. Ja, jag såg ’Never Say Never’ när den hade premiär och kanske att jag grät en tår eller två. Döm mig inte. 

   ”Jag kommer vara där” han nickade och jag såg hur ett snett leende växte på hans läppar. Jag kisade med ögonen mot honom men han endast skakade på huvudet åt mig. Justins telefon måste ha vibrerat för han sträckte sig plötsligt efter den i fickan innan han tryckte den mot örat. 

   ”Okej... jag kommer” han log mot mig. ”vi ses senare” han reste sig från bänken och tog brickan med sig. Fortfarande framåtböjd över bordet närmade han sig mig innan han snabbt kysste min kind. 

   ”Den handlar om dig” sa han sedan lågt och försvann. Chockerat satt jag kvar och kände hur kinden hettade efter hans läppar och jag höjde förvirrat handen för att känna på huden. Hände det där precis? Jag snurrade försiktigt runt på bänken för att se Justins rygg försvinna ut genom dörrarna. Den handlar om mig? Vad menade han med det? Vad handlade om mig? Vad han tänkte visa i aulan? Handlade det om mig? 

Jag satt något framåtlutad i sätet, på helspänn eftersom Justin var upp näst på scenen. Jag var så otroligt nyfiken men samtidigt väldigt nervös av någon anledning. Vad hade han gjort? Skrivit en låt? 

   ”Vad är det med dig?” utbrast Avan tillslut. ”det är som att någon har kört upp en dildo i röven på dig” hans kommentar fick mig ur balans och mina ögon vidgades innan jag vred huvudet mot honom. Han mötte uttråkat min blick som sa ‘eller-vad-kan-det-annars-vara?’. 

   ”Måste du vara så grov hela tiden?” frågade jag. Han ryckte på axlarna. 

   ”Vad har då livet för mening?” frågade han och jag himlade med ögonen. ”nå?” jag suckade. 

   ”Jag vet att Justin ska framföra en ny låt han skrivit. Jag är bara nyfiken på hur den låter, han har pratat mycket om den” ljög jag och nämnde inget om att den faktiskt handlade om mig... eller var skrivit till mig. Beroende på hur man ville se det. 

   ”Har hjärtekrossaren skrivit ännu en låt som kommer få tjejer över hela världen att svimma samtidigt som de kommer i byxorna? Fy fan” han rynkade på pannan i avsmak. ”varför kan han aldrig skriva något som riktar sig till killar? Varför kan inte jag också få lite kärlek? Är det fel på mig?” jag såg roat på Avan medan han började muttra hur orättvist det var och hur han kanske kunde få Justin att satsa på det andra teamet än de han redan spelade i. 

   ”Wow, Avan... du börjar låta mer och mer som en tjej för varje dag som går” yttrade sig Victoria på hans andra sida och klappade honom på låret. 

   ”Wow, Victoria... du börjar låta mer och mer som den rövslickaren jag lämnade kvar i Spanien” kontrade Avan irriterat och jag kunde inget annat än att skratta åt mina två bästa vänner och deras barnsliga tjafs fram och tillbaka. Jag vände blicken mot scenen igen för att se Justin redo att sjunga, sittandes på en pall med micken på ett stativ. Han endast log och musiken startades i bakgrunden. Justin drog in ett andetag innan han började sjunga. 

   ”I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul

   I know that you are something special 

To you I’d be always faithful, I want to be what you always needed

Then I hope you’ll see the heart in me

     I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul

Your beautiful soul, yeah

   You might need time to think it over, but I’m just fine moving forward

I’ll ease your mind, if you give me the chance

I will never make you cry, c’mon let’s try

    ”I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your beautiful soul"

   Jag stirrade - med läpparna vagt särade - ner på Justin, hans vackra stämma fyllde aulan och varje ord träffade mig likt en knytnäve i ansiktet. Men... vad? Herregud... han... 

I don’t want to waste your time, do you see things the way I do?

I just wanna know that you feel it too, there is nothing left to hide

    I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

You’re the one I wanna chase, you’re the one I wanna hold

I won’t let another minute go to waste, I want you and your soul

   I don’t want another pretty face, I don’t want just anyone to hold

I don’t want my love to go to waste, I want you and your beautiful soul

Ooooooh, beautiful soul, yeah

Ooooooh, yeah, your beautiful soul, yeah” 

   Orden och melodin tog slut och aulan förblev tyst ett ögonblick innan applåder bröt ut, Justin log nere på scenen och nickade kort som tack. Sedan släcktes allt och rektorn tog plats på scenen igen. Jag var som fast i min trans, oförmögen att ta in vad Justin ville säga till mig. 

   ”Jag sa ju det, ännu en låt som får alla tjejer att falla tills hans fötter” Avans ord fick mig att ryckas tillbaka till verkligheten och jag tog kontroll över mitt ansikte. Jag skrattade kort. 

   ”Och han gör det bra” påpekade jag men Avan endast himlade med ögonen. Han ville ha mig? 

Justins Perspektiv. 

Aldrig hade jag känt mig så nervös över att framföra en låt, men nu löpte nerverna amok inom mig och jag kände nästan för att springa till toaletten och hiva ur mig middagen. Lugna ner dig, Justin. Jag nickade för mig själv. Nu visste hon. Och där var hysterin tillbaka. 

   Hon visste nu! Herregud, vad hade jag gjort? Tänk om jag har förstört allt. Jag mötte Alfredo backstage som hade ett flin på läpparna, han nickade gillande och jag endast himlade med ögonen åt honom. Han kunde få misstänka hur mycket han ville, jag tänkte inte skina ljus över något han tänkte. Jag följde gången som ledde en ut till entrén där elever nu började strömma ut genom dörrarna. Jag fick gratulationer för ’en vacker låt’ från människor som passerade förbi och jag log tacksamt mot dem. De betydde mycket men jag brydde mig inte riktigt om vad alla andra tyckte, bara om en. En enda person. Som jag inte kunde hitta bland hopen av elever. 

   Plötsligt slöt sig en hand runt min arm innan jag slets iväg, jag fick en skymt av rött hår innan en dörr öppnades och stängdes. Mörker omringade mig innan en lampknapp trycktes in och en svag lampa i taket lyste upp vad som visade sig vara en städskrub. 

   Min blick landade tillsist på Ariel framför mig, som såg upp på mig med svagt särade läppar och stora, frågande ögon. Hon endast såg på mig innan hon särade på läpparna ännu lite till som för att säga något men det enda hon fick fram var obegripliga ljud som jag antar var början till ord. 

   ”Justin...” jag såg rakt på henne. ”du... jag... va?” jag suckade ljudlöst. 

   ”Förstod du vad jag menade i låten? Hörde du allt jag sjöng?” hon nickade stumt. ”och?” frågan blev hängdes i luften, vi båda visste svaret men ingen av oss tog ansats att svara den. 

   ”Justin, jag trodde-” 

   ”Jag vet att vi är vänner, bra sådana. Men jag kunde inte stoppa det, okej? Det hände och uppriktigt sagt skulle jag inte vilja hindra känslorna även om jag så kunde. Jag tycker om dig Ari. Riktigt, jäkla mega mycket” hennes ögon spärrades upp och jag såg hjälplöst på henne innan jag drog en hand genom håret i frustration. ”jag vet att detta kanske förstör vår vänskap... De kommer nog förmodligen göra det om inte det vore så...” 

   Nu var det hennes tur att se hjälplös ut, hon slog ut med armarna som att det skulle ge henne svaren hon sökte. ”jag vet inte, Justin. Jag har aldrig känt så för någon förut, så jag vet inte hur det är meningen att jag ska känna. Jag...” hon ryckte lamt på axlarna och jag nickade försiktigt. ”du måste ge mig lite tid... att klura ut vad jag känner” 

   ”Så vad är det du säger? Att det kan finnas en möjlighet?” frågade jag och drog ihop ögonbrynen. 

   Hon ryckte på axlarna igen. ”jag vet att vad jag än känner för dig så är det mer. Jag vet inte hur mycket mer men... enda sedan du kysste mig så... du måste ge mig tid” jag nickade kort. Vi blev ståendes framför varandra ännu ett ögonblick, endast tittandes på varandra tills Ariel bröt tystnaden. 

   ”Jag måste gå, det är meningen att jag ska...” hon endast svepte med handen mot dörren och jag nickade genast. 

   ”Självklart, jag... ehm...” vi båda sträckte oss efter handtaget till dörren samtidigt och skrattade generat när vi krockade. Jag grep tag i handtaget och öppnade för henne, hon log tacksamt innan hon skyndade iväg. Jag suckade och blev stående i dörröppningen medan jag såg efter henne. Fanns det en chans? 

***

Helgen passerade och jag såg inte skymten av Ariel under de två dagarna. Jag försökte inte ens kontakta henne, hon ville ha tid och det var det jag försökte ge henne. Men jag kunde inte undgå att känna den kliande känslan i fingertopparna att sträcka mig efter telefon och enbart slå henne nummer eller skicka iväg ett sms. Bokhyllan var som ett levande hån, varje gång jag gick förbi den var den endast en påminnelse om hur nära men samtidigt hur långt bort hon var. 

   Jag hade ingen aning om vad hon tänkte. Ingen aning om vad hon kände. Men var det såhär vår vänskap skulle sluta? Att hon inser att hennes känslor var mindre än vad hon trott och inte mer? Jag ville verkligen inte förlora henne och det var mitt fel om jag gjorde det. Jag och mina dumma känslor. 

   Jag suckade i frustration och rättade till mig i stolen jag satt på. Lektionen jag hade drev vidare utan mig och jag kunde inte göra något annat än att låta den. 

Ariels Perspektiv.

Hur kunde en enda person vände din värld upp och ner? En, en person. Ena dagen var man bekymmerslös, ignorant och levde i sin egen lilla bubbla där endast jobb betydde något för att sedan nästa dag fått en kärleksförklaring får killen man kanske, möjligtvis, hur skulle jag veta tyckte om tillbaka. Det hela var mycket förvirrande och jag tyckte inte om det alls. Jag gillade att ha mitt liv i kontroll och nu var det allt annat än i kontroll.

   Hur visste man om man tyckte om någon? Det var frågan jag ställde mig själv hela tiden medan jag försökte att undvika Justin. Men att undvika honom var som att försöka undvika att tänka på den där finnen i pannan man såg på morgonen. Det var de enda man tänkte på, det var de enda man såg. Men det var inte bara förvirringen som stod framför svaret jag sökte men också det jag var. Mitt arbete. Även om det visade sig att jag hade känslor lika starka för Justin som han hade för mig skulle det kunna bli något? Det svaret var tveksamt. 

   Pojkvän kom inte på frågan i mitt liv. Det fanns det ingen tid för det, så kanske det var bäst att svaret om mina känslor förblev obesvarad. 

whaaaaaaaat???? nej! lämna det obesvarat!?!??!!? vad är det du säger? hahahahahah. så Justin berättade sina känslor genom en låt... (som jag personligen tycker är väldigt fin) o Ariel är minst sagt förvirrad. 

hur tror ni det kommer gå för dem? kommer detta ha förstört deras vänskap? inget mer Jariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

BTW, jag vet inte om det finns speciellt botox för läppar o bröst.. är inte så intresserad eller involverad i sådant. om det ine finns så hittade jag just på det. =) 

Justins Perspektiv.

Med en suck klev jag innanför tröskeln intill vår engelska lektion med Mrs. O’Conner, en gammal dam med halvmånsglasögon och frätande andedräkt. Ingen bad om hjälp om det absolut inte var nödläge då hon gillade att vara så nära som möjligt när hon hjälpte sina elever. Det ger henne en bättre syn och relation påstod hon, jag höll inte med. 

   ”Så, så!” klassen tystnade sakta och jag rättade till kepsen på huvudet innan jag riktade min fokus mot henne. ”under dagens lektion ska vi för tillfället lämna Romeo och Julia för att snabbt vika av mot texter. Och inga texter som helst utan låttexter” min intresse sprakade genast till liv, alla musiker i rummet nickade gillande medan skådespelarna vi hade med oss suckade frustrerat. 

   ”Åh, låt inte så glada ännu. Ni kommer sucka om en stund” jag rynkade ihop ansiktet, här har vi ännu en anledning till varför jag ogillade Mrs. O’Conner. Aldrig fick man göra något man faktiskt var bra på, jag antar att även det var nyttigt. Att få testa nya saker och sådär, men kom igen! 

   ”Jag har parat ihop er, en musiker och en skådespelare. I paret ska ni skriva ett manus och en låttext, texterna skrivs av den som inte är expert inom området” jag drog in ett andetag och höll det ett ögonblick innan jag släppte ut det medan Mrs. O’Conner rundade katedern för att plocka upp ett papper. Snart började hon ropa upp paren som hon gjort. ”Justin Bieber och... Sarah Hyland” min blick for runt i klassrummet innan jag fann Sarahs bruna blick och gav henne ett leende. 

   ”Vad ni gör resten av lektionen bryr jag mig inte om, men ni ska ha ett tema och en början tills nästa lektion” avslutade Mrs. O’Conner och ett gillande mummel spred sig genom klassrummet innan alla reste sig för att mötas upp med sin partner. Jag tog min ryggsäck och svingade upp ena axelremsan på axeln innan jag sicksackade mellan borden bort mot Sarah. 

   ”Ni får det så mycket enklare än oss” suckade hon när jag nådde henne. Jag flinade roat. 

   ”Kan jag inte påstå, jag vet inte ingenting att skriva ett manus” 

   ”Det är superlätt” jag gav henne ett högt ögonbryn och hon fattade vinken. ”okej så det är lätt för mig, jag fattar” vi lämnade klassrummet och gick längst korridoren bort mot huvudavdelningen av byggnaden. 

   ”Så jag tänkte eftersom du ska skriva en låt och vid de flesta fallen så ligger det mycket mening och känslor bakom texten... Därför kan du få bestämma tema” erbjöd jag och hon nickade innan hon funderade ett ögonblick. 

   ”Jag antar att kärlek är det enklaste temat, men det är samtidigt så förutsägbart att vi skulle välja det. Så... att ha en bra stund” jag nickade gillande. ”man skriver om ett ögonblick eller en grym upplevelse” hon vände huvudet för att se på mig och jag log brett. 

   ”Jag tycker det låter grymt” svarade jag och hon log stolt. ”okej, så vi har ett tema. När är nästa engelska lektion?” hon plockade fram sin telefon innan hon klickade in på appen för skolans schema och bläddrade fram veckans schema. 

   ”På torsdag... och idag är det tisdag så vi har lagom mycket tid” jag nickade. 

   ”Ska vi göra så att vi tar ledigt, grubblar på idéer och träffas upp imorgon?” frågade jag och flinade. Hon skrattade till men nickade. 

   ”Tycker jag låter som en bra idé” instämde hon. 

   ”Bra, då ses vi imorgon” sa jag och vi gick åt ett varsitt håll, hon för att antagligen mötas upp med sina vänner medan jag traskade tillbaka mot min våning där jag tänkte dumpa min väska. Jag fiskade upp min telefon men såg fortfarande inget missat samtal eller meddelande från Ariel. Hon hade kommit tillbaka under dagen i söndags, men jag hade inte haft tillfälle att träffa henne då jag fokuserat helhjärtat på min musik och studion. Efter det hade jag varken sett henne vid frukost, lunch eller middag under måndagen. Jag hade prövat ringa henne några gånger men jag kom alltid till telefonsvararen. 

   Jag slängde väskan på sängen innan jag fortsatte bort mot garderoben, jag gjorde det vanliga och stod i nästa ögonblick i Ariels garderob. ”Ariel?” frågade jag. Genast hörde jag rörelser i hennes rum innan en dörr stängdes, med rynkad panna gick jag fram till dörren för att se rummet tomt. Jag rundade hennes säng och såg ner på badrumslåset, mycket riktigt var den röd. 

   ”Ariel?” frågade jag igen. ”jag vet att du är därinne” jag bemöttes av tystnad och kände hur oron växte inom mig. Hade hon gjort sig illa? Mådde hon dåligt?

   ”Ari, är du okej?” frågade jag nu bekymrat. Återigen var det tyst från badrummet och jag öppnade munnen igen men Ariels bräckliga stämma stoppade mig. 

   ”Jag mår bra Justin. Är bara trött, tänkte duscha. Men jag lovar att ringa dig senare, okej?” jag stod för ett ögonblick och bara såg på handtaget innan jag nickade. 

   ”Självklart, vi hörs senare” jag vände och rundade hennes säng innan jag tog mig till garderoben igen. Med rynkad panna gick jag nerför stentrappan och stannade till för ett ögonblick vid den inbyggda väggen jag visste fanns där. Jag kilade in mina fingrar och sköt bort väggen för att se in i det lilla rummet, det var djupt och lagom brett men inte speciellt högt. Här skulle man lätt kunna göra något av... typ ett krypin. Jag fortsatte ner till min avsats där jag drog ner handtaget och hörde hur Ariels garderob slog igen. I egna tankar stod jag en stund med min bokhylla intryckt i väggen igen. Ariel lät inte ett dugg trött. Hon lät... annorlunda. Som att något var fel och jag tänkte ta reda på vad det var. Oavsett om hon ville det eller inte. 

Ariels Perspektiv. 

Med ett lättad suck hörde jag hur Justins steg försvann bort innan han troligtvis tog trappan ner till sitt rum igen. För första gången förbannade jag den hemliga trappan i väggen, den gjorde mig totalt oförberedd på besök och gjorde att jag inte kunde avböja på annat sätt än att smita in i badrummet. Jag var inte trött. Jag tänkte inte duscha. Jag tänkte inte ringa honom senare. Att bara prata med honom genom dörren gjorde ont nog. Enbart tanken på att föra en lång konversation förde tårar till mina ögon av smärta. Långsamt vände jag mig om för att skåda mig själv i spegeln. 

   Jag såg hemsk ut. Mina läppar var svullna och tandköttet ännu mer. Jag såg ut som ett monster och hela min käke och mun gjorde ont. Jag kunde inte äta annat än vätska genom ett sugrör. 

   Efter att ha spenderat uppåt tre timmar i det hemska spegelrummet kom Tara äntligen och öppnade, upprepade sin fråga och fick svaret hon önskade. Att jag fann mitt leende fult och snett, nöjd hade hon genast sagt att vi självklart skulle göra något åt det. Redan nästa dag låg jag på operationsbordet och fick mina tänder och läppar omgjorda. De rättade till tänder som egentligen redan var raka och sprutade in lite botox i mina läppar för att få båda sidorna att se symmetriska ut. Hela natten igår när jag kom tillbaka till skolan grät jag med en handspegel framför mig, studera mina nya läppar som ännu inte såg ut som de skulle göra på grund av svullnaden. Men de var inte mina längre. 

   Jag tyckte om mina gamla läppar, det fanns inget plastikopererat kring dem. Men nu var de förstörda och det enda jag kunde tänka på var vad Justin skulle säga. Vad skulle han tycka? Skulle han finna min nya mun motbjudande? Läpparna som han för bara några dagar sedan kysste. Bara tanken fick ännu en våg av sorg att skölja över mig som nästan kvävde mig. 

   Jag låste upp badrumsdörren och klev ut i mitt - ännu en gång - tysta rum. Jag hade skippat både dagens och gårdagens skoldagen, ville inte visa mig med den groteska munnen jag hade. Aldrig i livet och Tara hade instämt när jag sagt det till henne. Jag föll ner i sängen och suckade. 

   Vartenda liten rörelse gjorde ont. 

”Här har du” jag tog emot muggen jag fick från Victoria innan jag förde sugröret till munnen och började girigt suga åt mig innehållet. Victoria satt tyst vid min sida och jag kunde känna hennes blick borra in sig i min kind men jag vågade inte höja blicken för att möta hennes. Jag visste vad den skulle visa. Jag hörde hur hon mumlade något men det var för lågt för mig att höra. 

   ”Tack så mycket” sa jag lågt när jag mättat den värsta hungern.  

   ”Inga problem” svarade hon med en suck. Jag kikade försiktigt på henne genom ögonvrån och såg hur hon drog en hand genom håret. ”Justin är oroligt vet du” 

   Jag slöt ögonen. ”jag misstänkte det. Han var förbi tidigare idag men jag låste in mig på badrummet” jag såg hur hon nickade. 

   ”Tänker du visa honom eller berätta?” frågade Victoria efter en stund. Jag sänkte muggen och la båda händerna runt muggen innan jag försiktigt pillade på kanten. 

   ”Jag vill inte att han ska veta” sa jag. ”men om jag känner Justin rätt så kommer han tvinga det ur mig om jag så vill eller inte” Victoria skrattade till bredvid mig och det ryckte smått i min ena mungipa. 

   ”Han har mer inflytande på dig än vad du tror” sa hon. ”du kanske inte ser det, men jag kan” jag vände äntligen blicken mot henne och hon såg tillbaka på mig med sina hasselnötsbruna ögon. Jag rynkade smått på pannan i undran. 

   ”Hur menar du?” frågade jag lågt. 

   ”Jag vet inte. Men det är något med dig sedan vi kom till den här skolan, sedan du började umgås med Justin som har förändrats. Du ser gladare ut även fast du går genom en massa skit. Han tar fram ljuset i dig. Han för fram dina mer avslappnade sidor, de du bara har när du är med mig och Avan i enskilda rum. Men han kan få fram dem på offentliga ställen och det är härligt att se. Så jag förstår verkligen inte varför du inte vill berätta för honom” jag suckade. 

   ”Han är den första vän jag har som inte vet om alla kanter och vrår på mig, vet inte om alla ärr och sår jag har på kroppen. Han ser inte alla missbildningar som jag har och... jag tycker verkligen om honom. Jag är rädd att när han ser hur mycket packning som faktiskt finns i min väska så kommer han inte orka bära den med mig längre. Det kommer bli väldigt tunga att släpa på då” viskade jag. 

   ”Ariel...” började Victoria. ”har han inte bevisat ännu att han inte ska någonstans?” jag ryckte lamt på axlarna och Victoria fnös till. ”det tycker jag i alla fall. Han har varit genom en massa saker på bara några få månader och ännu står han vid din sida med ett leende. Han vill ta hand om dig, han vill se till att du mår bra, han vill veta vad som tynger dig. Tänk på det” Victoria reste sig från sängen och samlade ihop sina saker, hon gav mig ett leende och en kram innan hon gick mot dörren. 

   ”Vi ses imorgon, darling. Sov gott nu, glöm inte att ta smärtstillande innan du går och lägger dig” jag log tunt och nickade. 

   ”Godnatt Victoria” sa jag och vinkade smått med handen innan dörren slog igen bakom henne. Jag höjde sugröret till munnen och sög till. Jag satt en stund och begrundade Victorias ord och som vanligt hade hon rätt men jag var för envis att följa hennes råd. Fortfarande för rädd att bära väskan själv. 

Jag sköljde munnen med munskölj eftersom mina tänder ännu var alldeles för ömma för att borsta med en tandborste innan jag tog ut ett piller från den orangea cylinderbruken. Det vita pillret låg i min handflata innan jag kastade in det i min mun och sköljde ner det med lite vatten. Jag såg mig i spegeln innan jag suckade och rotade fram en tofs och satte upp håret i en hästsvans på huvudet. 

   Jag granskade min käke ett ögonblick och såg att svullnaden hade lagt sig något men inte helt, även läpparna hade blivit något mindre men jag såg fortfarande ut som ett monster. Motbjudande. 

   Jag vände mig om och lämnade badrummet och spegeln bakom mig, jag släckte taklampan men lät den i fönstret vara tänt. Jag kröp ner under täcket och kurade ihop mig i fosterställning innan jag borrade ner mitt ansikte i en av kuddarna och drog in ett djupt andetag. 

   Jag önskade evinnerligt att Justin inte blev allt för arg att jag inte hade hört av mig under kvällen som jag sagt. Men jag skulle bara oroa honom ännu mer om jag pratade med honom, bara några dagar och sedan skulle jag vara tillbaka på banan. Jag slöt ögonen och suckade smått innan jag försökte få lite sömn. 

Justins Perspektiv. 

Jag låg vaken och väntade på att klockan skulle passera elva på kvällen. Ariel hade inte ringt som hon sagt att hon skulle göra och det gjorde mig endast ännu mer säker på att det var något fel. Jag kände hur frustrationen växte sig större, varför skulle vi alltid starta vid ruta 1 hela tiden? Varje gång det dök upp något hos Ariel så var jag alltid utesluten. Varför kunde hon inte lita på mig? Hemligheterna hon hittills har berättat har inte varit något mega stort och alldeles för allvarligt för mig att hantera, var detta för stort? Vad hon än bar på nu. Oron endast steg inom mig vid tanken. 

   Jag vred på huvudet för att se på klockan och såg att den nu var kvart över elva, jag drog bort täcket från kroppen innan jag reste på mig och tog mig tyst upp till Ariels rum. Jag såg att lampan i hennes fönster fortfarande var tänd men resten av rummet ekade tyst. Smygandes tog jag mig ut ur garderoben och såg henne sovandes i sängen, hon låg med ryggen mot mig och hennes hästsvans utspridd över kudden bakom henne. 

   Tyst rundade jag hennes säng innan jag sjönk ner på knä framför henne vid sängen, jag slog handen för munnen för att inte flämta högt när jag såg hennes ansikte. Vad hade hon gjort? Vad hade hänt henne? Jag stirrade på hennes svullna läppar och såg blodet i hennes ena mungipa. Utan att tänka mig för strök jag bort håret - som åkt ur hennes tofs - bort från hennes ansikte innan jag kupade hennes ansikte. Detta fick henne såklart att vakna och hon ryckte häftigt till, jag hörde hur hon drog i en massa luft. 

   ”Ari, det är bara jag” försökte jag för att få henne att inte skrika, hon slog fort handen över munnen vilket fick henne att istället stöna av smärta. ”vad har du gjort?” jag satt nu på sängkanten, halvt böjd över henne. Hon tog inte bort handen från munnen och jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar som hon desperat försökte pressa tillbaka. 

   ”Ta bort handen, Ari. Jag har redan sett” jag la handen om hennes handled innan jag försiktigt förde bort hennes hand. ”vad... varför ser du ut såhär Ariel?” hennes haka darrade något och jag ville inget annat än att dra in henne i min famn men jag ville veta vad som pågick innan. 

   ”Jag... ehm... jag...” 

   ”Och försökt dig inte på någon lögn, berätta sanningen snälla” nu spillde hennes tårar över och de rann längst hennes tinningar innan de nådde kudden. Försiktigt strök jag bort dem. 

   ”Tara” sa hon sedan med den spruckna stämman. Jag ilsknade genast till, men detta var något jag redan misstänkt. Vem annars kunde det vara? 

   ”Vad har hon gjort?” frågade jag och såg henne stint i ögonen. 

   ”Tänderna och läpparna” svarade hon och nya tårar rann. ”hon har förstört min mun” jag kunde inte hålla mig längre och tryckte in min arm under henne innan jag lyfte upp hennes överkropp som jag kunde slå armarna runt henne i en kram. Hennes ansikte sökte sig genast till min hals där hon grät tyst medan hennes händer knöt sig vid min rygg. 

   ”Hon... min... mina läppar...” grät hon och jag höll henne närmre. 

   ”Jag vill att du lyssnar noga” sa jag och strök henne över ryggen innan jag sa de orden jag misstänkte att hon behövde höra. ”det spelar ingen roll vad hon har gjort med dina läppar, du är fortfarande lika vacker som innan Ari” hon snyftade till vid min hals och jag lutade mig tillbaka innan jag strök bort hennes tårar med mina tummar. ”okej?” 

   Hon endast skakade på huvudet. ”det är meningen att det här ska fixa mig men jag känner mig bara fulare och fulare varje gång” viskade hon och sänkte huvudet. Varje gång? Så detta har hänt förut? 

***

Solen sken in genom hennes fönster och kastade solsken över Ariels fortfarande sovande figur, hennes bröstkorg hävdes och sänktes rytmiskt och förde med sig ett lugnt. Hennes röda hår skimrade ännu klarare och bländade mig nästan. 

   Efter att tårarna tagit slut igårkväll och John Blund gjort ett besök hade hon ännu en gång bett mig att stanna över natten, hon somnade i min famn och jag hade blivit liggandes sent in på småtimmarna innan jag äntligen kunde somna. Jag försökte klura ut alla andra ställen som Tara kan ha ändrat med henne. Varför skulle hon vilja göra det? Ariel var perfekt. Inifrån och ut. 

   ”Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad eller en aning rädd att du tittar på mig när jag sover” sa hon och öppnade ögon, överraskade mig då jag trodde hon fortfarande sov. Jag skrattade till. 

   ”Smickrad helt klart” svarade jag och hennes ögon sken av glädje. Jag flyttade blicken till hennes läppar och såg att svullnade hade dämpats något under nattens gång. Hon rullade runt på ryggen innan hon sträckte på sig så hennes rygg knakade högt. Hon föll ihop med ett stön och rullade runt till sidan igen men kurade ihop sig ännu mer. Jag reste smått på huvudet för att se på klockan, den slog precis 08.03. Jag suckade och rullade över till ryggen, jag behövde gå upp. 

   Jag reste på mig och satte mig på sängkanten innan jag gnuggade bort sömnen ur ögonen. 

   ”Vad betyder den där indian tatueringen du har på skuldran?” hörde jag Ariel fråga bakom mig, jag vred på huvudet för att se hennes blick fastklistrad på min rygg. Jag log snett och la en hand över tatueringen. 

   ”Jag och min morfar brukade gå och titta på hockey tillsammans när jag var mindre, indianen var deras loga” svarade jag och Ariel flyttade blicken från min rygg för att möta min. 

   ”Du och din morfar? Finns... ehm...” hennes ögon började genast flacka av osäkerhet. Jag skrattade till och skakade på huvudet. 

   ”Lugna ner dig. Han lever” försäkrade jag och hon andades lättat ut. ”mina föräldrar skilde sig när jag föddes i stort sett så min mormor och morfar har var som mina extra föräldrar. Jag sprang oftare till dem efter skolan än hem. Jag står dem nära” 

   ”Jag önskar att jag också hade någon annan släkt än Tara” sa Ariel, en aning frånvarande. 

   ”Inga morföräldrar?” frågade jag och hon skakade på huvudet. 

   ”De dog när Tara var tonåring i en olycka” svarade hon och jag nickade förstående på huvudet. 

   ”Din pappa då?” ämnet kändes som om det var tabu men jag var nyfiken. Ariel pratade aldrig om någon pappa. Ariel möte fort min blick innan hon såg upp i taket. 

   ”Ehm... han... jag vet inte så mycket om honom. Tara pratar aldrig om honom. Men det hon har berättat var att han lämnade när jag var liten och ville tydligen inte ha något med mig att göra” jag såg sorgset på Ariel innan jag sträckte mig efter hennes hand. 

   ”Han förtjänar dig ändå inte” sa jag och hon log halvhjärtat. 

   ”Men jag har Lewis” viskade hon och rynkade frågande på pannan. ”jag antar att man kan kalla honom min butler men jag har aldrig sett honom som en. Han har varit med sedan jag kan minnas. Han är den klokaste gubbe jag vet” leendet på hennes läppar var smittsamt. 

Jag valde att skippa frukosten och gick direkt till studion, inspirationen flödade inom mig och jag upprepade orden om och om igen i mitt huvud för att inte glömma texten. Ariel hade återigen sprakat igång idéer inom mig och jag ville inget annat än att drunkna i vad jag hade på hjärnan. Jag öppnade dörren intill studion jag använt i måndags och slet åt mig ett block, jag letade fram en penna och skrev ner raden. Jag lutade mig tillbaka och läste den högt för mig själv. 

   ”I want you and your beautiful soul...”

ehm... okej, jag vet inte ens vart jag ska börja. stackars Ariel... jag inte fatta smärtan hon går genom. ni som har haft tandställning kanske kan förstå, men jag har aldrig haft det så... XP 

o hur gulligt var det inte slutet mellan Justin o Ariel? aw... I just love them! nästa kapitel kommer bli lite mer... love drama... hoppas det gör er nyfikna. 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

Fråga: Favorit bok? 

Mitt Svar: återigen en jättejobbig fråga så jag säger en genre istället o det är romans o fantasy. ÄLSKAR verkligen fantasy böcker.. de är de bästa verkligen eftersom det kan gå från söder till norr på nolltid eftersom allt är möjligt. hahhaah.. =D 

   Stunden avbröts av en hög knack och vi flög genast ifrån varandra, flämtandes såg vi på varandra. Vad hände precis?

Tiden saktade ner och stannade upp i slow motion, det enda som jag kunde se och höra var Justin. Hans andetag som fortfarande kom fram flämtandes och stötvis efter kyssen. Hans blick som borrades in i min med samma förundran som härjade inom mig. Vi hade just kysst varandra. Jag hade känt Justins tunga i min mun och det hade känts bra, kändes fortfarande bra och det värsta var att jag ville göra det igen.

   Återigen ekade en hög knackning från dörren, jag hoppade skrämt till innan jag sköt likt ett skott upp ur sängen och fram till dörren. Jag hörde hur Justin kom till liv på sängen medan jag öppnade dörren för att se Tyler ståendes på andra sidan med ett brett leende. Innan jag hann reagera höjde han kameran i sin hand och tog ett kort, med en blixt som gjorde mig tillfälligt blind. 

   ”Tyler!” utbrast jag och höjde handen till mina nu hoppressade ögon. ”vad gör du!?”

   Tyler endast små skrattade. ”undra vad du gör bara?” jag bet irriterat ihop käkarna. Den här killen måste vara Jordens mest provocerande, mest störande och irriterande kille. Aldrig hade jag träffat någon som var överallt och ingenstans samtidigt, han dök upp under de mest konstiga tillfällena och jag kunde endast ropa så var han vid min sida på fem sekunder. Tyler var udda med andra ord. 

   ”Jag gör läxor” svarade jag sammanbitet för att inte skrika högt åt honom. Tyler nickade innan han måste sett Justin bakom mig för han slog upp i ett leende igen och höjde handen i en hälsning.

   ”Var det något mer Tyler?” Tyler skakade eftertänksamt på huvudet och jag suckade. ”bra, då ses vi imorgon” jag stängde dörren i ansiktet på honom och stod still för ett ögonblick. Plötsligt rädd för att vända mig om och möta Justin. 

   ”Jag tror att din personliga fotograf har utvecklat en liten crush på dig” hörde jag Justin säga bakom mig. Jag skrattade ut genom näsan en gång och himlade smått med ögonen. 

   ”Säg någon som inte har det” mumlade jag lågt och vände mig om. Hans leende var varmt och hans ögon sken av retsamhet. Vi endast såg på varandra för ett ögonblick, återigen, innan Justin bröt den genom att söka efter något på sängen. 

   ”Så...” sa han och snappade åt sig listan. ”då har vi två saker till avklarade” jag nickade smått och gick fram till skrivbordet för att sätta mig på stolen. Jag hade läxor att göra efter det här, jag suckade av bara tanken. 

   ”Om det inte var så att jag litade på dig så hade jag trott att du ljög” sa han och strök två sträck på pappret över punkterna vi avklarat. Jag rynkade förbryllat på pannan och sparkade av mig skorna. 

   ”Ljög om vaddå?” frågade jag och masserade en av mina ömma fötter. 

   ”Att du aldrig kysst någon” svarade han och såg upp på mig, mina kinder blossade genast röda över hans kommentar och jag sänkte huvudet. Jag hörde hur Justin skrattade åt mig och la ner listan på sängen igen. ”men jag antar att Ariel Madison är bra på allt precis som det sägs” 

   Jag skrattade till. ”ja, jag antar det”  

Onsdag, 20:e Mars - Justins Perspektiv. 

Jag hade kysst ett flertal tjejer förut, inga problem. De alla var en ny upplevelse men aldrig överdrivet speciella. Varför lämnade då Ariel mig helt invalid och i ett ännu mer desperat behov efter hennes läppar? Det var galet så mycket jag ville kyssa henne dagarna ut i ändan. Jag kunde återigen inte tänka på något annat och nu blev det bara dubbelt så illa när jag faktiskt visste hur det kändes. Hur underbart, hur utan för kroppen upplevelse det var. 

   Hennes läppar var mjuka, till en början försiktiga innan hon tog kommando själv och precis som jag sagt till Ariel själv, om det inte vore så att jag litade på henne så hade jag trott att hon ljugit för mig. Hon kysstes likt ett proffs. Som att hon inte gjort något annat. 

   Bara det sättet hennes läppar rörde på sig mot mina, hur de satte tillräckligt mycket tryck mot mina och inte överdrivet och jobbigt mycket och hur hennes tunga... ugh! Hennes tunga... det fanns inga ord. 

   ”... glöm inte att deadlinen för skrivuppgiften är imorgon!” jag ryckte smått till när stolarna började skrapa mot golvet och alla började lämna klassrummet. Jag såg på Ariel bredvid mig men fann till min förvåning hennes huvud liggandes på hennes armar. Hon sov. Jag la min hand på hennes axel och hon flög genast upp i sittande ställning, jag hoppade i processen lika skrämt till och stirrade på henne. 

   ”Jag sover inte!” utbrast hon högt och jag höjde avväpnande händerna. 

   ”Okej, det är ingen fara” sa jag och hon såg sig förvirrat omkring. ”vi har slutat ändå” 

   ”Va?” frågade hon dumt. Jag skrattade till. ”märkte läraren någonting?” jag ryckte på axlarna. Hon jämrade sig illa och reste sig från stolen, likt blixten samlade hon ihop sina saker och fick ner det i sin väska. Jag hade inte sett mycket av Ariel sedan kyssen och det var över en vecka sedan. Hon var alltid på språng när jag såg henne och jag började fasa att det var just på grund av kyssen vi delade. Nej, det är inte det som är felet! Hoppades jag... 

   Hon var alltid någonstans och det var inte ofta hon kunde stanna och bara prata. Jag kunde höra henne på kvällen ibland, hur hon höll på däruppe på sitt rum. Hon var som en maskin. Jag tyckte jag sov lite men det var inget jämfört med hur lite Ariel verkade sova. Jag skakade på huvudet för mig själv. Tara. Det var Taras fel att Ariel alltid jobbade sig halvt till döds. 

Jag vände och vred mig i sängen men det var något som gjorde att jag inte kunde stänga av hjärnan och somna. Jag suckade och låg raklång i sängen. Ett lågt ljud kom uppifrån Ariel, låg musik. Jag vände på huvudet för att titta på klockan på nattduksbordet, 02:35 stod den på. Var hon fortfarande vaken? Jag kastade av mig täcket och reste mig från sängen, jag tände taklampan i min garderob innan jag gick fram till bokhyllan. Jag tryckte till och den svängde upp, stentrappstegen var kalla mot mina bara fötter och jag studsade snabbt uppför dem och upp till Ariels avsats. Där jag sedan drog ner handtaget och hörde hur min bokhylla åkte igen samtidigt som Ariel öppnades. 

   Garderoben var nedsläckt men hennes rum var helt upptänt, taklampan lös och musiken var nu högre. Jag gick genom hennes garderob och fram till dörren intill hennes rum. Jag fann Ariel återigen liggandes på skrivbordet, sovandes. Vad är det här? Försiktigt gick jag fram och stängde av musiken på hennes dator innan jag funderade över hur jag skulle göra för att inte skrämma ihjäl henne. 

   ”Ariel” sa jag lågt och drog bort håret som hade åkt ner i hennes ansikte. Hon mumlade något oförståeligt och jag log snett. ”Ariel...” försiktigt drog jag ut skrivbordsstolen hon satt på så jag kunde bära upp henne i famnen. Inte ens det ville väcka henne. Jag gick fram till hennes säng och lade mjukt ner henne på hennes - för en gångs skull - obäddade säng. Ariel mumlade återigen något i sömnen när jag drog av de sjukt höga klackar och ställde dem på golvet. Jag såg på hennes kläder och funderade om de skulle vara obekväma att sova i. 

   Med lite jobb fick jag av henne kjolen och toppen hon hade på sig, jag hade ingen aning om vad hon sov i så jag lät henne vara i underkläderna hon bar. Jag drog upp täcket över henne och när jag precis var på väg för att släcka grep hennes smala fingrar om min arm. 

   ”Stanna...” sa hon, fortfarande sovandes. 

   ”Ariel...?” 

   ”Snälla, stanna. Jag...” mer hörde jag inte men hon släppte inte greppet om min arm. 

   ”Okej, jag ska bara släcka lamporna” jag la min hand över hennes och tog försiktigt bort hennes hand innan jag gick fram till dörren för att se till att den var låst innan jag släckte taklampan. Jag följde därefter med att släcka den i fönstret och gick i blindo fram till hennes säng. Jag lyfte täcket på ena sidan och kröp ner bredvid henne. Kudden doftade starkt av Ariels hår och jag tryckte in ansiktet - ja, jag gjorde det. Döm mig inte - och sög in ett andetag. Mina tankar var fyllda av Ariel och så var sedan mina drömmar. 

***

Ariels Perspektiv. 

Jag hade magont. Magont på grund av alla läxor och andra uppgifter jag hade hängandes över mitt huvud. De alla hotade att mosa mig om jag inte fick bästa resultat och jag kände hur jag långsamt började knäckas under pressen jag hade på mig. Jag hade aldrig riktigt nått den här punkten, visst jag har haft mycket att göra genom åren men aldrig såhär mycket. Varje uppgift vi fick tillbaka var en kamp förbi oro, stress, kallsvettning, fasa innan jag vågade mig på att titta på resultatet och hittills har jag inte känt något annat än lättnad då det har stått ett stort rött A i ena hörnet. Men kamperna blev bara värre och värre. 

   Med målmedvetna steg närmade jag mig Justins dörr där Alfredo gissat att han befann sig, jag knackade på och hörde till min lättnad hur steg närmade sig dörren innan låste rasslade till. Justin öppnade dörren med nyfikna ögon och sken upp i ett leende när han såg att det var jag, innan han hann säga något la jag händerna på hans bröst och pressade in honom i rummet igen. 

   ”Är du ensam?” frågade jag medan jag hörde hur dörren gick igen bakom mig. Hans panna var rynkad i förundran. 

   ”Ja, vad-” började han svara innan jag reste mig på tårna och tryckte mina läppar mot hans. Justin stelnade förvånat till för ett ögonblick innan jag kände hur hans armar lindades runt min kropp och pressade mig närmre hans bröstkorg. Jag tiltade huvud likt jag gjorde förra gången och Justin förstod genast och öppnade munnen samtidigt. Mina händer vandrade från hans bröst och upp till hans ansikte där jag sedan flätade in mina fingrar i hans hår. Andfått slet jag mig ifrån honom och lutade mig tillbaka så vi hade lite mellanrum mellan våra ansikten. 

   ”Vad... vad var det där för?” andades han. 

   ”Jag känner mig väldigt stressad och jag läste någonstans att kyssar, eller byta saliv med någon, skulle ha en lugnande effekt” svarade jag. 

   ”Oh...” jag nickade instämmande. ”så? Fungerade det?” jag andades ut och kände efter, mitt hjärta dunkade högt i mina öron vilket jag dock antog var efter kyssen. Men för ett ögonblick lyckades jag glömma allt om pressen på mina axlar, allt om läxor, resultaten, Tara och jag kände mig faktiskt lugn. 

   ”Ja” svarade jag med ett leende. ”tack så mycket” Justin skrattade till. 

   ”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig” jag fnittrade till och sänkte generat huvud innan jag la pannan i kurvan mellan hans hals och axel. Jag drog in ett andetag innan jag släppte ut det och jag kunde känna hur Justin drog sin hand upp och ner över min rygg i ett försök att få mig att slappna av. 

   ”Jag måste gå och packa... jag ska åka till New York över helgen” jag lyfte på huvudet och såg på Justin som nickade försiktigt. Han släppte sitt grepp om mig och tog ett litet steg bakåt så vi kunde se varandra mer klart. 

   ”Vad ska du göra i New York?” frågade han och la armarna i kors över bröstet. Jag hissade upp väskan på axeln efter den glidit ner och drog en hårslinga bakom örat. 

   ”Åh, det vanliga. Gå på galor, mötas med något företag, bla bla bla...” jag himlade med ögonen och Justin skrattade till åt min attityd. 

   ”Wow, du verkar så himla passionerad över vad du gör” retades han och jag log snett. 

   ”Åh, det är jag. Är bara så otroligt trött och vill absolut inte sätta mig på ett plan” svarade jag och fick ont i huvudet bara att tänka på allt jag behövde göra innan jag skulle sätta mig på det där flygplanet ikväll. Justin log beklagande. ”aja, vi hörs och ses” 

   ”Det gör vi. Lycka till” vi kramades hejdå innan jag gick mot hans garderob istället för ut genom dörren igen. 

***

”Så du är en av de unga kändisarna som valde att gå på Walk Of Fame, så hur har det varit?” kamerorna blixtrade bländande, reportrar skrek i öronen på en och tusentals människor i vackra utstyrslar vandrande omkring. Mina fötter gjorde ont, klänningen var alldeles för tight för mitt tyckte men jag bar inget annat än ett leende på läpparna. Även fast jag kände mig likt döden fick det inte märkas på mig. 

   ”Precis. Skolan är underbar, det är så otroligt häftigt att kunna gå i skolan precis som alla gör när de växer upp. Det är coolt att kunna få uppleva allt som ‘normala’ gör även fast vi inte lever normala liv. Vi kan gå ut utan att bli attackerade av paparazzis, vi har ett privatliv på den där ön och det måste jag säga är vad som är bäst med skolan” jag log brett och kvinnan med micken nickade. 

   ”Det låter som ett toppenställe” sa hon in i micken. ”och det verkar som att de ger er chansen att skaffa nya vänner också. Till exempel så har det ju spridits mer och mer bilder på dig och Justin Bieber. Vad är det som pågår där?” jag visste att frågan skulle komma, men det här var vad Tara ville ha. 

   Jag skrattade till i micken. ”absolut, jag har träffat massa nya människor och det är härligt. Precis som du sa så får man chansen att skaffa nya vänner och Justin är en av dem. Han är en super go’ kille och jag är verkligen glad över den vänskapen vi skapat” 

   ”Så det finns ingen hemlig romans pågående?” jag hade lust att himla med ögonen åt hennes retsamma blick och leende. 

   ”Nej” svarade jag med ett skratt. ”absolut ingen hemlig romans där inte. Vem har tid för sånt?” skämtade jag och kvinnan skrattade. 

   ”Ariel, dags att gå vidare” sa Greg vid mitt öra, jag log och sa hejdå till kvinnan innan jag gick vidare längst den röda mattan för att prata med fler reportrar som ställde i stort sett samma frågor. Men med ett leende och pigga ögon svarade jag dem, samma svar innan jag äntligen fick lämna mattan. Jag kvävde en gäsp och hälsade glatt på människor som kom fram för att hälsa eller bara säga att de beundrade mitt arbete. 

”Och hur gick det igår?” frågade Tara, glasögonen satt på tippen av hennes näsa medan hon såg ner på ett flertal plakat med olika designer på. Jag korsade benen och svalde innan jag svarade. 

   ”Utmärkt” sa jag. ”frågor om Justin dök upp i varje intervju och jag svarade som det var. Vänskap men inget mer än så” Tara nickade. 

   ”Han har inte märkt något?” fortsatte hon, fortfarande med blicken tittandes på annat. 

   ”Nej, han misstänker ingenting. Jag har honom lindad runt lillfingret” bredde jag på och hade fått dåligt samvete om det inte vore så att Justin visste hur det stod till. Han visste att allt jag sa till Tara om honom var bara lögner. 

   ”Bra, bra. Behåll det så” äntligen höjde hon blicken och såg på mig. Genast önskade jag att hon inte gjort det då isen i magen expanderade och jag fick bita ihop för att inte häva ur mig allt jag hade i magen. ”Ariel, jag har tänkt länge på detta-” åh nej! Snälla, säg inte så. ”-och jag tycker inte om ditt leende. Dina tänder har börjat gulna och det är alldeles snett” min mage sjönk likt en sten. Var mina tänder gula? Det kunde de inte vara, jag var noga med tandborsten och jag använde både tandtråd och munskölj varje morgon och kväll. ”vad tycker du?” 

   Jag öppnade munnen men inget kom ut så jag försökte igen. ”jag tycker... inte det är något fel på mitt leende” viskade jag fram. 

   ”Prata högre! Du vet vad jag tycker om när du viskar sådär” röt hon irriterat. 

   ”Jag tycker inte det är något fel på mitt leende” upprepade jag, nu något högre. Jag behöll blicken nedåtriktad, för rädd för att möta Taras isblå ögon. 

   ”Så det tycker du?” jag förblev tyst då jag visste att Tara ställde frågan retoriskt och ville egentligen inte ha ett svar. ”ska vi se till att du öppnar ögonen då” vid det här laget ville jag bara gråta men pressade desperat tillbaka tårarna. Tårar är ett tecken på svaghet Ariel. 

   I nästa sekund hade Tara ett hårt grepp om min överarm och släpade mig genom huset, jag staplade efter henne i de höga klackarna jag bar. Jag försökte förgäves att streta emot då jag visste vad som väntade mig. 

   ”Snälla... snälla, jag ber dig...” försökte jag men Tara ville inte höra på mitt gnäll. 

   ”Håll käft!” röt hon och slet upp dörren intill de fasansfulla rummet. ”ta dig en riktigt bra titt nu Ariel. Är du verkligen så vacker som du tror?” hon knuffade in mig i rummet och smällde igen dörren, med ögonen hopknipa stod jag pressad mot dörren. Jag ville inte titta. Jag ville inte se vad jag visste fanns bakom mig. Min haka darrade medan jag försökte att inte gråta. 

   Jag vet inte hur lång tid passerade innan jag kände hur tvångstankarna att följa Taras order tog över mig, jag vände mig långsamt om med tårarna rinnandes längst mina kinder. När jag stod med ryggen mot dörren istället öppnade jag försiktigt dörren. Jag gav ifrån mig ett klagorop medan jag stirrade tillbaka på mig själv genom de tusentals buckliga, spruckna speglarna som täckte de lilla rummet jag stod i. Paralyserad stod jag och endast såg på mig själv. Jag var ful och behövde ändra på mig. Jag hade ett fult leende och behövde få det fixat. Tara hade rätt.

herregud... vad i hela helsike hände i slutet? inte vad ni förväntade er kanske. XP ahahhaahah, men där fick ni som lade märkte till Ariel som inte ville se upp i hissen (eftersom det är speglar på alla väggar) detta är förklaringen hörrni. =D 

vad tyckte ni? de kysstes igen! iiiihhhh, *fangirl*. o vad tror ni händer efter det här? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

Fråga: Favorit artist? (Inte Justin XD)

Mitt Svar: Det här tycker jag verkligen är världens jobbigaste fråga för jag kan aldrig ge ett rakt svar. Mitt svar är alltid - allt möjligt. Jag lyssnar verkligen på allt möjligt... men mest på musik som påminner om Justins skulle jag väl säga.. hahahah. 

”Justin, kan du hålla koll på min väska medan jag gör min provning?” jag såg upp från datorn i mitt knä och såg Ariel ståendes bredvid mig, klädd i endast en kort, rosa morgonrock i sidentyg och hennes ben bara. Hennes väska hängde i hennes högra hand och för ett ögonblick tappade jag totalt bort mig, vart jag var någonstans, att hon ens hade ställt mig en fråga, mitt namn, allt. 

   ”Hallå, sengångaren?” skrattade hon och förde tillbaka mig till verkligheten. Jag ryckte smått till och log. Jag tog sedan väskan ifrån henne. 

   ”Självklart, jag tar den” svarade jag och la den bredvid mig soffan. Hon log tacksamt. 

   ”Tack så mycket, det borde inte ta längre än en halvtimme” sa hon medan hon gick ifrån mig, de smala klackarna ekade mot stengolvet, jag kunde inte slita blicken från henne för än hon rundade hörnet. Jag suckade högt och drog en hand genom håret. 

   Det var nu måndag och hela helgen hade passerat med mina tankar svävandes i det blå, jag kunde inte sluta tänka på hennes röda läppar som talade, som åter fuktades av hennes tunga, som drogs ut i det där leendet som kunde få vem som helst svag i knäna. Men mina tankar var fel... opassande. Ariel var min bästa vän och de här tankarna skulle med 100% säkerhet förstöra den vänskapen vi skapat. Ville jag riskera den? Nej... men jag kunde inte få ut tankarna ur huvudet. De spelades upp i mitt huvud likt en trasig cd skiva och jag hade ännu inte funderat ut vad i hela friden jag skulle göra åt dem. Skulle jag agera på min känslor? Skulle jag ignorera dem och hoppas att de skulle försvinna? Mitt huvud sa åt mig att välja alternativ två medan mitt hjärta - likt en fluffig kliché - sa åt mig att välja alternativ ett. 

   Jag vände huvudet mot hennes väska och såg på det bruna lädret. Skulle ett förhållande med Ariel ens vara möjligt? Vänta, ett ögonblick Justin. Ett förhållande? Nu tänker du lite väl långt va? Jag skakade på huvudet och suckade. Hjärnan full av tankar gnuggade jag mig i ögonen och fokuserade på datorskärmen framför mig igen, jag satt och försökte få ihop den senaste låten jag fastnat vid. Jag hade börjat utveckla en vana att börja på en låt, nästan göra klart den och sedan börja på en ny. När jag sedan fick tillbaka känslan för den tidigare låten gjorde jag klart den och - om jag får säga det själv - skapade ett mästerverk.  

   ”Ey, bro! Där är du” utbrast en röst längre ner i korridoren. Jag såg upp för att se Lil Za tillsammans med Alfredo, Zayn och Niall komma gåendes. ”vems är väskan?” 

   ”Ariel” svarade jag och gäspade bakom min knutna näve innan jag slängde upp mina ben på bordet framför mig. Niall dunsade ner i soffan på andra sidan väskan med ett retsamt leende på läpparna. ”och vad vill du då?” frågade jag honom vilket fick honom att endast flina bredare. 

   ”Åh, inget. Men verkar som att jag måste luta mig lite tillbaka så inte jag får ‘jag-älskar-Ariel’ baciller också” jag himlade genast med ögonen medan killarna bara skrattade. 

   ”Jag älskar inte Ariel, inte på det viset som ni tror i alla fall. Jag älskar henne som en vän, visst” sa jag och stängde ner locket på datorn. Precis, jag älskade henne som en vän. Det välbekanta klicket från klackar närmade sig igen och jag vände på huvudet för att se Ariel komma gåendes tillbaka, nu med tunna strumpbyxor på sig och håret uppsatt i en tofs på huvudet. Hon suckade när hon nådde mig och föll ner i soffan bredvid mig. 

   ”Gick det bra?” frågade jag försiktigt. 

   ”Antar det” svarade hon med en suck. ”jag provade underkläder för en ny kollektion som HM ska släppa och killen som hade hand om prövningen kunde inte sluta klämma på mina bröst. Jag menar det är okej en gång men när det börjar närma sig tjugo gånger då är han bara en klämning ifrån att få ett knä upp bland kronjuvelerna. Vem tror han att han är?” jag stirrade stumt på henne, oförmögen att få ur mig ord. Dock verkade det inte var något som Ariel märkte då hon endast fortsatte prata. ”hur fascinerande kan bröst vara? Det är bara fett, för helsike. Vart är Tyler? Tyler!” hon reste sig från soffan och snart såg jag hur Tyler kom gåendes runt hörnet. Vart kom han ifrån? 

   ”Bra, du är här. När skulle Tara ringa?” frågade hon och Tyler gav henne ett svar jag inte kunde höra men Ariel nickade och gick fram till sin väska i soffan mellan mig och Niall. I nästa sekund stod hon i endast svarta spets underkläder med rosa detaljer som hängde ihop med vad visade sig var långa strumpor och inte strumpbyxor med hjälp av rosa strumpeband. Mina ögon växte sig till genast till dubbelstorlek och jag hörde hur Alfredo satte i halsen på vattnet han varit på väg att svälja. 

   Ariel öppnade sin väska och drog ut ett långt svart tyg innan hon drog det över huvudet. Det svarta tyget visade sig vara en tight klänning med endast ett axel band och smet om runt henne tills de kom till hennes höfter och de endast föll ner till marken. Ariel strök med händerna längst tyget för att se till att inget låg fel innan hon tog sin väska och hissade upp den på axeln. Hon log mot mig innan hon gick upp till Tyler. 

   ”Hejdå killar” sa hon och vinkade över axeln mot oss. 

   ”Jag vet inte om jag älskar eller hatar den här skolan” sa Zayn tillslut och jag vände stumt huvudet mot killarna för att se deras fortfarande lika chockerade ansiktsuttryck. 

   ”Jag älskar’t! Gratis mat” utbrast Niall glatt och vi alla vände långsamt huvudena mot honom och såg på honom som om han vore dum i huvudet. Vilket jag för tillfället inte kunde förneka.  

”Vad har du kvar på listan?” frågade jag, mina ben låg utsträcka framför mig och jag mer låg än satt i fåtöljen vid fönstret i Ariels rum. Ariel själv satt placerad på sin skrivbordsstol, böjd över läxböcker och hade sin dator spelandes låg musik bredvid sig. 

   Vi hade lyckats bocka av några få saker till under helgen som gått, sett fler Disney filmer efter Ariel insisterat att det var ett måste att vi skulle se fler. Bara lyckan i hennes ögon fick mig att genast säga ja, utan tvekan. Vem kunde säga nej till en sådan billig lycka som att se en kort Disney film? Ingen hoppas jag. 

   ”Ehm...” sa Ariel och slet sig från läxorna innan hon plockade upp listan vi skrivit. ”vi har badat i havet, sett Disney filmer, lekt i en lekpark, kladdat med maten, gjort ansiktsmålningar-” ha! Ansiktsmålningarna hade varit något av det roligaste jag varit med om. Ariel kunde inte sluta skratta när vi båda hade ansiktet fullt i färg och jag log av bara minnet. ”-och ja... så vi har cykla, baka, äta godsaker...” hon höjde blicken så hon kunde se på mig och återigen blev jag distraherad av hennes läppar innan jag fick ett grepp om verkligheten. 

   ”Okej, så för att lära dig cykla så behöver vi en hel dag. Från morgon till kväll för det går inte att lära sig på fem minuter” hon nickade förstående. ”godsaker å andra sidan borde vara något vi kan fixa på studs, kom igen” jag hoppade upp ur fåtöljen och gick fram till hennes dörr, Ariel var fort efter mig och tillsammans åkte vi ner till bottenvåningen där vi fortsatte vidare till godisautomaterna. 

   ”Så vad hade du tänkt dig när du säger godsaker?” frågade jag henne och lutade med mot ena automaten. 

   ”Ehm... jag vet inte” svarade hon och ryckte på axlarna medan hennes blick granskade godiset innanför glaset. 

   ”För det finns ett urval, allt beroende på vad man definierar godsaker som. Till exempel bakelser, glass, smågodis, choklad, till och med läsk. Allt med socker i stort sett” hon såg på mig med stora ögon. Jag skrattade smått åt hennes minn och hon mimade stort ‘wow’ med munnen. ”fast sen har vi ju miljoner olika smaker av chips, jordnötsringar, popcorn, nötmixar... du fattar. Dock tycker jag du ser ut som en glass tjej av någon anledning men, det finns ingen glass i de här maskinerna så vi får nöja oss med chokladkakor och godis på påse för tillfället” 

   Ariel fick sedan välja dem hon tyckte såg bäst ut, dock verkade hon välja dem som hade roligast eller finast förpackning men när vi var klara återvände vi upp till hennes rum igen och jag släppte ner på det hennes säng. Nu exalterad satte hon sig på sängkanten och drog upp upp båda benen så hon satt i skräddarställning, jag flinade och satte mig mittemot henne. 

   ”Så vilken först?” frågade jag och såg på godiset framför oss, Ariel bet sig underläppen och jag fick motstå impulsen att slita ut den ur munnen på henne och skrika att hon skulle sluta vara en sådan retsticka. Men hon hade såklart ingen aning om vad jag gick genom på insidan, hon hade ingen aning om tankarna i mitt huvud eller pirret i min mage. Ariel pekade tillslut på en som jag tog upp. 

   ”Okej, så det här är en Snickers. Det är kola blandat med jordnötter och sedan en fluffig kola under och sedan ett chokladtäcke” sa jag medan jag öppnade upp förpackningen. ”vänta...” mumlade jag sedan när en ide slog mig och jag letade runt på hennes skrivbord efter en sax. Jag fann en tillslut och satte mig framför henne igen. Jag klippte till en smal bit i ena änden och gav den till Ariel. ”så du inte överöses av socker eller blir något så fånigt som mätt” 

   Hon himlade med ögonen men tog emot biten och stoppade den i munnen. Jag väntade tålmodigt medan hon tuggade, hennes ansikte visade inget för än hon svalde och log. ”så?” 

   ”Det var gott” försäkrade hon, jag nickade och vi fortsatte vår lilla lek tills hon hade haft ett smakprov från varje förpackning. 

   ”Herregud, jag har nog aldrig ätit såhär mycket socker någonsin” stönade hon och föll tillbaka i sängen, jag skrattade åt henne och kastade en napp i munnen. 

   ”Har du någon favorit då?” frågade jag och la mig ner bredvid henne. Hon vände på huvudet så hon kunde se mig och jag rullade runt på sidan och stödde mitt huvud mot min hand. Hon tänkte efter för ett ögonblick. 

   ”Twix och sedan Skittles” svarade hon och jag nickade. 

   ”Så eftersom du missat några detaljer i din barndom så kan kan gissa mig till att det även finns saker som du inte gjort som är typiskt tonårssaker” sa jag och hon skrattade till.

   ”Det stämmer, alkohol och fester har du redan avklarat men det finns andra saker antar jag” 

   ”Som?” frågade jag nyfiket. 

   ”Som...” började hon och fingrade nervöst på sina naglar innan hon vände bort blicken från mig. ”ehm... jag har aldrig varit på en dejt till exempel” jag höjde förvånat på ögonbrynen, en tjej som Ariel borde ha varit på tusentals dejter men aldrig hittat killen värdig nog för henne men samtidigt var jag inte alls förvånad. Med det schemat hon hade, när skulle hon ha tid? 

   ”Jag har aldrig varit i ett förhållande, inte ens de där fåniga man har när man är 10. Victoria hade, men inte jag. Tara har aldrig tillåtit mig umgås eller ens pratat med killar, förutom om det är en intervju. Hon säger att de är en distraktion. Du är den enda eftersom det är meningen att du ska ge mig mer PR” hon himlade med ögonen och jag log snett. 

   ”Vilket du då säkert kan gissa dig till att jag är... oskuld” hennes kinder blossade röda. ”och jag antar att jag kommer vara det tills jag dör, eftersom Tara har superkrafter. Det finns inget som kommer kunna döda henne” jag småskrattade. 

   ”Åh, oroa dig inte. Det kommer säkert hända... Tara kan inte vara med dig vartenda sekund av ditt liv heller” försäkrade jag henne. Hennes oskuld kändes inte lika chockerande som att hon inte varit på en dejt förut, Ariel var en sådan tjej som hade krav och förväntningar. Hon skulle inte ge bort något som sin oskuld till bara vem som helst. Men jag undrade...?

   ”Avan och Victoria driver med mig hela tiden om hur lite erfarenheter jag har när det kommer till... sådant där. Avan hotar alltid med att han ska dra iväg mig till en strippklubb och betala så jag kan... ah”

   ”Så vaddå? Du har inte gjort någonting, inte ens...?” 

   ”Nej, jag har inte ens kysst någon” svarade hon med blicken fastlåst i taket. Jag såg på hennes ansikte under en lång tid innan jag tog mod till mig. Det här var min chans. 

Ariels Perspektiv. 

Jag kunde inte fatta att jag faktiskt låg bredvid Justin och avslöjade alla dessa pinsamma egenskaper om mig själv som saknades. Det var en sak att missa saker från min barndom men nu pratade vi om större saker, saker man borde på riktigt ha gjort. Justin hade gjort allt, det var en sak jag visste. Jag menar han var tillsammans med Selena Gomez under nästan två år. Hur kan de inte haft sex? Oinbjudna bilder dök upp i mitt huvud som jag genast mentalt viftade bort.

   Justin låg tyst bredvid mig och jag kunde känna hur hans blick brände hål i mitt ansikte men jag vägrade möta hans blick. Hela situationen var för pinsam. 

   ”Jag skulle kunna kyssa dig” mitt huvud flög genast mot Justin innan jag såg på honom med stora ögon. Så fort han såg min minn stressade han fram sina ord. ”du vet om du vill få det överstökat, om du inte vill vänta längre. Du behöver inte” jag såg på honom för ett ögonblick, övervägda vad han sa. Lugnt såg han tillbaka på mig medan han väntade på min svar. 

   ”Verkligen?” frågade jag försiktigt efter en stund. ”du tror inte-” 

   ”Att det kan förändra vår vänskap?” jag nickade stumt. ”bara om vi låter det påverka oss. Men jag kan göra det, om du vill att det ska vara någon du känner och inte någon främling” mina ögon pendlade mellan hans båda, mina tankar gick i 180 och jag öppnade munnen men fick inte fram något svar. Ville jag att Justin skulle kyssa mig? Ville jag få det ‘överstökat’ som han sa? 

   Jag nickade försiktigt på huvudet. ”okej” andades jag fram. Nu var det hans tur att se förvånad ut. 

   ”Är du säker?” frågade han lågt. Jag nickade återigen, nu med mer säkerhet. Justin såg på mig, väntade säkert på att jag skulle ångra mig men jag var säker. Vem bättre än Justin? Jag fann ingen bättre. Försiktigt rullade Justin över på mage så han kom närmre mig och jag fuktade nervöst läpparna med tungan. Jag knöt sina händer som låg på magen och såg hur Justin höjde sin hand innan han försiktigt strök med tummen över min kind. 

   ”Slut ögonen” viskade han, nu lutandes över mig. Nervositeten bubblade likt syra i min mage och mina andetag började likna flämtningar, men jag gjorde som han sa och slöt försiktigt ögonen. Nästa sekund kunde jag känna Justins försiktigt andetag mot min mun och min hjärta hamrade likt en galning i min bröstkorg. ”slappna av” jag kunde känna hans ena läpp snudda min och jag försökte att inte spänna hela kroppen. 

   Sedan trycktes Justins läppar mot mig. Hans läppar var mjuka mot mina och trycket var försiktigt, men ju mer sekunderna tickade vidare blev trycket hårdare. Omedvetet lyfte jag ena handen och la dem om Justins kind. Kontakten bröts för ett ögonblick men jag lyfte lika fort huvudet igen. Min hand fortsatte och flätades in i hans hår. Plötsligt kände jag hur Justins mun öppnades över min och hans varma tunga mot min läpp, jag försökte att inte släppa loss till paniken. Vad ska jag göra? Gör som han bara. Jag kopierade hans rörelser och öppnade min mun, våra tungor möttes och känslan var underbar. Justins hand låg nu runt min nacke och han drog mig närmre intill sig. 

   Stunden avbröts av en hög knack och vi flög genast ifrån varandra, flämtandes såg vi på varandra. Vad hände precis?

   ”Ja... Jag ska bort under dagen men jag är tillbaka på kvällen” svarade hon och jag nickade. 

   ”Grymt, då kör på vi kvällen” Ariel var nu gick nu fullt ut femåring på maten och hade sina båda händerna täckta av potatis. Leendet på hennes läppar var smittsamt. ”har du kul eller?” 

   Hon flinade brett och barnsligt men gav mig inget annat svar, men det var det enda jag behövde.

”Så dagens uppgift är alltså...” vi hade samlats tidigt på morgonen utanför skolan, Mrs. Lockwood - vår ‘press’ lärare - hade bett oss alla att klä oss i löpar kläder och förbereda oss på att bli svettiga. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, det enda jag visste var att jag hade svårt att svälja min gäspar och inte korsa armarna över bröstet i den små kyliga vädret. 

   ”...en slags orientering. Det är meningen att detta ska hjälpa er att läsa kartor om ni till exempel kommer vilse eller endast att springa det snabbaste ni kan. Eftersom det finns en liten twist i orienteringen då det kommer finnas fans där ute som väntar på att attackera eller följa efter er. Det är meningen att ni ska undvika dem samt inte bli infångade. Målet är att inte bli tagen och få alla nummer i stämplade på korten ni kommer få” nickningar och viskningar spred sig genom gruppen tjejer som stod i en klunga framför honom. Det var endast modeller runt mig då detta var en inriktnings indelad lektion. 

   ”Ey, Ari?” frågade Victoria bredvid mig. ”vad är det för dag?” 

   ”Torsdag” svarade jag och kastade henne och blick. Hon hängde genast trött med huvudet medan hon släppte ut ett lågt klagande ljud. 

   ”Jag trodde det var fredag. Fasen” jag log roat och skakade smått på huvudet. 

   ”Ni gör detta individuellt och må bäste sprinten överleva” skämtade Mrs. Lockwood och slog ihop händerna. Jag hoppade lite på stället för att få igång kroppen. 

   ”Det här låter både onödigt, skit tråkigt, läskigt och nämnde jag onödigt?” frågade Avan som slöt upp bredvid oss. Jag himlade genast med ögonen åt honom. Var så typiskt Avan att vara emot allt som har med löpning att göra. 

   ”Jag tycker det låter roligt” svarade jag med ett leende. 

   ”Såklart du gör” hörde jag han mumla. Avans morgonhumör var inte att leka med ibland, han var som en grön godis man tror ska smaka päron men som istället smakar äpple. Alltså totalt förvirrande och ganska små äcklig. 

   ”Vi går enligt listan, enligt era efternamn så... Cara Delevinge du är upp först. Jag släpper iväg er med fem till sju minuters mellanrum. Lycka till allihopa!” Mrs. Lockwood tog fram sitt tidtagarur och Cara gick fram till henne, Mrs. Lockwood pekade ut vart hon skulle springa mot innan hon fick en karta i handen. Cara sprang iväg och näst på tur var sedan Allison Harvard och listan fortsatte och jag insåg ganska snabbt att både Victoria och Avan samt Jenner syskonen skulle springa iväg före mig. Vilket resulterade i att jag istället sjönk ner på marken och såg hur solen började gå upp. 

   ”Ariel Madison” jag sköt likt ett skot upp från marken när jag hörde mitt namn och gick fram till Mrs. Lockwood som stod förberedd med en karta i handen. Jag tog emot den och kikade ner på stationerna som var utspridda över ön. Jag drog in ett djupt andetag innan jag nickade och släppte ut det. ”nu kan du springa” jag rullade ihop kartan i handen och sprang mot skogen. 

”Ariel?” jag låg med ena benet utsträckt och andra böjd, armen över ögonen medan jag försökte få ner luft i lungorna. Skogen hade varit likt ett hemsökt slott, människor dök upp från ingenstans och jag fann mig springandes för livet. Även fast de inte ville mig illa kunde jag inte undgå att känna rysningarna när de jagade mig genom skogen. Jag hade lyckats tagit mig till alla kontrollerna som var utsatta och med nöd och näppe kommit till mållinjen utan att ett fan hade gripit tag i mig. 

   ”Ja?” andades jag fram. 

   ”Är du okej?” frågade rösten och jag lyfte på armen för att se upp i Justins bruna ögon. Han stod böjd över mig med händerna på knäna. Jag nickade. ”har ni haft den där orienterings grejen?” återigen nickade jag. ”vi ska ha den nästa vecka, hur var det?” 

   Jag satte mig upp i sittande ställning och vände mig om mot honom. ”hemskt” svarade jag. 

   Han skrattade till innan han blev allvarlig. ”verkligen?” 

   ”De var överallt. Som vålnader. Jag har aldrig känt mig så... Jagad och panikslagen” han svalde obekvämt och stirrade med vettskrämda ögon bort mot skogen. 

   ”Shit, vad taggad jag känner mig nu” hörde jag han mumla, jag reste mig från marken och la en hand på hans arm. 

   ”Det kommer gå bra, det var mest tjejer. Tänk bara att de enda de vill göra med dig är att slita av dig kläderna och antagligen våldta dig. Jag menar det är väl det enda de skriver om” Justin vände sig med stora ögon mot mig och jag kunde inte hindra fnittret som slapp ur mig. ”jag skojade Justin, de kommer gå fint” 

   Justin nickade frånvarande. ”kom vi går och äter. Nu när du har sprungit behöver du mat i magen” han gick ifrån mig men stannade när han märkte att jag inte följde efter honom, han såg min tveksamma minn och förstod genast vad som pågick. ”åh, kom igen. Du behöver energi, speciellt om du har tränat. Jag bryr mig inte ett skit om vad Tara tycker i det här laget. Du ska äta om jag så måste trycka ner maten i halsen på dig eller inte” Justin tog min hand och drog med mig mot skolan. 

   ”Du kan kladda igen om du vill” sa han och kastade en blick på mig. Jag sken genast upp i ett brett leende. Jag hade suttit hela middagen igår och ätit med endast händerna och det var... Annorlunda, nytt men framför allt roligt. Att först känna maten i händerna gav en helt ny känsla att äta, en barnslig och härlig känsla. Justin flinade åt min minn och drog bort mig mot maten. 

Jag rätade till midjan till min klänning innan jag granskade mig själv i spegeln. Klänningen var helt svart och föll ner till golvet, i midjan satt ett guldigt skärp. Överdelen var pryd utav spetsblommor som gick upp till mina axlar där genomskinliga band tog över. Så det såg ut som att min rygg var helt bar och klänningen satt klistrad på kroppen. Den var vacker och jag svängde nöjt på kroppen.

   Mitt hår låg på ena sidan av mitt ansikte och Leila hade gjort eleganta lockar samt sminkat mitt ansikte med sotiga ögon och starka röda läppar som matchade mitt hår. Xavier stod vid mina sida med armarna i kors medan han gned sig om hakan. 

   ”Du duger” sa han tillslut och jag skrattade till. 

   ”Tack Xavier, dina komplimanger värmer alltid lika mycket” sa jag och snurrade runt, Leila höll på att packa ihop sina saker med Tyra pratade lågt i telefonen. Det var meningen att vi skulle befinna oss på en mode gala om sådär en timme och jag började se stressen i Tyras ansikte. Jag samlade ihop min telefon och andra nödvändiga saker i min lilla väska innan jag såg upp för att se Tyra - som nu lagt på - med ett leende. 

   ”Då åker vi” sa hon och tog ledningen ut ur min garderob. Xavier var efter henne innan jag följde efter och hade Leila efter mig, jag låste min dörr och tillsammans trädde vi in i hissen. Jag höll blicken neråt och såg inte upp för än hissen plingade till och vi landat på bottenvåningen. 

   ”Jag ska bara säga hejdå till dem andra” skyndade jag mig att säga innan jag tog tag i kjolstyget och lyfte det lite så jag kunde lättare ta mig fram på mina höga Christian Louboutin klackar. Jag visste att Justin bland andra befann sig i allrummet på bottenvåningen så jag skyndade mig in och hörde hur mitt team sakta följde efter mig. Jag fann Justin vid biljardbordet och gick fram till honom. Jag la armarna om honom bakifrån och kramade till. 

   ”Va... Åh, hej. Ska du åka nu?” jag nickade och såg hur hans blick gick från mitt ansikte och enda ner till mina skor innan de återvände till mitt ansikte. ”du ser... wow” genast kände jag hur kinderna blossade och jag log generat. 

   ”Tack så mycket, jag tänkte bara säga hejdå och glöm inte imorgon” han skakade på huvudet. 

   ”Jag lovar, kommer inte glömma” han log brett som jag besvarade innan jag snabbt kramade om Avan och Victoria innan jag återvände till Tyra som såg ner på sitt armbandsur. Jag log mot dem innan jag drog in ett djupt andetag. 

   ”Då kör vi” 

Justins Perspektiv. 

Jag såg hur Ariel försvann bort tillsammans med de tre vuxna jag kan ha sett henne tillsammans med i tidningar. Klänningstyget fladdrade smått medan hon gick och jag såg hennes nakna rygg bli mindre och mindre. Ord kunde inte beskriva hur vacker hon såg ut. 

   Min blick såg diskret runt på de andra i rummet och jag fann mig själv iakttagen av mina vänner. Jag gav dem en ‘vad?’ gest och de endast skakade på huvudet som svar. Jag återvände till biljardbordet men kunde inte riktigt fokusera på spelet. Ariel fyllde mitt huvud. 

   Hon var verkligen ‘one-of-a-kind’. Hon var allt och inget på samma gång, hon var så mycket mer än vad hennes fasad fick henne att framstå som men samtidigt var hon inget som den tjejen som står framför kamerorna. Jag skakade smått på huvudet för att skingra tankarna. Vad är det jag tänker med? 

*

”Okej, jag är här” Ariel sjönk med en puts ut på sängen och jag log roat. Hela dagen hade hon varit borta och det var först nu jag såg henne. Hon var klädd i en vit topp samt en ljusrosa kjol så en rand solbränd hud blottades mellan de två plaggen. Som vanligt prydes hennes fötter av ett par alldeles för höga skor och nere på golvet låg hennes väska. Jag log roat och släckte taklampan så endast den i fönstret samt den på mitt nattduksbord lös upp rummet. Ariel reste på överkroppen innan hon fick av sig skorna. 

   ”Så hur gör vi det här?” jag sjönk ner på andra sidan och lutade ryggen mot sänggaveln. 

   ”Via datorn” svarade jag och pekade mot datorskärmen där jag hittat filmen på nätet och pausat. 

   ”Oh” fick hon ur sig och satte sig i skräddarställning bredvid mig, jag log roat åt hennes exalterade humör och lutade mig fram så jag kunde starta filmen. Lilla Sjöjungfrun var en film jag hade sett ett flertal gånger med min lillasyster genom åren då det var hennes favoritfilm bland alla Disney prinsess filmerna. Ariels blick var som fastklistrad från första start, jag kunde se hur skärmen reflekterades i hennes ögon och fann mig själv trollbunden vid synen. 

   Hon var verkligen underskön. Allt från de långa röda håret till den perfekt formade munnen, de mörkbruna ögonen som nu glittrade utav upprymdhet. Hon var min bästa vän. Jag älskade att det fanns så mycket hon inte visste och jag fick vara med och lära henne om. 

   Ariel på skärmen hade nu gjort sitt avtal med Ursula och fann sig själv sittandes i vattnet med ben, Sebastian hade en total flipp medan Blunder delade Ariels fascination. 

   ”Men hon har ingen röst” viskade Ariel fram när Ariel och Erik träffades och Ariel inte kunde säga ett ord till honom. Jag såg på Ariels stora ögon, hon låg nu på mage bredvid mig och händerna knäppta under hakan. Hennes hår hade svepts bort och blottade axeln närmast mig. 

   Filmen gled vidare och Ariel och Erik befann sig nu på roddbåten och jag visste vad som skulle inträffa, ‘Kiss The Girl’ började spela på Sebastians initiativ. 

   ”Jag känner mig ganska dum för att jag inte vet ditt namn. Kanske jag kan gissa. Är det Mildred? Nej, okej... Vad sägs om Diane? Rachel?” 

   ”Det är Ariel, din idiot!” utbrast Ariel samtidigt som Sebastian väste det till Erik i filmen, jag skrattade ljudlöst åt henne. 

   ”Ariel? Ariel! Det är ganska gulligt. Okej, Ariel...” 

   ”Ganska? Ganska!?” utbrast Ariel förolämpat och vände sig om så hon kunde se på mig, jag endast flinade roat mot henne. ”bara ganska? Om det inte vore för att han är extremt gullig så hade jag insisterat på att hon skulle välja någon annan...” låten fortsatte och jag lyssnade nu mer texten än vad jag gjorde innan. 

   ”Now’s your moment, floating in a blue lagoon

Boy you better do it soon, no time will be better

She don’t say a word, and she won’t say a word

Until you kiss the girl” 

   ”Sha la la la la la

Don’t be scared, you got the mood prepared

Go on and kiss the girl

Sha la la la la la

Don’t stop now, don’t try to hide it, how

You wanna kiss the girl” 

   ”Sha la la la la la, float along

And listen to the song, the song say kiss the girl

Sha la la la la la, the music play

Do what the music say, you gotta kiss the girl...” 

   Ariel och Erik var endast millimeter från varandras läppar när Ursulas onda ålar välte båten och förstörde det perfekta tillfället för dem att dela kyssen som skulle få Ariels röst tillbaka. Jag såg det förväntansfulla ansiktsuttrycket Ariel hade innan hon drog ihop ögonbrynen där allt förstördes. Min blick förflyttades till hennes - till synes - mjuka läppar. En konstig känsla fyllde mig som snart övergick till ett kristallklart behov. Jag ville kyssa Ariel. 

oh... mah... gawd! U GUYS, HE WANTS TO DO WHAT!?!?!?!? xD hahahahahaha. 

vad tycks? vad tror ni han kommer göra åt sitt 'behov'? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

Fråga: Vilken är er favorit novell hittills på den här bloggen? 

Mitt Svar: Jag tänker inte ge något vidare långt svar förutom att jag är stolt över alla noveller jag har skrivit. =)

PREVIOUS:   ”Nej... J-jag kla...” försökte Ariel protestera och knuffa mig åt sidan men kraften i hennes arm var borta och hennes försök var löjligt. Jag lyfte enkelt upp henne i brudstil och tillsammans gick vi mot skolan, Victoria torkade Ariels panna samt om hennes mun innan hon gav henne vattenflaskan. Ariel var som en trasdocka i min famn och hon vägde likt en fjäder. 

   Väl uppe på tredje våningen öppnade Victoria dörren intill hennes rum och fortsatte bort till badrummet där hon sa att mig att sätta henne på toaletten. Ariels bröstkorg hävdes och sänktes fortfarande i ett hastigt tempo och svetten blänkte på hennes hud. Jag lämnade Victoria med Ariel i badrummet och fortsatte ut i rummet där Avan satt i ena fåtöljen, hans ena hand gnuggade båda hans ögon i frustration. Jag suckade och knäppte händerna bakom nacken.

Ariels Perspektiv. 

Justins små skratt och mina frustrerade stön var det enda som fyllda mina öron medan vi satt bredvid varandra - jag, nu nästan i hans knä - medan vi körde ett flertal ronder tumkrig. Justin hade vunnit majoriteten av gångerna hittills. Enligt mig hade han fuskat sig till seger men enligt han var han endast skicklig. Vem är skicklig i tumkrig? Ingen! Jag bet mig irriterat i underläppen medan jag försökte få min tumme över Justins. 

   Det hade gått tre dagar nu sedan incidenten med Tara och det mesta hade gått tillbaka till det normala, Justin var nu lite extra försiktig runt våra aktiviteter då han inte ville göra något som kunde uppröra henne. För mig var det mer en grej jag nu var vann vid. Absolut det var obehagligt och jag hade helst sluppit springa tills jag inte kunde stå på benen eller inte kunna behålla maten men det var vad som krävdes. Tara var måttligt nöjd då, det var det som räknades. 

   ”Trodde du verkligen inte jag skulle få reda på någonting? Jag såg vartenda bild. Var jag inte tydlig nog när jag sa att du absolut inte fick tillträda en fest? Huh? Jävla, olydiga unge. Lär du dig aldrig?” 

   ”Sluta fuska!” utbrast jag och Justin skrattade nu högt. 

   ”Jag fuskar inte, det är bara du som suger” svarade Justin och jag bet ihop tänderna innan jag började röra hela kroppen i mitt försök att få min tumme över hans. Jag sträckte mig över hans kropp precis som att det skulle göra min tumme längre. Precis som man gör med tv spel, bilen kommer inte svänga bättre bara för att du vinklar kontrollen lodrätt. 

   ”Fuska inte” sa jag högt igen medan jag jagade Justins tumme. 

   ”Det är bara du som har en liten tumme, prinsessan” smeknamnet fick mig att stelna till innan jag sjönk ner bredvid honom igen, jag lutade mig tillbaka med röda kinder och glömde för ögonblicket allt om vårt tumkrig. ”vad?” frågade Justin roat och jag kikade upp på honom. 

   ”Du kallade mig just prinsessan” mumlade jag generat men överlyckligt. 

   ”Ja” svarade han, mer som en fråga. ”och jag vann, igen” fortsatte han sedan och jag märkte att hans tumme ännu en gång tryckte ner min i hans hand. Men jag kunde inte bry mig och Justin skrattade åt mitt beteende. ”men det kan väl inte vara något nytt? Folk måste ju kalla dig det hela tiden” 

   ”Nej, varför skulle dem göra det?” frågade jag, det var det löjligaste! Justin såg på mig för ett ögonblick som om jag vore från en annan planet innan han brast ut i skratt. Jag tittade förvånat på honom medan han enbart skrattade, när han såg min minn slutade han genast innan han gav mig en frågande blick. 

   ”Du är seriös?” frågade han och jag nickade försiktigt. ”men det är ju omöjligt, du är ju döpt efter en” fortsatte han och jag spärrade nu upp ögonen. På riktigt? 

   ”Vilken?” frågade jag, nu exalterad. 

   ”Ariel” svarade han precis som att det skulle ge mig ner information innanhan skakade på huvudet. ”ehm... Sjöjungfrun Ariel, du vet ‘lilla sjöjungfrun’ filmen. Disney prinsessan” förklarade han men allt var nyheter från mig. En Disney prinsessa? Disney hade jag hört talas om. 

   ”Men herregud, det här är ju inte sant? Hur kan du inte... Nej... Har du aldrig sett en film med Disney prinsessor?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”wow... Jag har nog aldrig träffat en tjej som inte sett en Disney prinsess film. Jag menar alla har gjort det” jag vände ner blicken. 

   ”Tja... Men det är mycket jag aldrig gjort” mumlade jag, Justin satt tyst vid min sida för ett ögonblick innan han la ett finger under min haka och såg in i mina ögon. 

   ”Ska vi ta och ändra på det då?” frågade han. ”vi gör en lista!” utbrast han sedan glatt och reste sig från soffan som vi suttit i. Alfredo tillsammans med Victoria och Lil Za såg upp från vad de än gjorde vid bordet bredvid. Vi befann oss för tillfället i skolans ena allrum, det var någorlunda lugnt i rummet och några stod och spelade biljard medan andra umgicks i de andra soffgrupperna. 

   Justin återvände med ett block och en penna i handen innan han damp ner bredvid mig igen, jag gungade till innan jag grep åt mig blocket och öppnade en ledig sida. Jag tog pennan från honom innan jag skrev ‘Behöver göras’ högst upp som rubrik. 

   ”Herregud, du får det att låta som läxor” sa Justin och jag himlade med ögonen. ”men så först... Disney filmer. Du behöver se alla... Gud, det är så många. Men det gör inget, vi fixar det” Justin fortsatte exalterat att babbla och jag kunde inget annat än att roat le mot honom. Han märkte tillslut min blick och tystnade. ”vad?” 

   Jag skakade på huvudet. ”nej, inget. Bara du” svarade jag. Han himlade med ögonen. 

   ”Så vad mer?” frågade han och svepte med handen mot blocket där det ännu bara stod ‘Disney filmer’. Jag tvekade ett ögonblick innan jag skrev ner de saker jag först kom och tänka på. ”cykla, äta godsaker, bada i havet...” läste Justin innan han skakade ofattbart på huvudet. 

   ”Mer?” frågade han sedan och jag gav honom en fundersam blick. ”okej, så om vi ska inringa det. Från din barndom. Saker man gör när man är liten som du inte har gjort” 

   ”Men om jag inte har gjort dem så vet jag ju inte vad jag missade så jag behöver din hjälpa lite” Justin slog sig på tinningen och jag skrattade. 

   ”Okej, så... Kladdade du med maten?” frågade han och jag skakade på huvudet. Han nickade och petade på pappret. ”lekt i en lekpark? Typ gunga, åka rutschkana?” återigen skakade jag på huvudet och skrev ner det på pappret. Justin fortsatte rabbla upp saker som jag antingen skakade eller nickade på huvudet åt, när han fick slut på saker såg vi båda ner på pappret och såg den ganska långa listan utav saker jag missat i min barndom. 

   ”Vi har en del att göra” mumlade jag och Justin nickade instämmande. 

   ”Och ena kan vi ta hand om nu direkt” sa han och reste sig från soffan. ”på med bikinin, vi ska ner och bada!” jag såg förvånat på honom innan han otåligt viftade med handen som väntade på min, jag ryckte på axlarna och la min hand i hans och lät honom dra mig upp. 

   En kvart senare var jag klädd i en turkosfärgad bikini vars snören knöts i nacken och trosorna hade två guldiga stänger vid höftbenen. Jag nickade nöjt innan jag släppte ut mitt andetag och tog åt mig en handduk. Jag satte upp håret i en hästsvans medan jag gick bort mot dörren innan jag tog hissen ner till bottenvåningen där jag skulle möta Justin. Han stod lutad mot väggen, endast klädd i ett par svarta badbyxor och jag träffades plötsligt av faktumet hur vältränad han faktiskt var. Musklerna i hans överkropp var definierade och såg ut att vara gjorda av sten. Ett konstigt pirr spred sig i min mage vid synen av honom och jag önskade plötsligt att Victoria var med mig. 

   Justin såg upp från där han stod och stelnade till för ett ögonblick innan han log. Jag log tillbaka och såg ner i marken innan jag närmade mig honom. Försökte att inte se på hans bringa igen eller tatueringarna som var sprida över hans ena arm och nyckelben. Justin är vad Avan skulle kalla ‘förstklassig hunk’. 

   Vi tog oss ner mot stranden och jag kände hur tveksamheten började fylla mig. Var det här verkligen en bra idé? Tänk om jag drunknar? Justin struttade glatt fram bredvid mig och släppte handduken i sanden medan jag stod kvar och såg ut över vattnet. Från håll såg det vackert och ofarligt ut men jag tvekade på att det var lika snällt när man väl satte fötterna i det. Jag hade haft photoshoots vid havet men aldrig mer än legat vid kanten till vattnet. 

   ”Kommer du eller?” hörde jag Justin ropa och drog mig tillbaka till verkligheten. Jag drog in ett andetag och nickade. Jag släppte min handduk bredvid Justins och gick med målmedvetna steg mot honom. 

Justins Perspektiv. 

Jag hade sett Ariel hundratals gånger i tidningar, dels på grund av Chaz och dels på grund av att hon var precis överallt. Därför tyckte jag att se henne i endast bikini inte skulle komma som en chock för mig. Men det var precis vad de gjorde. Den turkosa bikinin hon bar smet om runt hennes höfter och kupade hennes bröst perfekt. Dock behöver jag bete mig som att det inte rörde mig ryggen när det egentligen fick känslor jag inte trodde fanns där inne att flamma till liv. 

   Inte kunde jag ha de här tankarna om min bästa vän heller? Tänkte jag för mig själv. Jo! När din bästa vän heter Ariel Madison och är super modell är det okej! Jag skakade smått på huvudet för att skingra tankarna. Tänk inte på det. 

   ”Kommer du eller?” frågade jag Ariel när jag märkte att hon fortfarande stod kvar uppe vid min handduk och endast såg på havet. Hon ryckte till innan hon nickade och släppte sin handduk bredvid min i sanden. Sedan började hon gå mot mig. Shit... Hon började gå... Som i slow motion närmade hon mig, hennes gång spelade upp i mitt huvud likt en film när den snyggaste karaktären i filmen gör entré i en mindre klädd utstyrsel. Bara så man fick en bra blick på höfterna som rörde sig från sida till sida och brösten som guppade upp och ner vid hennes varje steg. Helvete! 

   Hon slöt upp bredvid mig och jag fick nästan slita blicken från henne. ”så är du redo?” frågade jag och fick en tveksam minn till svar. Jag himlade med ögonen. ”det kommer gå bra” 

   Hon nickade och gick ifrån mig... Nej! Vilket gjorde att jag fick mig en bra blick på hennes rumpa som guppade ner än hennes bröst gjorde. Trots hennes smala ben och platta mage lyckades hon ändå ha en fyllig rumpa och stora bröst, hur det gick ihop hade jag ingen aning. Hon nådde fram till vattnet och tog ett kliv ut, jag såg hur hennes hela kropp stelnade till. Genast kände jag ångern som rullade av henne, fort var jag efter henne och fångade upp henne i min famn när hon försökte springa upp till våra handdukar igen. 

   ”Du skulle bara våga!” utbrast jag och svängde runt med henne, vilket fick hennes klingande skrattet att eka i luften.

Jag tog några steg ut i vattnet innan jag släppte ner henne bredvid mig. Hon klängde sig på mig för ett ögonblick medan hon lät sig själv vänja sig, jag behöll min arm runt hennes midja för att säga att jag inte skulle försvinna. Tillslut försvann skräcken och tveksamheten i hennes ögon och de fylldes istället med nyfikenhet och ren och skär lycka. 

”Det var väl inte så dumt?” frågade jag när vi var på väg upp igen efter att ha spenderat i alla fall en timme ute i havet. Ariel hade till och med doppat huvudet innan hon hade kommit tillbaka upp och klagade över saltet i hennes ögon. Jag hade flinat roat vilket lett till ett hederligt vattenkrig, som jag vann om jag får tillägga. 

   Jag torkade håret med hjälpa av handduken innan jag skakade på huvudet och drog en hand genom håret. Ariel skrattade åt mig och höjde händerna för att skydda sig från vattenstänken. 

   ”Det var roligt” svarade hon med ett leende. 

   ”Tänk vad du har missat alla år va?” retades jag och slängde en arm runt hennes axlar innan jag drog in henne intill mig. Hon fnittrade bedårande och jag flinade roat. 

   ”Ha ha”

   ”Vill du upp och byta om innan eller kan-” började jag fråga men hon avbröt mig lika fort. 

   ”Det är lungt, jag skäms inte” svarade hon och gick före mig in i matsalen som var lagom fylld av ätandes elever. Jag såg hur killars blickar gjorde en dubbeltitt - som för att se att de faktiskt inte såg i syne - innan de stirrade efter henne. Ariel plockade åt sig en bricka men jag tog den fort ifrån henne. 

   ”Men-” 

   ”Nej, idag plockar jag maten åt oss” protesterade jag och höll upp brickan framför hennes ansikte innan jag sänkte den för att se den missbelåtna minen hon bar. ”åh, se inte ut sådär. Det klär dig inte” hon himlade genast med ögonen. 

   ”Men herregud, förväntar du dig att jag ska äta det där!?” utbrast Ariel förskräckt när jag var klar och tog ledningen ut mot bordet där resten av våra vänner satt. Jag ställde ner blicken i ena änden av det långa bordet innan jag sjönk ner framför det och Ariel tog en plats mittemot mig. Vi hälsade på de andra och de såg frågande på våra lättklädda kroppar men jag svarade dem endast med att vi badat. 

   ”Så jag tänkte att vi kunde beta av ännu en grej från listan” sa jag och såg på Ariel som tittade frågande på mig. ”kladda med maten är något vartenda unge har gjort och det är ett under att du själv inte gjort det. Hur lyckades du?” 

   ”Verkligen?” frågade Ariel och jag nickade glatt innan jag sköt brickan mot henne. ”kom ihåg, inga bestick” jag visade mina handflator. ”bara händerna” 

”Kom igen, försök att inte äta så fint!” utbrast jag när Ariel ännu inte kladdat ner sig, även fast hon endast använde sig av händerna. ”tänk att du är fem år, femåringar bryr sig inte ett skit om de får potatis under naglarna” Ariels blick låg på maten för ett ögonblick innan hon körde ner handen i potatisklyftorna innan hon kramade åt, vilket skapade i stort sett potatismos i hennes hand. Hon höjde handen och slickade av det som runnit nerför hennes handled. 

   ”Nöjd?” frågade hon och fortsatte äta från sin hand. Jag log brett. 

   ”Extremt” svarade jag. 

   ”Så när ska vi se... Vad hette den nu igen?” frågade hon och doppade lite utav sin hand i såsen. Jag kände mig likt en stolt pappa när jag såg henne äta som ett litet barn. Hon var så duktig! 

   ”Lilla Sjöjungfrun” svarade jag. ”och på fredag?” hon tänkte efter en stund för att checka almanackan som var inbyggd i hennes hjärna. 

   ”Ja... Jag ska bort under dagen men jag är tillbaka på kvällen” svarade hon och jag nickade. 

   ”Grymt, då kör på vi kvällen” Ariel var nu gick nu fullt ut femåring på maten och hade sina båda händerna täckta av potatis. Leendet på hennes läppar var smittsamt. ”har du kul eller?” 

   Hon flinade brett och barnsligt men gav mig inget annat svar, men det var det enda jag behövde.

hm... lite nya känslor dära när de fick se varandra i lite mindre kläder än vanligt. XP hahahahahha. 

så vad tycker ni? listan de gjorde, filmen(erna) de ska se. vad tror ni kan hända? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PS. inte genomläst eftersom jag måste lägga mig nu. DS. 

   ”Ari-” började jag när jag återfick talförmåga och lutade mig fram i stolen. 

   ”nej!” utbrast hon fort och jag stelnade till. ”jag vill inte ha medlidande. Jag vill inte ha tröstande ord” jag lutade mig långsamt tillbaka i stolen igen. ”jag har vant mig att leva med dig, jag har kommit över det” jag knep ihop läpparna och endast såg på henne. Vad skulle jag säga? 

Ariels Perspektiv. 

   Jag öppnade försiktigt mina ögon och sträckte strax därefter på hela kroppen så det knakade i lederna. Jag gav ifrån mig ett typiskt morgonljud innan jag slappande av och blev liggandes ett ögonblick innan jag sträckte på nacken så jag kunde se väckarklockan. 09.20 stod det med röda siffror och jag suckade smått innan jag kastade av mig täcket. 

   Nyduschad klev jag in i garderoben och knäppte på mig en bh och drog på mig ett par trosor innan jag tog ner en prickig, kort klänning. Jag klev i ett par hudfärgade klackar och gick fram till spegeln där jag började fixa mitt hår. En kvart med locktången och jag var klar. 

   Med mascara borsten i handen stod jag framför spegeln och tänkte tillbaka på kvällen innan. Jag hade berättat för honom, jag hade faktiskt berättat. Och jag vet inte hur jag känner över det. Justin hade endast suttit där och sett på mig under en längre tid innan han - trots mina protester - dragit upp mig ur stolen och kramat mig. Jag skruvade på mascara borsten på den andra ändan och la tillbaka till bland de andra kosmetika produkterna och suckade. Jag vill inte att mina hemligheter skulle förstöra vår vänskap. 

   ”Tyler, snälla inte nu” jag vred irriterat bort huvudet från Tyler som tryckt upp en kamera i mitt ansikte när jag försökt äta min frukost. ”lägg ner den” jag hörde hur han suckade innan att dovt duns hördes. Jag vände nöjt huvudet framåt för att återgå till min skål. Min telefon vibrerade i nästa sekund på bordet, jag såg nyfiket ner på skärmen och till min glädje stod det ‘Victoria’. 

   ”Hej!” utbrast jag glatt i telefonen. 

   ”Hej, jag är tillbaka. Vart är du?” 

   ”Matsalen” svarade jag och i nästa sekund öppnades dörrarna och in klev Victoria med ett brett leende och telefonen tryckt på örat. Jag la på och reste mig från bänken för att gå henne till mötes. Jag skuttade det sista steget innan vi återförenades i en kram. 

   ”Hej, hur har det varit?” sa jag så fort vi släppt varandra. ”hur var det med dina föräldrar?” hennes leende föll innan hon kupade mitt ansikte och jag såg chockat på henne. 

    ”De driver mig till vansinne, jag är glad att jag fick åka därifrån” svarade hon och jag skrattade. Hon släppte mitt ansikte och log roat innan hon löst armbågade mig i sidan med en retsam blick. 

   ”Så... Hur var fredagen?” frågade hon och jag himlade med ögonen. 

   ”Okej, antar jag” svarade jag. ”fick släpa hem Justin och herregud, vad tung han är! Åh, skratta inte åt mig. Det var inget roligt alls” men Victoria enbart fortsatte skratta. ”men annars... Kul” hon nickade och slog sig ner på motsatt sida av min skål och jag tog mig plats bredvid Tyler igen. Victoria hälsade snabbt på honom innan hon riktade blicken mot mig igen. 

   ”Hm... Intressant” mumlade hon, fortfarande med det retsamma blicken synlig. ”och... Ehm... Igår då?” frågade hon och såg försiktigt upp på mig. Jag stelnade till för ett ögonblick medan jag hade mina ögon fästa på skålen och skeden i min hand. 

   ”Bra” svarade jag sedan kort och fort. 

   ”Ariel...” 

   ”Nej, på riktigt. Justin... Ehm... Han var där och...” skyndade jag mig att säga innan jag ångrade mig lika fort. Jag knep ihop ögonen och släppte skeden. Jag hörde hur Victoria bad Tyler ursäkta oss en stund och han mumlade något innan jag hörde hur han reste på sig. 

   Victoria suckade. ”jag vet att Justin var där, det var jag som ringde honom” mitt huvud sköts genast upp och jag stirrade på henne med öppen mun. 

   ”Vad?” utbrast jag och hon knäppte händerna framför sig på bordet. 

   ”Jag var inte här och kunde hjälpa dig, så var Avan och mitt sista alternativ var Justin” sa hon lugnt och ryckte sedan på axlarna. ”jag vet hur du blir och jag vet att du behöver någon med dig. Så berättade du för honom?” 

   ”Ja, det gjorde jag” svarade jag efter en lång stund, efter jag lyckades bearbeta att om Victoria inte hade ringt Justin så hade jag aldrig behövt berätta för honom. Jag kunde inte undgå att känna hur ilskan smått växte. Varför gjorde hon så!? 

   ”Bra, för han förtjänade att veta” påpekade hon och jag pressade ihop läpparna för att inte säga något olämpligt. ”vaddå? Är du arg på mig nu?” 

   ”Om du inte hade ringt honom, hade jag inte behövt berätta för honom. Victoria, han behöver inte veta allt som gömmer sig i min garderob. Det är mina skelett att ta hand om” viskade jag hätskt mot henne och lutade mot mig henne över bordet. Hon gav mig genast en trött blick innan hon suckade. 

   ”Nej, de är inte alls endast dina att ta hand om. När ska du inse det? Vi är dina vänner, det är meningen att vi ska hjälpa dig” svarade hon. Jag hade lust att morra irriterat men svalde ner den impulsen. 

   ”Då är jag kanske bättre av utan vänner” fräste jag. 

   ”Det där menar du inte och det vet du vilka väl som jag” svarade hon och lutade sig tillbaka. Jag såg på henne under en lång stund innan jag suckade och drog en hand genom håret. 

   ”Nej, det menade jag inte” mumlade jag och gned mig i pannan. ”jag vill bara inte att han ska veta allt” 

   ”Så berätta inte allt för honom, berätta det som är nödvändigt Ari” jag nickade försiktigt. 

   ”Aja, struntsamma” jag viftade med händerna innan jag plockade upp skeden igen och förde den till munnen. 

   ”... Och jag såg en poster för jeansen-” jag slog en hand över Victorias mun bara några meter utanför matsalen, hon mumlade några ord in i min hand innan hon tystnade med pannan rynkad. 

   ”Hon är här” sa jag och kände den välbekanta isande känslan i magen. 

   ”Vem?” hörde jag Victoria säga bakom min hand. 

   ”Tara” svarade jag och sänkte handen medan jag vände och vred på huvudet för att se om jag kunde se det blonda håret. ”hon är här” nervöst gick jag vidare längst korridoren medan jag kikade mig omkring. Tillsist hörde jag klackarna, det distinkta ljudet från klacken som kom i kontakt med granitgolvet sedan såg jag henne. Hennes blick var målmedveten och inte alls glad, hennes läppar var ihop pressade likt de alltid varit i de besvikna och irriterade draget. Hennes blonda hår dansade kring hennes ansikte medan hon gick mot mig och jag kunde inte hindra paniken som svällde inom mig. Tara var här. Varför? Sedan gick det upp för mig men då var hon redan framme hos mig och hade ett hårt grepp om min käke. För rädd för att ens svälja stirrade jag tillbaka på henne. 

   ”Trodde du verkligen att jag inte skulle få veta något!?” röt hon högt. Åh nej... 

Justins Perspektiv. 

   Min blick följde Ariel och Victoria medan de tog sig bort till disken innan de lämnade matsalen. Nästan hela natten - tills jag inte kunde hålla ögonen öppna längre - låg jag vaken och tänkte, tänkte på allt Ariel hade berättat för mig. Vilken mamma gör så mot sitt barn? Bara tittar på det medan de skriker ute i regnet? Jag skakade smått på huvudet för mig själv. 

   ”Ey, Justin är du klar?” jag ryckte till och såg upp för att se att de alla redan stod upp med sina brickor i händerna, jag nickade fort och följde efter dem. Jag dumpade mitt porslin i deras separata behållare innan jag la brickan ovanpå de andra, i samlade trupp gick vi mot dörrarna och jag sköt upp ena och vi kom ut i korridoren. 

   ”Trodde du verkligen att jag inte skulle få veta något!?” vi stelnade alla samtidigt till innan vi förvirrat började leta efter vem det än var som skrikit. Jag tog några steg åt sidan innan jag fann vad vi sökte. Tara hade Ariels ansikte i ett fast grepp och sina isblå ögon spända i hennes. Tara fräste sedan något jag inte kunde höra och Ariel svarade med en huvudskakning vilket resulterade i att Tara sköt Ariel ifrån sig så hon stapplade några steg bak på sina klackar. 

   För ett ögonblick möttes våra blickar och jag kunde lätt urskilja rädslan bland alla de andra känslorna som härjade inom henne. Jag tog ett kliv mot henne men hennes ögon skrek genast att jag skulle hålla mig borta så jag stannade där jag stod. I nästa sekund var de på väg bort från oss och korridoren förblev tyst. 

   Med en lättad suck ställde jag mig bredvid Victoria, som jag äntligen hittat. Hon stod med sina armar korslagda och en bekymrad minn syntes på hennes ansikte. 

   ”Här är du” andades jag ut men hon flyttade inte blicken för att möta min eller ens ge mig ett tecken att hon hört mig. Jag följde hennes blick och såg att hon tittade på Tara som stod nere i på stengången upp mot skolan. Jag rynkade förvirrat på pannan. ”vad är det som händer? Vad hände? Jag har försökt hitta er i en timme nu” 

   ”Ariel uthärdar Taras straff” muttrade Victoria irriterat och spände sina armar innan hon slappande av igen. 

   ”Vad?” frågade jag. ”vart är hon?” fortsatte jag när jag inte kunde se henne. 

   ”Åh, hon är nog tillbaka om tre minuter sådär” svarade Victoria och såg ner på armbandsuret hon hade runt handleden, om möjligt ännu förvirrad såg jag på henne. Hon suckade. ”hon springer” 

   ”Hon springer?” ekade jag. 

   ”Hon springer och springer och springer och springer...” mumlade hon om och om igen. Hon springer? I nästa ögonblick fick jag svar på min fråga då Ariel kom springandes i fullständig löpar utstyrsel. Hon sprang fram till Tara som verkade säga ett ord och Ariel bet ihop innan hon sprang ifrån henne. Hon sprang. 

   ”Hur många?” frågade jag endast. 

   ”Den här är det tionde varvet hon sprungit nu och det är drygt 6 kilometer lång rutt” Victoria suckade och släppte sina armar så de föll till hennes sidor. Tio!? Nu med bekymrat uttryck såg jag efter Ariel där hon försvunnit och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Har hon gjort det här förut?” frågade jag och såg hur Victoria nickade. ”hur många varv?” 

   ”Runt 21” svarade hon och min mage krympte genast ihop. 

   Ariel återvände och försvann, återvände och försvann och för varje gången hon kom tillbaka ju värre såg hon ut. Svetten rann och hennes hud började tappa färg. Men Tara endast fick henne att springa bort igen. Avan kom plötsligt upp bredvid oss och såg på oss båda - som nu sjunkit ner på stentrappan. Jag hörde hur Victoria förklarade för Avan vad som pågick medan jag satt som trollbunden med blicken fäst på där Ariel kommit ut ur skogen arton gånger tidigare. 

   Hennes ben skakade smått och hennes ansikte var likblekt. Hästsvansen hade glidit ner på hennes huvud och de lösa hårslingorna låg klistrade mot hennes tinningar. Jag reste mig oroligt och såg på henne där hon tog sig fram till Tara, som ointresserat såg ner på sin telefon. Tara sa något och jag såg hur Ariel verkade ha problem, hennes ansikte började skifta mot det gröna hållet. 

   ”Hon kommer kräkas” mumlade Victoria och sköt genast upp från trappan. ”någon måste hämta vatten och en handduk” Avan sprang iväg innan jag hann reagera och var på sekunder tillbaka med en handduk och en vattenflaska. Tara sa något till Ariel innan hon gick förbi henne och bort mot en svart bil, försiktigt gick vi fram till Ariel som stod och vinglade på stället. 

   ”Är hon borta?” frågade hon ansträngt. Jag kastade en blick mot bilen som nu rullade iväg. 

   ”Ja, hon åker nu” sekunden senare hade Ariel skyndat sig från till trädet i närheten och tog stödde sig upp med handen medan hon fick ur sig det lilla hon hade i magen. Victoria var bredvid henne och hjälpte henne att stå på benen som vacklade under henne. 

   ”Justin, kan du bära henne?” jag var snabbt framme hos dem och grep tag i Ariels ena arm. 

   ”Nej... J-jag kla...” försökte Ariel protestera och knuffa mig åt sidan men kraften i hennes arm var borta och hennes försök var löjligt. Jag lyfte enkelt upp henne i brudstil och tillsammans gick vi mot skolan, Victoria torkade Ariels panna samt om hennes mun innan hon gav henne vattenflaskan. Ariel var som en trasdocka i min famn och hon vägde likt en fjäder. 

   Väl uppe på tredje våningen öppnade Victoria dörren intill hennes rum och fortsatte bort till badrummet där hon sa att mig att sätta henne på toaletten. Ariels bröstkorg hävdes och sänktes fortfarande i ett hastigt tempo och svetten blänkte på hennes hud. Jag lämnade Victoria med Ariel i badrummet och fortsatte ut i rummet där Avan satt i ena fåtöljen, hans ena hand gnuggade båda hans ögon i frustration. Jag suckade och knäppte händerna bakom nacken.

gawd damn! nu har ni fått sett ännu lite till om hur Tara är... ehm... jag personligen skulle då inte vilja henne som manager. just sayin'. hahahhahha, vad tycktes? 

såg era fina förslag o vad jag fick fram är att ni vill se lite romans snart. xD hahahaha, hm... får se vad jag kan hitta på. *smider onda planer* lol. 

vad tyckte ni? segt kanske? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT FÖR MIG! ♥

Fråga: Har ni några husdjur? 

Mitt Svar: Jag har en katt då... några kanske har sett henne, Bira. Mobba inte namnet! hahahahah. hade Gerbiler oxå när jag var mindre... Doris o Dolly. 

   ”Jag vet vad du såg, vad jag fick dig att genomlida men... Jag mår fint. Du behöver inte oroa dig” med dem orden sagda slängde hon av sig täcket och tog sig ur sängen bakom mig innan hon gick mot badrummet. ”nu, gå var med dina vänner som snart åker igen Justin. De har säkert saknat dig. Var inte orolig för mig, jag mår fint”

”Vart har du varit de senaste 2 timmarna!?” utbrast Chaz så fort jag slagit mig ner vid bordet de alla redan satt vid, en varsin bricka med middag framför dem. Frånvarande sjönk jag ner bredvid dem och rättade till kepsen jag fiskat åt mig innan jag gick ner. Hon är så svår att förstå sig på. Hur är det meningen att jag ska hänga med? Varför vill hon inte berätta för mig? Är det så hemskt att hon inte kan berätta eller är hon för stolt? Men alla hemligheter gjorde mig galen och det värsta var att detta inte var den sista, Victoria gjorde det klart för mig. ’ Det finns mycket bakom Ariel Madison som folk aldrig kommer få reda på...’ Bara tanken fick mig att suckade ljudlöst. 

   ”Ey! Är du vaken eller?” ett två fingrar knäpptes framför mitt ansikte och jag ryckte häftigt till. ”kom tillbaka till Jorden nu Bieber. Vart har du varit frågade vi” jag skakade smått på huvudet för att rensa tankarna innan jag såg upp på dem. 

   ”Jag var med Ariel, hon... Behövde hjälp” svarade jag. De alla såg på med retsamma samt tvivelaktiga ögon. Jag slog ut med armarna och gav dem en ‘vad?’ gest. Genast spred sig små prat mellan dem och jag misstänkte starkt att de var om hur de trodde att ‘behövde hjälp’ hade annan betydelse. Vilket det också hade, men inte på det vis de trodde. Herregud. 

Ariels Perspektiv. 

   Jag släppte ut en lättad suck när jag hörde hur Justin lämnade rummet utanför och jag var ensam igen. Jag vände mig om med ryggen pressad mot dörren och sjönk sakta ner på kakelgolvet. Jag begravde ansiktet i knäna och kramade mina ben. Jag kunde inte förstå att jag lät honom se mig sådär, tillät honom att få reda på ännu en brist i min perfekta fasad. Det var inte meningen att ha skulle veta dem, ingen var meningen att veta dem. Fan, Ariel! Du är så himla dum. 

   Jag andades ut och lutade huvudet mot dörren och lät mina ben sträckas ut framför mig. När jag fann orken reste jag på och fick av mig alla kläderna, jag vred på duschen innan jag steg in under strålen. Vattnet var varmt och lugnade mina nerver. Fick mig att se på situationen med andra ögon. 

   Han hade suttit där med mig. Han hade inte lämnat utan han hade hållit om mig. Trots mina ryckningar, trots mitt galna svammel och sedan behandlade jag honom likt skit. Jag lät mitt huvud falla så vattnet hamrade mot min nacke. Väl klar med schampo och balsam stängde jag av vattnet och virade en handduk runt kroppen, jag kramade ur vattnet ur håret innan jag lämnade badrummet. Galgarna gnisslade mot stängerna när jag drog dem från ena sidan till den andra medan jag letade efter något att ha på mig såhär på kvällskvisten. Tillslut tog jag ner min blåa jumpsuit med vita, små solfjädrar, jag släppte handduken och fick på mig underkläder innan jag drog på mig plagget. Byxorna var tighta likt leggings och överdelen var inte mycket pösigare och drog de tunna banden över axlarna. Tillsist stoppade jag ner fötterna i ett par vita låga converse och satte upp håret i en slarvig bulle. 

   Även fast matsalsdörrarna var stängda kunde man höra att det satt en massa människor bakom dem, jag såg på dem medan jag gick förbi. Satt Justin där inne? Var han förvirrad? Var han arg? Jag suckade svagt och vände blicken framför. Om han var skulle jag inte bli förvånad. 

   Solen låg vid vattenytan och färgade himlen både orange och röd. Vattnet kom in på stranden i små vågor och den svaga brisen fick de två slingorna vid mina tinningar att flyga försiktigt. Inte en människa syntes till vid vattnet, det var bara jag som satt i sanden och det var underbart. Det var tyst, lugnt. Inga kameror, inga höga klackar, ingen stress, ingen storstad. Bara jag. 

   Jag granskade solen medan jag tänkte tillbaka på killen som alltid verkade finnas i mina tankar. 

   Är verkligen att berätta sanningen så hemskt? Att jag berättade om maten lyfte en stor sten från mina axlar och känslan var annorlunda. Att berätta för honom om det här, skulle det lyfta ännu en sten? Men ville jag verkligen ge honom så mycket? Han hade blivit en sådan stor del utav mitt liv på sådan liten tid, var jag redo att öppna upp mig mer för honom? Jag kände mig redan naken, blottad. Han visste om dieterna, räckte inte det?

   Han förtjänar att veta. Jo, det visste jag. Men var inte detta att ta i? Jag ville vara ärlig mot honom, jag ville till 100% vara mig själv men med det kom ett ton tung väska med hemligheter om mitt liv. Hemligheter som ingen är beredd att varken få höra eller bearbeta. Mitt liv var långt ifrån så perfekt som det verkade. Och förtjänade han verkligen att få den bittra sanningen på sina axlar? 

   ”Hey, vart är Justin? Han är inte på sitt rum” Justins vän, Chaz hoppade skrämt till då han inte sett mig smyga upp på dem. Justins andra vän, Ryan såg upp från sin telefon och Lil Za samt Alfredo stannade upp i deras ping pong match. Chaz stirrade ner på mig med öppen mun, jag höjde förväntansfullt på ena ögonbrynet i väntan på ett svar. Det blev tillslut Alfredo som svarade mig. 

   ”Titta i studion, han pratade något om att gå dit” jag gav Alfredo ett leende. 

   ”Tja, sajonara då” svarade jag och lämnade dem bakom mig. Jag kom ut i korridoren och gick bort mot trappan där jag tog mig ner till andra våningen. Musikavdelningen var tom och jag gick till den första studiodörren men fann den tom, jag prövade dem alla och fann den sista upptagen. Jag pausade framför dörren intill mixer rummet innan jag tillslut öppnade den. 

   Rummet var tyst och endast det dova ljudet från Justins röst inne i båset hördes. Jag stannade i mörkret medan jag skådade Justin genom glaset, hur ådran i hans nacke framträdde mycket tydligare när han tog i för de högre tonerna. Han hörde hemma därinne. Det där var hans plats och hur många som än tyckte annat så skulle det aldrig betyda att det där inte var hans plats. Och en dag hoppas jag att det där också är min plats. 

Justins Perspektiv. 

   Pianot spelades i mina öron genom hörlurarna och jag slöt ögonen, flöt med i melodin. Låten jag arbetade mest på för tillfället inför mitt kommande album var ‘Believe’ som jag efter mycket om och men hade valt att döpa den till. Låten var speciellt dedikerad till mina Beliebers. Alla de människor som gjorde allt jag gör möjligt. 

 

   ”Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn’t dream with me 

Where would I be, if you didn’t believe

Believe...”  

   Refrängen var klar och jag var på gång med verserna. Jag ville uppnå perfektion med det här albumet, jag ville nå ut till fler människor. Få fler människor att se och höra att jag vuxit upp, att jag inte vara samma kille som sjöng ‘Baby’ för två år sedan. Jag sjöng den sista tonen, upprepade när det inte blev som jag ville. Jag hängde tillbaka hörlurarna och gick fram till dörren intill båset, det var inte ofta det bara var jag som befann mig i studion. Oftast hade jag någon med mig som kunde hjälpa mig spela om musiken och komma med sina åsikter. 

   ”Det där stycket var fantastiskt” jag ryckte häftigt till samtidigt som mitt hjärta hoppade över ett slag, med andan i halsen svängde jag runt för att se Ariel träda fram ur skuggorna. Skrämt tog jag mig om bröstet och skrattade skakande. 

   ”Du skrämde mig” sa jag och damp ner i stolen. Hon ryckte på axlarna. 

   ”Ansåg väl att det var min tur” svarade hon och jag gav henne en road blick. Hon gnagde sedan försiktigt på sin underläpp medan hon såg ner på sina skor. Jag rynkade smått pannan och var precis på väg att öppna munnen för att fråga henne vad som var fel när hon hann före mig. ”vill du verkligen veta?” frågade hon och såg rakt på mig. 

   Jag korsade armarna över bröstet och studerade henne för ett ögonblick. ”jag vill verkligen veta, Ari. Jag är din vän och jag vill veta vad som är fel så jag kan hjälpa dig. Jag bryr mig inte om vilka anledningar du har för att hålla det hemligt, för vad de än är så suger de” hon drog roat på munnen. 

   ”Tja, att det kanske förstör din väns psyke kanske inte är en bra anledning” mumlade hon och slog sig ner på en annan rullstol liknande till min och rullade sig fram till mig så vi satt mittemot varandra. ”är du beredd?” frågade hon och jag nickade självsäkert. Hon pressade ihop läpparna medan hon nervöst fingrade på sin naglar innan hon stack in händerna under hennes lår. 

   ”Jag vet inte varför jag originellt sett är rädd för åskan” började hon. ”men av någon anledning så skrämmer det vettet ur mig. Det är under det enda förhållandet jag inte känner mig trygg i ett hem, det känns som att de ska gå sönder, som att vi alla kommer dö. 

   ”Och som du redan vet så har Tara sina egna sätt att göra saker. Hon tycker att svagheter och misstag förstör dig, du måste vara perfekt. Till och med när du sover. Så i alla fall, med mig var det annorlunda. Jag startade tidigt och redan vi fem års ålder bar jag klackskor, mascara och visste hur man skötte en professionell intervju. Jag var femåringarnas femåring. Men precis som alla andra femåringar hade jag rädslor, jag trodde att det fanns monster i garderoben, jag trodde att spindlar skulle lägga ägg i min mun under natten... Och jag var rädd för åskan.

   ”Åtgärder tilltogs genast när hon fick reda på det, jag... Låt mig bara säga, spindlar och garderober skrämmer mig inte längre men med åskan... Det var annorlunda. Jag var fem år och åskan smällde var tionde sekund, Lewis höll om mig. Beskyddade mig från döden. Tara hade andra planer” jag svalde medan jag inte kunde sluta stirra på henne. Hennes egna blick såg ut i ingenting medan hon tittade tillbaka och återupplevde vad hon berättade för mig. Vad fortsättningen än skulle leda till så började jag tveka att jag ville veta. 

   ”Hon släpade ut mig på baksidan, det var som att himlen hade öppnat sig och allt vatten molnen höll lämnade dem samtidigt. Det spö regnade verkligen. För ett ögonblick, bara en sekund, kunde jag inte tänka på något annat än att jag höll hennes hand. Tara höll aldrig min hand när jag var liten, spelade ingen roll om vi gick över gatan eller inte. Jag har aldrig fått en kram eller ens ett puss på pannan. Men i nästa sekund var hennes hand borta och jag stod ensam kvar i regnet. Hon låste alla altandörrar och såg på mig genom glaset. Åskan small och jag skrek. Bankade på glaset och bad henne att släppa in mig men hon endast... Titta på mig” hennes ögon var fyllda med tårar och hon svalde innan hon riktade blicken ner mot sina händer. 

   ”Jag blev inte insläppt för än två timmar senare när ovädret dragit förbi, mina händer och läppar var blå men det enda Tara gjorde var att dra besviket på munnen. Jag har behövt stå ute i regnet tillsammans med åskan tjugosju gånger sedan dess och resultatet blir aldrig som hon vill. Jag skriker varje gång. Jag gör henne besviken varje gång” hon snörvlade till innan hon strök baksidan utav sin hand över hennes kind, hon skrattade till innan hon torkade bort tårarna som envisades med att rinna. 

   ”Hon hatar tårar” mumlade hon och skakade på huvudet. 

   ”Ari-” började jag när jag återfick talförmåga och lutade mig fram i stolen. 

   ”Nej!” utbrast hon fort och jag stelnade till. ”jag vill inte ha medlidande. Jag vill inte ha tröstande ord” jag lutade mig långsamt tillbaka i stolen igen. ”jag har vant mig att leva med dig, jag har kommit över det” jag knep ihop läpparna och endast såg på henne. Vad skulle jag säga? 

YIKES! äntligen fick ni reda på vad som hände med Ariel o varför hon är rädd för åskan. jag läste era gissningar o ni hade delvis rätt.. men inte helt. XP usch... är inte Tara en hemsk kvinna? hatar min egen karaktär faktiskt. men alla noveller behöver en 'bad guy', right? 

vad tycks? hur tror ni det fortsätter? vad tror ni Justin kommer göra? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.  

   ”Du måste hitta Ariel, nu. Jag kommer inte tillbaka för än om några timmar så du måste vara där för henne. Bara håll om henne och förneka allt hon säger. Hitta henne nu Justin” Victorias ord fick endast huvudvärken att fördubblas och jag kände hur jag misslyckades med att ta in vad hon ville att jag skulle göra. 

   ”Ariel? Varför... Jag... Va? Varför måste jag hitta henne?” jag snubblade fram på mina ord och i nästa sekund sken himlen upp utav en blixt innan en åska ekade genom luften som fick håren på mina armar att resa sig. 

   ”På grund av det där” 

”Justin! Nu, hitta henne nu!” jag ryckte till och alla tankar på den hemska huvudvärken eller kaffekoppen på bordet eller Ryan och Chaz som satt skrämda efter den höga åsksmällen försvann. Jag hoppade upp från bänken och var snabbt borta vid dörrarna, ute i korridoren utanför var det tomt och jag skyndade mig bort till hissen. 

   ”Victoria, skulle du vilja berätta vad det är som pågår?” frågade jag stressat medan hissen åkte upp till tredje våningen. 

   ”Hon... Ehm... Det får du fråga henne, jag vill inte... Hon kanske...” jag himlade med ögonen, alltid detta hemlighetsmakeri. Det gör mig galen. Varför ska allt talas i gåtor hela tiden? Ariels dörr närmade sig och jag knappade högt på den. 

   ”Du, jag ringer dig senare” sa jag frånvarande till Victoria innan jag la på och lyssnade. ”Ariel?” men fick inget svar, så jag knackade igen. ”Ariel?” åskan löd igen och jag hörde ett högt krasch från porslin eller annat glas. Jag vred i handtaget men fann det låst. 

   ”Ariel, släpp in mig” men dörren förblev låst. Jag drog frustrerat en hand genom håret innan det slog mig. Såklart! Jag sprang fort genom korridoren och struntade i hissen utan flög nerför trappan och ner till min egen våning. På fem sekunder slog jag igen dörren bakom mig och var framme vid garderoben, jag tryckte till den och den svängde försiktigt upp. Genast hoppade jag upp för sten trappstegen och drog ner handtaget. Ariels garderob svängde upp och jag stressade fram till dörröppningen men stannade till i steget när jag såg rummet. Täcket i sängen låg halvt nedför vart de skulle ligga, ena fåtöljen var omkullvält samt vasen som brukade stå på bordet bredvid låg i glassplitter över golvet tillsammans med rosorna. Vad har hänt härinne? 

   Försiktigt klev jag in och letade med blicken efter Ariel men fann henne ingenstans, jag lyssnade och hörde att vattnet var på slagen inne i badrummet. Med rynkad panna närmade jag mig dörren som stod på glänt och gav den en lätt puff, hennes duschvägg stod halvt öppen och jag kunde se hennes ena ben. Allt annat var gömt bakom det frostade glaset. Långsamt sträckte jag mig efter handtaget och sköt försiktigt duschväggen åt vänster. 

   På golvet satt Ariel med armarna lindade runt sina ben och ansiktet uppvänt mot vattnet som regnande ner över henne. 

   ”Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det. Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det...” mumlade hon upprepande och jag rynkade svagt på pannan. Vad i hela friden pratade hon om? Jag sjönk ner på huk framför henne och la en hand om hennes ena knä, det var benigt och litet under mina handflata. 

   ”Ariel?” frågade jag. 

   ”Jag är en dålig flicka. Jag förtjänar det. Jag är en dålig flicka... Det är meningen-” 

   ”Ariel?” i nästa sekund löd en åsksmäll genom luften och Ariel flög inåt i duschen, undan från vattnet och in i hörnet. Panikslagen tryckte hon ansiktet mot väggen och la handen mot det kalla kaklet. 

   ”Snälla, släpp in mig. Låt mig inte stanna där ute. Snälla, jag lovar jag ska göra bättre. Jag menade inte a-att... Snälla!” hon bankade på väggen och nu rann tårarna häftigt längst hennes kinder. Med fasa såg jag på henne, vad ska jag göra? ‘Förneka allt hon säger...’ Victorias ord ekade i mitt huvud. Jag kröp in efter Ariel i duschen och såg hur hon fortsatte att banka på väggen precis som att någon väntade på andra sidan. Som att hon väntade på att någon skulle öppna. 

   ”Ariel...” jag rotade runt i min hjärna på saker att säga till henne. ‘Förneka allt hon säger...’ ”Ariel, du är inne. Du är redan inne” min hand lades över hennes vad medan jag sakta kröp fram till henne. Tårarna slutade inte rinna och inte gjorde hennes ord heller. 

   ”Jag menade inte, snälla. Jag ska göra bättre...” 

   ”Ariel, jag vet att du inte menade det. Det är okej, du är okej” jag satte mig ner med sidan mot väggen hon fortsatte att löst banka på om och om igen. Långsamt sträckte jag mig efter hennes hand och slöt mina fingrar om hennes handled. ”Ariel...” hon stretade mot mitt grepp för ett ögonblick innan hennes arm hängde slappt i min hand. Ariels hår låg slickat mot hennes huvud och hennes kind var pressad mot kaklet medan hon fortsatte att snyta och vädja om något jag absolut inte förstod kopplingen till. 

   ”Ariel” upprepade jag och denna gång öppnades henne ögon. De stirrade. De undrade. De tillhörde ett litet barn plötsligt. De var rädda. Oförstående. ”du är inne. Du är okej” 

   ”Justin?” hennes röst lät hes och raspig. 

   ”Du är inne” svarade jag och höjde min hand så jag kunde ta bort hårslingorna ur hennes ansikte och lägga dem bakom hennes öra. Hennes blick följde min hand innan hon såg in i mina ögon igen. Jag ville innerligt gärna veta varför hon tittade på mig som att hon såg mig första gången på väldigt längre, som att hon precis kommit tillbaka. Vart var hon? Ariel lyfte försiktigt sitt ansikte från väggen medan hon fortsatte att stirra på mig. 

   ”Justin...” jag nickade försäkrande. Hennes blick började komma tillbaka men likt blixten på himlen var hon tillbaka till samma upprivna tjej när ännu en åsksmäll small till. Hon ryckte häftigt till innan hon skrek och tryckte sig mot väggen. 

   ”Snälla!” jag svalde och stirrade på henne. ”snälla, snälla, snälla, snälla...” jag sträckte mig efter henne och började dra henne mot mig. Genast började hon krafsa på väggen som att hon skulle finna ett ställe där hon kunde greppa tag om och hålla fast. Men hon åkte in i min famn utan problem och jag höll henne fast. Jag sa inget, jag bara höll henne. Lät henne trycka ansiktet mot mitt bröst, lät hennes händer hålla ett strypgrepp om tyget i min tröja, lät henne fortsätta medan jag endast höll henne och berättade att allt var okej. Hoppades att det skulle göra skillnad. 

   Hela hennes kropp ryckte till likt hon fått en elektrisk chock när en till åsksmäll ekade, jag drog ihop ögonbrynen vid hennes reaktion och höll henne tightare. Vattnet fortsatte att droppa ner, landa på golvet innan de rann ner i avloppet. Vattnet föll medan vi satt i andra änden, medan Ariel grät i min famn, medan jag smekte henne upp och ner över ryggen. 

   ”Ariel” viskade jag och försökte se ner på hennes ansikte. ”är du vaken?” men jag fick inget svar. Jag andades ut och lutade huvudet mot kaklet bakom mig. Den sista åskan hade gått för vad jag antog var en timme sedan och vi hade inte rört oss från hennes dusch sedan dess. Vattnet var ännu inte avstängt men vi var torra igen. 

   Så smidigt och försiktigt som jag kunde reste jag mig med Ariel fortfarande i famnen. Jag fick av vattnet innan jag gick vidare ut till hennes säng där jag försiktigt la henne ner. Hennes grepp om min tröja hårdnade när jag var på väg att resa mig igen och jag fick bända upp hennes fingrar för att komma loss. Jag drog upp täcket och la det över henne för att sedan smeka henne över håret. 

   Jag spenderade timmen efter det att återställa hennes rum, plocka upp allt glas, fixa rosorna en ny vas, ställa tillbaka fåtöljen innan jag med en suck föll ner i den. Klockan var nu runt sju på kvällen och min mage kurrade men jag tänkte inte röra mig för än hon vaknade. För än jag visste att hon var okej. Min telefon vibrerade i in byxficka och jag fiskade fort upp den. ”hallå?”

  ”Hur är det med henne?” frågade Victoria försiktigt på andra sidan linjen. Jag suckade och drog en hand över ansiktet innan jag gnuggade mig i ögonen.

   ”Hon... Jag... Hon sover” svarade jag. ”just nu sover hon. Men... Jag förstår inte, Victoria. Det där var galet. Hon... Hon...” 

   ”Jag vet Justin. Jag vet hur det ser ut och det är inte vackert” vi båda pratade lågt precis som att våra ord var hemliga. Jag hörde hur hon suckade. ”jag önskar att jag kunde förklara för dig men jag kan inte. Det är Ariels val om kom vill dela det med dig eller inte. Precis som med maten...” jag nickade för mig själv medan jag studerade henne där hon låg med ena handen på magen och den andra bredvid hennes ansikte. 

   ”Hon är en hel kokbok utav mysterium eller hur?” frågade jag Victoria som fnittrade till. 

   ”Du har ingen aning. Det finns mycket bakom Ariel Madison som folk aldrig kommer få reda på men... Du betyder mycket för henne, Justin. Du påverkar henne på ett sätt som ingen annan har. Även om du kanske inte märker det eftersom du inte har känt Ariel speciellt länge så har du lyckats få henne att äta mycket mer än vad Avan eller jag någon fått henne att äta under dessa dieter Tara ger henne. Någonsin. Du märker det inte bara. Inte än. Din åsikt betyder något mer Justin, hon vill inte göra dig besviken. Vilket gör det svårt för henne eftersom du och Tara tycker motsatsen” jag begrundade Victorias ord för ett ögonblick. Hennes ord fick det att rycka i mina mungipor då de ville dra ut sig i ett leende. Återigen fokuserade jag blicken mot Ariel. 

   ”Hon betyder mycket för mig också. Jag har haft tjej kompisar förut men aldrig som Ariel. Hon är speciell...” jag bet mig i underläppen och funderade om jag skulle svika Ariels förtroende för ett ögonblick till hennes bästa vän. Hur kan hon inte veta? Frågade jag mig själv. ”vet du att hon sjunger? Gudomligt?” det blev tyst i andra änden och jag knep ihop ögonen. Fasen... Skratt ekade sedan i luren. 

   ”Åh, Justin. Jag har vetat det sedan dagen vi träffades när vi var små. Det är ett under att ingen annan vet det. Hon sjunger när hon pratar. Hon tror att vi inte har sett henne, men det har vi. I badrummet när hon tvättar ansiktet, när hon står i duschen, när hon lockar håret. Har hon spelat gitarr för dig än?” jag log och kunde föreställa mig Ariel vid de tillfällena Victoria berättade, hur hon sjöng för sig själv framför spegeln precis som jag själv gjorde många gånger. 

   ”Hon gav mig en inspelad låt i födelsedagspresent igår, där var det gitarr spel men jag tvivlar på att det var hennes” 

   ”Wow... Du har mer inflytande på henne än vad jag trodde och jag börjar känna mig en aning avundsjuk” jag skrattade till. ”hur fick du reda på det?” jag flinade åt minnena och berättade för Victoria om hur jag hörde henne för första gången men visste inte att det var hon. Jag berättade hur jag kallade henne självisk för att hon behöll sin gåva för sig själv, hur det var början på vår vänskap. 

   ”Okej, nu är jag officiellt avundsjuk. Detta slår vår vänskapsbörjan med hästlängder” jag skakade på huvudet. 

   ”Victoria, du vet att det fortfarande är du som är hennes nummer ett eller hur?” frågade jag. ”vi må ha spenderat mycket tid tillsammans på sistone men du kommer alltid vara hennes nummer ett”

   ”Tack, Justin” svarade hon. ”ge henne en kram från mig när hon vaknar, okej?”

   ”Okej, det ska jag. Jag lovar”

   ”Bra, kom ihåg när hon vaknar. Hon kommer inte vilja berätta för dig till en början men se till att hon berättar. Du förtjänar att veta, hon kommer vilja att du vet även om hon inte vill erkänna det. Eftersom hon vet att du kan hjälpa henne” jag log mot den mörka skärmen innan jag såg upp igen och såg in i Ariels mörka ögon. Vi endast tittade på varandra ett ögonblick innan jag andades in och släppte ut det. Jag reste mig från fåtöljen och gick runt sängen där jag sjönk ner på sängkanten.

   ”Hur känner du dig?” frågade jag försiktigt. 

   ”Jag är ledsen att du fick se det där” sa hon istället. ”det var inte meningen att du skulle få se något utav det där. Det-” 

   ”Det gör inget Ariel” försäkrade jag och kramade hennes hand som fortfarande låg på hennes mage. ”jag hoppas bara att du mår bättre nu” 

   ”Jag mår fint” sa hon. Jag motstod impulsen att himla med ögonen. Hon mådde inte fint, det var ett faktum. Jag skakade på huvudet åt henne och såg upp i taket för ett ögonblick innan jag fokuserade på henne igen. 

   ”Ariel, vad jag än såg inne i badrummet så var det inte ‘fint’ och jag tycker-” 

   ”Du tycker att du förtjänar att veta” avslutade hon min mening med, jag satt kvar med munnen öppen innan jag stängde den. 

   ”Ja, jag satt därinne i över en timme med dig Ariel. Höll dig medan du ryckte likt en fisk på torra land varje gång åskan löd. Du grät och bad om att få komma in” jag spände ögonen i henne. ”Ariel, du mår inte fint och vad det än är vill jag veta. Så jag kan hjälpa dig” hon pressade ihop läpparna till ett streck innan hon förflyttade blicken mot taket. 

   ”Jag vet vad du såg, vad jag fick dig att genomlida men... Jag mår fint. Du behöver inte oroa dig” med dem orden sagda slängde hon av sig täcket och tog sig ur sängen bakom mig innan hon gick mot badrummet. ”nu, gå var med dina vänner som snart åker igen Justin. De har säkert saknat dig. Var inte orolig för mig, jag mår fint”

hm... var det vad ni förväntade er? ;) hahahah, hoppas inte det så jag kunde göra några utav er överraskade. jga personligen blev väldigt nöjd med resultatet. vad tycker ni? 

bra/dåligt? vad tror ni det var som hände Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. hinner inte läsa genom, måste sova! ds. 

   ”För trött för att äta” mumlade jag med ögonen slutna och huvudet fortfarande på hans axel. 

   ”Ari, du måste äta” insisterade Justin. ”här, kom igen. Gapa” jag rynkade smått på pannan och öppnade ena ögat för att se Justins gaffel med en klyft potatis på framför min mun. Jag suckade med gapade lydigt. Han sköt in gaffeln i min mun och jag slöt läpparna innan han drog ut den och kvar var potatisen i min mun. Jag slöt ögat igen och tuggade tyst. 

   ”Gapa” vi upprepade samma procedur ett antal gånger tills Justins potatis var slut och jag var mätt. Justins röst fyllde mina öron medan han pratade med sina vänner, jag kramade hans arm och tillät mig själv att drömma mig iväg. 

Fredag, 1:a Mars.

   Med nervösa händer höll jag i CD skivan, om och om igen argumenterade jag med mig själv om detta var en bra idé. Skulle han verkligen tycka om den? Klart han kommer, intalade jag till mig själv.Jag drog en hand genom håret och suckade. Jag stoppade tillslut ner skivan i min väska och böjde mig ner för att knyta på mig mina svarta Jeffrey Campbell’s. Jag sträckte sedan på mig innan jag klev fram till den långa spegeln, jag vände och vred på mig medan jag skådade min outfit. 

   Jag bar ett par tunna tights med ett par lårhöga strumpor över samt en svart midjekjol och en tunn stickad kofta som man kunde skymta min svarta bh genom. Mitt hår hade jag borstat men annars låtit det hänga i de naturliga vågorna jag fick. Jag nickade åt mig själv innan jag gick bort till väska, fiskade upp den och fortsatte till dörren. 

   Hissen plingade till och jag klev in. 

   Matsalen var halv fylld när jag klev in och jag skannade av salen i jakt på Elisabeth som jag smsat med tidigare i morse. Hon satt ensam vid ett bord med en tidning bredvid sig. Jag log och sick sackade mig mellan borden bort mot henne. 

   ”Hej” hälsade jag mjukt och satte ner min väska på bänken. Hon såg upp från tidningen och log innan hon slog igen den. Hon öppnade munnen men innan hon hann yttra ett ord ljöd ett högt rop genom matsalen. 

   ”Ariel!?” jag stelnade till och hörde hur allt tystnade. Jag kvävde ett stön medan jag kände hur förödmjukelse rullade in över mig, långsamt vände jag mig om för att sedan pressa fram ett leende. 

   ”Här, Tyler” svarade jag lugnt och han nickade glatt. Elisabeth fnittrade bakom mig innan hon andades fram ett ‘wow’. Ja, wow... Han är ju helt otrolig! ”Tyler, det slog dig inte att faktiskt se dig omkring innan du skrek mitt namn över hela matsalen?” väste jag till honom när han nådde fram till mig, hans glada leende blev genast mindre innan han skrattade nervöst. 

   ”Ledsen” mumlade han och jag nickade tvärt. 

   ”Jag ska gå och ta frukost” jag gav Elisabeth ett leende innan jag traskade iväg mot matavdelningen utav salen, med en suck sträckte jag mig efter en skål och tog till mig en sked i samma veva. Jag fyllde skålen med vanilj yoghurt innan jag hällde ner lite müsli och fiskade till mig en banan. Jag hann inte ta många steg tillbaka mot mitt bord för än Justin gled in framför mig med ett bister minn och korslagda armar. Skrämt stannade jag till och stirrade på honom. 

   ”Är det allt?” frågade han tillslut, jag himlade genast med ögonen. 

   ”Godmorgon på dig också och grattis på födelsedagen förresten” jag sken upp i ett glatt leende och hoppades att det skulle avleda hans uppmärksamhet från min lilla frukost till hans stora dag istället. Men Justin stod kvar oimponerad. ”hey, kom igen nu. Idag är menad att handla om dig och inte mig så släpp det... För idag i alla fall, imorgon kan du fortsätta terrorisera mig” han endast såg på mig för ett ögonblick innan han suckade. 

   ”Okej, visst” svarade han innan han log snett. ”tack så mycket” jag log segervisst och omfamnade honom, förvånansvärt smidigt med tanke på skålen och bananen i min hand. 

   ”Så hur känns det då? Har du fått några grå hårstrån eller leverfläckar på händerna?” skämtade jag och Justin flinade roat innan han slog följe med mig bort mot bordet där Elisabeth satt tillsammans med Tyler. 

   ”Nej då, fortfarande lika fräsch som alltid” jag skrattade högt och kunde se hur Justin små skrattade bredvid mig. 

   ”Dina beliebers finner säkert det skönt” sa jag och skickade honom ett leende innan jag ställde ner min skål på bordet. ”så fick du något fabulöst uppvaknande utav dina vänner då?” frågade jag när jag sjunkit ner på bänken, Justin hade satt sig ner bredvid fast med ryggen mot bordet och benen utåt. Han fnös till. 

   ”De ligger och sover just nu så jag vet inte om Chaz snarkningar räknas som fabulösa” svarade han och jag gav honom en beklagande blick. ”antar att de har jetlag eftersom de var omöjliga att väcka” 

   ”Aw, stackars dig då... Så inga presenter än?” frågade jag och plutade med underläppen mot honom, han skrattade med skakade på huvudet. 

   ”Önskar mig inget speciellt, har redan allt jag vill ha” svarade han och jag nickade instämmande. En utav de jobbiga saker - beroende på hur man ser på det - med att vara så rika som vi är. Vad ska man köpa till personens födelsedag? Att vara närmre vän har då sina förmåner då man kan ge dem upplevelser och inte materiella föremål. Jag sneglade ner på min väska och började känna mig mer och mer självsäker med min present för honom. 

   Matsalsdörrarna flög plötsligt upp och in kom en parad av människor som hade med sig ballonger, skyltar, verkligen allt möjligt och det fanns ingen annan än Justin det kunde tänkas vara till. Jag log roat när jag såg Justins vänner gåendes och såg hur Justin sken upp i ett leende efter han kom över chocken. 

   ”Jag har en present till dig men du får vänta till senare” sa jag till honom innan jag reste på mig och tillsammans med Elisabeth och Tyler gick bort mot disken. Jag kunde känna Justins blick bränna i ryggen och log i triumf. 

   ”Du är elak” jag log roat men fortsatte att plocka upp materialet jag skulle använda för lektionen.

   ”Åh, så födelsedagskommittén är klara?” frågade jag och gav Justin en snabb blick. Han himlade med ögonen men jag kunde se hur leendet ville bryta ut på hans läppar. 

   ”De var snälla och gratulerade mig som normala... Ehm... Okej, kanske inte normala men du förstår vad jag menar... Och gav mig inte hår slitande ledtrådar till presenter” jag skrattade ljudlöst åt honom. 

   ”Senare när vi är ensamma” sa jag endast innan jag insåg hur fel man kunde tolka de orden. ”okej! Så jag menade inte så... Det är inte vad man tror det kan vara... Jag... Åh, glöm det!” Justin endast skrattade. 

   ”Det är okej, Ariel. Jag är öppen till det mesta” jag gömde genast ansikte i händerna när jag kände hur mitt ansikte tog samma färg som mitt hår. 

   ”Det var inte det jag menade” mumlade jag men Justin bara flinade. 

   ”Okej, klassen!” sa Mr. Oliver högt för att höras över småpratet. Justin stönade lågt bredvid mig och sjönk ännu längre ner på stolen. 

   ”Att ha matte på sin födelsedag borde vara olagligt” jag flinade roat men klappade honom tröstande på låret innan jag riktade min fokus mot Mr. Oliver igen. Det hann inte gå mer än fem minuter innan Justin suckade och la ner huvudet på bänken framför honom, jag skrattade och la min hand i hans nacke. Han protesterade inte så jag fortsatte försiktigt att leka med hans hår. 

   ”Justin” sa jag lågt men fick inget svar. Lektionen var slut och Justin hade inte lyft huvudet sedan han la ner det, jag reste mig från stolen och lutade mig över honom. Jag bet ihop för att inte fnissa när jag såg honom alldeles utslagen, jag böjde mig ner över honom och sa hans namn igen. Den här gången fick jag ett lågt mummel tillbaka. 

   ”Justin” hans ena öga öppnades.  

   ”Vad?” mumlade han mot bordsskivan, jag skrattade till. 

   ”Vi har slutat” svarade jag och rätade på mig, jag samlade ihop mina böcker medan Justin vaknade till liv och reste på kroppen. Jag skrattade när jag såg att ena halvan av hans ansikte var rött efter att ha legat på bordet så länge. Trött gnuggade Justin sig i ögonen innan han gäspade, det gick inte många sekunder för än även jag gäspade. 

   ”Kom igen, du kan få din present nu” sa jag i hopp om att pigga till honom, vilket hade önskad effekt då han hoppade upp ur stolen och lyfte på kepsen innan han drog en hand genom håret och placerade den på huvudet igen. ”du är alldeles röd” sa jag roat och drog handen över hans kind. 

   ”På riktigt?”    

   ”Ja, efter bordet” Justin smekte sig sömnigt över kinden medan vi gick längst korridoren. ”nej, hitåt” protesterade jag när vek av åt sidan för att gå bort mot en tom korridor, Justin halvt snubblade efter mig. Jag stannade till och han såg nu nyfiket och vaket på mig. Jag log snett. 

   ”Okej, så jag vet inte om du kommer tycka om det här men... Aja...” jag öppnade min väska och fick tag i CD skivan innan jag tvekade en sekund och gav honom den. Justin såg undrande på den innan han såg upp på mig, med en blick som frågade om det var vad han trodde det var. ”se jag är inte självisk, jag kan dela med mig. Till dig” Justin sken upp i ett brett leende innan han öppnade fodralet och fann skivan. 

   ”En låt?” jag nickade glatt. ”vi måste lyssna” 

   ”Ne-” 

   ”Jo, kom igen nu” han grep tag i min hand och drog med mig längst korridoren, jag hade inget annat val än att traska efter honom. Vi rundade ett hörn och nådde musikernas avdelning, det var till mesta dels tomt då skoldagen var slut. Justin knuffade upp en dörr intill en utav studiorna och såg sedan till att det var tomt innan han öppnade den andra dörren och vi klev in i det mörka rummet. Jag sökte med handen efter lamp knappen medan Justin i blindo gick fram till mixerbordet. Nervöst ställde jag ner väskan på golvet och såg hur Justin stack in skivan i diskhållaren innan den matades in i stereon. Gitarren och stråkarna hördes från högtalarna innan mina första ord kom. 

   ”I love this place, but it’s haunted without you

My tired heart, is beating so slow

   Our heart sing less, than we wanted, we wanted

Our heart sing ‘cause, we do not know, we do not know

   To light the light, to help us grow

To help us grow, it is not said

I always know”

   Justins blick rörde sig inte från stereon och jag började bekymrat bita mig i underläppen, låten var vacker och en utav mina favoriter. Därför hade jag valt att ge honom den men samtidigt var det på grund av texten. 

   ”You can catch me, don’t you run, don’t you run

If you live another day, in this happy little house

The fire’s here to stay

  To light the light, to help us grow

To help us grow, it is not said

I always know

   Please don’t make a fuss, it won’t go away

It won’t go away, the wonder of it all

The wonder that I made

I am here to stay, I am here to stay

Stay”

   Jag ville att han alltid skulle veta att jag skulle finnas där för honom. Att jag på riktigt var hans bästa vän. Att oavsett allt annat så som kändiskapet, Tara eller alla fansen så skulle jag alltid stanna kvar hos honom. För han var min bästa vän. 

   ”Jag kommer nog aldrig förstå varför du vill gömma det här” hörde jag Justin mumla tillslut. Jag stirrade på hans nacke och kunde inte undgå att känna en besvikelse över hans reaktion. ”men jag älskade den” han snurrade runt i stolen, reste på sig och steg fram till mig. 

   ”Tack så mycket” sa han innan jag var i hans famn. Med ett leende som långsamt spred sig över mina läppar kramade jag honom tillbaka. 

   ”Jag är ledsen att jag inte kunde få hela din önskan att gå i uppfyllelse men...” 

   ”Det är okej” mumlade han vid mitt öra. 

Justins Perspektiv. 

   Ariels röst ekade ännu i mitt huvud två timmar senare. Den var fantastiskt. Gitarren, stråkarna, hennes röst, känslan, allt. Den var perfekt och jag hade min alldeles egna kopia av den. 

   ”I am here to stay...” den lilla meningen var det enda som behövdes för att få mig att glömma allt som hände mellan henne, mig och Tara. Allt om hennes lögn till Tara som skapade en svacka i vår vänskap som nu var reparerad.  

   ”Justin!” jag ryckte häftigt till och lyfte blicken. Ryan skrattade och Chaz skakade besviket på huvudet. ”alltid detta dagdrömmande” utbrast Za. Jag himlade med ögonen. 

   ”Vilket betyder att ni är så otroligt tråkiga att jag inte har något annat val än att leva i mina tankar eftersom det är så mycket roligare härinne än här ute” protesterade jag och de såg tyst på mig för ett ögonblick, jag bröt tystnaden med mitt skratt och de stämde snart in. 

   ”Asså ibland...” skrattade Ryan och skakade på huvudet. Jag flinade stort. 

***

Musiken dunkade ut över vattnet och stranden var packad utav människor, folk dansade i sanden och skratt ekade i luften. Stämningen var grym och mitt humör låg nästan på topp, det var dock en liten detalj som saknades. Ariel. Hon som nu började kännas som min andra halva, saknades och jag började fasa över att hon inte skulle dyka upp alls. Att hon hade ångrat sig. Jag var redan lite tipsy efter allt jag hade fått räckt till mig, inte för att jag hade druckit allt men lite. Jag kände att jag började nå det där stadiet när man var enbart glad och bekymmerslös. Dock kunde jag inte helt nå den härliga känslan för än Ariel dök upp. Wow, börjar jag låta patetisk? Kanske, men jag orkar inte bry mig. Hon är min andra halva. 

   Tay stod uppe i DJ båset och rockade för fullt med musiken och folkgruppen stannade upp för ett ögonblick innan beatet släppte och folket hoppade som galningar igen. Jag kastade en blick upp mot skolan för att se om jag kunde se det välbekanta röda håret. Men inget. Hade hon ångrat sig? Rött flimrade plötsligt till i min ögonvrå och jag vände genast på huvudet och där var hon. Klädd i ett par midjehöga shorts och en vit bh/topp täckt av volanger samt en jacka spräcklig utav färg. Jag sprack upp i ett brett leende och såg på henne för ett ögonblick där hon sträckte på kroppen för att försöka se över människorna, först då märkte jag att hon för en gångs skull inte valt klackar utan bar ett par lika färg spräckliga gladiator skor som jackan. 

   Leendes smög jag fram till henne och omfamnade henne bakifrån vilket fick henne att skrämt hoppa till i min famn. Snabbt vred hon på huvudet och våra ansikten hamnade endast centimeter från varandra. ”du kom” 

   ”Klart jag kom, jag lovade ju” svarade hon med ett leende.

   "Vad glad jag blir att höra att du håller vad du lovar" hon skrattade till och jag log tillbaka. Jag släppte henne sedan innan jag tog tag i hennes hand och drog med henne genom folkmassan bort mot de andra. Vi båda fick en varsin röd mugg trycka i våra händer och Ariel skickade mig en panikslagen blick. Jag förstod genast vad hon menade, det var illa nog att hon var här. 

   ”Låtsas bara dricka ur den och tillslut kommer alla vara fulla nog att inte märka om du är det eller inte” sa jag in i hennes öra, hon log tacksamt och höjde glaset åt mina vänner som tjöt högt. Jag skrattade och tog en klunk av vad som visade sig vara Sprite blandat med vodka. Ariel vände sig om bredvid mig för att kunna se ut över stranden. 

   ”Så det är såhär tonårsfester ser ut” sa hon, jag vände mig om och skådade ut för att se vad hon menade. Jag ryckte sedan på axlarna. 

   ”Antar det” svarade jag. ”har du aldrig varit på en fest?” hon skakade på huvudet innan hon skickade mig en blick som för att säga ‘hade-du-verkligen-förväntat-dig-det-eller?’. Jag skrattade och tog en klunk till. Jag gav henne en menande blick mot hennes glas och hon lyfte den till munnen och låtsades ta en klunk. Hon sänkte sedan glaset och såg ner i vätskan, nyfiket granskade jag henne medan hon verkade ha en argumentation med sig själv. Sedan höjde hon muggen till läpparna igen och såg ut att faktiskt ta en liten slurk av innehållet. Storögt såg jag på henne. Hon rynkade ihop ansiktet och sänkte muggen igen. 

   ”Tog du precis...?” jag pekade på muggen i hennes hand medan hon fortsatte smacka äcklat med munnen. 

   ”Jag behövde smaka, jag har aldrig gjort det och jag ville få det överstökat” svarade hon och jag skrattade högt. 

   ”Och?” 

   ”Och jag kan säga att... Det var skit snuskigt” fortsatte hon och jag flinade innan jag la en arm runt hennes axlar. 

   ”Du vänjer dig, det är inte speciellt gott för än du är för full för att känna skillnaden mellan vatten och vodka” hon gav mig en storögd blick och jag ryckte roat på axlarna. Hon skakade på huvudet och fnös till. 

   ”Okej, så det är fem minuter till midnatt. Justin din födelsedag är över om fem minuter, kanske det är dags att vi sjunger en liten sång för dig?” Tays röst ekade över stranden efter han tvärt avbrutit musiken. Jag andades andfått ut efter att tillsammans med Ariel och många fler dansat likt galningar. Folkmassan tjöt glatt innan Tay tog takt och alla började sjunga. 

   ”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år

Ja visst ska du leva, ja visst ska du leva, ja visst ska du leva uti hundrade år

Ett fyr falde leve för JUSTIN! Hipp hipp hurra, hurra, HURRA!” 

   Alla klappade händerna och jag vinkade tacksamt till alla, Ariel sken som en sol bredvid mig medan hon klappade händerna. Låt mig säga att jag vid det här läget nästan var förbi 'glädje-och-bekymmerslös' stadiet och var på väg mot ‘jag-är-totalt-borta’. Den enda som var nykter nog att inte vingla svagt på stället var Ariel som efter sitt smakprov inte gick i närheten utav drickat igen. 

   Himlen var nu becksvart och stjärnorna syntes klart. Något smalt och avlångt gavs till mig och jag insåg snart att det var flertal exemplar utav föremålet i min hand. Jag kisade med ögonen och såg efter en stund att det var tomtebloss, jag sken upp i ett leende och gav Ariel en innan jag fortsatte att ge Alfredo en och så vidare tills jag bara hade en kvar. Ariel såg fundersamt ner på tomteblosset i sin hand.

   ”Ehm... Justin, vad är det här?” frågade hon lågt så endast jag hörde, jag kunde inte låta bli utan skrattade. Åh, lilla Ariel. 

   ”De kallas tomtebloss och man tänder dem så... Så... Ehm... Det sprakar” svarade jag en aning sluddrigt och vad jag insåg var ganska osammanhängande. Ariel såg imponerat på tomteblosset innan hon fick syn på ett tänt, jag log åt hennes uppspelta reaktion innan jag fick min egen tänd. Jag hjälpte sedan Ariel att få sin tänd och hon såg fascinerat ner på tomteblosset som nu sprakade häftigt. Försiktigt demonstrerade jag hur man kunde vifta med den i luften och det skulle ändå inte få blosset att slockna. Ariel följde mina rörelser med blicken innan hon försiktigt började röra på sin egen innan hon tillslut smått dansade, sjöng med till musiken som dunkade igen och viftade med sitt tomtebloss. Mycket mer efter det är ett svart töcken. 

***

Med ett stön satt jag böjd över min kaffekopp. Mitt huvud dunkade hemskt, mina ögon kändes snustorra och mina leder värkte. What the heck? Ryan hade sitt huvud liggandes på bordskivans svala yta medan Chaz masserade sina tinningar. Jag hade vaknat med ett ryck för någon timme sedan och desorienterat rotat runt i rummet tills jag fann min telefon liggandes under sängen. Klockan hade visat sig vara nästan fyra på eftermiddagen, Ryan hade legat i en utav fåtöljerna nästan halvvägs ur den medan Chaz låg inne i badrummet nedanför toaletten. Efter många puttar hade jag äntligen fått liv i dem och vi hade tillsammans tagit oss ner till matsalen för att vi oss lite koffein. 

   ”Kan någon berätta för mig vad som hände efter tomteblossen?” frågade jag dem lågt. ”hur kommer vi in?” Chaz stönade. 

   ”Fråga inte mig, jag kommer inte ihåg ett skvatt. Inte tror jag han gör det heller” svarade Chaz och pekade mot Ryan, som jag misstänkte hade somnat. ”vad jag kommer ihåg är dock han där, hånglandes med... Åh, vad heter hon nu då? Elisabeth?” jag rynkade på pannan. 

   ”Ariels vän?” frågade jag och Chaz nickade. 

   ”Ja, precis hon” jag skakade på huvudet. Jaha, så gick det med tjejen som väntar hemma i Kanada, tänkte jag och kastade en blick mot Ryan. Hon var ju bara en fling trots allt. De var ju inget seriöst än. Plötsligt skränade min telefonsignal genom luften och jag rynkade genast ihop ansiktet vid det gälla ljudet. Klumpigt letade jag runt efter den. 

   ”Svara för i helvete” stönade Ryan högt. Snabbt klickade jag på svara när jag äntligen fick åt mig den och hann se att det var Victoria som ringde innan jag tryckte luren mot örat. 

   ”Hallå?” frågade jag och stödde min armbåge mot bordet innan jag la handen över mina ögon.

   ”Hallå, Justin?” svarade Victoria i telefonen. ”regnar det hos er?” jag rynkade pannan vid den konstiga frågan hon ställde innan jag trött och långsamt tog bort handen från ansiktet innan jag vred på mig för att kunna se ut genom de stora panorama fönstrena som ledde till ute platsen. Mycket riktigt - som Victoria förespådde - så regnade det ute. Häftigt och hamrande. 

   ”Ja, det regnar” svarade jag. ”varför undrar du?” 

   ”Ser det ut som att det ska bli oväder? Typ åska och blixtrar?” jag vände blicken mot fönstret igen och såg upp på himlen som var läskigt mörkgrå. 

   ”Japp, det kommer definitivt bli oväder” svarade jag och vände mig mot min kopp igen. ”varför undrar du?” 

   ”Du måste hitta Ariel, nu. Jag kommer inte tillbaka för än om några timmar så du måste vara där för henne. Bara håll om henne och förneka allt hon säger. Hitta henne nu Justin” Victorias ord fick endast huvudvärken att fördubblas och jag kände hur jag misslyckades med att ta in vad hon ville att jag skulle göra. 

   ”Ariel? Varför... Jag... Va? Varför måste jag hitta henne?” jag snubblade fram på mina ord och i nästa sekund sken himlen upp utav en blixt innan en åska ekade genom luften som fick håren på mina armar att resa sig. 

   ”På grund av det där” 

tada! lite över 3000 ord o jag hoppas verkligen att detta kapitel var värt väntan.. =) hm.. så en del hände. Ariel gav Justin en låt i födelsedagspresent (som jag personligen älskar), hon smakade på alkoholen i alla fall hahahahah samt Ryan hånglade med Elisabeth.. hmm.. what do we make out of that? o SLUTET HÖRNI!?!?!?

vad fasen är det som händer? vad är det som händer med Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! VAD TYCKTE NI? BRA/DÅLIGT? PUSS&KRAM. ♥

   ”Kanada är det värsta landet någonsin!” jag fick bita ihop för att inte brista ut i skratt då jag visste exakt vad deras reaktioner skulle bli. De båda svängde hastigt runt, nävarna höjda med beslutsamma minner. ”på riktigt? Tänkte ni slå mig?”

”Dude!” utbrast Chaz och sänkte sin näve när han såg att det endast var jag. Jag flinade innan och gav de en varsin ‘kill’ kram. Vi mötte upp med Moshe igen som tog oss till bilen där vi snabbt fick in deras väskor i bagageluckan innan vi gled in i sätena. Vi spenderade hela resan tillbaka att endast små prata om vad vi missat i varandras liv. Chaz berättade om sin lillasyster Candice, hur hon precis börjat skolan och kunde inte vara gladare. Ryan berättade om hans nya fling som han kanske kunde se sig själv med under en längre tid men var inte säker än. Det var intressant att lyssna på dem, få höra historier från ‘normala’ familjer, höra ‘normala’ händelser och inte hur man vann en Grammy i veckan och fick en plats i Guinness rekordbok.  

   ”Det här stället är ju otroligt...” mumlade Ryan medan ansiktet näst intill tryckt mot glasrutan för att kunna se ut på skolan som närmade sig. Några få elever höll till på stranden i närheten utav bron och lekte i de små vågorna. Klockan var runt fem och alla var fria till att göra vad de helst ville. 

   ”Baksidan är precis lika grym. Det finns uteservering som sitter ihop med matsalen om man vill äta ute samt en grillplats, basketplan och oändligt mycket med skog” jag öppnade upp bagageluckan och tillät Chaz och Ryan att ta sina väskor innan jag stängde igen. Moshe försvann iväg för att mötas upp med de andra livvakterna som skapat en slags klubb, de alla umgicks när de inte behövde vara med sin kändis ut på jobb. Jag ledde vägen bort mot den stora ytterdörren som under dagen alltid stod öppen. Jag fick bita ihop för att inte skratta åt killarnas minner när de klev in i lobbyn som ledde till soffgrupper och receptionen där Linda alltid satt redo att ta emot nya gäster eller förvirrade elever. Jag gav henne ett leende som hon besvarade innan hon vände sig mot dator skärmen igen. 

   ”Åh, du är tillbaka. Göm mig!” jag hann inte reagera för än jag hade famnen full och stapplade några steg bak innan jag fann balansen igen. Jag såg ner för att se det röda håret som tillhörde Ariel. ”jag håller på att bli galen, han har varit här i högst två timmar och jag klarar inte av det längre. Han är seriöst uppe i mitt ansikte när han pratar med mig och han kan inte sluta stirra. Han- Åh nej, han kommer!” hon flög ur min famn och sprang bakom Ryan och Chaz som hon fort föste ihop precis innan en mörkhårig kille gjorde sig synlig. Fortfarande förvirrad såg jag på honom, hans krulliga hår stod ostyrigt på hans huvud och de svarta glasögonen satt på hans nästipp. 

   ”Oh, Justin Bieber” sa han överraskat när han fick syn på oss. ”har ni möjligtvis sett Ariel Madison gå förbi? Råkade tappa bort henne” han kliade sig skamset i håret och jag tyckte genast synd om honom. Han var säkert inte så illa som Ariel fick honom att verka. 

   ”Hon gick ditåt” ljög jag i alla fall och pekade åt höger. Han nickade tacksamt och gick ifrån oss, jag såg efter honom tills han försvann utom synhåll. Genast vände jag på klacken och sköt Chaz och Ryan löst ifrån varandra för att se Ariel med krökt rygg och händerna över munnen. ”han är borta, du kan slappna av nu” 

   Hon sträckte på sig med en lättad suck. ”tack gode Gud” 

   ”Skulle du vilja förklara?” frågade jag och höjde lite på ena ögonbrynet. 

   ”Tara skickade honom, han ska vara min Alfredo i stort sett. Bara det att jag fick inte en cool, avslappnad Alfredo utan jag fick en starstrucked och alldeles för ivrig Tyler” svarade hon och slog överdramatiskt ut med armarna. 

   ”Oh” andades jag och nickade. Hon gav mig en blick som sade ’mm-precis’. Innan hon suckade och drog en hand genom håret. 

   ”Men det finns inget jag kan göra åt honom, jag antar att jag får vänja mig” sa hon med en axelryckning innan hennes blick såg först på Ryan och sedan på Chaz. Hon sken genast upp i ett glatt leende och jag log snett. 

   ”Vad oförskämda vi är” utbrast hon. ”ni måste vara Justins vänner. Ryan, antar jag?” hon sträckte ut handen mot Ryan som nickade och skakade den. ”och du måste vara Chaz” fortsatte hon och vred sig om mot Chaz som bokstavligen stirrade på henne, men Ariel låtsades som att hon inte märkte något utan skakade istället hans hand. ”trevligt att träffa er, jag har hört mycket om er” 

   Chaz fick ur sig något halvkvävt läte och jag kunde se hur Ryan skrattade ljudlöst bakom Ariels rygg, jag själv fick bita mig i läppen för att inte brista ut i skratt. 

   ”Nej, nu måste jag springa iväg och säga hejdå till Avan och Victoria” sa hon och fångade min uppmärksamhet. 

   ”Vart ska dem?” frågade jag nyfiket. Hon suckade lätt. 

   ”Victoria ska åka hem för helgen och Avan ska åka för att träffa den här killen som han hoppas kunna få ihop det med... Jag är glad för hans skull och allt men det betyder att jag måste lyssna på specifika detaljer senare som jag helst hade sluppit höra. Men jag antar att jag börjar vänja mig vid det också...” hon tystnade och verkade plötsligt befinna sig i drömmarnas land innan hon rös till. Jag skrattade och hon skakade på huvudet. ”nej, usch. Jag har hört alldeles för mycket om ’hans röv såg så himla bra ut’ och ‘Ariel du skulle ha sett hans... piiiip, det var typ elefant storlek’.” jag kunde mycket väl se framför mig hur Avan tvingade Ariel till att lyssna på detaljer hon bokstavligen ville krypa ur skinnet av. 

   ”Jaha... Lycka till då, vi ses senare. Kom ihåg middag, annars kommer jag släppa dig dit” jag såg menande på henne och hon himlade med ögonen åt mig. 

   ”Jag kommer, jag lovar” hon vinkade hejdå innan hon gick iväg längst korridoren, hennes höga klackar ekade mot granit golvet. Jag log roat innan jag vände mig om mot mina vänner igen. Jag hann precis snurra runt innan en knytnäve landade på min överarm. 

   ”Aj!” utbrast jag och tog mig om det nu ömma stället. ”vad var det där bra för?” frågade jag Chaz som fortfarande hade sin näve höjd och det halvt arga, halvt irriterade ansiktsuttrycket. 

   ”Jag är bara så himla avundsjuk!” utbrast han. ”det där är din... Vad ni än kallar varandra” 

   ”Vi går under termen ‘bästa vänner’.” svarade jag med ett litet retsamt leende. Chaz gav ifrån sig ett frustrerat läte och jag väjde undan från ännu ett avundsjukt slag. 

Ariels Perspektiv. 

   Hissen plingade till och jag klev ur, jag hade precis lämnat Avans rum där jag hjälpte honom med den sista packningen samt önskade honom lycka till med killen han skulle träffa. Han hade drömmande klappat ihop händerna och berättade allt han hoppades skulle hända innan han gav mig en lycko klapp på rumpan inför Justins fest imorgon. Justins fest... 

   Jag knackade på Victorias dörr och hörde strax efter hur det rasslade i låset och dörren öppnades. Victoria satte luren vid örat men gav mig ändå ett leende innan hon klev åt sidan. Victorias lilla resväska låg öppen på hennes säng, fylld med kläder. Jag sjönk ner på sängkanten bredvid väskan och väntade på att Victoria skulle avsluta samtalet. 

   ”... Ja, bra... Hejdå” jag tog bort telefonen från örat innan hon såg ner på den. ”hej!” hon klev fram till mig och jag reste mig lagom för att bli omfamnade utav hennes armar. Jag kramade tillbaka och log. 

   ”Du får hälsa din familj från mig” sa jag när jag återigen satt på sängkanten och Victoria gick runt för att lägga ner de få sista sakerna innan hon slog ihop väskan.

   ”Det ska jag och så får du se till att festa för min del också” svarade hon och jag fnös till. 

   ”Ja, det kommer jag ju tyvärr inte lova” hon drog igen dragkedjan och vände sig mot mig med en halvt besviken blick. ”hey, titta in på mig sådär! Det är illa nog att jag faktiskt går dit, att sedan lägga till alkohol på den listan kommer inte göra saken bättre. Victoria, Tara kommer med 100% säkerhet få reda på att jag har varit där och om hon får reda på att jag dessutom drack... Du kommer aldrig se mig igen efter det” Victoria studerade mig ett ögonblick innan hon suckade. 

   ”Okej, du har rätt. Jag vet det men... Jag vill bara att du har kul, okej?” jag nickade med ett leende, glad att hon inte pressade ännu mer på alkohol frågan. 

   ”Det ska jag. Jag kommer väl antagligen få ta reda på Justin” jag himlade med ögonen och Victoria skrattade. 

   ”Kan jag tänka mig. 19 bast, herregud. Vart tar åren vägen?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag vet inte, det enda jag vet är att de passerar för fort” vi spenderade ännu en timme till att bara prata och umgås innan det var dags för Victoria att åka, hon drog sin resväska efter sig och jag följde henne till lobbyn där Avan stod och väntade. Jag kramade dem hårt hejdå innan jag stod ensam kvar och såg dem försvinna bort. 

   ”Där är du!” tystnaden bröts utav Tylers röst, som jag redan placerat under listan för de mest irriterande ljuden. Jag suckade ljudlöst och klistrade på ett litet leende. 

   ”Hej Tyler” han sken upp i ett brett leende och stannade precis framför mig. Jag vet inte hur det var meningen att jag skulle stå ut med Tyler under längre perioder, han var säkert en jätte schysst kille om det inte vore så att han bokstavligen stirrade på mig. Inte på ett smickrande sätt heller, mer ‘jag-har-lust-att-göra-otaliga-saker-med-dig’ vilket skrämde mig en aning. ”vad är klockan?” frågade jag honom för att bryta tystnaden och jag skickade en liten vädjan till Gud att det var middagsdags så jag kunde möta upp med Justin. 

   ”kvart i sju” svarade Tyler och stoppade ner sin telefon igen, jag nickade tacksamt innan jag styrde mina steg mot matsalen. Jag kunde höra hur Tyler svansade efter mig och jag kvävde ett stön. Matsalsdörrarna närmade sig och jag sköt upp ena med hjälp av handen och fann salen halvtom, jag sökte med blicken efter Justin tills jag fann honom sittandes vid ett bord utomhus tillsammans med hans vänner. Fort styrde jag mina steg mot bordet och sjönk med en suck ner bredvid Justin som avbröts mitt i sin mening utav min duns. 

   ”Hej” hälsade han med ett leende, som jag trött besvarade. ”hur är det? Har de åkt nu?” jag nickade och lutade mig mot honom så jag kunde vila mitt huvud på hans axel. Justin förstod att jag inte orkade prata mer så han vände sig om igen för att fortsätta samtalet jag avbrutit. Jag kikade längst bordet och såg att Tyler hade slagit sig ner längre ner där Alfredo bland andra satt. Jag log nöjt, kanske Alfredo kan lära honom ett och annat om hur han ska hantera sitt jobb. 

   ”Ska du hämta något att äta?” jag skakade på huvudet. 

   ”För trött för att äta” mumlade jag med ögonen slutna och huvudet fortfarande på hans axel. 

   ”Ari, du måste äta” insisterade Justin. ”här, kom igen. Gapa” jag rynkade smått på pannan och öppnade ena ögat för att se Justins gaffel med en klyft potatis på framför min mun. Jag suckade med gapade lydigt. Han sköt in gaffeln i min mun och jag slöt läpparna innan han drog ut den och kvar var potatisen i min mun. Jag slöt ögat igen och tuggade tyst. 

   ”Gapa” vi upprepade samma procedur ett antal gånger tills Justins potatis var slut och jag var mätt. Justins röst fyllde mina öron medan han pratade med sina vänner, jag kramade hans arm och tillät mig själv att drömma mig iväg. 

vet att det återigen inte var speciellt spännande kapitel men detta blev två mellankapitel, del 1 o 2. bara för att passera lite tid o ja... MEN NÄSTA SÅ ÄR DET JUSTINS FÖDELSEDAG! whööp whööp. 

hahahhhahah.. sååååå jag är redan kär i Jariel.. till o med deras vänskap är perfekt. heheheheh. XP 

vad tyckte ni om detta? vi har en ny karaktär, Tyler. vad tycker ni om honom? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. ps. orkar inte läsa genom det just nu, så jag är ledsen om det är fel i texten. ds

Fråga: Hur gamla är ni? 

Mitt svar: Jag är nyligen 17 år fylld. =) 

   ”Det här är vad jag vill Justin, jag precis som Tara är inte nöjd. Jag behövde bli av med de där kilon. Jag mår fint, jag-” 

   ”Det där är skitsnack och det vet du lika bra som jag. Ariel, inser du att du är på gränsen till anorexia. Om du inte redan har det, någon ät störningar har du ju i alla fall och du är galen om du tror att jag tänker låta dig svälta dig själv” med de orden sagda reste han på sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade. ”jag förstår inte hur Victoria och Avan kan låta dig bete dig såhär, men med mig kommer du inte undan”

Torsdag, 28:e Februari. 

   ”Justin, jag kan inte äta mer.” utbrast jag frustrerat. ”både för att jag ska inte äta mer än jag gjort och för att min mage klarar inte av mer. Respektera det” Justin gav mig en trött blick som sa mycket tydligt hur mycket skitsnack han tyckte jag talade innan han suckade. 

   ”Jag kan inte respektera det när du väljer att svälta dig själv. Speciellt när det finns överdrivet med mycket mat för dig när små barn i Afrika svälter på grund av bristen på mat” jag gned mig frustrerat i pannan och hörde hur Elisabeth och Victoria fnittrade lågt bredvid oss. 

   ”Kan inte fatta att du drog in barnen i Afrika i det här. Det kommer inte fungera” 

   ”Vänta och se bara, din samvete kommer sakta med säkert äta upp dig och inom sinom tid kommer du vräka i dig mat för barnen i Afrikas skull” nöjt slog han löst handflatan i bordet innan han reste sig från bänken mittemot mig och lämnade bordet. Jag suckade missbelåtet och la min panna mot mina korslagda armarna framför mig. 

   ”Wow, han ger sig inte” sa Victoria bredvid mig. ”jag tycker om honom” jag himlade med ögonen även fast hon inte kunde se mitt ansikte. Klart hon tyckte om honom nu när han försökte trycka ner mat i halsen på mig. 

   Hela morgonen hade Justin suttit och försökte pressa på mig mer mat, men när den lilla skålen med yoghurt och müsli var nere i min mage sa den stopp. Jag kunde inte äta mer. Vad han inte förstod var att jag verkligen inte kunde ta mer, jag skulle kräkas om jag svalde ner mer. Mag ont var inte något jag syftade på att få idag, jag klarade mig bra utan tack. 

   ”Han kommer reta gallfeber på mig!” utbrast jag och lyfte mitt huvud. Nu var det Victoria som himlade med ögonen. 

   ”Han kommer rädda dig” svarade hon och pekade menande med gaffeln på mig, jag morrade till och reste mig innan jag stampade iväg med min disk. Jag slängde iväg två tjocka hårslingor över min axel innan jag rättade till väskan som hängde i mitt armveck. Jag sköt upp ena dörren intill matsalen med handen och gick bort mot mitt klassrum för större delen utav dagen. Jag släppte ut ett andetag och säckade lite med axlarna innan jag rätade på ryggen igen. Jag gick förbi klassrummet med endast hade speglar till vägg och sneglade på mig själv för att snabbt se till att allt såg ut som det skulle.

   Idag hade jag valt en helt svart outfit att bära - svarta midje byxor i läder imiterat tyg som kramade mina ben och höfter perfekt samt en polo topp med avklippta ärmar som lämnade en rand hud synlig på magen. På fötterna hade jag ett par skyhöga klackar med snörning och röd undersida som matchade läppstiftet jag hade på läpparna. Mitt hår var delat på mitten och var plattat till perfektion. 

   Jag hade lätt kunnat komma undan som spion, tänkte jag för mig själv medan jag gick bort till modellernas korridor där jag skulle spendera dagen. Mobilen plingade till i min väska och jag särade fort på handtagen så jag kunde dyka ner med handen i röran. Tillslut fiskade jag upp den och såg till min förfäran att det var Tara, hon hatar när hon måste vänta på att man ska svara. Snabbt klickade jag på "svara" innan jag pressade luren mot mitt öra. 

  "Ariel Madison" hälsade jag. 

  "Jag har nyheter" sa hon endast och jag lyssnade intensivt till hennes nästa ord. Oh crap... 

  "Jag åker nu" jag såg upp från boken i min hand och vände blicken mot Justin som log framför mig. "för att hämta Ryan och Chaz" förklarade han ytligare när han såg att jag inte förstod. 

  "Ah!" andades jag förstående och slog ihop boken. "Ryan och Chaz, Chaz är den som har 'den största crushen någonsin' på mig va?" frågade jag retsamt och kunde inte låta bli att flina som en idiot. Mer för att jag var road än glad. Justin skrattade till. 

  "Precis den Chaz" svarade han och jag slöt upp vid hans sida. "de stannar över helgen, du är med imorgon eller hur? Du är inte uppbokad" det var jag inte, uppbokad alltså. Jag var ledig och ville inget annat än att fira Justins födelsedag tillsammans med honom. Men jag vet inte om det skulle bli möjligt, skiten jag skulle få av Tara var oändlig om hon fick reda på det. 

  "Jag-" 

  "Nej, det är ingen snack om saken. Du kommer, vad är du för bästa vän annars?" jag spände käkarna, klart Justin skulle dra till med 'du-är-min-bästa-vän-du-har-skyldigheter' kortet. Jag stönade trött och drog en hand genom håret. 

  "Om Tara får reda på något så är jag död, fattar du det?" jag såg allvarligt på honom men han endast himlade med ögonen. Genast växte irritationen inom mig över hans nonchalanta beteende. "jag är seriös Justin!" han skrattade till när jag slog till honom med boken. 

  "Skyll på mig då. Säg att det är för PR. Jag bryr mig inte men du ska komma" jag suckade och hängde med huvudet innan jag drog in ett djupt andetag och lyfte på huvudet - för att mötas utav Justins plutade underläpp och hundvalps ögon. Jag gnällde klagande till, orättvist! 

  "Åh, okej! Jag kommer, visst. Men sluta med minen. Du har sjunkit till en låg nivå idag, Mr. Bieber" påpekade jag. "först barnen i Afrika och sedan hundvalps minen" jag skakade nedlåtande på huvudet men han flinade segervisst och satte på sig sina Ray Bans. 

  "Tja... Det får jobbet gjort, vilket påminner mig. Har du ätit?" jag suckade och himlade med ögonen. 

  "Jag åt en banan för en timme sedan" svarade jag och hoppades att han skulle finna det svaret tillfredställande men han skakade på huvudet.

  "Mer" sa han. "du måste ä-" 

  "Har inte du vänner att plocka upp på flygplatsen?" frågade jag för att avleda hans koncentration från mig, han såg genast ner på sitt armbandsur och nickade. 

  "Du har rätt, vi ses senare" han drog in mig i en snabb kram som jag besvarade. 

  "Bra, jag har en sak att berätta" inflikade jag, han såg undrande på mig men jag puttade honom smått mot dörrarna. "senare" han nickade och försvann. 

Justins Perspektiv. 

  Bilresan till flygplatsen tog runt en timmes tid och jag klev glatt ur bilen för att sedan med något nedsänkt huvud ta mig in i byggnaden. Jag tillsammans med Moshe höll oss i bakgrunden för att se till att hålla oss osedda. Jag kisade mot tavlan och såg att deras plan skulle ha landat och att deras väskor var på väg att läggas på banden. Tålmodigt stod jag kvar och väntade innan vi såg en ström människor komma ut genom ett par dubbeldörrar. Tillsist skymtade jag det blonda håret som tillhörde Ryan och det mörka som tillhörde Chaz, jag slog upp i ett brett leende innan jag smet ifrån Moshe för att smita upp bakom mina vänner. 

   ”Kanada är det värsta landet någonsin!” jag fick bita ihop för att inte brista ut i skratt då jag visste exakt vad deras reaktioner skulle bli. De båda svängde hastigt runt, nävarna höjda med beslutsamma miner. ”på riktigt? Tänkte ni slå mig?”

vet att det inte alls är långt men jag håller fortfarande på med mitt bidrag... måste skickas in imorgon o jag är inte helt klar än. gaaaaah, lite stressad hära... men det fixar sig säkert. =) 

nå, vad tyckte ni? det är lite lättsamt men samtidigt lite hemlighetsfullt.. vad tror ni Tara berättade för Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! nästa kapitel kommer definitivt vara längre. PUSS&KRAM. ♥

   ”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått,svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

”Vad hände?” Victorias röst ekade genom klassrummet när hon steg in, jag såg genast upp på henne från min plats bredvid Ariel som nu låg medvetslös på golvet. Hon hade yttrat ‘Victoria’ innan hon säckat ihop, fort hade jag ringt henne och på några få sekunder klev hon in genom dörren. 

   ”Jag vet inte exakt, hon försökte resa sig. Sedan mumlade hon något innan hon kollapsade” Victoria tog en blick på Ariel innan hon morrade till, Avan var efter henne och knäböjde på Ariels andra sida. 

   ”Vart är hennes väska?” frågade hon stressat, jag pekade genast mot den under bänken. ”ingen ringer ambulans, uppfattat!?” ett lågt mummel spred sig i klassrummet och jag såg upp för att se på läraren. Han såg endast chockerat ner på Ariel. Victoria fick tillslut upp det hon sökte, en penna. En tjock vit penna men jag misstänkte att det där var allt annat än just en penna. 

   Victoria bet av korken i ena sidan och fram trädde en nål, innan någon hann reagera hade hon kört ner den i Ariels lår. Jag flämtade till av skräck men det dränktes snabbt av Ariel som skrek till och flög upp i sittande ställning. Hennes bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan hon flämtande drog in andetag i sina lungor. 

   ”Varför, Ariel? Varför är det nödvändigt att vi använder dem här på dig igen?” min blick pendlade från Ariels fortfarande chockade uttryck till Victorias rasande. Ariel vred på huvudet så hon kunde se på henne, på vägen mötte hon min blick men hon såg endast beklagande på mig. 

   ”Hon är inte nöjd” svarade sedan Ariel hårt. ”hon är inte nöjd” jag såg hur Avan skakade på huvudet innan han drog handen genom sitt hår. Vem var inte nöjd? Vad är det som händer? 

Ariels Perspektiv. 

   Jag kunde genast se förståelsen i Victorias ansikte när mina ord registrerades i hennes huvud. Förtvivlan spred sig i min kropp och jag kikade diskret runt i klassrummet för att se att alla hade samlats oroligt i en ring runt mig. Fort samlade jag ihop mina saker innan jag kom upp på fötterna, jag vinglade till lite med tog stöd mot Avan som redan stod upp. Jag kastade en varsin blick på Avan och Victoria innan jag kastade en nick mot dörren, de nickade förstående och gick i förväg mot dörren. Jag vände mig sedan mot Justin som hade blicken riktad efter Victoria och Avan innan han såg ner på mig. 

   ”Tack för att du fick hit dem, jag vet att du säkert vill ha svar men jag kan inte ge dem till dig nu. Hitta mig efter lektionen, jag kommer troligtvis vara på mitt rum” innan han hann svara eller protestera lämnade jag klassrummet och gick med mina vänner precis bakom mig bort mot hissarna. Med armarna i kors och blicken ned riktad stod jag i hissen tills den plingade till och jag stegade ur, jag körde in min nyckeln i nyckelhålet innan jag vred om och klev in. 

   ”Hon är inte nöjd!?” ekade Victoria högt så fort jag stängt dörren igen, jag suckade och vände mig mot dem. Avan hade redan sjunkit ner på sängen medan Victoria stod med armarna i kors och såg uppmanade på mig. 

   ”Det är vad hon sa” svarade jag och ryckte på axlarna. ”och jag kan ha råkat missa mer mat än vad som var nödvändigt men jag hamnade efter på en uppgift och ja...” jag kliade mig på armen och hade funnit ett plötsligt intresse i parkettgolvet. 

   ”Hon kan inte göra såhär! Inser hon inte att det här kommer bli sjunde gången vi behöver kalla hit en doktor för att du inte kan stå på benen!? Ariel, du kan inte fortsätta. Du... du... ugh!” hon drog stressat handen genom sina bruna lockar. 

   ”Victoria, jag vet inte hur många gånger vi ska behöva gå genom det här. Hon är inte nöjd, då är inte jag nöjd heller. Jag har mina adrenalinpennor, jag klarar mig” Avan skakade trött på huvudet. 

   ”När ska du lära dig att börja ta egna beslut Ariel. Ska Tara driva ditt liv enda tills hon dör? Vad ska du göra då? Huh?” tårarna steg i mina ögonen när mina vänner vände sig mot mig, förstod dem inte att jag gjorde det här för mig också. 

   ”Jag tar egna beslut!” utbrast jag. ”jag vill det här, jag mår fint. Jag klarar det här, det gör jag alltid. Var mina vänner och stötta mig istället, för annars är dörren bakom mig. Jag behöver inte... jag...” jag knep ihop läpparna och vred huvudet neråt för att skymma mitt ansikte. Jag spände armarna för att inte låta mig själv gråta, jag andades ut och såg upp igen. ”snälla” sa jag sedan och de båda suckade besegrat och Avan nickade. Jag såg på Victoria som bara skakade på huvudet men drog in mig i en kram. Genast la jag armarna om henne och kramade hårdare om hennes kropp, snart stod Avan bakom mig och tillsammans klämde de mig mellan sina kroppar. 

   ”Jag är ledsen, Ariel. Jag vill bara ha kvar dig i år framöver, inte...” viskade Victoria. 

   ”Jag kommer alltid vara här” mumlade jag tillbaka. 

   Tystnaden låg tjock i rummet och jag svalde, besvärad över situationen. Det hade aldrig varit så tyst eller obekvämt mellan mig och Justin förr. Men jag antog att han väntade på att jag skulle börja förklara på egen hand. Tillslut suckade han, antagligen trött på tystnaden. 

   ”Nå? Vad hände?” frågade han och jag drog nervöst en hand genom håret. Vi satt i de små fåtöljerna vid fönstret, jag kastade en blick mot vattnet innan jag kikade på Justin som såg förväntansfullt på mig. 

   ”Ehm... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här... så om det blir lite förvirrat så, stoppa mig” jag såg hur Justin nickade och jag drog in ett djupt andetag. Jag hade aldrig förr försökt att förklara mitt liv för någon som inte varit med sedan början. Men jag tyckte Justin förtjänade att veta och kanske skulle det få honom att förstå att jag faktiskt ljög för Tara. Så att han kunde till 100% lita på mig, precis lika mycket som jag litade på honom. 

   ”Som jag har sagt förr så hade jag inte den lättsammaste uppväxten du kan tänka dig...” jag fortsatte berätta för honom hur jag alltid var uppe och flängde, att jag hade få lugna stunder där jag kunde bara vara ett barn. Jag förväntades växa upp extremt fort och det var vad jag gjorde också. Jag berättade att det är så himla mycket saker jag ännu inte lärt mig, saker som normala barn fick lära sig under sina uppväxter. 

   ”Vänta lite...” avbröt Justin. ”så du säger att du kan inte cykla?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Inte lekt i sandlådor? Aldrig kladdat med maten? Aldrig ‘rymt hemifrån’?” för varje fråga svarade jag honom med en huvudskakning. 

   ”Aldrig, Tara tyckte inte det var nödvändiga egenskaper att ha” svarade jag med en axelryckning, Justin satt tyst ett ögonblick innan han uppmanade mig att fortsätta. Jag drev in på ämnet mat då som var det mest känsliga eftersom det låg kopplat med min kropp. Jag berättade om alla saker jag aldrig fått äta, så som godis, choklad eller skräpmat. Ännu en gång avbröt Justin mig men det här gången mer förfärad över att jag aldrig ätit en hamburgare i hela mitt liv. 

   ”Nej, Justin. Jag har aldrig ätit en hamburgare” svarade jag lugnt. ”Tara är väldigt sträng när det kommer till min kroppsfigur. Jag är en modell, det är meningen att jag ska vara ett exempel på perfektion. Genom mig försöker hon visa det” jag svalde och drog ihop det sista utav mitt mod för att berätta om mina olika dieter. ”ibland är hon inte nöjd... med mitt utseende. Jag träffade henne i New York innan jag åkte tillbaka hit och då berättade hon att hon var inte nöjd. Jag är för tjock...” 

   ”Skämtar du eller!?” utbrast Justin, precis som jag förväntade mig att han skulle. Jag gav honom ett tunt leende. ”du är smal som en sticka Ariel, att du faktiskt lyckas ha former är ett under” en svag rodnad spred sig över mitt ansikte vid hans ord och jag såg ner i mitt knä. 

   ”Tack antar jag” svarade jag och Justin fnös till. 

   ”Så det är det som är på gång just nu? Du håller på med någon idiotisk diet?” frågade han och jag tvekade en stund innan jag nickade på huvudet. ”hur mycket har du ätit sedan du kom tillbaka från New York Ariel? För du ser ut att ha tappat i alla fall fem kilo på tre dagar och det är långt ifrån hälsosamt” jag vågade inte möta hans blick medan jag svarade. 

   ”Det här är vad jag vill Justin, jag precis som Tara är inte nöjd. Jag behövde bli av med de där kilon. Jag mår fint, jag-” 

   ”Det där är skitsnack och det vet du lika bra som jag. Ariel, inser du att du är på gränsen till anorexia. Om du inte redan har det, någon ät störningar har du ju i alla fall och du är galen om du tror att jag tänker låta dig svälta dig själv” med de orden sagda reste han på sig från stolen, gick fram till dörren och öppnade. ”jag förstår inte hur Victoria och Avan kan låta dig bete dig såhär, men med mig kommer du inte undan”

ojojojojojojojoj... nu fick ni reda på vad hela 'jag-behöver-adernalinpennor-grejen' var till för. inte vad ni förväntade er kanske? JUSTIN FICK VETA VAD SOM HÄNDER! gaaaaaah, hahahahaha. okeeeeeej... 

ehm... han fick en liten inblick i vad som faktiskt händer i Ariels liv... and it wasn't pretty u guys. =/ o tråkigt nog är det långt ifrån slut med hemligheter ur hennes liv. mycket ligger o gömmer sig i garderoberna. 

vad tycks? var det bra att Justin fick veta? vad tror ni han kommer göra? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! puss&kram. ps. tack för alla gratulationer på 2 års dagen XP betyder jätte mycket! ds. 

tänkte börja göra den här lilla 'lägg-in-en-fråga-i-varje-kapitel' eftersom jag är lika nyfiken som ni kanske är på små saker. ni är inte tvingade att svara men det kan vara kul... 

Fråga: Vart bor ni? 

Mitt svar: Stockholm... okej, egentligen vid Nynäshamn, men jag brukar svara Stockholm om någon frågar eftersom det inte är någon som vet vart det ligger annars. enklare. 

   ”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

Tisdag, 19:e Februari. 

   De få röda hårslingorna som inte var fästa i hennes hästsvans flög med i den svaga brisen, hon blinkade tät inpå varandra när de fastnade i hennes ögonfransar. Jag fick motstå lusten att sträcka mig fram för att ta bort slingorna innan hon gjorde det själv och fäste dem bakom öronen. Det avlägsna ljudet från vågorna nere på stranden var det enda som hördes tillsammans med fågelkvittret. 

   ”Jag har aldrig haft tid att faktiskt koppla av eller äta frukost långsamt förut” sa Ariel och bröt den bekväma tystnaden mellan oss. Sedan i lördags då hon berättat sin sida utav historien hade allt gått tillbaka till det de var innan jag utav misstag hörde vad hon ljugit ihop till Tara. Varje dag påminde Ariel mig om hur mycket det betydde att kunna ha en vän på hennes villkor, som inte kom efter check listan. Jag letade dock fortfarande efter ledtrådar till att hon skulle ljuga, att hon faktiskt utnyttjade mig men hittills hade jag inte funnit några. Så jag försökte att slappna av istället, njuta av hennes sällskap. 

   ”Aldrig?” frågade jag. ”inte ens när du var liten?” hennes ögon fortsatte skåda utav över vår utsikt från gräsmattan vi satt på. Våra frukost tallrikar låg nu tomma bredvid oss, Ariel hade sin tekopp mellan sina händer och benen i skräddarställning. För ovanlighetens skull var hon barfota och hennes skyhöga klackar låg bredvid henne i gräset. 

   ”Nej, har aldrig haft tiden. När jag fick mitt första jobb så var jag 5 år, sedan dess har mitt liv gått i 180 kilometer i timmen. Aldrig en lugn stund...” svarade hon och vände leendes huvudet mot mig innan hon såg tillbaka igen. ”... förutom nu, nu har jag tiden” jag log snett. Ariel höjde koppen till sina läppar innan hon tog en liten klunk och sänkte den igen. Hennes tunga slickade snabbt bort den lilla droppen som vart kvar på hennes underläpp. 

   ”Ska du gå på insparksfesten som är nu i helgen?” frågade jag nyfiket och lutade mig tillbaka på handflatorna, tydligen hade några elever anordnat någon slags fest som skulle hållas nere på stranden för alla. Bara en rolig grej för att starta igång året på riktigt. Ariel skakade på huvudet och drog ut mig ur mina tankar.

   ”Jag ska vara med på en modevisning den kvällen” svarade hon. ”och även om jag inte hade varit upptagen så...” hon tystnade och fingrade lite på koppen i hennes händer. 

   ”Så?” frågade jag försiktigt. Hon såg upp på mig genom ögonvrån, som att hon var rädd för att svara på min fråga. Som att hon var rädd för min reaktion. 

   Hon ryckte smått på axlarna. ”jag... ehm... det är komplicerat” svarade hon undvikande. Jag var precis på väg att fråga närmre om det när hon började sätta på sig sina skor, samlade ihop porslinet och ställde sig upp. 

   ”Kom igen, vi kan inte bli sena” sa hon innan hon lämnade mig bakom sig. Jag rynkade smått på pannan och hoppade upp på fötterna, jag sprang efter henne och nådde inte hennes sida förrän hon var in genom dörrarna. 

   ”Hey, hey Ariel. Jag är ledsen, jag menade inte-” 

   ”Det är ingen fara Justin” skyndade hon sig att säga, hon kastade mig ett leende. Vi styrde våra steg mot matsalen där vi kunde lämna disken, jag öppnade dörren för henne och hon log tacksamt. Matsalen var full utav ätande elever. 

   ”Vilken designer är det?” frågade jag för att få bort henne från samtalet som tydligen gjorde henne oerhört obekväm. 

   ”Rachel Zoe” svarade hon medan hon ställde glasen och tallrikarna i deras rätta behållare. 

   ”Vart fasen har ni två varit?” utbrast en röst bakom oss. Jag vred snabbt på huvudet för att se Avan höjda ögonbryn och korslagda armar, Victoria och Elisabeth stod bakom honom med retsamma leenden. Ariel suckade. 

   ”Vi satt ute på gräsmattan och åt frukost” svarade hon och vände sig om mot Avan. ”är det okej?” 

   Avan såg förolämpad ut över hennes trötta tonfall innan han svarade. ”oj oj, någon tog på sig ‘stora-tjejen’ byxorna idag. Vi var bara oroliga för dig, men nu när ni har kommit över era djupa kärleksproblem som ni absolut inte vill dela med er till några andra. Så antar jag att det inte är något vi behöver tänka på längre eftersom ni är tillbaka till att vara fästa vid höfterna. Ugh, jag orkar inte ens tänka på när ni blir tillsammans eller ännu värre, har sex” Avan rös till innan han lämnade oss med två fnittrande tjejer efter sig. Återigen stod jag kvar med hängande haka över Avans ord. 

   ”Ignorera det bara Justin, han snackar smörja” jag följde frånvarande efter Ariel. Blir tillsammans? Har sex? Var det verkligen vad alla förväntade sig? Vad de trodde skulle hända? Varför var det ingen som ville tro på att vi faktiskt bara var vänner?

   ”Justin, Justin!” jag ryckte till och fokuserade min blick på Ariel som log roat framför mig. 

   ”Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ditt klassrum ligger åt andra hållet, kommer du ihåg?” hon skrattade till, jag vände på huvudet innan jag skrattade med henne. 

   ”Juste” mumlade jag, vi gav varandra en kram innan vi tog skilda vägar till våra klassrum. Med nedsänkt huvud och nävarna nedkörda i fickorna gick jag mot mitt klassrum. 

Lördag, 23:e Februari, Ariels Perspektiv. 

   Jag såg ner på det vita pillret i min hand, jag suckade smått innan jag kastade in det i munnen och sköljde ner det med vattnet ur min flaska. Jag såg på mig själv genom spegeln, jag önskade att jag kunde bära bekväma kläder så som mjukisbyxor och en slapp t-shirt när jag skulle flyga men det var oacceptabelt. Speciellt när flygplatsen kryllade utav paparazzis. 

   Jag skruvade på locket på min flaska innan jag stoppade ner den i min väska. Resten utav veckan hade kommit och gått i stort sett, tidigt på lördagsmorgonen tvingades jag upp när solen fortfarande låg och sov för att jag skulle kunna ta mig till flygplatsen. Där jag skulle flyga tillbaka till New York för modevisningen. 

   ”Allt bra?” frågade Greg när jag steg ut från badrummet, jag nickade. Pillret skulle snart sätta in så det var viktigt att vi kom på flygplanet så jag inte somnade mitt på flygplatsen. Jag ville inte ens tänka på ryktena som skulle spridas när de bilderna tog sig ut bland tidningarna. Jag satte på mig mina Ray Bans medan jag gick med ett tight leende inför de skarpa blixtarna. Vi fördes in i den privata delen utav flygplatsen där vi blev ledde till den stora utrymmet där mitt privat jet stod parkerat. Jag suckade och gick mot trappan, mina klackar ekade mot cement golvet innan jag gick de få stegen upp. 

   Jag sjönk ner i ett säte och knäppte på mig mitt bälte, jag lutade huvudet tillbaka innan jag försiktigt vred på det så jag kunde se ut genom det lilla fönstret. Jag kände redan pillrets effekt och visste att jag skulle slockna vilket sekund som helst. 

*

”Öppna läpparna lite” jag följde Leilas order och särade smått på läpparna innan hon lade på ett diskret läppstift på mina läppar. Precis som på de flesta modevisningar så var backstage i kaos, modeller sprang runt med stylister efter sig. Fotografer gick omkring för att kunna fota modellerna när de blev sminkade eller fick håret fixat. 

   Rachel Zoe gick förbi bakom mig medan hon ropade till någon att hatten skulle sitta på andra sidan, hon vände sig sedan om och kom fram till mig. Jag ville le men Leila var fortfarande upptagen med mina läppar. 

   ”Jag är så oerhört hedrad över att du hade tid för kollektion” sa hon och slog ihop händerna framför sig i extas. 

   ”Den är verkligen väldigt vacker” svarade jag när jag fick tillfälle att prata, hon strålade av lycka över mina ord och jag log vänligt. 

   ”Lycka till” jag nickade tacksamt och hon försvann iväg för att rätta till någon outfit, Leila dök upp med sitt ansikte precis intill mitt så vi kunde se på varandra genom spegeln. Jag log snett mot henne. 

   ”Så, vad händer i skolan nu då när du är borta? Du har inte gått och hittat dig en kille va?” frågade hon retsamt och jag kände genast hur mina kinder blossade. Varför reagerade jag alltid såhär? ”oh my God, finns det en kille!?” tjöt hon och jag skakade fort på huvudet. 

   ”Var inte så högljudd och nej, det finns det inte” hon plutade genast med underläppen och jag tvekade något över att fortsätta. ”vi är bara vänner” sa jag tillslut och hon sken genast upp. 

   ”Oh, så det finns en kille i alla fall” jag himlade med ögonen. ”Vem är det?” 

   ”Ja, han är en kille men inte på det viset du tror” svarade jag. ”Justin Bieber” Leilas haka föll och jag himlade återigen på ögonen. Hon blev ståendes så ett ögonblick innan hon samlade sig. 

   ”Justin Bieber? Som i popsensationen Justin Bieber?” jag nickade. ”wow... hur hände det?” jag gav henne en kort historia om att vi börjat prata med varandra på lektionerna och under måltiderna istället för sanningen då vi strikt kommit överens om att inte berätta för någon annan om vad vi funnit i väggen. Leila nickade imponerande. 

   ”Han är en fantastisk vän att ha” påpekade jag med ett litet leende vid tanken på våra frukostar ute på gräsmattan, på våra sena kvällar i musikavdelningen när alla andra gått till sina rum, på alla skratt vi delat. 

   ”EY! Hör upp, fem minut sedan är den dags!” jag reste mig genast ur stolen innan jag några få minuter senare var fullt påklädd. 

*

Tara endast nickade åt bilderna från modevisningen medan jag nervöst satt och fingrade på min kjols kant, dock undangömt från hennes isblå ögon. Tara hatade nervöst beteende, oavsett om det är stamningar eller rörelser. Hon la ner den sista bilden innan hon flätade sina fingrar framför sig på bordet, jag såg försiktigt in i hennes ögon som såg lika professionella och likgiltiga ut som vanligt. 

   ”Hur går skolan?” frågade hon efter en stund, jag svalde svagt. 

   ”Bra, enbart högsta betyg hittills” svarade jag och fick återigen en nickning från henne. Till min lättnad nämnde hon inget om Justin men styrde till min förfäran in samtalet på min kropp. Hon beordrade mig att ställa mig upp, jag lydde genast och sträckte på mig framför henne. Hon cirkulerade mig och tryckte in fingrarna lite i mina sidor. 

   ”Du följer schemat?” jag nickade lydigt. 

   ”Jag har tappat några centimeter i midjan och runt låren” svarade jag och Tara nickade. 

   ”Jag är fortfarande inte nöjd” mitt mod sänktes genast och den iskalla känslan fyllde min mage, jag var inte bra nog. Tara var inte nöjd. ”mindre mat” jag nickade svagt. Ännu mindre mat? Jag lämnade Taras kontor med en knut i magen och tårar i ögonen. Hon var inte nöjd. 

   ”Allt väl Ariel?” frågade Greg oroligt när vi satt i bilen på väg till flygplatsen. Aldrig hade jag känt lycka över att flyga, men jag tror mer att lyckan handlade om vart var faktiskt var på väg och inte själva flygturen. Jag nickade stelt. 

   ”Jag vill att du köper mer adrenalinpennor” sa jag med blicken fäst ut genom fönstret för att slippa möta hans blick som jag redan visste skulle visa oron och förståelsen han kände. Han visste mycket väl vad adrenalinpennorna betydde, varför de skulle behöva vara nödvändiga. 

   ”Jag ser till att du får dem” mumlade han efter en stund och jag nickade igen. 

*

”Så hur gick modevisningen?” jag hoppade skrämt till och tog mig för bröstet, jag var precis tillbaka i skolan och hade lämnat mina badrumsartiklar när jag fann Justin liggandes på min säng. 

   ”Justin! Vad har jag sagt om det där?” utbrast jag och kastade den lilla handduken jag hade i handen honom, han skrockade roat. 

   ”Jaja” svarade han och viftade med handen innan han höjde förväntansfullt på ögonbrynet. Jag suckade och gick fram och satte mig på sängkanten bredvid honom. 

   ”Bra” sa jag sedan kort. ”jag fick kläder, gick längst den vita gånger, fick nya kläder, det vanliga” Justin himlade med ögonen.

   ”Det är verkligen så oerhört fascinerande att höra dig prata om ditt yrke” retades Justin och jag skrattade. 

   ”Modevisningar tycker jag inte är speciellt roliga, förutom Victoria Secret. Det är photoshoots som är vad jag brinner för” Justin nickade förstående innan han pekade på mig. 

   ”Om du inte ser till att jag får en biljett till Victoria Secret så kan du anse dig själv som den sämsta vännen någonsin” jag skrattade högt och Justin flinade innan han blev seriös igen. 

   ”Jag fixar det, lita på mig” han log nöjt och jag skakade roat på huvudet. ”men hur gick insparksgrejen?” 

   ”Lite blandat, som vanligt är det någon som spårade ut lite med drickat men annars var det en skön stämning. Det spelades musik, några badade i vattnet och jag tyckte jag såg Victoria och Dylan i sanden” jag spratt genast till och skrämde Justin, han spärrade frågan upp ögonen medan jag exalterat slog honom på armen. 

   ”Vad sa du? Victoria och Dylan?” tjöt jag. 

   ”Oh, herregud. Ja, kvinna!” han grep tag om mina handleder för att förhindra att fler slag skulle träffa hans kropp. ”vad är det med det?” jag skrattade roat. 

   ”Victoria har haft största chrushen på Dylan sedan begynnelsernas tid” svarade jag och Justin flinade. ”och om detta kanske är början till något nytt” 

Onsdag, 27:e Februari, Justins Perspektiv. 

   Två dagar. Sedan var jag 19 år, vart tog alla år vägen? Och det mest ofattbara var att jag då har befunnit mig i den här branschen i nästan 5 år, 5 år! Jag var inte det första att fylla år i skolan och det hade redan hållits några födelsedagsfirande som alla gått ut med ett bang. Jag förväntade mig inget mindre på min dag heller, det skulle bli grymt. Alla vänner var redan samlade på ett och samma ställe, jag fick flyga in Ryan och Chaz för firandet. Familjen fick jag se till att åka till under helgen som följde. 

   Jag hade pratat med mina mindre syskon för enbart några dagar sedan, att höra deras röster fick mig att inse hur mycket jag faktiskt saknade dem. Jag träffade dem alldeles för lite, det slog mig ibland hur mycket jag faktiskt missade under deras uppväxt när jag var borta så mycket. 

   Ariels ankomst in i klassrummet distraherade mig för ett ögonblick i mina tankar, hon var tjusigt klädd i en blommigt mönstrad kjol och en jeans imiterad överdel som lämnade ett parti mage för allas beskådning. Hon såg trött och sliten ut även fast hon var duktig på att dölja det, men jag kunde urskilja de mörka ringarna under hennes ögon som var täckta utav smink. Hade hon blivit smalare?

   Hon sjönk ner på stolen bredvid mig med ett tunt leende. ”Ariel, är du okej?” frågade jag. 

   ”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått, svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

jahooppp, da f**k hände i slutet då tror ni? XP hahahahah.. det kanske gick lite fort i slutet dära, jag vet inte. vad tyckte ni? bra/dåligt? vad tror ni hände? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! jag orkar inte läsa genom det efter som mitt huvud dunkar nu.. så jag beklagar om det är fel i texten. hoppas ni förstod i alla fall. PUSS&KRAM. ♥

   Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

Ariels Perspektiv. 

   Det var oundvikligt. Det var solklart. Uppenbart. Justin var inte sjuk, upptagen, stressad. Han ignorerade mig - med mening. Aldrig hade jag känt mig så sårad över en annan människas handling förut. Jag har fått stå ut med mycket genom mina år i den här branschen, alla har en åsikt om vare sig du har klippt håret eller äter från en restaurang. Tillslut når hatet en och man kan inte förhindra att man slår i botten. Alla kommentarerna - kryper under huden och skadar. Det händer, men lika fort rester jag på mig. Jag är starkare än så. De är avundsjuka, det är vad jag intalar mig. Jag är vad de alltid drömmer om att bli. 

   Applåder bröt ut i aulan och jag rycktes tillbaka ur mina tankar, rektorn hade nu bläddrat bort från min photoshoot för jeansen. Jag måste medge att de blev bra, jag hoppas att företaget var nöjda. Min blick letade diskret efter pojken som med mening ignorerade mig, som med mening sårade mina känslor. Jag fann honom sittandes några rader snett upp från där jag satt tillsammans med Avan, Victoria och Elisabeth. Han såg oerhört uttråkad och frånvarande ut. Mådde han dåligt? 

   Genast satte oroliga känslor in, kanske han var sjuk? Innan jag fort slog bort dem. Nej, Ariel. Han har sårat dig. Våga inte tycka synd om honom, inte än. Inte förrän du har pratat med honom. Rätt ut vad fasen hans problem var. 

   Mitt beteende var inte bara annorlunda utan även häpnadsväckande, aldrig hade jag reagerat såhär angående en annan person förut. Aldrig hade något påverkat mig så mycket att de fick uppleva större känslor, jag har alltid fått lärt mig att den kalla utsidan är vad som räddar dig. Vad som gör att du stannar på toppen. Vad som gör dig nummer ett. Men med Justin... jag vet inte. Men hans åsikt spelade roll, hans närvaro spelade roll, han spelade roll. Hans handlingar fick reaktioner, reaktioner som jag aldrig gett personer förut. Ändå satt jag där i mitt säte, fly förbannad på honom över hans beteende. 

   Jag var snabbt uppe ur stolen när rektorn äntligen lät oss gå och såg hur Justin var precis lika snabb. ”Ariel, vart ska du?” hörde jag Victoria fråga men jag ignorerade henne och gick ännu snabbare efter Justin som redan hunnit ut genom dörrarna. Väl inne i en korridor, i närheten utav hissarna valde jag att göra mig hörd. 

   ”Hey, skitstövel!” Justin stelnade till i sitt steg och blev stående, jag knöt ilsket mina nävar vid mina sidor medan jag stirrade på hans ryggtavla som var lika spänd som hans position. Sedan hördes ett humorlöst litet skratt från honom, ett skratt som fick irritationen inom mig att brinna ännu häftigare. Hur vågade han skratta åt mig? 

   ”Nej men är inte detta ironiskt” svarade han och vände sig långsamt om för att möta mig med kalla hårda ögon. Vad har hänt med den Justin jag lärde känna? 

   ”Och vad ska det betyda?” fräste jag tillbaka, nu trött på detta skitsnack. ”att jag är den elaka snubben? Att det är jag som går runt och ignorerar dig? Att det är jag som vägrar se dig i ögonen och berätta vad problemet är! För det är ju uppenbart att det finns ett” min röst höjdes mer och mer tills jag nästan skrek ut min frustration mot honom. 

   ”Åh ja, det finns ett problem. Och problemet är dig, Ariel!” utbrast han och pekade mot mig. Jag stod chockerad och stum för ett ögonblick, jag var problemet? Vad hade jag gjort? 

   ”Jag? Jag är problemet?” upprepade jag misstroget och la handen mot bröstet. Justin drog irriterat handen genom håret innan han suckade. 

   ”Vet du vad, vi skiter i det. Bara låt mig vara i fred, prata inte med mig, kontakta mig inte för jag vill inte ha något med dig att göra” hans ord skar lika knivar i mig. Nej! Sorgen sköljde över mig som snart fick sällskap utav ilskan igen. Jag såg hur Justin vände sig om igen för att gå iväg från mig ännu en gång, utan vidare eftertanke höjde jag mina ena fot för att kunna slita av mig skon innan jag kastade den efter honom. Lika snabbt hade jag av den andra och siktade på honom, den här gången träffade den honom i ryggen. 

   ”Du må inte vilja prata med mig igen, visst! Men jag kräver en förklaringen innan” så fort skon föll till golvet snurrade Justin runt med ett rasande ansiktsuttryck som jag måste medge skrämde mig en aning. 

   "Ja, varför utnyttjar du mig inte till att bli din personliga slagpåse också? Jag menar, vem bryr sig om mina känslor? Jag är ju bara Justin Bieber! Ska du eller jag skriva till TMZ om hur Ariel Madison försvarade sig mot Justin Bieber genom sko attack?" utbrast han sarkastiskt mot mig och slog ut med armarna. Jag rynkade förvirrat på pannan. Vad pratade han om? Sedan slog det mig likt en blixt från klar himlen. Utnyttjar. Hans känslor. TMZ. PR. Han hade hört. 

   Förtvivlat började jag skaka på huvudet medan jag slog handen för munnen. ”Justin, jag-” 

   ”Jag vill inte höra Ariel. Lämna mig ifred” han såg stint på mig för ett ögonblick innan han vände sig om och försvann. Han hade hört samtalet mellan mig och Tara, hade hade hört de avskyvärda orden jag uttalat till Tara för att få behålla honom. Han visste inte vad jag egentligen tänkte. Åh, han måste må hemskt! 

   ”Ariel?” jag ryckte häftigt till och riktade min blick mot Avans oroliga ansikte. Först nu såg jag människorna runt omkring, såg deras frågande och nyfikna ögon medan jag stod förödmjukad kvar med tårar i ögonen. 

   ”Det-Det... jag...” stammade jag fram medan jag skakade på huvudet innan jag sänkte huvudet och riktade stegen mot trapporna. Framför en publik var inte ett lämpligt ställe att bryta ihop på. 

   Hur skulle jag få honom att förstå? Hur skulle jag ens få kontakt med honom? Han var ganska kristallklar i sina ord att han absolut inte ville prata med mig igen och för att inte tala om hans ansiktsuttryck. Smärtan som låg under ilskan. Jag svalde och la pannan mot knäna medan jag lät vattnet hamra mot min nacke. Jag kom till mitt rum för att ett tomt rum att låta tårarna rinna i men när jag slog igen dörren bakom mig var de inte kvar. 

   Men nu förstod jag, jag förstod vad som var fel. Jag kunde fixa det, jag behövde bara vara envis och listigare än Justin. Tränga in honom i ett hörn för att förklara. Jag skulle få honom att lyssna. 

Justins Perspektiv. 

   Ariels ansiktsuttryck när jag sagt de sista orden till henne ville inte försvinna från min näthinna, det fortsatte hemsöka mig. Påminde mig hela tiden om hur förtvivlad och upprörd hon såg ut att vara. Dock visste hon exakt om vad jag hade pratat om, vad jag antydde till. Hon visste att hon var ansvarig till varför vår vänskap gick i kras. Det var hennes fel. 

   ”Ey, bro. Du försvann igen!” jag fokuserade igen på skärmen där Ryan satt med ett oroligt ansiktsuttryck. 

   ”Förlåt man, jag har mycket på hjärnan” svarade jag och skakade försiktigt på huvudet för att få bort alla tankar om Ariel. 

   ”Hm... och det har absolut inget att göra med en tjej säger du? 100% säker?” frågade han med ett uttryck som skvallrade om att han redan visste svaret till sin egen fråga. Jag himlade smått med ögonen åt honom. 

   ”Det spelar ingen roll, Ry. Hon visade sig vara någon helt annan, någon som jag inte vill ha i mitt liv” svarade jag för att ge honom en liten del utav tårtan men behöll samtidigt en stor del för mig själv. Ryan nickade fundersamt på andra sidan. 

   ”Kom bara ihåg att det alltid är två sidor till en historia” påpekade han och jag nickade trött, hur många gånger jag hade hört det där citatet fanns det inte ett tillräckligt högt tal för. Det stämde samtidigt men Ariel hade sagt sin sida och det var egentligen den enda som räknades. Den enda som sa att den vänskapen vi hade inte kunde fortsätta existera. Jag fortsatte smått att samtala med Ryan tills klockan var mitt i natten för honom och han behövde sova. Jag suckade och gjorde iordning mig för sängen innan jag tackade Gud att det var helgdag imorgon. 

*

   I mina egna tankar strosade jag ensamt genom korridoren på tredje våningen, jag passerade klassrummet med den konstiga spegelväggen som fungerade som ett vanligt fönster från andra sidan. Jag såg till att hålla blicken nere och gå som vanligt om det var så att de hade lektion på andra sidan. Plötsligt öppnades dörren bredvid mig - från klassrummet - innan en hand slöts runt min överarm och jag slets in i klassrummet. 

   ”Vad i hela...?” utbrast jag skrämt medan dörren slog igen med en smäll bakom mig. Förvirrat såg jag mig omkring innan min blick landade på en otroligt irriterad rödtott framför mig. Genast suckade jag trött och började vända mig om för att ta mig ut genom dörren igen. 

   ”Åh nej!” Ariel lade fort handen mot dörren. ”du ska lyssna på mig om du så vill eller inte” 

   ”Varför skulle jag vilja lyssna på dig?” frågade jag och snurrade runt för att se på henne. ”tycker du inte att du har gjort skada nog? Tycker du inte att du har uppmärksamhet nog, Little Miss Supermodel?” mitt ansikte var nu inte långt ifrån hennes då jag närmat mig mer och mer när jag öste ur mig frågorna. 

   Ariel såg uttråkat tillbaka på mig. ”jo” svarade hon sedan enkelt och jag såg med gapande mun på henne för ett ögonblick innan jag ilsknade till igen. 

   ”Jo, det är klart. Nu har du väl använt klart mig? Vem kommer det bli härnäst, huh?” jag höjde frågande ena ögonbrynet medan jag la armarna i kors. 

   ”Kan du knipa käft för ett ögonblick?” kontrade hon och kopierade mina tidigare rörelser. Jag spände käken och vände huvudet åt sidan. ”åh, så moget” tyckte jag mig höra Ariel säga men valde att ignorera hennes kommentar. 

   ”Jag vet att du hörde vad jag sa till och jag förnekar inget jag sa” började hon och mitt huvud vreds så snabbt mot henne att jag fasade för att jag skulle få nackspärr, jag öppnade munnen för att fräsa åt henne när hon höll upp handflatan åt mig. Signalerade att hon inte var klar. 

   ”Men... inget utav det jag sa var sant Justin” jag stod stum medan jag enbart såg på henne, sedan skrattade jag till. 

   ”Jo tjena” fnös jag och nu var det Ariel som såg irriterad ut. ”det är vad alla säger” 

   ”Du vet inget om mitt förflutna eller under vilka förhållanden jag lever så jag förväntar mig inte att du ska förstå men jag behövde ljuga. Jag behövde ljuga för Tara, min egen mamma för att jag skulle få fortsätta vara din vän” Ariel suckade vid mitt förvirrade ansiktsuttryck.

   ”Varför skulle jag behöva dig för PR? Seriöst Justin, inget illa menat eller så men... jag har tillräckligt med uppmärksamhet så det räcker och blir över, jag vill inte ha någon mer. Det enda jag vill vara är att fortsätta vara din vän för du... jag vet inte, men du får mig att känna mig normal. 

   ”Jag har haft en väldigt speciell uppväxt och har lärt mig att bete mig på ett speciellt sätt, du får mig att bete mig i stort sett motsatsen utav vad jag har lärt mig. Det är annorlunda, uppfriskande. Det gör mig glad, som att jag faktiskt har något att kämpa för att behålla. Jag tycker verkligen om att ha dig som min vän. Jag älskar förstås Avan och Victoria, men de har varit där sedan dag ett i stort sett” jag fick henne att känna sig annorlunda, normal. Jag förmådde endast att stirra på henne medan jag tog in hennes ord, kunde jag lita på vad hon nu stod och berättade var sant? Eller om det endast var ett trick att få mig tillbaka som hennes personliga PR hora? 

   ”Hur vet jag att jag kan lita på dig? Hur vet jag att jag inte blir lurad?” frågade jag med skör röst. Ariel såg på mig under en lång stund och jag såg tillbaka in i hennes bruna, nästan svarta ögon. 

   ”Det vet du inte, du bara får lita på mig. Lita på mig när jag säger att jag verkligen inte vill utnyttja dig. Jag vill vara din vän Justin. En ärlig och genuin sådan” 

   Jag suckade frustrerat och drog handen genom mitt hår. ”jag vet inte... jag...” 

   ”Justin, jag vet precis hur svårt det är att faktiskt lita på någon i den här branschen. Men vet aldrig om personen har andra anledningar att bekanta sig med en än att endast bli ens vän. Det är därför jag bara har Avan och Victoria. De är dem enda jag har haft. Tara tillåter inga andra, men tack vare vad jag ljög ihop för henne så kan du vara min vän utan att hon låser in dig i en bur och skickar iväg till en plats där vi aldrig kommer hitta dig igen. Ge mig en chans, så att jag kan bevisa att jag talar sanning när jag säger att jag inte vill utnyttja dig” jag ville så förtvivlat gärna säga ja, säga att vi kunde gå vidare, att vi kunde försöka igen. Jag hade saknat Ariel genom veckan som gått, hon fick mig alltid att le och skratta. Med henne var man alltid på tå - på ett bra sätt - och jag gillade vem jag var i hennes sällskap. Jag var jag. 

   ”Ariel, jag svär till Gud om du lurar mig nu så kommer jag se till att du inte får se solen igen. Du må vara mäktig och Tara om omöjligt ännu mäktigare men du har inte sett mig otroligt beslutsam” dock verkade hon inte ta mitt hot på större allvar då hon tjöt till innan hon slängde sig om min hals. 

   ”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

okej, så jag hoppas att kapitlet inte gjorde er besvikna. DE FIXADE SINA PROBLEM! o en bråk utspelade sig där i början... vad tyckte ni om det? o att de sedan löste det? vad tyckte ni? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ puss&kram. ps. har inte läst, hoppas det inte är stavfel eller miss utav ord ds. 

PREVIOUS:   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

Ariels Perspektiv. 

   Jag suckade trött och knuffade igen dörren bakom mig, middagen och kvällspasset på gymmet var nu avklarat och jag ville inget annat än att få duscha och krypa ner i sängen. Nej, vänta juste. Jag skulle hjälpa Justin! Jag slog mig för pannan men samlade mig snart, jag kunde inte svika honom. 

   Jag böjde mig ner och knöt upp mina joggingskor innan jag klev ur dem och vickade nöjt med tårarna. Jag siktade på badrumsdörren när min telefon vibrerade på täcket, jag suckade svagt innan jag gick fram för att se Taras namn på skärmen. Genast växte nervositeten i min mage. 

   ”Ja, det är Ariel Madison” hälsade jag. 

   ”God kväll Ariel” jag försökte svälja klumpen i min hals, var jag i trubbel? Jobben skulle ju inte komma förrän nästa vecka. ”vad gör du?” 

   ”Jag kom precis tillbaka till mitt rum från gymmet” svarade jag och sträckte omedvetet på ryggen och höjde svagt hakan i luften precis som Tara alltid lärt mig att jag skulle stå för att visa just hur hög status jag hade. 

   ”Bra, bra” kommenterade hon kort och en liten flamma utav värme brann i mitt bröst utav Taras få ord. ”jo, jag ringer eftersom jag har fått nyss om något som gör mig väldigt besviken Ariel” jag svalde och spärrade upp ögonen i fasa. 

   ”Vad är det för något?” frågade jag oroligt. ”jag har gjort alla mina läxor, fått topp resultat, jag-” 

   ”Ja och ändå lyckas du inte följa mina enkla förfrågningar. Jag hade förväntat mig mer utav dig men när jag får höra att du har setts på tok för mycket med Justin Bieber kan jag inte undgå att brinna utav besvikelse” min haka föll och jag stod i förlust av ord. Hur kunde hon veta? 

   ”Jag... jag” stammade jag. ”det är verkligen inte som det ser ut” skyndade jag mig att säga. Ljug, Ariel. Du måste ljuga! 

   ”Nähä och hur ser det ut? För min bild har blivit målad ganska kristallklar” hörde jag henne irriterat svara och jag drog nervöst en hand genom håret. ”går du medvetet emot mina regler Ariel?”

   ”Nej, jag skulle aldrig...” Vad skulle jag säga för att Tara skulle låta mig få ha kvar Justin i mitt liv? Jag ville verkligen inte förlora honom som min vän... Sedan slog det mig, det fick mig att må otroligt dåligt men jag hade inget annat val. 

   ”Jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratarom, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid” Tara förblev tyst i telefonen för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis sagt. Snälla, fungera snälla! 

   ”Jag är förvånad” svarade hon tillslut. ”men vad du säger har en poäng. Den där popstjärnan är precis överallt, i alla tidningarna...” 

   ”Precis” sa jag ivrigt. Ja, hon trodde på mig! Lyckan spred sig inom mig. 

   ”Okej, jag låter dig behålla kontakten med honom. Men kom ihåg Ariel, det här är endast för PR. Inget mer” jag nickade för mig själv. ”godnatt då” 

   ”Godnatt Tara” svarade jag precis innan det tutade i luren, ett tecken på att hon lagt på luren. Jag släppte ut ett stort andetag och slängde tillbaka telefonen på sängen. Så länge jag kunde lura Tara att jag endast utnyttjade Justin så skulle jag få behålla honom som min vän. Skuldkänslor svepte genast över mig över hur mycket jag skulle behöva ljuga för min mamma. 

   Med tankarna flygandes i mitt huvud steg jag in i duschen och lät vattnet rinna längst min kropp, det skulle lösa sig... Hoppades jag. 

*

Från Justin: 

   ”Upptagen” 

   Justins avklippta svar fortsatte att förvirra mig. Han hade inte kommit ner under kvällen för att kunna göra klar de resterande matte uppgifterna inför matte lektionen senare i veckan. Jag hade skickat iväg ett sms till honom runt halv tio där jag undrade vart han höll hus och detta var mitt svar. Han var upptagen. Ingen förklaring, ingen ursäkt. 

   Jag försökte att inte låta svaret påverka mig men jag kunde inte undgå att känna att det var något som inte stämde med honom. Kanske hade det hänt något annat under kvällen som du alls inte var inblandad i, försökte jag intala mig själv. 

   Iklädd en kort klänning i blommigt typ samt ett par Jimmy Choo klackar lämnade jag mitt rum med handväskan i armvecket och telefonen i den andra. Jag åkte ner med hissen medan jag pratade med Victoria och Elisabeth via sms, de båda var redan i matsalen tillsammans med Avan. 

   Matsalen kryllade utav människor och fylldes utav allas prat som gradvis steg i styrka hela tiden. Jag fann mina vänner vid ett bord och ställde ner min väska på bänken innan jag snabbt skannade av matsalen eftersom det välbekanta ljusbruna håret som tillhörde Justin. Jag suckade svagt när jag inte fann honom och gick iväg bort mot maten. 

   ”Har ni sett Justin?” frågade jag dem när jag var tillbaka, Victoria såg upp från sin mat medan Avan uttråkat fortsatte läsa i sin tidning. 

   ”Ja, han var inne och vände i stort sett” svarade Victoria och jag nickade smått. Han är inte tvingad till att alltid meddela vart han ska eller vad han gör till dig Ariel, sa jag till mig själv när min mage knöt sig i oro. Han ignorerade mig inte va? Nej, klart han inte gör. Du är bara paranoid. 

   Men hur kunde jag inte vara det? Justin var min första vän utanför Victoria och Avan, och med dem visste jag att de alltid skulle stanna. Genom vått och torrt. Men med Justin kunde jag inte vara lika säker.

   ”Justin!” utbrast jag glatt när jag såg honom längre bort i korridoren, jag skyndade mig efter honom och såg hur han kastade en blick över axeln mot mig. Jag förvånades när jag inte fick något tecken utav glädje eller ett leende. 

   ”Jag har inte tid att prata” sa han endast när jag var en meter från honom innan han skyndade sig bort längst korridoren. Lika snabbt som jag hade fått syn på honom var han borta igen. Förvirrad och sårad stod jag kvar. Lika avklippt igen. Precis som Tara. 

   Fasa ven genast genom min kropp, tänk om Tara hade tagit kontakt med honom och bett honom att stanna bort från mig. Jag övervägde för ett ögonblick att ringa Tara men kom sedan på vad kommit överens om igår. Hon var ju villig, hon tyckte det var en bra idé. 

   Dagen flög förbi och jag verkade inte kunna bryta mig loss från alla tankarna på Justin, vad var det här för besatthet vid honom? Han kanske bara har en dålig dag. Men grejen var det att Justin fick mig att känna mig så otroligt glad, som att vi faktiskt befann oss på en helt vanlig skola, att vi var vanliga människor. Att jag inte hade all denna pressen på mig. Han fick mig att känna mig som en i mängden vilket kanske låter jätte konstigt när det alltid pratas om hur man vill känna sig speciell. Men jag hade fått nog utav att känna mig speciell efter 17 års tid i rampljuset, nu ville jag bara vara en i mängden, ville vara precis som alla andra. Men det skulle aldrig hända så länge jag stod under namnet Ariel Madison. Ändå lyckades Justin - för ett ögonblick - få mig att känna befrielsen utav pressen. Därifrån kom den här nyfunna besattheten. 

*

Jobben landade på mitt skrivbord tidigare än väntat och jag fann mig själv att behöva lämna skolan nästa morgon då jag blivit inbokad för en photoshoot för den brasilianska företaget Colcci där jag skulle lansera deras nya jeans. Greg mötte mig i lobbyn av skolan där han stod redo med ett kaffemugg i handen, jag tog tacksamt emot den och sörplade försiktigt på det varma kaffet. 

   Bilfärden tog lite längre än en timme innan vi körde in på byggnadens parkering, jag klev ut på asfalten och gick med Greg bort mot byggnaden där jag såg att Leila, Tyra samt Xavier. Jag sken upp i ett leende vid deras bekanta ansikten, de alla som uppfyllde en väldigt viktig roll i min karriär. 

   Leila, min personliga make up artist som lärt mig allt hon kunde. Tyra, min general manager som följde med mig till alla event, alla photoshoot, allt som jag gjorde för att se till att allt fungerade som det skulle efter Taras mall. Och till sist Xavier, min stylist som alltid var där med ett finger i spelet när det gällde kläder. 

   ”Vacker som alltid” smickrade Xavier när vi nådde honom och jag log brett. Vi trädde in i byggnaden där vi genast bemöttes utav personer med headphones som visade oss till sminkavdelningen och där det hängde fler par jeans samt shorts och jackor för mig. 

   ”Jag är hedrad utav att få vara i din närvaro Ms. Madison” började genast fotografen säga och jag log tight. ”och det ska bli ett sant nöje att äntligen få fotografer er. Mitt namn är Antonio Aires” han fortsatte sedan att förklara hans fantasi över hur bilderna skulle se ut och jag tyckte det lät bra. Guldglitter, barbröstad och jeans. Sminket tog inte lång tid och en timme senare låg jag redan ner i det något obekväma glittret som skar in i ryggen medan jag försökte göra poser inför kameran medan jag fortfarande täckte mina bröst med armarna. 

   Antonio fortsatte överösa mig med komplimanger mellan klädbyten och under själva akten. Jag uppskattade uppmuntran men efter ett tag började hans ord kännas betydelselösa, efter att ha hört dem ett bar hundra gånger tappade de styrka. Men jag visade det aldrig i ansiktet utan fortsatte le. 

Justins Perspektiv. 

   Ilskan hade fortfarande inte lagt sig och jag misstänkte att de i närheten nu börjat ana att allt inte riktigt stod rätt till för mig. Men det fanns inget som kunde lugna ner mig, jag var arg, irriterad, besviken, förrådd. Var det inte meningen att man skulle kunna lita på människor som visste exakt vad man gick genom? Var det inte mening att man skulle ha någon knäpp förståelse för varandra? Att man visade extra respekt mot varandra? Tydligen inte. 

   Ilskan fortsatte hela tiden att på nytt fyllas varje gång jag hörde hennes namn, varje gång jag fick en skymt utav de röda håret eller en hörde ljudet utav klackar mot golvet. Det var galet men under den korta tiden vi hade introducerat varandra till en vänskap hade jag blivit riktigt fäst vid den rödhåriga geniet. Jag ville egentligen inte släppa henne, för ett ögonblick övervägde jag faktiskt om jag skulle låta henne utnyttja mig bara för att få behålla hennes vänskap men knuffade sedan ifrån mig tanken lika snabbt som den dykt upp. Skulle aldrig hände. 

   ”Kan du dra dig ur sina Ariel täckta tankar nu och lyssna på mig för fem minuter, snälla?” utbrast Za vilket fick mig direkt att reagera. Där var namnet igen och ilskan var tillbaka. Genast reste jag argt på mig och stampade bort från mina förvånade vänner. 

   ”Vart ska du nu då?” hörde jag Alfredo ropa efter mig men jag orkade inte svara. 

   Det var nu fredag, en hel skolvecka hade gått sedan jag kom på Ariel i hennes riktiga planer. En hel skolvecka hade jag undvikit henne och ignorerat hennes försök att nå ut till mig. Gett henne korta ursäkter när hon försökte prata med mig i korridoren, brydde mig inte ens om att varken svara på hennes sms eller telefonsamtal. Till min tur hade Ariel börjat få utomstående jobb vilket gjorde att hon lämnat skolan under flertal timmar. 

   Jag tog mig till våning 2 där jag gick bort mot studiorna där jag sjönk ner i en fåtölj och drog till mig en gitarr, planlöst började jag spela olika ackord som kanske kunde utvecklas till något annat. Mina tankar skenade iväg och gled in på ilskan. Alltid denna ilska. 

   ”... ännu en lyckad vecka...” rektorn stod på scenen, redo att presentera olika resultat utav olika elever. Modeller kunde visa upp foton, runway material. Artister kunde framföra färdiga låter eller bara en liten sneak peak av en låt de hade på gång för att få andras åsikter på den. Ja, ni fattar drillen. Alla kunde visa upp vad de ville. 

   ”Först upp är från företaget Colcci som Ariel Madison var modell för...” bakom honom på skärmen dök en bild upp. Jag stannade till i min andning för ett ögonblick, hon såg underskön ut. Hennes överkropp var bar dock halvt täckt utav guldigt glitter, hennes hår låg utspritt runt hennes huvud och de ljusa jeansen smet om runt hennes ben och höfter. 

    

(klicka på bilderna för att få dem större)

 

   Aulan fylldes genast utav mummel när bilden byttes ut mot en ny och en ny och en ny. Bild efter bild strålade av perfektion. Ilskan var för ett ögonblick som bortblåst medan jag granskade Ariel på bilderna, såg på vad hon gjorde bäst. Jag kunde höra killarnas godkännande viskningar om hennes utseende innan aulan gav henne en applåd. 

   Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

ojojojojojojoj... kommer det en konfrontelse nu!!?!?!?!?!? vad tror ni? 

o så ni inte behöver fråga i kommentarerna så kommer Candice Swanepoel kommer att vara ansiktet för Ariels modell bilder eftersom Ariana Grande inte är modell. =) o ja, Ariel är också en VS modell. XP 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

   ”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp.

Måndag, 11:e Februari. 

   ”Nej Justin, titta...” återigen försökte jag förklara matte problemets lösning för Justin som fortfarande satt med uttryck som visade hur lite han förstod. Med andra ord ingenting. 

   ”Jag hatar verkligen matte” mumlade han låg för sig själv, jag flinade roat. 

   ”Åh kom igen, det är inte så svårt om man förstår” protesterade jag innan jag rätade till boken framför oss. 

   ”Ja, precis! Och jag fattar absolut ingenting” utbrast han och såg på mig med höjda ögonbryn, jag himlade smått med ögonen och viftade bort hans kommentar. 

   ”Låt mig förklara istället. Titta, eftersom det är ’x’ på båda sidorna...” Skolklockan avbröt mig mitt i meningen och signalerade att lektionen var slut samt att det var dags för lunch. Jag lutade mig tillbaka och började genast samla ihop mina böcker. 

   ”Kom ihåg att ni har tills nästa lektion på er att göra klar resterande uppgifter om ni inte hann alla!” ropade Mr. Oliver över pratet samt stolskrapandet mot golvet när alla eleverna sköt in sina stolar. Justin stönade klagande bredvid mig medan han samlade ihop sitt material innan sköt in sin stol intill bordet. 

   ”Ingen fara Justin, jag hjälper dig” Justin log ett utav sina finaste leenden mot mig vilket fick mig att smått smälta inombords. Vilket aldrig hade hänt mig förr och jag kunde inte undgå att bli något skrämd utav det. 

   ”Vad skulle jag göra utan dig va?” frågade han och slängde lekfullt sin arm runt mina axlar innan han drog in mig till hans sida. Jag fnittrade smått medan vi gick längst korridoren, följde strömmen mot matsalen. 

   ”Tja... definitivt bli underkänd i matte” svarade jag retsamt och Justin fnös till svars samtidigt som han lät sin arm falla från mina axlar. Jag log roat åt hans reaktion. 

   ”Du, jag är ett geni” utbrast han och såg menande på mig. ”ingen snack om saken” jag skrattade nu högt. Dörrarna till matsalen närmade sig och jag blev genast nervös. Att äta frukost med Justin var en sak, men hur skulle jag förklara för honom att jag för tillfället inte åt lunch och väldigt lite med middag? 

   ”Ariel?” Justins röst förde mig tillbaka till verkligheten och jag fokuserade genast blicken på honom för att se honom ståendes med ett frågande och aningen oroat uttryck vid dörren. Jag log genast försäkrande mot honom för att lugna ner honom. 

   ”Ledsen, kom precis på att jag skulle möta upp Victoria. Vi ses senare. Matten, glöm inte” jag pekade menande på honom för att få en ögon rullning tillbaka innan han nickade med ett leende och försvann in i matsalen. Så fort dörren var stängd bakom honom slängde jag mig bokstavligen efter telefonen innan jag snabbt ringde Victoria. 

   ”Du har nått Victoria” svarade hon muntert, jag drog roat på läpparna. Hon svarade endast sådär formellt när hon haft för bråttom för att hinna titta vem det var som faktiskt ringde. 

   ”Ja, detta är Ariel Madison. Är det Victoria Justice jag kommit till?” retades jag och hörde hur hon fnittrade på andra sidan. 

   ”Hej gullunge, vad vill du?” 

   ”Hej, vart är du?” frågade jag snabbt. 

   ”På väg till matsalen, slutade precis” jag andades lättat ut, hon var inte i matsalen än. Jag berättade att jag stod utanför innan vi sa hejdå och la på. Inte många minuter senare kom Victoria gåendes i sina klackar och väskan i armvecket. Hon sken upp i ett brett leende när hon fick syn på mig som jag genast besvarade, jag gick henne till mötes innan vi hälsade med en kram. 

   ”Vad är det?” frågade hon. ”jag trodde du var med Justin” 

   ”Jo, jag var det. Men jag är fortfarande på Taras... matnedskärning och jag har slut på svar” Victoria nickade förstående innan hon krockade min arm och vi gick bort mot hissarna istället. Väl inne på hennes rum lade jag mig trött på hennes säng, jag började svagt känna av skolstressen i kroppen. Jag hade aldrig trott att läxor och lektioner skulle ta så mycket på ens energi och ännu en gång fasade jag för när utomstående jobb skulle komma in. 

   ”Så, jag har inte sett dig riktigt på några dagar nu och jag började en uppdatering” Victoria slog sig ner bredvid mig innan hon lutade sig på sin ena armbåge. Jag vred på huvudet för att kunna se på henne. 

   ”Ehm... tja... jag visste inte att läxo-” 

   ”Nej, dummer. En uppdatering på hela Justin-är-min-bästa-vän grejen” avbröt hon, en rodnad spred sig genast på mina kinder och hennes ögonen spärrades upp när hon föreställde sig det ‘värsta’. 

   ”Ariel, vad har du gjort? Eller vad har ni gjort kanske jag ska säga?” utbrast hon, jag skakade genast på båda huvud och händer för att stoppa hennes knasiga och vilda fantasier. 

   ”Nej, nej, nej. Inget sådant, inget har hänt. Du bara... förvånade mig” sa jag och hon la misstroget huvudet på sned. ”jag ljuger inte, hedersord” jag drog in ett djupt andetag. 

   ”Justin är verkligen en jätte trevlig, super snäll, väldigt rolig kille” svarade jag sedan med en axelryckning. ”vi kommer bra överens och vi har alltid väldigt roligt med varandra. Jag tycker om honom, som vän såklart” Victoria förblev tyst för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis berättat. 

   ”Så, du skulle aldrig kunna se honom som mer än en vän?” frågade hon tillslut, jag såg upp i taket medan bild efter bild dök upp i huvudet på mig. Skulle jag? Visst Justin var väldigt attraktiv och hans personlig gjorde honom om möjligt ännu snyggare. Men kunde jag någonsin se honom som annat än min vän? Genast sa min hjärna nej åt mig, det skulle inte fungera. Ni är bara vänner, se till att det förblir så. 

   ”Tror inte det” svarade jag och kikade försiktigt på Victoria som redan hade ögon på mig. 

   Hon suckade smått. ”hoppas det förändras för ni skulle verkligen vara perfekta för varandra. Kan du inte se det framför dig? Ni skulle bli elit paret, de två största stjärnorna i ett. Wow” jag skakade roat på huvudet åt henne. 

   ”Vi är bara vänner, Victoria” påminde jag henne. ”dessutom, han ser mig och kommer nog aldrig att se mig som annat än en vän” 

   ”Är du rolig eller?” utbrast hon högt och fick mig att smått rycka till. ”han vore dum i huvudet om han inte skulle kunna tänka sig att ha dig som sin flickvän. Du har allt Ariel, lita på mig. Han har säkert gått genom de olika alternativet en eller sjuttioelva gånger. Du är en babe” och så var rodnaden tillbaka. 

   ”Vem är det nu som är rolig?” frågade jag och Victoria suckade. 

   ”Jag blir lika förvånad varje gång över hur dåligt självförtroende du faktiskt har” konstaterade hon, det är inte mitt fel. Jag riktade genast in samtalet på ett annat spår och vi lämnade Justin och mitt dåliga självförtroende bakom oss. 

Justins Perspektiv. 

   Jag ställde ner brickan mittemot Za som satt tillsammans med Alfredo samt ett flertal andra. Za avbröt sig i sitt ätande för att se upp på mig när jag satte mig ner, han gav mig ett snett leende innan han började vända och vrida på huvudet. 

   ”Vad håller du på med? Du kommer ge dig själv nackspärr” utbrast jag och plockade upp besticken. 

   ”Jag undrade bara vart den fabulösa fotomodellen som du verkar ha varit fäst i höften med på senaste tiden är någonstans?” svarade han och jag suckade trött innan jag himlade med ögonen. 

   ”Vi är inte fästa vid höften” protesterade jag endast innan jag stack min gaffel i en köttbulle. Za’s ögonbryn sköt genast upp i pannan på honom medan han lutade sig bakåt mot Alfredo som såg lika misstroget på mig. 

   ”Jaså, det säger du” jag stoppade in köttbullen i munnen innan jag nickade. ”du, det tror jag så lite jag vill på. Jag har fasen inte sett dig någonstans utan det där röda håret flygandes bredvid dig. Jag menar kom igen, du kan berätta för oss? Har du skjutit mål, har du stuckit korven i nyckelhålet?” jag stirrade på honom för ett ögonblick, hade han precis sagt det där? 

   ”Wow, någon har hängt runt Avan för mycket” kommenterade jag och Za såg uttråkat på mig medan Alfredo små skrattade bredvid. 

   ”Kanske” svarade Za med en axelryckning. ”han är riktigt trevlig när han inte gå fullständigt gay på en. Jag menar jag finner det något obekvämt när han börjar kommentera hur fylliga mina läppar är” jag kunde inte undgå att skratta. Avan hade gett mig både en och två komplimanger. 

   ”Men vik inte undan från ämnet bro. Vad är det som händer? Kommer vi få ett ‘Jariel’ eller vad? Se inte på mig sådär, det var inte jag som hittade på det” jag suckade smått innan jag gav upp, det var bättre att ge dem svaren de ville ha så de kunde gå vidare. Dessutom de var inte som att de skulle berätta för någon annan, jag kunde lita på dem. 

   ”Inget händer på riktigt, bro. Vi är bara vänner” svarade jag ärligt. ”jag kan dock inte förneka att jag har en liten crush på henne, jag menar det är ju oundvikligt. Men jag tror inte den här vänskapen kommer leda någonstans, hon ser mig inte som annat än en vän och det fungerar för mig. Whatever” de satt tysta, endast såg på mig medan jag satt och förväntade mig svar. 

   ”Där ser man, ‘Jariel’ kommer hända ändå!” utbrast Alfredo tillslut och jag såg förvirrat och frågande på honom. 

   ”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade jag, men han endast viftade bort mig med handen. 

   ”Bro, ge det några veckor. Kanske någon månad och du kommer ha henne båda i din famn och säng om nätterna. Lita på mig” försäkrade Za innan han riktade sin fokus på sin mat ännu en gång. Jag skakade på huvudet åt dem och såg ner på min tallrik. Veckor? Månad? Skärp dig Justin! 

   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

ursäääääkta, vaaad? omg, vad hände i slutet guys? FLIPPA LOSS, VAD SÄGER HON? O.O vad händer? vad tror ni? hoppas detta är godkänt drama, för detta är bara början.. ;) 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”Absolut, jag kan inte se några andra egenskaper som du har som kan verka intressanta” svarade jag, såklart ljög jag. Ariel var som en chokladkaka som man desperat försökte undgå att inte titta på, en fluga som var omöjlig att ignorera, jag insåg dock att mina exempel nog inte var de bästa men grejen var att hon var mer än intressant. Men jag fick reaktion jag ville ha utav henne. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

”Varför stirrar alla? Vad är det här? Twilight?” muttrade Ariel bredvid mig medan vi tog oss bort mot matavdelningen utav matsalen. Precis som hon påpekade hade de flesta ögonen vänt sig om för att stirra när vi kom gåendes tillsammans in genom dörrarna. Varför? Frågade jag mig själv medan jag himlade med ögonen inombords. Detta började kännas mer och mer som en vanlig skola för varje dag som gick. 

   Jag skrattade till vid Ariels Twilight koppling, kanske hade hon en poäng men om hennes reflektion stämde antar jag att det även skulle blåsa över efter ett tag. Jag skakade smått åt mig själv medan jag tog åt mig en bricka, Ariel följde mitt exempel innan vi gick längst diskarna för att ta åt oss frukosten vi vill ha. 

   ”Åh du vet alla skolor behöver skvaller” svarade jag med en axelryckning samtidigt som vi satte oss mittemot varandra vid ett bord. ”även fast vi borde vara nöjda med allt skvaller som redan skrivs om oss i tidningarna” 

   Ariel fnös till medan hon rörde om lite i hennes skål yoghurt. ”ja, tänk om livet vore så enkelt att man endast hade skolans skvaller att bry sig om och inte hela världen och deras åsikter” 

   ”Men man får skratta åt det” sa jag. ”det finns inget annat man kan göra” Ariel nickade instämmande. Ariel stönade lågt till utav irritation innan hon fällde ner blicken, jag rynkade frågande på pannan. 

    ”Jag är ledsen för det här, det finns tyvärr ingen stopp knapp. Jag hade tryckt på den om jag hade kunnat men-” längre hann hon inte förrän tre andra brickor lades ner på bordet bredvid oss. Mitt huvud vändes åt högre för att mötas utav mörka bruna ögon, nästan svarta som såg nyfiket och intresserat in i mina. Jag backade bakåt en bit, skrämd utav den plötsliga närheten från vad jag insåg var Avan. 

   ”Så vaddå? Ni kör frukost dejter nu också?” frågade han och vände huvudet mot Ariel som satt man båda händerna som en skärm runt hennes ansikte. Jag tyckte jag hörde ett ‘håll käft Avan’ men jag kunde inte vara säker. 

   ”Jag menar, jag förstod om ni låg med varandra men att ni tänkte ta det till det seriösa stadiet... shesh” fortsatte han och min haka föll längre och längre ner. Vad pratade han om? Ariel började smått skaka på huvudet i vad jag antog var förnedring, Avan öppnade munnen igen men Ariel var snabbare. 

    ”Avan, nu behöver du verkligen hålla din stora mun stängd. För just nu kommer inget annat än skitsnack ut ur den” fräste hon med en blick som fick en kall kår att vandra nerför min rygg. Jag visste utan en andra tanke att detta måste vara en blick hon lyckats perfekta genom åren samt tagit från någon annan. Som till exempel Tara. Medan blicken skrämde livet ur mig verkade den inte göra någon skada på Avan alls. Han endast himlade med ögonen. 

    ”Du den här munnen kan ge mycket med njutning, mer än du kan ana så den är inte helt värdelös” protesterade han innan han nonchalant vände sig mot sin frukost framför sig. Victoria vid Ariel sida små skrattade men viftade sedan handen mot Ariel som för att säga att hon skulle släppa det. 

   ”Okej, så alla Ariels vänner har inte filter lösa hjärnor” sa Victoria medan hon sträckte fram handen mot mig. ”Victoria Justice” jag log och skakade hennes hand. 

   ”Justin Bieber” svarade jag. 

   ”Åh, jag vet. Du är svår att missa Mr. Kändis” retades hon och jag flinade, jag hade sett Victoria i många tidningar, hon och Ariel hade varit vänner sedan början av tid. Jag hälsade på Elisabeth bredvid henne som log men förblev sedan tyst medan hon läste genom ett tjockt häfte. Ett manus antog jag. Jag riktade blicken mot Ariel som redan såg på mig, hennes blick berättade hur ledsen hon var men jag endast skakade smått på huvudet med ett litet leende. 

   Intressant tjej med intressanta vänner i en intressant skola. Hm... Intressant. 

Ariels Perspektiv. 

   Precis som Justin påstod, att vi hade blivit nyskapta bästa vänner så var det inte många stunder under dagen som vi inte pratade. En vecka passerade och de andra eleverna i skolan började vänja sig vid vår vänskap, ryktena om att vi skulle kunna vara ett par lade sig och försvann. Vilket jag var otroligt tacksam över. 

   Justin hade inte tagit upp hela sjung grejen än vilket jag också var tacksam över, att han visste var illa nog. Att han sedan ville ta det vidare var... galet och... galet. Det skulle inte fungera. Läxorna och arbetsuppgifterna under lektionerna började bli mer och mer, Tara hade kontaktat mig i början utav veckan där hon berättade att andra jobb skulle komma inrullandes under nästa vecka. 

   Nervöst hade jag väntat på att hon skulle nämna min bekantskap med Justin men inte ett ord sades, vilket jag antog betydde att hon inte visste om än så jag tänkte ta bevara på tiden jag hade honom som en vän. Innan jag inte hade något val än att be honom låta mig vara. 

   ”Ariel?” Justins hand viftade framför mitt ansikte medan han drog ut på mitt namn för att få min uppmärksamhet. Jag ryckte till och vände blicken mot honom. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat och blinkade flertal gånger för att kunna återvända till verkligheten. Justin skrattade till och lutade sig tillbaka mot sänggaveln, textboken låg i hans knä och våra anteckningar låg utspridda över min säng. 

   ”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp. 

okej, så jag vet att detta var väääääldigt kort men det fick bli ett mellankapitel. en liten introduktion till deras vänskap, ni fick oxå läsa om Ariels vänner o Justins första möte. XP hahahah, vad tyckte ni om det? 

jag lovar att drama snart är hos oss, ha tålamod. snart kommer det hända mer roliga saker. vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

   Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

Ariels Perspektiv. 

   Innan jag hann hindra mig själv skrek jag rakt ut i skräck och förvåning. Mitt hjärta hoppade över ett slag innan de började banka frenetiskt i min bröstkorg och blockerade för ett ögonblick alla andra ljud. Mitt andetag fastnade i halsen och kapade av mitt skrik, panikslaget tog jag mig om strupen innan jag lyckades dra in ett nytt andetag. Justin tog förvånat ett steg fram emot mig vid min reaktion med stora, uppspärrade ögon. 

   ”Justin!” utbrast jag sedan när mitt hjärta och andetag var tillbaka till de normala igen. ”vad gör du här?” frågade jag även fast jag mycket väl visste svaret till min egen fråga. 

    ”Du, frågan går tillbaka till dig” påpekade han och höjde ena ögonbrynet åt mig. ”varför sa du inget? Varför sa du inte att det var du?” han slog smått ut med armarna och hans ögon visade en gnutta besvikelse som genast gick rätt till min mage. 

   Jag ryckte lamt på axlarna. ”jag vet inte... det är inte meningen att någon ska veta” svarade jag. ”och du måste lova mig att du inte berättar något, lova!” paniken var nu hörbar i min röst medan jag tog de få stegen fram mot honom, mina ögon flackade mellan hans båda. 

   Justin såg på mig för ett ögonblick. ”varför inte?” frågade han tillslut. 

   ”Ingen kan få veta. Snälla, Justin lova mig. Det skulle inte fungera” jag såg intensivt och vädjande på honom, gjorde en mindre variant utav blicken jag brukade ge till Greg vilket fick Justin att kuvas inom rekordtid. Med en suck släppte han sina axlar så de hängde medan han såg uppgivet på mig. 

   ”Visst, okej. Vad du än säger” svarade han och jag slog upp i ett brett, tacksamt leende innan jag slog ihop händerna framför mig. 

   ”Tack så mycket” han skakade på huvudet. 

   ”Du är självisk” sa han sedan innan han vände på klacken och gick ut genom dörren. Chockerat stod jag stel kvar på min plats innan jag stampade efter honom. Vad i hela friden? 

   ”Vad menar du med det?” halvt ropade jag efter honom där han gick med händerna nedkörda i hans jeansfickor. Jag häpnade lite utav min reaktion, det var inte ofta jag visade att kommentar hade gjort en inverkan på mig. Jag brukade oftast uppträda oberörd och le men det var något i Justins blick som fick mig att reagera, något med honom över huvud taget. Justin kastade en blick över sin axel mot mig. ”hallå, jag pratar med dig” 

   Justin stannade tvärt vilket fick mig att nästan kollidera med hans muskulösa rygg, hans blick var inte speciellt hård men den var inte mjuk heller. ”du är självisk” upprepade han. ”eftersom du insisterar på att behålla en sådan otrolig begåvning för dig själv, hur kan du inte vilja dela med dig utav vad du kan leverera? Inser du vad du skulle kunna åstadkomma?” han skakade ofattbart på huvudet medan jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Justin, så otrolig är jag inte. Jag kan sjunga klart utan brister, precis som du” insisterade jag och hans blick for genast till min innan hans haka föll.

   ”Skojar du?” utbrast han. ”du är som en blandning utav alla de grymmaste sångerskorna idag och det är inte en underdrift. Jag är inte i närheten utav vilka toner du kan nå, de tiderna är över. Målbrottet kom och tog de tonerna med sig” det ryckte i mina mungipor vid hans ord men jag pressade undan skratten som bubblade inom mig. 

   ”Justin, du inser att du är världens största artist va?” frågade jag lugnt och la armarna i kors över bröstet. Justin suckade irriterat. 

   ”Det är inte vad vi diskuterar, om du hade tillåtit någon att faktiskt göra dig till en artist hade du lätt tagit min plats” fortsatte han och nu var det min tur att skaka på huvudet. 

   ”Jag tror att du behöver sova lite, att ligga här varje kväll i väntan har gjort dig galen” sa jag innan jag lämnade honom bakom mig. 

   ”Jag är inte det minsta galen” sa han när han slöt upp bredvid mig igen. ”jag har bara ett sinne för talanger och jag kan säga att det är jackpot syrener som går igång just nu” jag skrattade till. 

    ”Du är rolig du, Justin. Jag kan modella, gå på en runway, föra intervjuer, gå i klackskor, mycket mer kan jag inte göra bättre än det” svarade jag och klickade på knappen till hissen, som snart plingade till. Jag steg in i den spegel klädda hissen och vände mig mot Justin som stod kvar i korridoren. 

   ”Jag lovar att jag inte tänker berätta för någon annan men jag tänker inte ge upp på dig” sa han medan dörrarna gick igen, frustrerat stirrade jag på mig själv i spegeln medan jag åkte upp till våning tre. Fasen! 

Justins Perspektiv. 

   Hur kunde hon inte tro på sin begåvning? Att det visade sig vara Ariel som besatt den otroliga rösten borde egentligen inte göra mig förvånad. Ariel var en utav de mest ambitiösa och talangfulla personerna som levde inom underhållningsbranschen idag. Att hon också kunde sjunga likt en gudinna borde inte vara en överraskning men ändå fann jag mig själv oförmögen att ta in nyheten, jag visste äntligen. Mina fantasier om att få den här tjejen ut i världen där hon kunde dela med sig av rösten kunde uppfyllas, men lika fort hade den krossats igen. Hon ville inte. 

   Hur kunde hon inte? Vem som än hade sett henne i båset hade sagt att detta var vad hon älskade, jag hade aldrig sett någon som såg så till freds med sig själv, så glad och avslappnad som hon när hon sjöng. Det var fascinerande. 

    Men jag tänkte inte ge upp på henne, det skulle bli på mitt vis tillslut. Det skulle jag se till. Mini steg, försökte jag intala mig själv. Ta det i mini steg, mjukna upp henne till idéen om ett liv som artist. Hon skulle vara fantastik. 

   Jag plockade fram nyckeln ur min jeansficka innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. Mitt rum stod mörkt och tyst, jag klev ur skorna innan jag tände de små lamporna. Mina ögon började nu kännas tunga och tröttheten sköljde över mig. Jag drog min t-shirt över huvudet innan jag knäppte upp knappen i mina jeans och drog ner gylfen. Väl ståendes i enbart underkläder gick jag in i garderoben för att lämna kläderna innan jag tog mig in i badrummet där jag borstade tänderna. 

   Med ett leende kröp jag ner under täcket i min säng och kramade kudden mitt huvud låg på, jag andades ut medan jag sjönk djupare ner i madrassen. Äntligen visste jag. 

*

Morgonen därpå vaknade jag som ett skott, glädjen var fortfarande kvar i min kropp och allt var på grund av Ariel - hennes röst. Jag kastade bort täcket från min kropp innan jag stred in i garderoben för att fort nappa åt mig ett par nya kalsonger innan jag tog mig in i duschen. Väl klar gick jag medan jag rufsade mitt hår med handduken in i garderoben där jag lät handduken falla till marken. 

   En halvtimme senare stod jag klädd i ett par vita shorts med gråa mönster, en vinröd tröja med vitt tryck och en röd keps med orange skärm bak och fram på huvudet. Jag hängde en guldkedja runt halsen och knäppte på mig min ena klocka innan jag klev i ett par svarta Vans. 

   Jag gick sedan fram till bokhyllan vid hörnet och tryckte till, den klickade till och den hemliga gången som jag en gång lovat henne att inte använda uppenbarade sig framför mig. Jag sökte efter lampknappen och tryckte till när jag fann den, försiktigt gick jag uppför stentrappan till hennes avsats där jag grep tag om handtaget och drog ner. Min dörr stängdes samtidigt som hennes öppnades, genast slog doften utav Ariel mot mig. En väldigt god och vad jag antar kan bli beroende framkallande doft. 

   Jag klev in och såg till att hennes bokhyllan stängdes igen, jag kastade en blick runt i hennes garderob. Herregud och tänkt att detta säkert inte ens är allt. Fast sedan kom jag och tänka på min egna och valde att vifta bort tankarna om vem som hade störst garderob. Jag lämnade garderoben bakom mig och klev in i hennes rum, hennes säng var redan bäddad och jag spände hörseln för att se om hon ens var kvar i rummet. Jag hörde hur duschen var påslagen och slappande av, jag gick fram till hennes säng och satte mig på kanten. 

   Ungefär tio minuter senare slogs duschen av och inte mycket senare vreds dörren upp, ut kom Ariel gående i ett endast bh och trosor. Hennes hår var uppsatt i en turban på hennes huvud och jag stelnade för ett ögonblick till i mitt sittande position. 

   Jag hade sett henne åtagliga gånger i så lite kläder, men det var genom poster eller tidningar. Aldrig live, mitt framför mig. Hennes blick löpte upp och hon skvatt häftigt till, hennes reaktion kom upp i ungefär lika extrem som den igår. 

   ”För i helvete Justin!” utbrast hon, jag förvånades för ett ögonblick vid orden som kom ur hennes mun innan jag rätade till mitt uttryck. ”vad gör du här? Hur kom du in hit?” jag la huvudet lite på sned medan jag såg menande på henne. Hur tror du? 

   ”Åh, vi kom ju överens om att inte använda den där gången!” hon stampade förbi sängen och gick in i garderoben istället, jag himlade med ögonen innan jag reste på mig och följde efter henne. 

   ”Men jag tänkte att nu när vi är nyblivna bästa vänner så var det helt okej” svarade jag och stödjandes på armbågarna på byrån i mitten utav rummet lutade jag mig fram. Ariel skrattade till, ett klingande ljud som fick det att rycka i mina mungipor. 

   ”Bästa vänner?” upprepade hon och kastade en blick på mig innan hon såg tillbaka på kläderna som hon försökte välja mellan. Tillslut drog hon ner en ljuslila klänning som hon tog bort från de pärl pryda galgarna innan hon hängde tillbaka det. 

   ”Japp, nu när vi har delat djupa hemligheter vilket är ungefär som en ritual att man ska bli bästa vänner. Moder Naturs lagar du vet” hon drog ner dragkedjan på klänningen innan hon klev i den och drog upp den över sin rumpa. Klänningen var ärmlös och hon drog upp dragkedjan igen när den satt på plats på hennes kropp, den smet perfekt om runt hennes former och fick hennes smala midja att träda fram. 

   ”De enda lagarna Moder Natur har är att alla kvinnor är tvingade att gå genom minst en veckas tortyr i månaden, inga fler” protesterade hon medan hon gick bort till hyllan med hennes alla skor. ”dessutom verkar det bara som att det är jag som har delat med mig utav en djup hemlighet, vad är din?” nu ståendes i ett par skyhöga svarta klackar lade hon förväntansfullt armarna i kors över bröstet. Damnit! Tänkte jag. 

   ”Ehm... Jag är väldigt rädd för hajar, där har du” hon såg uttråkat på mig. 

   ”Den där hemligheten sög, det är meningen att jag ska bli förvånad” sa hon innan hon gick över rummet mot bordet bestående utav tusen olika saker som jag kanske visste vad en tiondel användes till. Hon satte sig ner på stolen innan hon började att mjuka sminka sitt ansikte, för ett ögonblick hade jag lust att gå fram och slita borsten ur hennes hand. Hon behövde inte smink, hon var redan bländade vacker som det var men jag bet ihop. 

   Jag hoppade upp på byrån och flätade samman mina fingrar framför mig. ”synd, för det är hemligheten du får. Ritual klar” svarade jag innan ett leende spred sig över mitt ansikte. Ariel skrattade till åt mitt fåneri. 

   ”Du är dum” påpekade hon och plockade upp en mascara som hon skruvade loss innan hon försiktigt borstade sina ögonfransar. 

   ”Och du är självisk. Bra då har vi redan en varsin faktor hos den andra som gör oss något irriterade” svarade jag och la betoning på ‘något’ för att förmedla att jag egentligen menade 'väldigt'. 

   ”Är det verkligen vad du kommer använda vår precis nyskapade vänskap till? Att tvinga mig att bli din nya artist?” frågade hon och vände sig om i stolen med de två delarna utav mascaran i en varsin hand. Ett litet leende spred sig över mina läppar. 

   ”Absolut, jag kan inte se några andra egenskaper som du har som kan verka intressanta” svarade jag, såklart ljög jag. Ariel var som en chokladkaka som man desperat försökte undgå att inte titta på, en fluga som var omöjlig att ignorera, jag insåg dock att mina exempel nog inte var de bästa men grejen var att hon var mer än intressant. Men jag fick reaktion jag ville ha utav henne. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

hahahahahah, är det bara jag som redan älskar... Jariel blir det väl? I just love them, dem är så himla roliga med varandra. vet inte om jag blev så nöjd med början men resten tycker jag kom ut bra. 

hoppas ni tyckte om vad ni läste, hur tror ni det kommer gå med deras nya vänskap? kommer alla att godkänna den? hm... KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM. 

   Vi nådde änden och jag korsade armarna på räcket och lutade mig över så jag kunde se ner på vågorna som bröt mot de kraftiga pålarna som sträckte sig ner till botten utav havet. Jag antar att jag inte kunde gå tillbaka nu, inte om det betydde att jag kunde bli upptäckt. Det skulle inte fungera. Jag drog ledsamt på munnen och höjde blicken mot horisonten. Bye bye baby, bye bye...

   "Har du hört?" Victorias ivirga stämma ekade genom korridoren och jag såg disorienterat upp från min bok innan jag såg henne halvt gåendes halvt springades bort mot mig. Resten utav korridoren såg förvirrat efter henne tills hon nådde fram till mig. 

   "Nej, vad ska jag ha hört?" frågade jag och slog försiktigt ihop boken i min famn. 

   "En grupp elever ska fixa ihop en insparksfest!" utbrast hon exalterat och studsade smått på stället. "hur grymt är inte det?" fortsatte hon, helt inne i sin egna värld. 

   Jag ryckte på axlarna, vad spelade det för roll vad jag tyckte jag skulle ändå inte vara tillåten att gå. "det är grymt Victoria, jag hoppas ni har roligt. Du får berätta allt efter" svarade jag innan jag lämnade henne och började gå bort mot min nästa lektion. 

   "Ariel, vänta!" snart var hon bredvid mig igen med en trumpen minn. "du måste gå" jag skakade på huvudet. 

   "Victoria, du vet mycket väl att jag inte kan. Så låt oss inte diskutera det" försökte jag och önskade konversationen kunde ta slut där men såklart hade ödet andra planer. 

   "Du måste gå Ariel, utan festen får du inte en komplett upplevelse och-" 

   "På riktigt? På grund av en fest?" jag såg tvivlande på henne, för ett ögonblick viftade hon smått med armarna som för att leta efter argument som hon kunde övertyga mig tills hon gav upp. 

   "Fine! Skit i det då, sitt på ditt rum alldeles ensam med en stor 'fuck you all' skylt i pannan" jag himlade med ögonen åt henne och hon skrattade till. 

   "Jag kommer klara mig alldeles utmärkt i mitt rum" insisterade jag och nu var det Victorias tur att himla med ögonen. 

   "Jag måste rusa till min lektion nu men detta är inte slutdiskuterat" ropade hon medan hon små sprang fram på sina klackar och jag viftade lite smått efter henne med ett roat leende. Jag la armarna i kors över boken framför bröstet medan jag gick bort mot hissen. Min nästa lektion var engelska och skulle hållas på våning 2, jag suckade olyckligt vid tanken på musik avdelningen. Kanske kan jag... Nej, Ariel du kan inte! Återigen gjorde jag ett löfte med mig själv. Du kan inte gå tillbaka. 

*

Såklart kunde jag inte hålla mitt egna löfte. För bara en vecka senare stod jag där utanför studio dörren med mina fingrar nervöst sammanflätade framför mig medan jag tvekade på om jag faktiskt skulle gå in. Det mörka trät i dörren stirrade tillbaka på mig, inbjöd mig att gripa tag i handtaget vrida om och kliva in. Jag bet mig försiktigt i underläppen innan jag sträckte mig efter det silvriga handtaget men stannade till halvvägs i luften. 

   Jag drog ihop ögonbrynen utav frustration, bara gör det! Justin kan knappast fortfarande orka sitta och vänta efter så lång tid. Gå in! Mina fingrar spändes runt handtaget innan jag tryckte neråt och dörren öppnades. Jag lyssnade efter ljud men fann det total tystnad. Jag kastade en blick över axeln för att skana av innan jag smet in och stängde dörren lika tyst efter mig. Jag smög fram till mixer bordet och letade efter sladden som jag sedan kopplade in i min telefon, jag scrollade neråt och innan jag hittade låten jag sökte - dock den instrumentala versionen. 

   Jag tog mig in i båset, placerade hörlurarna över öronen där musiken till ’I Have Nothing’ spelades. Jag log och lyssnade på det bekanta introt innan jag drog in luften och började sjunga. 

   ”Share my life, take me for what I am

Coz I'll never change all my colors for you

Take my love, I'll never ask for too much

Just all that you are and everything that you do

   I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

Can't run from myself

There's nowhere to hide”

Justins Perspektiv. 

   Jag drog ner ljudstyrkan på min telefon och sjönk ner djupare i fåtöljen innan jag la min fokus på Twitter framför mig. Mitt leende sträckte sig över mitt ansikte när jag läste tweeten från mina Beliebers som uttryckte sin kärlek. Dem var de bästa med vad kändiskapet, de hade blivit som en extra familj. En extra familj på över 40 miljoner personer. En sådan stor familj hade jag aldrig hört talas men ändå här stod jag med den. 

   Jag rycktes till verkligheten utav ett klickande, förvirrat såg jag upp och låg knäpptyst i fåtöljen i musik korridoren - fåtöljen jag legat i under de senaste 2 veckorna i väntan på att den mystiska rösten skulle komma tillbaka. Men ingen kom. Det var bara jag här. Vilket fick mig att varje kväll gå hem besviken och på gränsen till att bli galen, tankarna om att jag endast hade inbillat mig återvände. Men vad hon här nu tro?

   Jag spände hela kroppen medan jag såg en lagom låg figur komma gåendes, skuggan täckte större delen utav hennes överkropp. Hennes hår var mörkt och hennes ögon glittrade till för ett ögonblick innan hon vred tillbaka huvudet. Jag inspekterade henne medan hon stod utanför dörren, vad väntade hon på? Tillslut grep hon tag i handtaget och smet innanför dörren. 

   Så fort dörren stängdes hoppade jag upp ur fåtöljen för att tyst springa fram till den mörka dörren, jag pressade örat mot trät för att lyssna efter ljud med skakade sedan på huvudet åt min egen dumhet. De var ju ljudisolerade! Försiktigt öppnade jag istället dörren och smet in i studion, jag stannade i skuggorna för att beskåda från håll. 

   ”Well,don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me...

I have nothing, nothing, nothing, if I don't have you, you, you, you, you, you...

   You see through, right to the heart of me

You break down my walls with the strength of your love mmmmm...

I never knew love like I've known it with you, will a memory survive 

One I can hold on to”

   Rösten var lika fantastik som jag kom ihåg den och gåshuden täckte återigen mina armar. Jag kände lätt igen Whitney Houston’s låt och tjejen vars ansikte jag ännu inte låtit mig själv få se ännu gjorde inte Whitney besviken. Hon var lika bra om inte bättre. 

   ”I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

I can't run from myself, there's nowhere to hide

Your love I'll remember, forever

Don't make me close one more door, I don't wanna hurt anymore

Stay in my arms if you dare, or must I imagine you there

Don't walk away from me... I have nothing, nothing, nothing...”

   Nyfikenheten vann tillslut och jag tog några steg ut i rummet så jag varken skrämde henne eller avslöjade mig själv. Det första jag såg var det intensivt röda håret och min haka föll. Ariel? Ingen hade så rött hår som hon hade. Nej, det kan inte... Men mycket riktigt var det ingen annan än Ariel själv som stod framför micken och höll sig om magen medan hon prickade de höga tonerna. 

Well, don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me, no...

Don't walk away from me, don't you dare walk away from me

I have nothing, nothing, nothing

If I don't have you, you, ooohhh, ooooh, if i don't have you, oohh...”

   Ariel tog sin sista ton innan rummet tystnade ner och endast hennes svaga flämtningar hördes i micken. Jag hade fortfarande inte lyckats hitta förmågan att stänga min mun. Jag kunde bara inte få in det, det var hon - Ariel var den mystiska rösten. Sedan slog det mig. 

   Jag hade till och med frågat henne... vilket kan förklara hennes något konstiga reaktion till frågan. Jag skakade smått på huvudet för mig själv innan jag långsamt stängde munnen. Hon visste att jag var ute efter henne, att jag letade efter henne. Varför hade hon inte sagt något? 

   Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

yeeeeeeaaah! inte riktigt som några utav er tänkte sig va? det är nämligen så att novellen kretsar inte kring att Justin skulle finna rösten det var bara en liten början... hur tror ni Ariel reagerar nu? hur tror ni deras relation kommer utväxlas härifrån? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ ps. har inte läst genom, orkar inte. så ber om ursäkt om det är stavfel eller liknande ds. PUSS&KRAM.